Terränghoppning alltså... KAN vara det roligaste som finns. F följde med och fotade, och på VARJE bild har jag ett stort fånigt flin i ansiktet.

Hade inte förväntat mig något av träningen alls egentligen, med tanke på att Tilly varit lite tittig de senaste hoppträningarna, och det tog oss en kvart att komma över det där jäkla diket jag nämnt tidigare. Men, jag har helt klart närt en liten terränghäst vid min barm - jäklar vad kul hon tyckte det var!

Det var full fart från start, mer full fart än jag egentligen ville ha, med resultatet att jag satt med handbromsen i i början och fick ett ganska avsevärt antal fula kråksprång. Hade jag gjort samma sak på hoppbanan hade hon surat ihop helt och vägrat hoppa mer, men nu bjöd hon lika mycket hela tiden ändå. Dumma matte som inte fattar det här med låg hand!

Min rädsla och tvekan sätter även lite käppar i hjulet; anledningen till handbroms är ju för att jag inte vill ramla av, och dessutom inte är helt säker på att hon hoppar (och då är ju handbroms ÄNNU dummare!). När jag väl släppt det där och bara lät henne flyta på och bestämma själv, och höll mig till att reglera farten MELLAN hindren så blev det perfekta rundor och språng hela tiden. SÅ KUL!

Inga hinder var några som helst problem, HON hoppade glatt allt jag styrde mot och var inte det minsta tittig. Vi provade alla sorters hinder, inklusive bank, vatten och grav och allt gick bra.

Hon lyckades även med att få till världens konstigaste språng över en stock-oxer. Jag vet faktiskt inte vad som hände, en normal häst hade nog stannat i det läget, men hon hoppade som en kanin, där bakbenen i stort sett kom före hästen över hindret. Det KÄNDES väldigt lustigt, och alla som såg på vek sig dubbla av skratt. Och jag har bild på det! Lägger ut den när jag fått alla bilder från F, kanske någon bild från framridningen från dressyren också.

Skulle vilja träna terräng oftare, men banan ligger 1,5 timme bort och det är jobbigt både för mig och häst med tre timmar i bil, trots att Tilly är en ängel i transporten och bara ledsnade tio minuter hemifrån igår. Konstaterade dessutom att jag har långt större tålamod med henne de gånger hon sätter igång och protestera i transporten än jag någonsin hade med B. Det beror ju dels på att B satte igång att leva rövare per default och dessutom att han var långt värre än något Tilly någonsin gjort hittills, och dels på att jag tycker så oerhört mycket mer om Tilly än jag någonsin gjorde om B, och kärlek är väldigt överseende. Tilly protesterar bara när hon verkligen fått nog, och igår förstår jag henne verkligen: 1,5 timme dit, 45 minuters väntan i transporten (en tjej i tidigare grupp som fått andningssvårigheter och ambulans inväntades), 1,5 timmes träning, 1,5 timmes bilfärd hem, som dessutom avbröts mitt i av tankning och då tyckte Tilly att det var dags att gå ut.

Men hennes entusiasm inför terränghinder bådar gott inför söndagens startfälttävlan, där både hoppning och terräng ligger på blygsamma 60 cm. Tyvärr för Tilly så ska det ösregna, och vi har fyra timmars väntan mellan hopp- och terrängprov, så det är nog en trött och grinig liten häst jag får med mig i transporten hem.