Hoppträningen i torsdags gick faktiskt över förväntan. Ridbanan är för liten för ordentlig hoppning (ca 35*20 kanske?), men ett hinder eller två per långsida att rulla på räckte den utmärkt till. Precis vad Tilly behöver dessutom, enkel hoppning för att få upp självförtroendet, men ändå på bana, någon annanstans än hemma, och på riktiga hinder.

Mina hemmagjorda fyller visserligen sin funktion, men ser inte riktigt ut som dem på tävling.

Tog 25 minuter i väldigt långsam skritt att skritta dit, förbi allehanda läskiga saker som kor och brevlådor och annat dödligt. Fattar inte riktigt vad det är med henne med läskigheter faktiskt, hon var inte sån förut. Å andra sidan rider vi ensamma hela tiden nu, det är väl det som är grejen. När det är ca 700 meter kvar så gör vägen en stor sväng och man ser stuteriet längst bort, och en av bebisarna hade smitit från mamma och hade crazy race på en vall alldeles själv (hur söt liksom?!) Tilly såg honom direkt och blev SÅÅÅ nyfiken och ville bara springa dit på en gång och hälsa, så de sista hundra meterna gick... en aning fortare.

Väl hemma var det Görans tur. Tilly fick stå i stallet med sitt BoT på ryggen och Göran gick en sväng med mig och min sambo. På vägen hem blev hans breda rygg alldeles för inbjudande, så min sambo hystade upp mig så jag fick rida 200 meter till stallet. VÄRLDENS skönaste rygg måste jag säga.

Sen tog jag med hästarna upp hit för att de skulle gå ute till ikväll så jag slapp släppa ut åtminstone två dagar. Kom på halvvägs att jag kunde ju faktiskt rida upp också, så jag kravlade mig upp på Göran och tog Tilly på släp. MYCKET mysigare än att gå.

Igår fick Tilly en vilodag, så jag tog dem bara tillsammans för Görans skrittpromenad. Mamma frågade om jag inte tänkte på vad folk i byn trodde om mig som var ute och GICK med mina hästar titt som tätt istället för att rida, och ja, de undrar nog, men det bryr väl inte jag mig om. En liten miss i hjärnkontorets funktion innebar att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv när vi väl vände hemåt och kom in i skogen, där stigen är så smal att det knappt får plats en människa på den och Göran envisades med att putta mig av den. Löstes med att Göran fick gå först så långt grimskaftet räckte, och jag gick bakom honom och sparkade honom i princip på benen (tur att de är snälla, verkligen), och sen Tilly bakom mig. Gick ju det med, fast det var rätt jobbigt. När jag kom hem och berättade detta för min sambo så undrade han varför jag inte ridit på Göran istället, och det kan man ju fråga sig...

Anledningen till att jag inte rider på Tilly barbacka är för att jag är hyfsat övertygad om att hon aldrig blivit ens sutten på barbacka, och första gången föredrar jag då att ta det på inhägnat område, och inte längs med stenig stig i skogen.

Idag är planen längre uteritt med Göran på släp, så skritt hela tiden förmodligen. Imorgon tävling igen... håll tummarna.