En helt annan sak, angående de där funderingarna om behålla eller inte osv. Jag är ju helt på det klara med mig själv att om hon inte blir bra, och vetten inte kommer säga att det är ok go, så får hon åka tillbaka. Men vad händer då om hon blir bra, men vetten säger att det är livslång behandling som gäller för att hon ska funka, dvs hon kommer fungera som jag vill OM jag lägger ner tid och pengar på det?

Hade du frågat mig innan jag hämtade henne hade jag sagt nej till det. Men som jag skrivit tidigare är jag så vansinnigt kär i den här lilla flickan att det liknar ingenting. Innan henne fattade jag inte hur folk kunde säga att de älskade sina hästar. Älskar och älskar tänkte jag, visst tyckte jag OM B, men något älska var det inte fråga om. Jag kunde vara salig över honom när det gick bra, och glad när han kom i hagen, men någon förbindelse mellan oss var det inte fråga om.

Men med Tilly så dröjde det kanske två veckor max innan hon krupit in i hjärtat på mig. Jag kan inte riktigt beskriva det, men hon är så himla personlig och gosig, mot MIG alltså, inte mot någon annan. Idag stod det tre personer och tre hästar i stallet när jag kom, jag gick förbi dem och hade inte ens kommit halvvägs till Tillys box innan hon gnäggade åt mig, det var alltså helt klart en hälsning bara till mig. När jag hanterar henne ska hon hela tiden ha närkontakt, men inte på ett buffligt unghäst-sätt, utan på ett förnöjsamt sätt. Sätter jag mig tex ner för att koppla loss gummisnodden så står hon bredvid och lägger huvudet på min axel och är jättenöjd. Hon hummar när jag kommer till hagen, eller när jag öppnar dörren till stallet eller till transporten, HON har alltså helt klart valt mig som sin människa.

B sålde jag för att han inte uppfyllde de krav jag hade på en häst, dels för hoppningen och dels för transporterandet. Jag tänkte då lite mer kliniskt, att hästen duger inte till det jag vill, då byter vi. Men nu är det ju KÄNSLOR med i bilden...