Dagens besök av equiterapeuten var både bra och dåligt. Bra, för att jag faktiskt måste erkänna att hon är duktig. Jag är ju en aning.. ska vi säga skeptisk till allt sånt där, särskilt laserbehandling och akupunktur.

Men hon lyckades, osedvanligt varligt och försiktigt dessutom (jag bad henne demonstrera hur hårt hon tryckte på mig), lokalisera alla de problem som röntgenplåtarna säger att Tilly har. Det blev jag imponerad över. Muskelfelet i baken känner hon ju inte, eftersom hon inte kan gå så djupt, men hon känner följderna av det, och särskilt då var det gör i övre delen av länden (för övrigt exakt samma problemområde som sadelprovaren pekade ut, vilket gör att mitt förtroende för HENNE också ökar). Men kotorna i ryggen kände hon direkt; det är på två ställen som de ligger ganska tätt inpå varandra. Inte tillräckligt för att vara ett enormt problem, men tillräckligt för att skapa följdproblem.

Jag hoppas ju på att när muskelproblemet löst sig och hon börjar bygga korrekta muskler, så ska kotproblemet också lösa sig genom att hon kommer upp mer med ryggen, och därmed automatiskt separerar kotorna från varandra.

Fick instruktioner om hur jag ska massera, samt hur hon tycker att hon ska ridas. Att jag rider med gummisnodd fick bifall, eftersom det är just lång och låg hon ska gå, både för att stretcha ut och för att bygga upp de musklerna. Hon tyckte dock att hon skulle gå två, tre minuter inspänd, och sen vila lika länge osv, och det går ju an så länge jag rider, eftersom jag då kan använda graman som är enkel att släppa ut. Men svårare att administrera rent praktiskt vid longering, eftersom det blir ett jäkla hattande fram och tillbaka och uppknäppande av remmar här och var. Jag får fundera på den biten lite grann.

Vad gäller allmän ridning så hade hon samma råd som John: "Rid så mycket hon tål". Och det fattar väl jag med att det är lämpligt, men HUR mycket är så mycket som hon tål? Jag vill ju absolut inte gå fram för fort, men heller inte vara FÖR försiktig, hon SKA ju byggas upp. Hur som helst, som hon kändes nu igår så verkar det som att jag är på rätt spår, så jag fortsätter så tillsvidare. Equiterapeuten ville gärna se henne igen, och om John behandlar henne igen i mitten av januari vore det nog lämpligt att träffa henne igen i mitten av februari för uppföljning.

Så varför dåligt då? Jo, för att equiteraputen talar ju om och plockar ju fram allt som är dåligt. ALLT som är dåligt. Vilket leder till att jag stod där bredvid min lilla häst och kände det lite som att det inte spelar någon roll, hon kommer aldrig bli bra igen med alla de här problemen. Nu är det ju inte så, och jag har hopp kvar, men samtidigt så oroar jag mig för att problemen bara kommer lösas för stunden, och att jag inte kommer få något bekymmerslöst hästliv med henne, utan alltid behöva behandla osv för att hon ska fungera. Om det FUNKAR att rida henne så som jag vill, och hon inte har ont eller annat obehag av saken så är det okej med mig. Men hästar är ju som de är, och hon har redan bevisat att hon är väldigt smärttålig, så jag vet inte om jag inte alltid skulle oroa mig?

För övrigt så fick jag bevisat att det faktiskt finns kräm i de där fåniga laserbehandlingarna. B har ju alltid bara stått still under alla behandlingar, vad som än händer, och inte med en min visat att han reagerar, annat än att han njutit av själva massagen. Tilly hade dock VÄLDIGT bestämda åsikter om lasern, och visade tydligt var den kändes, och det var ju kul att se på sitt sätt. Akupunkturen tror jag dock fortfarande vad jag vill om...