Min häst är ok igen sen en vecka tillbaka, och eftersom jag missat varenda hoppträning i över en månad (utom när jag fick akut abstinens och lånade grannflickans ponny att hoppa med istället) så såg jag givetvis fram emot kvällens träning något OERHÖRT.

Klart den är inställd då.

Då får man hoppa själv istället. In i ridhuset med häst och den lilla hunden, dra fram bommar och stöd medan häst roar sig själv med att spana in sig själv i spegeln i ena hörnet (yes really), och den lilla hunden roar sig själv med att ömsom bjuda in hästen till (ignorerad) lek, och ömsom sno "mellanmål" ur skittunnan när han tror att jag inte ser.

Hoppetihopp på galen häst som tyckte att det var så KUL att han inte kunde lägga band på sig ens när vi var klara och jag skulle dra tillbaka alla bommar igen, utan glatt lekte med hunden med rivstarter och bockningar härs och tvärs i ridhuset.

Det är VISST säker hästhållning att bara släppa hästen med allt på för att man inte orkar ta in honom och SEN bygga av.

I förra veckan var vi ute på en längre tur och eftersom det är mest bara lera och gegg överallt så höll vi oss till skritt. Ända tills vi kom till det mest minimala dike jag sett, som båda hästarna ändå lyckades hoppa höögt över, för att sen fortsätta i galopp, hoppsan liksom. Och det hade ju kunnat sluta där om F faktiskt hållit in sin ponny istället för att fortsätta galoppera, vilket föranledde min häst att också fortsätta galoppera, och i rena glädjen göra det mest maxade bocksprång jag varit med om sen jag var uppe och över lamporna i ridhuset med en unghäst en gång.

DET hade också kunnat sluta där om han nöjt sig med detta enda bocksprång, men se det gjorde han inte, och jag som ALDRIG ramlar av flög någon meter över manken på honom, och insåg att det var bäst att hoppa av med flit om jag skulle ha någon chans att stå på benen. Och det gjorde jag också, stod på benen alltså, i minst en halvsekund, men eftersom jag rammade marken med fart så föll jag på knä direkt.

"Släpp för i helvete inte tygeln!" var allt jag kunde tänka på, så det gjorde jag inte heller, utan höll krampaktigt tag i den, varpå hästen drog mig, sittandes på knä, genom gräs och lera. Lite grann som vattenskidåkning, fast på knä. Mäkta spektakulärt var det hur som helst om man får tro F. Och inte ett dugg illa gjorde jag mig heller, kan ni tänka er?