Så, jag var alltså på tävling i lördags, fälttävlan. Till skillnad från den första jag startade, som var en sk startfälttävlan, dvs typ träningstävling, så var detta the real deal.

Vi inledde starkt med en sjuhelsikes snygg uppvärmning inför dressyren, bara för att sedermera äntra banan och rida ett uruselt program. Min häst har nämligen inga dressyrnerver. Sätt vilket titthinder som helst framför honom, och han hoppar glatt, men blommor och dressyrstaket är dödliga, det vet ju vem som helst.

Nästa klass alltså hoppning inom 30 minuter, red lite halvhjärtade uppvärmningssprång på framridningen, jag struntade ju i resultatet så länge jag blev godkänd och gick vidare till terrängen. Således red vi vår bästa ritt EVER.

Vidare till terrängen, och bangång. Note to self: Gå ALDRIG banan medan den ligger på en-stjärnig nivå. Risken finns att du blir så rädd och nervös av de massiva hindren att du börjar gråta lite innan du ska starta. Och OM du går banan på en-stjärnig nivå, FÖRSÖK minnas att de sänker hindren med 30 centimeter innan det är din tur.
På väg upp till startfållan sa jag halvgråtandes till F som ledde mig att "jag gör ALDRIG om det här! Det är inte värt det!"

Och sen.. vet jag inte riktigt vad som hände, för min häst drog iväg som en avlöning, hoppade alla hinder utan problem, låg ner som en motorcykel i kurvorna, och helt plötsligt var jag i mål, och var så jävla hög på adrenalin att jag knappt kunde prata.

Igen? Hell yes!