Världens finaste! Fast det är ju INTE jag som sitter på.

Mer hästar: har just kommit hem från tre dagars hoppläger för Ted Nätterqvist, super, och även om han inte säger så mycket så har det han sagt varit lite av en ögonöppnare. Små detaljer bara som jag inte kopplat förut, och som helt plötsligt gjorde stor förändring.

Min häst är för övrigt klockren att ha med sig runt på sånt här och på tävling, bryr sig inte ett dugg om nya hästar, nytt ställe och nya rutiner, är bara glad och nöjd när han får "vara med" och det är andra hästar runt omkring.

Förutom de små detaljerna så var väl den största grejen att vi hoppade runt en bana som låg på 130, och där högsta hindret (i en serie förvisso) låg på 145.

!!

Liksom, jag tror inte min häst ens har hoppat högre än 120 förut, men han hoppade glatt runt som han aldrig gjort annat, trots att jag hade väldigt svårt att hänga med i de stora sprången ibland. Även vatten hoppade han som ingenting. Lite har väl fälttävlansträningen gjort, men det är ju inte samma sorts vatten.

Kom hem till tomt hus med undantag för två väldigt glada hundar. Är första ensamma kvällen för mig på väldigt väldigt länge. Jag GILLAR ensamtid, om nu någon missat det, så jag är mäkta nöjd.

Så, jag var alltså på tävling i lördags, fälttävlan. Till skillnad från den första jag startade, som var en sk startfälttävlan, dvs typ träningstävling, så var detta the real deal.

Vi inledde starkt med en sjuhelsikes snygg uppvärmning inför dressyren, bara för att sedermera äntra banan och rida ett uruselt program. Min häst har nämligen inga dressyrnerver. Sätt vilket titthinder som helst framför honom, och han hoppar glatt, men blommor och dressyrstaket är dödliga, det vet ju vem som helst.

Nästa klass alltså hoppning inom 30 minuter, red lite halvhjärtade uppvärmningssprång på framridningen, jag struntade ju i resultatet så länge jag blev godkänd och gick vidare till terrängen. Således red vi vår bästa ritt EVER.

Vidare till terrängen, och bangång. Note to self: Gå ALDRIG banan medan den ligger på en-stjärnig nivå. Risken finns att du blir så rädd och nervös av de massiva hindren att du börjar gråta lite innan du ska starta. Och OM du går banan på en-stjärnig nivå, FÖRSÖK minnas att de sänker hindren med 30 centimeter innan det är din tur.
På väg upp till startfållan sa jag halvgråtandes till F som ledde mig att "jag gör ALDRIG om det här! Det är inte värt det!"

Och sen.. vet jag inte riktigt vad som hände, för min häst drog iväg som en avlöning, hoppade alla hinder utan problem, låg ner som en motorcykel i kurvorna, och helt plötsligt var jag i mål, och var så jävla hög på adrenalin att jag knappt kunde prata.

Igen? Hell yes!

En timmeslång ridtur barbacka, som involverade åtta varv canter runt åkern i muskelbyggarsyfte, har inte - "om man säger" - gjort susen för min ohemult läckra bakdel.

Ridsår är bara förnamnet. Efternamnet är saftande ridsår, som torkar in i trosorna och leder till små tjut av smärta vid rörelse då trosorna rör sig och slits ur såren. Nedsänkandet av sagda bakdel i närmaste badsjö efter ritten ledde till än högre tjut. Satan att vatten kan göra så ont.

Det heter bara ridsår när man fått dem av just ridning. Annars heter det ju alltid ridsår. Har man haft massa sex och fått skavsår, så säger man ju inte sexsår, utan bara skavsår. Har man tagit en pinne och gnidit fram och tillbaka på handen tills huden skavts bort säger man också.. nej, då säger man korkat.