Äntligen lite ridning idag, känns som att det var hundra år sen. Blev dock inte så avancerat, mitt ridsällskaps häst var mer än lovligt stissig, så hon höll sig på backen. Red upp till ett annat, större gärde där hon longerade och jag kände igenom Tilly.

Eller kände igenom och kände igenom, med över en halvmeter snö blir det inte något finlir direkt, men vi gjorde båda så gott vi kunde och hann med tjugo minuters trav och galopp innan jag slutade för att hon inte skulle få mjölksyra. En snabbgalopp upp och ner hann vi också med.

Hon kändes hur som helst jättefin, inte stel eller ojämn på något sätt, med egen framåtbjudning och lyssnade fantastiskt på hjälperna. Det var lite av ett problem innan behandling och vila, hon var som en planka i sidorna och bjöd inte framåt för fem öre. Nu ska jag inte säga något om bjudningen än, eftersom det är stor skillnad på att vara ute och jogga på ett gärde i snö och blåst, jämfört med att traggla i ett ridhus, men mjukheten är det definitivt skillnad på. Van som jag är vid B, som gjorde allt precis korrekt OM jag var väldigt bestämd, så är det stor skillnad nu på Tilly, som flyttar sig in och ut på mycket mindre hjälper.

Nacken är fortfarande ett problem, ganska oböjlig i sidorna, men kan även ha att göra med att hon longerats inspänd samtliga gånger nu, och hon är förmodligen inte rätt musklad än för det, och har möjligtvis träningsvärk. Vi får se hur det blir med det framöver. Mycket positivt är att jag kunde gå på henne när hon vinglade (buskar, kor och annat "läskigt"), och inte en enda tendens till att gå emot eller resa sig. Jag vill INTE ha en häst som reser sig, och om det är en ovana hon lagt sig till med, och tänker fortsätta med i framtiden så får hon åka tillbaka, hur kär jag än är i henne.

Och jag är BRA jäkla kär i henne.

Jättefult med silverbett till mässingsspännen, jag vet, men det där är bara ett skräpträns som jag satt delta på och longerar i. Jag vill ha så mjuka fina bett på henne som det bara går, och det där är ett tredelat, tjockt med fasta ringar. Vid ridning går hon på ett odelat bett, med extra ringar för sidostycket, som ju gör att det ligger extra stilla i munnen. Har även ett likadant i plast som jag ska prova sen när träningarna sätter igång igen, för att jag vill se om det syns på bettet om hon lägger det fel eller biter i det. Anledningen till de extremt snälla betten är givetvis för att hon ska få förtroende för dem, vilket hon inte har nu, men så sakta börjar få.