Mmm, känslan i dagens träning var som godis. När hon väl var lossad och igenom i båda sidor, och gick med jämnt stöd i båda tyglarna, så hade jag kunnat rida hur länge som helst. I vanliga fall har jag den där "nu vill jag sluta för det går så bra"-känslan när det går bra, men nu ville jag bara suga på karamellen.

Mycket mycket trevligt att hon kan gå som hon gjorde idag, nu gäller det bara för mig att få till samma känsla på hemmaplan, vilket ju är lättare sagt än gjort. Inte bara för att det är lättare att rida när någon står bredvid och säger allt man ska göra, utan även för att jag ju inte har tillgång till vare sig ridhus eller paddock, eller ens ett riktigt slätt gärde, och det blir faktiskt inte samma ridkänsla när jag för det första inte har något definierat område att hålla mig inom, och därtill måste hålla ögonen öppna efter ojämnheter hela tiden.

Ska se om jag kan få någon att följa med och filma nästa gång, det vore så roligt att få SE hur det såg ut och se om det stämmer med känslan.

Veckan som kommer blir fullspäckad: idag dressyrträning, imorgon promenad, onsdag hoppträning, torsdag terrängträning, fredag vila, lördag uteritt, och söndag en startfälttävlan (förutsatt att torsdagens terrängträning är framgångsrik och hon tycker det är kul med terränghinder). Man kan tycka att det är mycket träningar, men med undantag för dressyrträningarna som ju alltid gör oss båda helt slutkörda, så rider jag i stort sett alltid hårdare på hemmaplan än vad jag gör på träning, där mycket av tiden ju ändå läggs på väntan och runtskrittning.

Jag hoppas mycket på att hon kommer tycka att terrängen är rolig, för det är ju till syvende och sidst fälttävlan jag vill satsa på.