Åh, hoppträningen igår kändes riktigt, riktigt bra. Hon var pigg och framåt, och därmed kunde vi fokusera lite mer på mig och min ridning mellan hindren. När jag är med och gör allt rätt, så blir det så galet enkelt... å andra sidan, när jag gör fel så blir det inte riktigt pannkaka ändå eftersom hon hoppar så bra. Men huvudsaken (samma gamla) är att jag måste räta upp mig mer mellan hindren. Det har tjatats på mig i ett år om den saken nu, och man tycker att jag borde ha lärt mig, men tydligen är det så att när jag tycker att jag sitter riktigt rakt upp så är jag fortfarande framåt. Samma sak i dressyren förstås, där kan jag tycka att jag sitter och lutar mig bakåt när min tränare tycker att det är okej.

Mitt problem är att jag fortfarande inte är tillräckligt rutinerad för att hålla koll på precis allt samtidigt. Och eftersom B hoppade så kantigt så sitter det fortfarande kvar lite i mig, jag sitter alltså och parerar hans språng även på Tilly, som hoppar runt och fint och inte förtjänar något parerande, för när jag gör så, så kommer jag efter i språnget. Men när jag väl lyckas tänka på allt samtidigt, och samtidigt är MED över hela hindret, så är det som att hon knappt ens hoppar, det blir ett litet skutt bara och sen är vi över - okomplicerat till tusen.

Idag blir det kravlös uteritt på hack. Imorgon samma sak, kanske kombinerat med några språng här hemma på låg höjd, bara för att hålla igång flytet. På lördag check-pass inför tävlingen på söndag.

Fått lysande starttider: tjugo i två startar jag LB:0 och sen tio över två startar jag LC:2. Blir liksom bara lite skrittande mellan, inget hängande i transporten, och hem från tävlingsplatsen inom två timmar - hur ofta händer det med två starter på dressyrtävling?