Idag bröt vi tristessen och det enahanda med en lång uteritt för oss själva. Longeringen är jättebra, för då kan hon ju bygga upp sig och arbeta i en korrekt form utan att behöva bära en ryttare, dessutom är ju snölongeringen outstanding vad gäller att bygga muskler, men det blir rätt jäkla trist i längden. För både mig och hästen. Och rida ut med sällskap är förvisso trevligt, men eftersom mitt sällskap antingen rider unghäst eller nervöst lagd dressyrhäst, och därtill är lite feg så blir uteritterna inte direkt fartfyllda.

Dagens ridtur blev iofs inte särskilt fartfylld den heller, men vi kunde skritta den långa rundan, förbi köttkorna (som ofelbart, i samlad tropp, kastar sig mot staketen för att stirra när man kommer till häst, något som min lilla hund uppskattar till fullo, men det gör INTE ridsällskapets häst). Tilly är inte särskilt tittig, och framförallt slänger hon sig inte ner i diken eller in i taggtråd när hon blir rädd, utan hon stannar mestadels till och sen är det antingen bra, eller så är hon lättövertalad.

En skogsväg var plogad, så jag red den fram och tillbaka i lite trav och galopp för att känna på henne utan djupsnön som underlag och för att känna på nya sadeln. Tilly var väldigt tveksam till att springa på den där vägen, hon var ju på väg hem? men lossnade när hon insåg att hon skulle få galoppera. Fort.

Sadeln är UNDERBAR att sitta i, mjuk och stötdämpande. Dock har jag inte riktigt lika bra balans i den här som i Tillys gamla tyvärr, den här lägger min tyngdpunkt lite längre bak, och det kommer nog ta ett tag att vänja om mig. B's gamla var ju en fälttävlanssadel, där hade jag inte direkt några problem med tyngdpunkten...

Så HÄR taggad var Tilly inför ridturen, rena frustande monstret!

(jag SKA klippa manen...)