Min häst är ok igen sen en vecka tillbaka, och eftersom jag missat varenda hoppträning i över en månad (utom när jag fick akut abstinens och lånade grannflickans ponny att hoppa med istället) så såg jag givetvis fram emot kvällens träning något OERHÖRT.

Klart den är inställd då.

Då får man hoppa själv istället. In i ridhuset med häst och den lilla hunden, dra fram bommar och stöd medan häst roar sig själv med att spana in sig själv i spegeln i ena hörnet (yes really), och den lilla hunden roar sig själv med att ömsom bjuda in hästen till (ignorerad) lek, och ömsom sno "mellanmål" ur skittunnan när han tror att jag inte ser.

Hoppetihopp på galen häst som tyckte att det var så KUL att han inte kunde lägga band på sig ens när vi var klara och jag skulle dra tillbaka alla bommar igen, utan glatt lekte med hunden med rivstarter och bockningar härs och tvärs i ridhuset.

Det är VISST säker hästhållning att bara släppa hästen med allt på för att man inte orkar ta in honom och SEN bygga av.

I förra veckan var vi ute på en längre tur och eftersom det är mest bara lera och gegg överallt så höll vi oss till skritt. Ända tills vi kom till det mest minimala dike jag sett, som båda hästarna ändå lyckades hoppa höögt över, för att sen fortsätta i galopp, hoppsan liksom. Och det hade ju kunnat sluta där om F faktiskt hållit in sin ponny istället för att fortsätta galoppera, vilket föranledde min häst att också fortsätta galoppera, och i rena glädjen göra det mest maxade bocksprång jag varit med om sen jag var uppe och över lamporna i ridhuset med en unghäst en gång.

DET hade också kunnat sluta där om han nöjt sig med detta enda bocksprång, men se det gjorde han inte, och jag som ALDRIG ramlar av flög någon meter över manken på honom, och insåg att det var bäst att hoppa av med flit om jag skulle ha någon chans att stå på benen. Och det gjorde jag också, stod på benen alltså, i minst en halvsekund, men eftersom jag rammade marken med fart så föll jag på knä direkt.

"Släpp för i helvete inte tygeln!" var allt jag kunde tänka på, så det gjorde jag inte heller, utan höll krampaktigt tag i den, varpå hästen drog mig, sittandes på knä, genom gräs och lera. Lite grann som vattenskidåkning, fast på knä. Mäkta spektakulärt var det hur som helst om man får tro F. Och inte ett dugg illa gjorde jag mig heller, kan ni tänka er?

Upp halv sex och jaga tre hästar runt byn för att en granne ringer och säger att de rymt ur hagen - check.

MIN!

Ett ord: fälttävlansläger. Aldrig haft så kul i hela mitt liv.

Nämen såatte... var ute och hopptävlade idag dårå.. vann kanske högsta klassen dårå. Typ överlägset kanske.Ville bara säga det.

Tävlade underverket i dressyr i lördags, hans andra dressyrtävling någonsin, och därtill alldeles för svåra program för honom. Men han hamnade en plats utanför placering i första klassen, och hade inte jag glömt programmet i andra så hade han hamnat högre även där (vilket goes to show att man INTE ska försöka lära sig programmen i bilen på väg till tävling, medan man kör).

Mäkta stolt över honom är jag, särskilt eftersom vi skulle startat 11.23 och kom dit 10.10 bara för att upptäcka att de puttat upp oss i startlistan, till 10.40.

Framridning i tio minuter är tydligen recept för framgång.

Placerad i första klassen. En nedpetad bom i andra, bara mitt fel.

Like, totally worth it.

När allt var över och vi klädde av honom sakerna för att sedermera lasta honom slet han sig dock och travade iväg i fjärran, med sadel på, makligt, med blickar över axeln på mig, som kom flåsandes efter honom, väsandes hans namn mellan mina tunga andetag. I EN KILOMETER!

VET ni hur LÅNGT en kilometer är?

Ni ska få ett helt gratis tips av mig:

Om ni - som jag - rider. Och om ni - som jag - lätt får ridsår/skavsår, så finns där flera metoder som hjälper och underlättar.

Om ni - som jag - fått skavsår av ny sadel i kombination med nya ridbyxor, precis där skinkorna möter låren, så är tipset att inte, INTE! ge sig ut och rida barbacka.

Eller, gör för all del det, för tanken är god, men gör det inte, INTE! iförd string.

Det blir så lätt skavsår någon annanstans då. Ruskiga skavsår. Ruskiga skavsår som medför sittringsbehov. Men whatever, jag är ju en gammal kärring, så hit med sittringen.

Hur är det fysiskt möjligt för en och samma häst att först gå och vägra UT sig i en 90 cm clear round (90cm ffs!), för att sen i klassen efter som är 1 meter (inklusive vattenmatta, kombination (!) och maxade oxrar) gå och placera sig? Damned if I know.

Men ändå. Placering. Yey me!

Det var väl en förskräckligt ful bild på hästeländet jag lyckades lägga upp där nere. Den här är väl bättre.



Nej, det är fortfarande inte jag som sitter på.

För övrigt så hatar jag snö. Särskilt sån snö som kommer medan man är i ridhus en timme och därför är en fullständig överraskning när man kommer ut och ska åka hem och därför inte kommer ur fläcken utan måste bogseras ut till stora vägen. Med häst på släp. Känns tryggt serru.


Det räcker med snö nu goddammit! Det är mars nu, då är det vår! Basta.

Kass bild, men så här ser han ut (att det är stört omöjligt att få bra bilder i sånt där ljus?) Och det är givetvis INTE jag som sitter på. JAG jobbar ju gubevars.

Ååhh, att det kan vara så vansinnigt roligt med en hopplektion, och att tiden verkligen KAN gå så otroligt fort? Vips så är det dags att sitta av igen, fast jag känner att vi knappt börjat. Särskilt roligt är det att jag faktiskt känner framsteg mellan varje ridpass, trots att han och jag knappt känner varann än.

Fast varje gång vi ska lasta är han väääldigt billig.

Men ändå! Så kul! Nästa helg ska vi på vår första hopptävling, bara 0,90/1 meter, men man måste ju börja någonstans. Vinner vi inte minst den ena så beror det enbart på att jag ramlar av.

Och jag ramlar ALDRIG av.

Jinx.

Holy crap alltså, jag har fått ryggskott. Det är inte smärtan i sig som är värst, jag är rätt smärttålig, hell, jag håller på med hästar på fritiden, utan det är bara faktumet.

Jag har fått RYGGSKOTT.

Shit alltså, jag är så jävla gammal. 31 going on 82 liksom.

Note to self: Nästa gång du av obskyr anledning inte får på hästttransporten på dragkulan, be om hjälp INNAN du lyfter på transporten med handkraft.

Fast det gick ju det med.

Life is grand bebes.

Klockan tjugo över tolv var jag klar med dagens arbete, efter att ha hunnit vara nere i stallet en timme och fodra och släppa ut och vinka adjö till en av hästarna. Nu kommer förvisso arbetsbördan inte förbli såhär lätt, emedan jag enbart i teorin har börjat på mitt nya jobb, och där inbillar jag mig inte att jag kommer klara mig undan med mindre än de faktiska timmarna jag ska jobba, men några 14 timmar om dagen kommer det knappast bli.

Så nu ska jag äta lunch, och sen ska jag gå en sväng med hundarna, och därefter ska jag rida i någon timme. Därefter kanske jag ska köra F till hoppträning, och om inte det blir av ska jag baka kladdkaka och titta ikapp på alla de serier jag försummat under de senaste veckorna (med undantag på Top Model, som jag sett som "godnatt-lektyr" i sängen om kvällarna).

Jag räknade för övrigt ut att jag går ca en mil om dagen. Ner till stallet är det en halv km, och sen vidare till hagen ytterligare en halv. Den sträckan går jag en tre, fyra gånger om dagen. Minst. Sen hit och dit, kånka vatten och bära hö, och så promenad med hundarna, för att stora hunden som inte får följa med ut på ridturerna ska få sitt. Efter det ska jag rida också.

Motion saknar jag INTE. Tur man har ett stillasittande jobb.

Nu har jag ridit på underverket. Efter att ha stått i en vecka på nästan full giva kraftfoder så var sju-åringen rätt så jäkla pigg. Sett i backspegeln kanske det var dumt att galoppera ikapp med F på sin ponny på den där ängen. Men han bockade snällt i alla fall. Fyra gånger på rad bockade han snällt. Och när jag då satt fram på halsen så stannade han lika snällt också.

Det ska nog bli bra det här =)

Underverket.

I helgen har mina hundar haft det toppen. Vi har varit på landet och byggt klart stallet, och haft hoppträning för F, och ridit i skogen. De har varit med varje minut (okej, när jag hade hoppträning jagade de sork i diket bredvid), och igår när vi kommit hem och jag satt mig i soffan med en hund på varje sida var jag tvungen att skratta, för de sov så djupt båda två att jag nästan kund lyfta dem utan att de vaknade.

Stallet är nu alltså äntligen (!) klart, vi har hållit på varje helg i en och en halv månad och hela jullovet nu. Två ponnyboxar och en större box, sadelkammare, täckesförvaring och höloft. Vinterhage klar, extra sommarhage och ridbana kommer när tjälen gått ut marken. "Min" box är gul, och blå längst ner, mycket smakfullt. F's boxar är knallrosa och knallila.

Pja, men om jag var 15 hade jag också velat ha en rosa box till min ponny, så jag har inte argumenterat.

Och om en vecka hämtar jag hästen, Poppe som han kallas, jag vet faktiskt inte vad han heter egentligen. Har fortfarande inga bilder tyvärr.

"Min" häst gick igenom besiktningen prickfritt, så nu kan jag berätta om honom utan att jinxa det =)

Han är en sjuårig valack som går 130 hoppning och LA/Medelsvår dressyr som jag får låna på lång tid för att träna och tävla. Jättefin, bara 160 hög, så alldeles lagom. Ljusbrun, ganska rund i formen, med lite ponnyutseende.

Och om två veckor får jag hem honom! Nu jävlar, inom ett år ska vi vara uppe i Medelsvår hoppning. För även om HAN kan gå Medelsvår nu så jag inte jag det.

Hoppas nu bara de elaka kärringarna, aka. ponnystona är snälla mot honom. Och att jag inte avlider av tidspressen som jag upplever nu då jag har så groteskt mycket att göra, och därtill måste hinna bygga klart stallet. Uschiamej.