Dag 2 – Min första häst

Jag vet inte riktigt vilken jag ska räkna som första hästen. När jag beslutat mig för att flytta från Stockholm men inte tagit steget fullt ut än så hade jag en sommarhäst till låns, som skulle gå till slakt egentligen så det blev att jag hade kvar henne i nästan ett år och pendlade från Stockholm hit till landet så ofta jag kunde, mest varje helg och lite till och alla helger. Hon gick på lösdrift tillsammans med grannens ponnier, så det var ett väldigt enkelt sätt att ha häst.

Hon var ett 19-årigt travarsto, som gått gall de senaste tre gångerna och inte blivit riden på åtta år. Första gången jag satt på henne (i hagen, med säkerhetsväst) så förväntade jag mig i stort sett att bli avkastad, men jag ramlade inte av en enda gång på henne under hela tiden jag hade henne. Hon var mild och vänlig, glatt med på allt och FÖRSÖKTE verkligen alltid göra sitt bästa. Fantastisk att hantera och i princip helt oproblematisk. Hade hon varit några år yngre och jag hade kunnat rida henne lite mer regelbundet och med mål så hade hon blivit en ypperlig ridhäst. Nu blev det dock inte så, eftersom jag ju ville ha något mer ridet att utvecklas med.

Så efter en kort sejour med en foderhäst som såldes (dyrt) så skaffade jag min första egna häst, en då 13-årig valack e. Bellini som jag gjorde allt med. Världens bästa förstahäst, trygg, snäll och schysst, som gav mig massor med självförtroende, inte bara i ridningen, utan snarare i hanteringen. Han är fux och kunde vara stissig, men aldrig ohanterlig, och jag åkte bara av honom tre gånger, varav en i samband med barbacka-galopp (där fick jag skylla mig lite själv). Jag har haft enormt kul med honom, och han var också glatt med på allt. Han gick som tåget i vår första riktiga terrängtävling, när jag var så nervös att jag grät, han hoppade alla titthinder som fanns utan att blinka, och han lärde mig finliret i dressyren. Utan honom hade jag aldrig ens haft en tanke på att skaffa en unghäst, men nu känner jag att jag kan så mycket och är så trygg i mitt hästägande att det inte är någon stor grej längre. Jag vet helt enkelt hur jag ska göra och vad jag vill göra. Plus att jag skaffat ett sånt brett kontaktnät inom hästvärlden nu, det hjälper naturligtvis.