Ååhh, att det kan vara så vansinnigt roligt med en hopplektion, och att tiden verkligen KAN gå så otroligt fort? Vips så är det dags att sitta av igen, fast jag känner att vi knappt börjat. Särskilt roligt är det att jag faktiskt känner framsteg mellan varje ridpass, trots att han och jag knappt känner varann än.

Fast varje gång vi ska lasta är han väääldigt billig.

Men ändå! Så kul! Nästa helg ska vi på vår första hopptävling, bara 0,90/1 meter, men man måste ju börja någonstans. Vinner vi inte minst den ena så beror det enbart på att jag ramlar av.

Och jag ramlar ALDRIG av.

Jinx.