Jag älskar mitt liv. Jag ÄLSKAR att bo så här, det är det perfekta levernet - lagom blandning av jobb, fritid, ridning, och i stort sett helt utan den stress jag på senare år blivit så van vid.

En stor del av det som är så bra kan tillskrivas min ridpartner F och hennes galna ponny, Nittons lillasyster. Det var ett av mina bättre beslut att ta hem min häst hit.

Att rida med F är galet, oförutsägbart, ibland läskigt, men ALLTID roligt. Hon har gett mig fem års extra liv med alla skratt. Hon får mig att tjuta av skratt minst en gång varje gång vi ses. Inte för att hon kan så många roliga historier, utan för att hon ALLTID råkar ut för något.

Hon brukade ramla av varje ridtur. Alltså, VARJE. På de mest fantasifulla, extraordinära sätt du kan tänka dig. Hysteriskt kul, även om hon skrämt livet ur mig många gånger innan jag sett att det gått bra. En minnesvärd gång så rejsade vi ikapp på ett snötäckt fält, varpå hennes för löst spända sadel gled runt, och F ramlade av i full galopp, fortsatte framåt av bara farten som en liten säl, och plöjde en snygg, fyra meter lång gång under snön, reste sig upp som en ande från snöriket, och vrålade rakt ut med mord i blicken.

Så häromdagen satt vi i bilen på väg hem från hoppträningen ihop och så tyckte hon att det var så synd att hon blivit så pass duktig på att rida eftersom det "ju aldrig händer något längre".

Gud hör bön.

Idag har således F tagit årets första dopp. I ett jättedjupt, jättekallt dike. Jag skrattade så jag nästan dog. Det är, utan tvekan, en av de roligaste saker jag någonsin sett.