Missat en dag märkte jag nu, men var väl för att onsdagen inte var så mycket att skriva hem om - åkte till stall i närheten för sadelprovning eftersom jag tyckte att Tillys (tre månader gamla) sadel inte låg så bra längre. Mycket riktigt så hade jag rätt eftersom hon breddat sig så pass mycket (= positivt), så det blev till att lämna ifrån mig sadeln för att göra den en storlek större (=negativt, fan vad dyrt det ska vara med hästar jämt dårå. Och breddning av sadeln är ju, förutom orsaken då, kanske den minst roliga hästrelaterade sak man kan lägga pengar på).

När jag ändå hade utrustning på (och sadelprovaren - sin vana trogen - var sen) så red jag ut ett pass, där jag mest fokuserade på att känna igenom henne i alla gångarter, men främst galopp då för att se så att det verkligen inte var något fel på henne. Hon var dock glad och positiv och tyckte att springa var kul, så det bara måste ha varit pannbandet som var felet.

Igår red jag ut en sväng, och sen in på ett gärde, där vi tränade lugn och fin trav, och sen samma i galopp. Det är ungefär den nivån vi ligger på idag, öva balanserade gångarter, och inte mig emot, jag har inte bråttom. Avslutade med en halvkontrollerad racegalopp tvärs över gärdet... såhär i efterhand var riktning HEM kanske inte det bästa, men men...

Jag ska inte sticka under stol med det faktum att jag nu för tiden mestadels är rädd, främst för att jag bröt benet förut, men även pga tisdagens incident. Det är så löjligt dock, jag VET ju att OM jag skulle ramla av (vilket jag i mitt liv sammanlagt gjort max 15 gånger) så kommer jag statistiskt sett inte göra illa mig den gången HELLER. Men det sitter kvar i mig hur gräsligt, rysligt, galet ont det gjorde att bryta benet, och jag är rädd för den smärtan, och därför rädd för att rida eftersom jag vet att det KAN gå illa. Var livrädd för att fortsätta hoppa i tisdags när hon var så knepig, trots att jag vet att hon ALDRIG stannar och det inte var hoppningen som var problemet. Tvingade dock mig själv att avsluta bra, annars blir det ju bara värre.

Igår hade jag all säkerhetsutrustning jag kunde komma på: hjälm, väst, spö och gummisnodd. Vilket ju är onödigt egentligen, hon är ju inte dum, och gör inget dumt. Men det får mig att känna mig tryggare, och därmed förhoppningsvis komma över rädslan fortare. Jag hade varit rädd på B också för den delen, fast förmodligen inte lika mycket eftersom jag kände honom på ett annat sätt.

Om ett litet tag ska jag gå ner till stallet och köra ut mina hemmasnickrade hinder på ängen, sen ta dagens ridtur som nog i allt väsentligt kommer bli en upprepning av gårdagen. Imorgon hoppning på schemat således.