Det är upp och ner det här med att ha häst =) Gårdagens tävling var både bra och dålig. Fick med mig älskade sambon som hästskötare när F plötsligt bestämt sig för att hon inte orkade (nackdelen med att förlita sig på 16-åringar är snabba humörkast), för även om jag mycket väl kan åka på tävling ensam, och gör ju så också oftast, så är just fälttävlan tillräckligt stressigt och nervöst ändå. Bara en sån sak som att brodda själv, det är ju urjobbigt. Nu senast jag hoppade på gräs så broddade jag ju själv, och då stod Tilly helt sonika lös under tiden, för jag tänkte som så att om jag håller upp en hov kan hon ändå inte gå någonstans, och hon stod med huvudet mot ett staket, så hade hon dragit till sig hoven så hade jag ändå hunnit ta tygeln. Jag kan även utan problem binda henne vid transporten, men trots att jag då binder grinskaftet i ett balsnöre som jag sen bundit i transporten, så känns det lite obehagligt.

Pluspoäng alltså till min pojkvän, som dessutom tycker att hästar i allmänhet och tävlingar i synnerhet är döden. Nu är Tilly ganska förtjust i honom, vilket ALLA djur märkligt nog är, så HELT emot hästar är han ju inte. När hon stod och pussade på honom medan jag broddade ur så var han ganska nöjd.

På grund av elfel och däckfel så kom vi iväg en aning senare än tänkt, tur då att jag redan hade en ordentlig marginal. Det blev dock ändå knappt om tid till framridning, men Tilly kändes väldigt fin och mjuk, trots ridning på bett (och därtill tredelat, som vi ju aldrig rider på utom på tävling, dumt av mig vet jag, men det finns en tid för allt, och vi är inte där än). Fick vänta lite innan insläpp, vet inte vad de gjorde där inne, men helt plötsligt blev jag supernervös, vilket jag ALDRIG är innan dressyrtävlingar, och fick ägna energi åt att trycka ner den nervositeten för att inte påverka Tilly som är väldigt känslig. Hon hann bli påverkad ändå märkte jag sen, men lite var det miljöbytet också (framridning på grus/gräs, sen inkallning till collecting ring bredvid 100-klassens dressyr-ring, och sen själva ritten i ridhus - kan tycka att det är orättvist mot orutinerade ryttare/ekipage med så många miljöbyten och att 100-klassen gott kunde gått därinne istället). Oerhört onödigt att bli nervös dessutom med tanke på att jag inte bryr mig ett DYFT om resultatet i dressyren under fälttävlan, plus att programmet var enklaste enkla tänkbara, tom med tillåten lättridning programmet igenom, vilket jag utnyttjade såklart.

Själva ritten blev mycket av och på, jag hade svårt att fånga upp henne utan att hon spände sig, vilket resulterade i en hel del missar som drog ner resultatet, men överlag är jag nöjd, särskilt med galoppdelen som blev väldigt fin, och där vi gått framåt mycket den senaste tiden. Brydde mig inte om at hämta protokollet, men fick 30 straff högre än ettan, så poängen var nog rätt usla.

Därefter byte till hopputrustning och framhoppning på ett gärde med högt gräs och grova hjulspår... nej det var ingen höjdare. Hon hoppade jättefint på räcket, och stannade på oxern, trots att hon låg PERFEKT, så nu har det ju verkligen gått troll i det där. La till spöet och hoppade igen, och då hoppade hon riktigt fint och matte var med och allt, så då hoppade jag räcket två gånger till och gick sen in på banan.

VÄRLDENS konstigaste bana, med bla 90 graders sväng till maxad naturfärgad oxer som hinder nummer två och två vägar där man var tvungen att SNIRKLA mellan hinder till nästa, en MAXAD trippelbarr i uppförsbacke, och en linje med kombination ett galoppsprång och sen tre galoppsprång till en kulvert... inte var det någon snäll bana för debutanter inte.

Tilly stannade givetvis på oxern som nummer två, men hoppade fint andra gången när jag rutit lite åt henne. Hoppade tre, fyra och fem fantastiskt, och jag blev jätteglad, för både fyra och fem var riktiga titthinder. Sexan var den maxade trippelbarren som hon också stannade på, men som hon sen hoppade SUPER, och då blev jag så himla glad att jag glömde att det var ett dogleg till sjuan och då missade vi den också... uteslutna.

Så på ett sätt är jag SKITSUR, för att jag missade vägen, hon sög tag i hindret när jag väl ridit mot det, men vägen var för konstig för att jag skulle våga hoppa och styrde därför undan, men hon hade nog hoppat, och de tre sista hade hon lätt hoppat, för det var enkla hinder även om serien i sig var konstig. Dvs min ryttarmiss gjorde att vi inte fick rida terrängen vilket ju som sagt är hela poängen med fälttävlan. MEN samtidigt är jag jättenöjd med min lilla flicka som hoppade bättre än någonsin och som gjorde en helt okej dressyrstart, så det är ju det jag får fokusera på istället.

Jag är också faktiskt glad över att jag är en sån ryttare som KAN göra det. Alltså, jag vet att dressyren säkert såg gräslig ut tidvis, men jag är glad för de bitar som GICK bra, och alltså berömmer jag min häst massor när vi är klara. Samma i hoppningen, visst stannade hon två gånger, men det var ju på banans svåraste hinder, och hon hoppade när hon fått titta och hoppade resten med gott mod och fin teknik, så alltså klappar jag henne och berömmer ut från banan trots att vi blev uteslutna. Så var jag inte som ponnyryttare kan jag säga...