Tilly fick ju alltså vila i fyra dagar medan jag var i Stockholm och for runt, och även medan jag var hemma och latade mig, och till skillnad från föregeående vilor så lyste ridabstinensen med sin frånvaro. Det beror nog på att det varit så galet varmt här, alldeles för varmt för min smak faktiskt med uppåt en 30 grader varje dag. 30 kvava och fuktiga grader därtill. Det, i kombination med de ständigt närvarande krypen har lett till att jag just nu vänt på dygnet för hästarna - de får komma in framåt elva-tiden på förmiddagen, stå inne till någonstans mellan fem och sju, och sen får de gå ut igen och vara ute hela natten. Det bara måste ju vara skönare att stå ute på natten när det är 15 grader och flugfritt än i en stekhet hage mitt på dagen.

Eftersom de båda har lagt på sig för mycket så har jag heller inte velat ha dem i lösdriften, vilket ju annars löser problemet med hettan enkelt (de går själva in när de fått nog), för där är det alldeles för mycket matför att de ska kunna gå där dygnet runt, även om det är ganska fattigt på mat där med. Så nu går de i vinterhagen, där det är minst sagt sparsamt med gräs, får extra givor av hö istället, och får gå i lösdriften bara på helgerna.

Första gången jag red var alltså i måndags morse, och hjälp vad stark och framtung hon var. Det var så jag längtade efter ett bett, för jag blev alldeles slut i händerna och armarna. Femhundra miljarder övergångar och sidvärtsrörelser senare blev hon dock ganska fin, och gick i trevlig och bärig kort galopp, men min tanke på ett ridpass på en effektiv halvtimme (exklusive fram- och avskrittning på en kvart då) kom på fall, och vi red i över en timme. Detta medföljde att klockan hann bli ganska mycket och därmed blev det också väääldigt varmt, och hela jag var alldeles dyngsur efter passet. Tilly med förstås, men henne räcker det ju med ett par hinkar vatten över.

Igår var det dags för pay and jump igen, i Köping igen, på deras underbara stora gräsbana, och jag är MER än nöjd med Tillys insats. Det märks att det här med vila i flera dagar istället för någon dag här och där är hennes melodi, för nu var hon pigg och på tårna igen, möjligtvis lite FÖR mycket på tårna när hon kom ut på banan och insåg att hon skulle få springa fort. Framridningen var ett skolboksexempel, men framhoppningen hoppade jag fyra språng på och gick sedan ut från kaoset, vi skulle ändå bara starta på 70 cm, och tyckte att det kunde bli hennes framhoppning istället.

Det kändes mycket trevligt faktiskt, hon satte upp ganska hög fart och jag lät henne hållas eftersom hon var fullt reglerbar i svängarna, och det medförde även att de få hinder hon tittade på hade hon inga tendenser till att stanna på utan kom istället i botten på dem, och det är för mig ingen nackdel i det här läget, att hon tvingas hoppa upp sig.

Ca en kvart till nästa omgång, så skrittade bara med henne några varv innan det var dags igen på 80 cm, och fick till exakt samma runda igen. Eftersom jag denna gång visste att hon skulle hoppa så försökte jag mest fokusera på mig själv och min sits.

Nästa vecka är det P&J igen på tisdagen på samma ställe, då hoppar vi 80 + 90 cm istället.

Tre reflektioner om P&J då:

Ett: eftersom jag hoppade så låga höjder så hoppade jag mest med ponnier och ungarna verkar bara ha två modeller att välja på. Endera på lata trista ök rent ut sagt, som knappt kommer upp i galopp och som bryter av till trav så snart de kan och mer kliver än hoppar över hindren. Säkert jättebra till en ren nybörjare som knappt suttit på en häst tidigare dock. Eller så sitter de på en ponny som är ALLDELES för svår för dem, i SAMTLIGA fall ackompanjerad av en riktig ponnymamma som i SAMTLIGA fall är för fet för att rida och därför lever ut sina drömmar och ambitioner genom dottern, som undantagslöst ramlar av eller skenar runt banan.

Vad hände med aveln av den svenska ridponnyn som skulle ta fram enkla, bussiga ponnier på alla nivåer? Vad hände med den hoppglada men ändå trevliga barnponnyn?

Två: att dela framhoppning med ponnyekipage är att utsätta sig själv för livsfara. De på tröga ök hinner inte ur vägen och de med galna mammor springer istället konstant i vägen. Ingen vare sig ropar eller ser upp. Folk skrittar på spåret, lägger volter precis framför en eller saktar av precis framför ett hinder.

Vilket leder mig till tre: eftersom P&J är idealiskt just för ekipage där endera ryttaren eller hästen är orutinerad så ställer det ju givetvis EXTRA höga krav på funktionärerna. Istället för att bara sitta vid insläppet med sin lista med ryggen mot hindren så ska funktionären givetvis vara engagerad i framhoppningen, hojta regler, ge klartecken och rent allmänt guida och säga till om folk gör fel. Många som är ute och hoppar sånt här har ingen aning om vad som gäller och gör inte fel med flit, ponnyungarna har i många fall helt ointresserad eller i vilket fall okunniga föräldrar som heller inte kan/vill hjälpa till. Det MÅSTE ju bara ankomma på funktionärerna att se till att framhoppningen inte är en fara?