Måndagens dressyrträning gick sisådär, Tilly var inte helt med på noterna och krånglade mest. Antingen kan jag rida henne i den form HON vill, och då går hon mjukt och fint, och med bjudning. Eller så försöker jag lägga henne i en högre, mer samlad form, där hon "ska" gå för att bära sig rätt och arbeta med rätt muskler, och då vare sig orkar eller vill hon.

Framridningen är på hennes villkor, hon får gå rund och låg, det är ju ändå för uppvärmningens skull det görs. Jag böjer igenom henne, och rider i alla gångarter. Men sen sätter vi igång med den högre formen, och hon gör som sagt allt för att komma undan. Hon har inte ont av det, det kan jag säga med säkerhet, men hon orkar inte. Så då får jag antingen bjudning framåt, men tjafsande, eller så går hon där hon ska, men det är segt som kola, just för att hon inte ORKAR bära sig där. Med rätt ridning, rätt muskler och mer kondition så kommer vi komma till både bjudning och bärighet.

Vilket får mig in på nästa ämne, det vill säga uteritter. För mig, som inte har ridhus, eller just nu ens ridbana, är uteritterna den viktigaste ridningen. Jag vill att hästen - om möjligt - ska gå i alla gångarter, på varierande underlag, och med varierande hastighet. En uteritt ska ta minst 45 minuter för att ge något, eftersom mestadelen ändå blir skritt. Där det funkar (vägar, ängar), lägger jag in samlande och lösgörande rörelser, men huvudtanken med uteritterna är ändå kondition.

Nu står jag ju då inackorderad, det är bara jag och en tjej till, hon har fyra hästar, varav tre rids och en är under inridning. Hon är dressyrinriktad enbart, och skrittar bara när hon rider ut. Hon vill ofta ha sällskap, och det vill ju jag med, för hon är trevlig, och sällskap är alltid roligt. MEN hon sitter på nerviga och spattiga hästar, och vill som sagt alltid hålla sig till skritt. De två sista gångerna har jag fått med henne på en galopp ihop, på ca 150 meter. För henne räcker det med en uteritt på ca 20 minuter, den går då över ganska exakt två kilometer väg (har mätt på kartan).

Alltså, 20 minuter i skritt i två kilometer är inte ridning, är inte motion, är egentligen bortkastad tid annat än som roande för hästen. Hon tycker det är för mycket snö, och jag anser att det inte FINNS för mycket snö, då får man bara rida kortare. En sak om det är riktigt hård skare, med skär-risk, då kan jag låta bli.

Så igår åkte jag till stallet min vanliga tid, jag skulle prova att rida på hack, gjorde i ordning hästen och var nästan klar när hon klev in och frågade om vi skulle rida. Jag kan ju knappast säga nej, och jag kan inte tvinga henne att rida längre och fortare eller på andra underlag, hon rider ju som hon trivs med och har lust till. Men nästa gång (idag?) så ska jag se till att när hon är nöjd och vill rida hemåt så fortsätter jag.

Hacket fungerade för övrigt över förväntan, hon var till och med lydigare på det än i träns. Jag ska prova att rida i bara grimma också, så kanske jag kan sälja hacket istället. När jag passade in det så insåg jag att det egentligen inte fungerar att rida på hack tillsammans med fullstort träns, det hamnar alldeles för långt ner även om jag spände upp tränset så långt det gick. Ska jag rida mer på det måste jag inhandla ett träns i cob-storlek (jag har ett, men det är mitt fin-träns, och det vill jag inte rida i skog och mark och blöta med). Då vore ju vanlig grimma onekligen enklare. För eftersom jag red på hacket ändå så tog jag knappt i det nu när det låg för långt ner, och hon var ÄNDÅ extremt lydig.

Ska iväg på resa de närmaste dagarna, så Tilly får (tyvärr) stå på torsdag-söndag. På måndag är det ju träning igen, och de skutten som hon gjorde i måndags, som protest i galoppen, när hon ändå var rejält riden på söndagen, var inte roliga, så jag vet inte hur hon kommer bli med FYRA dagars vila i kroppen på måndag... Tjejen jag rider med har lovat att longera henne på söndag, men det beror helt på vädret och om det finns något underlag som passar.