Det blåser helvete där ute. I kombination med äcklig stickig snö så borgade det för ett väldigt tidigt intag av hästarna, som jag inbillade mig skulle stå vid grinden och vara SÅ tacksamma för att de fick komma in.

Näpp. Kyla och stark blåst innebär istället att hästarna är små as.

Ja, ni läste rätt, de VAR små as. Alla utom Tilly, som snällt följde med och gick fint, trots att jag lyckades ge henne en stöt med grinden (alltså, jag får stötar av det där himla staketet minst en gång om dagen, och med tanke på ponniernas björnpäls är elen satt på max, jag MÅSTE ta och fixa så det blir enklare att ta sig in och ut).

B blåvägrade (för första gången i min ägo) att låta sig fångas, och eftersom han tycker att det vidrigaste som finns här i livet är att vara ensam löste jag det enkelt med att mot rutinen ta in ponnierna först och lämna honom kvar. Då kom han minsann. Ponnierna hade någon form av störst-går-först-tävling, som övergick till sist-in-i-stallet-är-en-hög-med-skit, utan NÅGON som helst hänsyn till att jag faktiskt HÖLL i dem.

I vanliga fall hade jag dessutom tagit bilen ner till stallet i det här vädret (hela 500 meter allra minst), men eftersom den är lite sjuk så fick jag vackert gå. Och det hade varit skönare att veta att jag inte behövde göra om samma promenad vid nio ungefär...