Okej, torsdagens provträning kan vi tala tyst om. Jag kommer ge den tränaren en chans till, och känns det inte bättre då är det faktiskt bättre att inte träna alls. Även om det suger, för hoppträning är typ det roligaste som finns.

Jag tycker nämligen att det ska finnas personkemi mellan tränaren och mig för att jag ska tycka att det är roligt att träna. Jag behöver inte köpa hela dennes träningsfilosofi, eller ens göra exakt som hon säger, jag är helt för att plocka russinen ur kakan. Jag tycker heller inte att det behöver vara negativt att blanda åldrar och kunskapsnivåer i samma träningsgrupp; hinder går att höja, grunden är densamma för alla och jag får givetvis andra råd än Stina, 8 år.

Fast i torsdags fick jag inte det. Jag red tillsammans med tre yngre tjejer, en tio-åring på b-ponny, en tonåring på d-ponny och en på liten häst. Och då plockades helt plötsligt hela gruppen ner på b-ponnyns nivå, både vad gäller övningar, höjd och språk.

Liksom, jag behöver inte höra "braa" varje gång min häst kommer rätt på galoppbommen, uppmuntran är trevligt förvisso, men berömma fundamentala saker kändes ungefär som att jag gick i skolan igen.

Så om det, provar igen om två veckor så får vi se om det blir bättre då.

Dagens hopptävling då, 95 + 105. Sista riktiga tävlingen för i år, och då kostade jag på mig att åka lite längre. Lite längre är med min kinkiga hästs mått en timme och en kvart. Han stod som ett ljus hela vägen dit, vilket är trevligt, för då kan jag sitta upp på en torr häst och inte en svettig.

Första start var 9,30 och jag hade räknat med att starta en timme senare, men de körde så SJUKT fort och effektivt att jag när jag skrittat fram insåg att det var dags att lägga på ett kol. Det slutade med att jag startade fem över tio. Då hade jag skrittat ordentligt, galopperat lite, travat några varv, hoppat lilla två gånger, räcket två gånger och oxern en gång. Jag hade hunnit hoppa lite till, men han hoppade så fint att det räckte så.

Banan var skitlätt, och B gick emot sin vana super i första klassen, en enkel och felfri runda. Andra såg också enkel och låg ut när jag gick den, men sen blev allt pannkaka och jag tror jag red min sämsta hoppritt någonsin. Katastrof! Kom inte rätt på ett enda hinder, och gjorde tusan inget för att rätta till det heller, satt bara och åkte häst, var efter i varenda språng (nej, men det kändes så), tappade tyglarna och hjälpte inte min stackars häst ett dugg. Han å andra sidan var jätteduktig och glad, och hoppade glatt alla hinder trots mig på ryggen. Petade ner en oxer, till vilken jag inte hade ridit någon väg och hade sju mil långa tyglar, så jag kan verkligen inte klandra honom.

Nej usch, den rundan glömmer vi. Synd bara att det är den sista för i år... Vi får hoppas på några P&Y under hösten att trimma lite på.