Träningarna satte ju igång i förra veckan, och nu idag är det åter måndagar som gäller för dressyr (hoppning dröjer väl ett tag till tyvärr).

Träningen i fredags var väl att beteckna som katastrof, ridmässigt i alla fall. Min tränare tyckte inte att jag skulle rida henne lång och låg längre (något jag gjort hela tiden nu på sistone, tänkt att upp med ryggen så att de där jäkla kotorna säras), utan tyckte att det blev mer slitigt än nyttigt i längden, och att det alltså var dags att plocka upp henne i formen. Samtidigt kräva upp med ryggen förstås.

Jag påtalade då att jag ju är så himla rädd att överanstränga henne, att jag inte vill råka felbelasta musklerna och vill absolut inte att hon ska se på ridningen som något jäkligt, utan att hon ska komma tillbaka till att det är kul och enkelt. Synpunkter som min tränare kunde förstå, men hon tyckte ändå att det var dags för en högre form, hon kommer ju se hästen minst en gång i veckan och försäkrade mig att det var fullt tillräckligt för att hinna se om jag skulle börja göra fel.

Högre form alltså!

Helvetes skräpskit! var ungefär Tillys åsikt om saken, och hon var ICKE glad över att plocka upp nosen och ridas fram mot ett stadigare hållet bett. ICKE!

Passet påminde lite om när jag klickertränade min förra hund, och kunde befästa nya beteenden bara genom att vänta ut honom, då han provade att göra alla saker han bara kunde tänka på, tills han "hittade rätt" och fick ett klick.

Tilly provade OCKSÅ att göra alla saker hon kunde tänka sig, men inte för ett klick, utan för att komma undan att gå fram till tygeln. Det tog en halvtimme att få henne att samla ihop hjärnan tillräckligt för att inse att VAD hon än gjorde så satt jag bara kvar där på ryggen och höll kontakt i tygeln. Och det var i höger varv, det svåra varvet (vilopauser lades givetvis in). Sen tog det fem minuter till av krånglande i vänster varv innan hon släppte även där.

Det var oavsett vilket ett väldigt roligt pass, jag kunde både se och känna hur intensivt hon tänkte, för att komma på NÅGOT som skulle funka. Och när hon väl lossnade så var hon så himla fin, och fick ett så fantastiskt steg att tävla medelsvår helt plötsligt föreföll uppnåeligt.

Värt att notera är att hon inte reste sig eller hade någon tendens till att resa sig. Däremot skulle hon bli en väldigt fin westernhäst, de snurrningar och backanden vi fick till gick ibland med blixtens hastighet.

Dock är min lilla häst ett sto, och jag tvivlar inte på att uppvisningen kommer fortsätta ikväll, men denna gång hoppas jag verkligen att hon lossnar fortare så att jag kan rida lite mer och inte bara sitta där och vänta.