Framridningen blev en okoncentrerad historia, men jag ställde heller inga krav på henne ifråga om samling eller dylikt, det var ren uppvärmning och inget annat. Jag skulle dessutom bara hoppa 80 och 90, ingen idé att göra annat än basic grejer då.
Framhoppningen blev väl katastrof, jag hoppade bara ett par språng för att hon skulle fatta vad det handlade om, och eftersom hon var så fokuserad på annat blev sprången jämmerliga.
In på banan för första rundan då, nu hade hon lugnat ner sig lite, och hon tittade inte ens särskilt mycket på läktaren som fanns på kortsidan och innehöll massor med folk. Hoppningen resulterade i att jag styrde, och höll mig i manen för att inte komma efter, för det var helt omöjligt att avgöra när hon tänkte hoppa av. Det måste ha sett ut som om jag red en tre-åring, det KÄNDES i alla fall så.
Kort tid mellan klasserna, så hon fick stå ute och äta gräs, innan jag hoppade upp igen, och provade att hoppa några fler språng på framhoppningen. De blev tyvärr lika kråkiga de. Alltså, när hon hoppar fint så hoppar hon väldigt fint, men resten av sprången ser ut såhär:
Och då är det där ett av de bättre sprången. Andra klassen var lite bättre, hon lyssnade lite mer, plus att de två doglegs som var hinder 4 och 5, samt 6 och 7 (som låg på samma linje liksom, men bakvänt), inte kom som en överraskning för henne denna gång (på 5:an sög hon tag i 6:an och tvärtom). Hinder nummer sju blev ett riktigt bra språng, sådär att man kände att det fanns nog något där.
Men summa summarum så har hon inte övertygat såhär långt. Vi får se vad min dressyrtränare (som givetvis är hopptränare också, men för mig är hon bara dressyr- och markarbetestränare) säger imorgon. Hon känner mig väl och har sista ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar