Kollade resultatet på förra helgens två tävlingar och vi hamnade första utanför placering i båda. Inte så illa för en liten häst som går halvskruttigt på bett och som bara varit fullt igång i ett par månader.

Denna helg var det alltså dags för fälttävlan, och arrangörerna hade valt att lägga det på två dagar. Dressyr och hoppning första dagen, och terrängen andra. Bra för att man ju slipper den långa väntan till terrängen, och för att hästen hinner vila ordentligt, men dåligt för att det blir en jäkla massa körande och hela helgen går åt.

T var hur som helst ASPEPP första dagen, tävlingen hölls ju på den anläggning där vi brukar träna terräng, och sist vi tävlade där (2012...) gick hon ju i princip inte att rida i dressyrmomentet pga helt hysterisk häst som bara letade terränghinder. Och lika så nu, jag red fram en hel timme, mestadels i skritt för att få henne att slappna av, något som bara lyckades delvis (hästen bjöd på de halva stockar som fanns att sitta på bredvid banorna...), hon var enormt spänd när vi äntrade banan, men höll sig i alla fall på mattan den här gången. Och det måste sett bättre ut än vad det kändes, för vi red ihop knappa 65% och fick kommentaren "Trevlig uppvisning, där hästen ibland blir lite lång och låg"... haha var hon nu  fick det ifrån, för T var så spänd att jag nästan hade hennes öron i munnen.

Ett styck SJUKT besviken häst tog jag med till transporten för ombyte av sadel, så när hon väl kom ner till framhoppningen och insåg att det faktiskt skulle hoppas idag fick hon stora spelet och gick inte att hålla i. Två gångarter: hopp rakt upp eller överljudsfart framåt. Jag är rädd om min näsa, så jag valde överljudsalternativet och T susade runt den ynkligt låga lilla banan i rekordfart. Sen var hon slut i skallen.

Banan måste dock varit svårare än vad jag tyckte, för det var mängder som föll ifrån och blev uteslutna. Så nu MÅSTE vi verkligen gå upp ett par klasser.

Dagen efter alltså terrängen och T fattade inte alls varför vi skulle ut och åka igen, men taggade till något ohemulskt när hon fick hoppa stockar på framridningen, så det la jag snabbt av med. Skrittade sen bara runt lite innan vi fick startsignal (ja, eller skritt och skritt...) och T satte snabbt upp överljudsfart här med. Försökte reglera lite grann framför hindren, men det var nästintill ogörligt, men alltså herregud vad kul det är! Vi fick dagens snabbaste tid, 3:30, men maxtiden var satt till 3:45 så det var väldigt snålt tilltaget. Det gjorde att vi återigen slutade på våra dressyrstraff, vilket räckte till sista placering!

Och alltså, jag har världens bästa häst. Jag kan inte önska mig annat än det här, förutom att hon får vara frisk såklart. Visst taggar hon till mer än önskat i dressyren så tillvida att hon inte lyssnar nog, men just den där energin och gnistan är ju exakt vad man söker. Klockren i hoppningen, och verkligen världens bästa terränghäst. Samtidigt som hon snällt står bunden vid transporten medan jag fixar i ordning, snällt står på den och väntar, och jag skickar på henne själv både hemma och efter tävling. Fint steg, bra temperament, hoppteknik, men framförallt mod och vilja, shit alltså vilken häst jag har. Så galet kär i henne, jag hoppas så hon får hålla, för jag kommer aldrig mer hitta en sån här häst (för det priset i alla fall).

Igår skrittade jag bara ut barbacka för att jag ville att hon skulle få sträcka lite på musklerna, och jag trodde hon skulle vara trött och stel, men icke, hon knatade på så jag fick whiplash-känningar och fick välja väg helt själv = sjukt nöjd häst, och väldigt besviken när jag vände hemåt, så jag säger ju det, arbetsvilja! En fantastiskt kväll var det också, det hade regnat hela dagen, men nu var det alldeles varmt och fräscht, luktade ljuvligt och småfåglarna sjöng för full hals, det kunde verkligen inte bli bättre.

Fina T och jag haver nu tävlat i dagarna två, igår hoppning och idag dressyr. Vi förbereder oss för fälttävlan med andra ord. Igår skulle vi egentligen tävlat en meter och sen 110, men rundan hon gjorde i enmetersklassen var så klockren och tvärlydig att jag avanmälde och åkte hem istället (mycket besviken häst när rundan var slut för övrigt: "MER!") Så det känns ju mycket bra, och en meter känns för övrigt så galet lågt nu.

Idag en maxad LC och hon var en aning matt på framridningen, och eftersom ridskolans ponnyer gick i hagarna runt omkring var hon även rätt spänd, men hon var fasen snyggast på framridningen till slut när hon slappnade av. Spände till och gjorde ett hyfsat program väl inne på banan, jag får vara nöjd så länge, fast jag vet ju att hon kan mer mycket mer. Red i alla fall ihop knappa 66%, men då var det väldigt snällt dömt... tror jag, eller så var alla andra ännu mer kassa än vi. Låg på första plats när jag lastade och åkte hem, men då var knappt halva startfältet kvar, så det lär väl knappast hålla i sig (klassen är inte klar än).

Nästa helg årets första fälttävlan! Tjoho!

Red mitt allra bästa pass någonsin på T idag. Helt fantastiskt fin var hon, mjuk och lydig och nästan helt avspänd. Jag ville aldrig sluta rida men kände tydligt hur hon blev trött efter ett tag och blev tvungen. I vanliga fall pushar jag lite lite till, men denna gång fick hon sluta som belöning.

Var extremt uppmärksam på hennes reaktioner idag, ljud utifrån, andra hästar osv och insåg att hon faktiskt spänner till fortfarande. Så jobbade allra mest på att få en avspänd, rund häst och hon var som sagt superfin till slut.

Vi ska faktiskt tävla dressyr på måndag så det ska bli intressant att se hur lugn jag kan lyckas få henne då. Vi tar det i alla händelser enbart som träning.

Vackra och duktiga T har gått ner x antal kilo, är het som en b-ponny på speed och känns som en miljon. Enbart riden på bett (utom i hoppningen) sen jag senast skrev och nu har äntligen poletten börjat trilla ner. Faktiskt till och med så vi anmält till dressyrtävling nästa helg... Bara en LB och det kommer förmodligen gå fullkomligt katastrofalt när hon väl börjar agera målsökande missil och leta efter terränghinder (för tävlar man dressyr vankas det terräng efteråt, det vet väl alla?)

Vi har även hunnit med en terrängträning under vilken tränset gick sönder och jag tänkte "äh vi provar ändå" och det gick utmärkt om än något fort, så lydig är hon i alla fall. Vidare en hopptävling som gick ungefär så dåligt som det möjligtvis kan gå, T var helt exalterad och ville "GÖRA ALLA SAKERNA!!". Sen en P&J på 90 och 100 som känns alldeles alldeles för lågt, så nästa gång gång vi in och kör hårt på 110 och 120. Prova kan man alltid, och vi satt kvar ett tag och kollade lite högre höjder, och även 130 så lågt och hoppbart ut.

Men hon känns faktiskt fantastisk i dagsläget, så här fin har hon aldrig varit förut och hon är en fröjd att rida varje dag, och det är så roligt med snabba framsteg. Har faktiskt blivit filmad också, men det är på en iPad, och jag lyckas inte riktigt få in det här. Fick även med ett galoppombyte som skulle sett mycket snitsigare ut om det inte var så att T efter (det mycket snygga och korrekta bytet) fick enormt anfall av spring i benen.

Har äntligen kunnat börja rida lite mer med fokus på enskilda delar, istället för att bara "jogga" som det varit sen igångsättningen. Ställer även mer krav på henne att hon faktiskt ska vara med mig, istället för att som hittills inte spänna bågen alls för att hon ska hålla sig mjuk och glad.

Så kort sammanfattning av DET: Inte glad häst. Jobba?!

I övrigt känns hon dock faktiskt som en miljon. Hon är helt sjukt lydig vad beträffar sidvärts och tempoväxlingar nu, jag behöver knappt göra något innan hon dansar iväg eller samlar ihop sig. Det känns helt fantastiskt, för så fin var hon inte ens innan hon blev skadad igen. Att hon ändå inte riktigt har styrkan än märks främst i hoppningen, där hon är superlydig i början av passet, för att sen falla isär lite mot slutet, men i dressyren är hon på och jobbar bra hela tiden, och jag slutar innan hon blir trött, vilket innebär ungefär 45 minuters effektiv ridning i dagsläget.

Igår fokus på galoppen, tempoväxlingar och övergångar, och dem gör hon som sagt för tanke och sits, även om nacken är fortsatt för hög. Jag kan få henne i en rund och låg form, men då ställer jag inga krav överhuvudtaget, då bara sitter jag där. Visserligen bär hon sig själv där nu (och DET gick fort, det tog bara en vecka av att kräva det innan poletten trillade ner), men jag kan inte ställa några övriga krav, för då kryper hon upp i formen direkt. Nåja, Rom på en dag osv.

Sharpman var ute i helgen och provade ut en ny hoppsadel till henne. Var rädd för att de skulle plocka fram tretusen dyra sadlar, men det blev till slut en Frank Baines som förutom att passa henne även lägger MIG mycket bättre. Priset var dessutom mycket överkomligt, 13 000 kronor.

Intressant att notera där är att den hoppsadel hon hade tidigare, som är utprovad till henne av en annan sadelprovare, inte passar på något endaste sätt, och aldrig har passat henne heller. Samma sadelprovare (med gott rykte i övrigt), tog även min gamla fälttävlanssadel för vidareförsäljning, men den har jag inte sett röken av någora pengar för, trots otaliga mail och sms, så där är 6-7 000 jag aldrig lär se röken av.

Dressyrsadeln, som är utprovad till min gamla häst (av samma sadelprovare), med helt annan rygg än T, passar dock som en smäck... Den passar dock inte MIG så bra, så fick prova ett gäng såna också, där jag hittade en jag tyckte om, som jag tyvärr inte minns namnet på. Den fanns inte i rätt storlek, så de kommer tillbaka om en månad med fler sadlar.

Slutligen: hopptränade i fredags och bad om att få hoppa en "snäll" linje på lite högre höjd för att försöka komma tillbaka till känslan av att HOPPA. Blev räcke - fyra galoppsprång - räcke i ett par varv där hon höjde för varje varv. T känns fullkomligt stensäker och tillitsfull, så jag tänkte inte ens på hur högt det var förrän efteråt när vi byggde av och jag insåg att det låg på 130. Jag vet, jag vet, det är bara ponnyryttare som är imponerade av hur högt de hoppas, men det kändes ändå kul, så det så.

Hästen är uppenbart frisk nu då, och detta är jag helt säker på tack vare pigghetsgraden hos damen. Den är hög, mycket hög. Jag har ju ridit: träning, jogg, uteritt, träning, jogg, uteritt, så långt det bara gått, och då har uteritterna skett barbacka på täcket, med ponnyhack, i alla gångarter.

Detta är det dags att sluta med nu, tackar som frågar, i alla fall i någon gångart snabbare än skritt.

Dressyrandet går hyfsat, babysteps visserligen, men det går ändå framåt. Varannat pass på novabett, varannat pass på hack, och även om hon inte accepterat bettet helt än, så kan jag i alla fall inte klaga på stödet... Nåja, bättre med för mycket stöd, än med för lite. Fast inte om ni frågar min nacke.

Själva ridningen är alls inte avancerad, vi håller oss fortfarande på raka spår hellre än på volt, men jag får inte längre ångest av galoppjobb på volten. Mycket förflyttningar och övergångar, rätt trist ridning egentligen, om det nu inte vore så förskräckligt roligt att rida min trevliga och ambitiösa häst (rimmar illa med bettproblemen förstår jag, men det ena utesluter inte det andra). Bettproblemen är ju ärligt talat bara tillvänjning och lydnad, och kräver mycket av mig i form av stabilitet och mjukhet, så det tillför också sin lilla krydda i ridningen, jag MÅSTE rida bra på henne.

I hoppningen är vi längre fram, men så kräver den ju faktiskt inte lika mycket detaljprecision i nuläget som dressyren gör. Där går hon alltid på hack med långa skänklar och är faktiskt en dröm att rida just nu - helt galet lydig är hon. Jag kan bara sitta still mot hindret och rätar jag upp mig samlar hon sig, och lättar jag av i sitsen länger hon ut galoppsprången. Vi hoppar inte mer än en meter, för jag har tappat all höjdkänsla, och tycker att en meter är högt tyvärr.

Vi har även hunnit med att tävla här hemma i en inbördes klubbtävling, två kval och en final, och det som är avklarat är första kvalet, i vilket vi kom tvåa. Det väckte dock tävlingslusten i mig, och när jag nu dessutom börjar förstå att hon faktiskt är okej, och inte har gått sönder igen, och därmed börjar hoppas på någon form av framtid, så har jag också börjat titta lite efter hopptävlingar. Som alla är komplett fulla. Inget öppet förrän i slutet av mars. Och dressyr är nog ingen idé att tävla än, fast i och för sig, varför inte, det spelar ju ingen roll hur det går eftersom det bara är träning inför vårens och sommarens fälttävlan (och till min förvåning ser jag att det kommer finnas minst tio tävlingar att välja på om jag lägger till Södermanland och Uppland, så här ska fasen tävlas i år).

Världens finaste häst och jag hade dressyrträning tillsammans igår, för första gången på mer än ett år. Jag har ju tagit det extremt lugnt med henne, livrädd som jag är att hon ska gå sönder igen, så jag trodde att hon skulle tycka det var väldigt jobbigt. Så var dock inte fallet. Två dagars vila (pga jobb), i kombination med dagens blåst, i kombination med att det tydligen var oerhört roligt att få jobba igen, gjorde att hon höll ihop hela tiden tills det var bara två minuter kvar. 

Jag har faktiskt börjat rida lite grann på bett nu, eftersom vi ändå tar det så lugnt och jag inte ställer några större krav på henne mer än jogging och hon ska gå i form så tycker jag det är läge. Annars rider jag ju bara på hacket med långa skänklar, som hon trivs jättebra med, men blir för tung i handen på nu. Med bett har jag ju motsatt problem, hon tar inte stöd och bli väldigt orolig med huvudet. Hon är kollad av tandläkare för så sent som en månad sen, så jag vet att hon inte har några fysiska problem. Därför rider jag med graman för att markera ramen och slippa det mesta av ostadigheten. Fungerar över förväntan även om det inte är direkt bra, och dessutom blir hon dagen efter, då jag byter till hacket, väldigt fin på hacket. 

Igår tränade vi dock med hacket, tyckte det var onödigt att göra det extra svårt såhär första gången, men från och med nu blir det bara bett på dressyrträningarna som gäller – där om någonstans kan vi ju få hjälp och stöd. Med allt som hänt, och så mycket vila så har jag nästan glömt bort hur fantastiskt ridbar min häst är. Hon gick som en klocka (en väldigt tung klocka, men ändå) hela passet, tog i så hon stånkade och verkade på det hela taget tycka det var fantastiskt kul. När hon går så fint är det också lätt för mig att rida fint, och de tre andra som var i ridhuset tillsammans med oss fullkomligt öste superlativ om oss som ekipage, och om min sits i synnerhet, något som gör mig otroligt glad, för DET mina vänner är något jag sällan eller aldrig får beröm för.

Nu ska jag träna dressyr så ofta det går, hon har träningstillfällen två dagar i veckan, och jag ska försöka hinna med dem båda två. Det är tisdagar och torsdagar och det är bara en halvtimme per gång till en kostnad av facila 200 kr. Tillsammans med hoppträningarna på fredagar och söndagar (fast där får det nog i trötthetens tecken bara bli söndagar), blir det tre dagars träning i veckan. Sen tre uteritter och en egen träning på hack, så har vi nog sytt ihop det hela rätt bra (om gud vill och hästen håller). 

Även de senaste veckorna innan det här passet har hon gått väldigt fint, så just nu känns det väldigt bra, och jag är jätteglad.

Råkade ramla över den här gamla videon från ett par vintrar sen, jag har inte sett den tidigare, men den var rolig! Inte själva tolkningen, men shetlandsponnyn med napoleonkomplex, hon gav oss ofta något att skratta åt.

Här är det "SKA VARA FÖRST!", vilket i och för sig var hennes generella inställning till livet, samt "HUNDARNA SKA UR VÄGEN!", vilket... också var hennes normala inställning.

Häst alltså frisk, ingen hälta, noll, knappt ens en markering på det svaga benet (just för avsaknaden av styrka då). Och detta trots att jag väntade över en månad extra med att åka in, och började belasta lite grann med samling och böjda spår (ville se om det gick, helt enkelt). Puh. Det firar vi med att vara med på stallets interna cup på söndag. Vi har visserligen inte hoppat på över ett år, men vi ska hoppa 30 centimeter, och då är det fasen jobbigare att vara ute och klättra i backar som vi redan gör var och varannan dag. Fast rädslan finns ju där ändå.

Häst frisk!!

Jag har inte kunnat blogga på min vanliga dator, för den har fått spunk och visar inte längre internetsidor som den ska. Den fungerar i övrigt så det får vara så länge. Men hur som helst så gör det att jag måste blogga från mobilen = not going to happen, eller från min bärbara, som jag bara använder när jag sitter på möten. Vilket är exakt vad jag gör just nu. Intressant möte mao. Jag "tar anteckningar".

Hur som helst, så har vi ju givetvis ridit på mer än senast. Fortfarande kör vi mest uteritter på rakt spår, med syfte att motionera och få upp konditionen, men någon gång ibland, väldigt sällan, går vi in i ridhuset och gör något lite roligare. Och med roligare menar jag för både T oh för mig, för T blir MER än nöjd och glad när hon faktiskt får jobba.

Härom veckan gick vi in i ridhuset och så tog jag på mig sporrar eftersom hon varit lite seg utomhus. Det visade sig vara fullständigt onödigt, hon hade energi och arbetsvilja så det räckte (det är TRÅKIGT att vara ute tydligen), så sporrarna gav mig mer framåtbjudning än jag behövde. Men kul var det! Det kom framben!

Sen var det dags för bakslag igen, underlaget hade bytts i stallet från spån till spånpellets, och det tålde inte känsliga T som fick utslag, vätskande sår och gallor igen, samma som förra sommaren så jag inte visste varifrån det kom. Bytte underlag till halmpellets och tvättade tvättade tvättade, lät henne stå så länge hon var varm i benen, men red sen igen som vanligt. Hon är fortfarande inte helt ok, så det får mig ju att tro att hon inte helt tål halmpellets heller. Jag tror det är för att när pelletsen faller sönder så blir det för finkornigt och irriterar huden. Nu finns det torv att tillgå också, så då får jag se om DET är bättre.

Planen igår var ett nytt pass i ridhuset pga regnade katter och hundar, och då får jag givetvis ett sms om att hon tappat en framsko. Valde att strunta i det och prova att rida ändå då underlaget i ridhuset är mycket trevligt, och det gick utmärkt. Var sju hästar samtidigt, och det blev en hel del svängar, men hon var i vanlig ordning glad och positiv. Rider inte så länge i ridhuset, men provade att samla några steg här och där, och hon försöker verkligen. Lääängtar tills vi kan börja hoppa... Ska börja lägga in bommar och lite studs snart för att bygga styrka.

Idag har jag, extremt förvånande, ridit mitt absolut bästa pass på Tilly någonsin. Det började inte så lovande ridmässigt eftersom jag började med att gosa ihjäl henne, och hon är en sån sucker för gos att hon i princip somnar i famnen på mig. Så det var en trött liten häst som traskade efter mig ut på vägen.

Nu har jag ju ridit en del, blandat med tömkörning. Bara ridit ut, samma slinga hela tiden, den tar en timme att tömköra eller lite kortare beroende på hur mycket jag orkar springa bakom, och en halvtimme att rida. Mest skritt fortfarande, en hel del trav, och några hundra meter galopp har vi nu lagt in.

Men idag var min pojkvän och hundarna med så då skrittade vi fram vid handen och sen hoppade jag upp på ridbanan. Hela passet tog max tjugo minuter och jag red på mitt långa hack som Tilly älskar. Och shit alltså vilken bra känsla jag hade. Har varit liiite osäker på henne innan för hon har varit lite seg och ovillig. Inget väldigt oroväckande men ändå något som får mig att fundera.

Nu har vi ju varit hos veterinären varje månad hela sommaren och sprutat och ska jag vara helt ärlig är jag less på hela grejen. Nu har jag tänkt att nu sätter jag fan igång henne helt sjukt långsamt, väntar lite längre på att åka tillbaka och ser vad som händer. Så tänkte oktober någon gång. Alltså, skulle hon kännas KONSTIG skulle jag ju åka in direkt, självklart. Men är less på att åka in, spruta och sen ska hon stå ett tag igen innan jag kan börja om, vi kommer aldrig vidare.

Idag red jag definitivt ett lugnt och kravlöst pass, körde övergångar och lite sidvärts, 50/50 skritt och trav och sen några varv i galopp bara för att känna efter. Och som sagt, vilken fin känsla. När jag väl väckt henne var hon mjuk och samarbetsvillig, och mycket nöjd med att få arbeta. Dålig styrka givetvis, vilket ju gör att rörelserna på inget sätt är perfekta, men hon var extremt lyhörd och positiv. Jag satt mest och log och berömde berömde berömde, och Tilly frustade mycket nöjt och tog i lite extra.

Slutade medan det fortfarande kändes fantastiskt och nu får jag leva på den här känslan minst en vecka till innan jag kan tänka mig att rida på banan igen, nu blir det kondition igen ett par dagar. Men jag längtar redan.

Fortfarande inga radbrytningar. Be warned. Har nu ökat på programmet lite. Tömkör måndag, rider tisdag, vilar onsdag. Tömkör torsdag, rider fredag, och tömkör/vilar endera dagen på helgen. Fortfarande extremt lugnt tempo och långsam igångsättning - detta kommer få ta tid. Tömkörningen bara inriktad på lösgörning och lugnt huvud, "ridningen" enbart motion. Positivt är att allt sker med bett, och hon är sååå mycket stabilare nu. Jag är hundra gånger bättre på att tömköra henne stabilt än jag är i ridningen, så där får vi verkligen fint sug till bettet. Tom när hon travar och jag springer bakom kan jag vara stadig till bettet. Tackar gymträningen för det. Idag är det alltså mer tömkörning som gäller, och för att få till lite styrketräning där också tänkte jag försöka se till att den sker så samlat och kort som det bara går utan att det blir slitigt.

Kunde inte hålla mig till helgen. Tömkörde igår kväll i en timme på vårt fina anlagda spår, och när det var fem minuter kvar till stallet så blev längtan för stor, så jag hoppade upp. I jeansshorts och gympaskor, utan hjäm, med tömmarna hopsamlade i knät och bakom tömkörningsgjorden. Jajamen, säkerhet framför allt. Tilly blev överlycklig och skulle galoppera. Det fick hon inte, men vi travade lite, bara för att... ja jag kunde inte låta bli det heller. Mitt smajl hotade att spräcka läpparna =)

På förekommen anledning (och nej, jag kan inte få styckeindelning pga av Blogger är ett sär). Jag har inte lagt ner bloggen. Jag har bara inte haft motivation att skriva. Visst hade jag kunnat skriva dag för dag, men det är faktiskt bara så mycket man kan skriva om tömkörning i naturen. Vi tömkör alltså i naturen. En timme om dagen, om jag inte kört benpass på gymmet för då blir det inget alls. Eftersom hon blivit behandlad tre gånger nu under sommaren (med effekt!) så blir det också lite hattigt då hon efter varje behandling måste stå ett tag. Men till helgen serni, då ska jag rida! I hela fem minuter ska jag rida, i skritt, rakt fram. Ser fram emot som FAN.

Idag har jag roat mig med att:

Ha på mig RIKTIGA kläder.

Försöka fota min häst i hagen.

Bara fått till såna som den övre och såna som hon ser loppäten ut på.

Gå på promenad och longera sagda häst.

We're back, baby! Ja, kanske iaf, jag har inte varit hos veterinären än så jag vet inte, men hon ser fin

ut iaf.

Hahaha, ursäkta, men blommor?! Hoppryttarna har en traktor på banan!

Fick just fakturan för T's försäkring. 13 000, som hittat. Gud så kul det är att ha häst...

Hittade detta på Majas blogg. Helt fantastiska bilder. Särskilt språnget som börjar omkring 1,10 in. Något som slår mig när man ser det såhär långsamt är att många ryttare förefaller ställa sig upp aaaningens för tidigt, inget man ser i normal fart, men här är det rätt tydligt och torde påverka hästens språngkurva?

Sådär ja, nu finns det inte en del på min häst som inte är röntgad. Utan förändringar. Igår var hon halt på båda fram och när Chris släckt frambenen undan för undan så höll han för troligt att grundorsaken till alla problem var inflammation i knät höger fram (tror jag iaf, veterinärer pratar latin, men det var där hon till sist blev sprutad). Han röntgade som sagt också, gissningsvis för att utesluta lösa benbitar (vilket jag nästan hoppades på att det skulle vara - operabelt om inte annat).

Så återbesök om en månad och om hon är okej då så skulle han behandla hela hästen. Om hon inte är okej då så... ja då vet jag inte vad jag ska göra med henne faktiskt. Sälja är uteslutet även om hon kanske skulle fungera som promenadhäst (har ingen kontroll över var hon hamnar om nästa köpare skulle få för sig att sälja), avel är väl också uteslutet (kan ju inte avla om jag inte vet vad det är för fel). Då återstår bara att ta bort henne, och DET mina vänner....

Får passa på att höja Chris till skyarna igen. Trots stora förseningar igår så är han ändå lugn och pedagogisk och tar sig tid att prata och förklara. Vi var inte klara förrän halv sex igår, och kliniken stänger egentligen halv fem, men det var inget som märktes på honom eller som påverkade insatserna de gjorde. Han var nog rätt nöjd igår också eftersom han hållit på med det här i ett år nu, och äntligen förmodligen hittat grundorsaken. Det satt långt inne, och jäklar vad det kostat pengar och energi, men point of no return syns sedan länge i backspegeln. Plus att hon är ju värd det min prinsessa, OM hon blir frisk och hållbar så har jag ju en helt fantastisk häst i henne, både ridmässigt och i temperamentet (fast igår var hon bra sur igen).

Den 18e ska jag på återbesök med T. De som driver rehabet kör henne till Sigtuna där jag möter upp (tack och lov, såg inte direkt fram emot resa till Gävle-Sigtuna-Gävle-hem med transport).

Har fått regelbundna rapporter, och hon är mycket omtyckt och trivs. De har haft ute ET i två omgångar, och tyvärr har hon fortfarande ömhet i nacke och rygg, vilket inte direkt gör mig hoppfull, eftersom hon ju faktiskt vilat helt i fem månader. Men it ain't over 'til the fat lady sings, och därför är mitt fokus just nu att det kommer gå bra och att hon kommer kunna åka tillbaka till rehabet för igångsättning.

Är så ridsugen att det liknar ingenting. Eller rättare sagt, tränings- och tävlingssugen. Jag rider PRE-stoet lite då och då, vilket altid är kul, men särskilt utvecklande är det inte, det är för sällan. Blir mest bara motion då, och eftersom hon är där hon är i utbildningen, så blir det mest skritt också.

Vill hoppa! Vill trimma! Vill tävla!

Fick en julhälsning av Tilly. Får veckoliga rapporter så jag vet att hon har det bra och är omtyckt.

Sedan någon vecka tillbaka går T i stor hage med sällskap, på landet någonstans utanför Gävle. Det tog tre timmar att åka dit, men det är det värt med tanke på hur lite det kostar mig att ha henne uppstallad med fullservice och alla faciliteter inklusive solarium. Hon står på box varje natt, får gå långa dagar ute (utom igår när hon tydligen ville gå in igen efter tre timmar - jag förstår henne), blir avspolad, borstad och ompysslad varje kväll. Den servicen hade jag inte haft råd att köpa i Stockholm. Eller, råd och råd, klart jag har, men det hade kostat mig mer än tredubbelt.

Så hon är nöjd, och då är jag nöjd, och det är för närvarande ganska skönt att "slippa" ha häst med tanke på det tungrodda vädret. Det HADE dock varit långt mycket trevligare att bo med henne på landet, men det går ju inte av diverse skäl.

Rider på lånehästar så länge, fast inte på T som också är halt pga en gammal skada i ett bakben. Hon ska sättas igång om ett par veckor. Red PRE-stoet igår, och hon var på mer än lovligt dåligt humör - skrittade i en timme innan jag fick henne dit jag ville. Hon gjorde allt hon kunde för att slippa jobba, fjantade sig för takdropp, backade genom hela ridhuset och gjorde luftsprång värdiga Spanska Ridskolan. Jag var fortfarande inte nöjd efter en timme, men trött, så när hon gått ett varv utan att fåna sig satt jag av. I en timme red jag alltså i skritt på fyrkantsspåret, satt bara och höll om och hade händerna på exakt samma plats hela tiden, fucking skolboksexempel på hur det ska gå till, men ston är ston... särskilt stissiga PRE-ston som precis satts igång efter en månads vila. Ska bli mycket intressant att se om hon minns mig imorgon när jag också ska rida.

T bara går och skrotar och tycker att livet är ganska urtråkigt. Jag förstår henne verkligen. Letandet efter lämplig lösdriftsplats går vidare, för jag vill gärna hitta något mellanting mellan lösdrift och stallplats. De lösdriftsplatser jag tittat på hittills är lite för basic för vad jag tror att T skulle uppskatta - jag tror inte hon kommer kunna gå från uppstallad till stå ute dygnet om på en gång. Skulle vilja hitta något ställe där det antingen är lösdrift, men med kontroll - dvs att de faktiskt tar in hästarna, spolar benen, visiterar osv en gång om dagen, och där hon kan ha täcke på sig. Eller uppstallning, men med lång utevistelse i stora hagar.

Det sista alternativet finns, men blir vansinnigt dyrt inom Stockholm, så söker mig utanför, och då vill jag ju samla på mig ett par ställen att titta på samtidigt.

I mina mörka stunder tänker jag också att allt ändå kommer vara förgäves.

Har som tur är ju ändå en annan häst att rida (vilket är en stor del till anledningen till att jag inte tagit häst och packning och åkt "hem" till stugan). "Unghästen" H, som är otroligt rolig att rida. Jag skulle säkert kunna få låna henne med mig som sällskap till T och ha att rida på om jag bodde i stugan, men för hennes utvecklings skull krävs ridhus, eller åtminstone ridbana.

Hur som helst så rider jag henne nu ungefär fyra gånger i veckan, och jag som inte är van vid unghästar tycker att hon utvecklas så ofantligt snabbt. Det har väl att göra med att hon trots allt är sju år, och mer utvecklad mentalt än en fyraåring, men hon ligger på en fyraårings nivå i ridningen. Det säger jag inte för att nedvärdera tidigare arbete som gjorts eller inte gjorts med henne, det är bara så jag upplever henne idag. Hon är ju inriden och riden, men har stått långa perioder.

När jag började rida henne var det som att rida en nyss inriden häst, väldigt vingligt, och ingen reaktion för några hjälper utom rösten. Jag lärde henne skänklar och tygeltag från marken, och fortsatte sen uppsuttet med samma jobb, och att hon skulle kröka på nacken. Ungefär där var vi när sommaren kom och hon åkte hem på bete. Inte vet jag om det är rätt väg att gå, de enda unghästar jag ridit in är welshponnyer och connemara på Irland, och där var det snarare fråga om att sitta in dem, plus alla galoppörer och polohästar i Australien, och där var det ju inte alls fråga om ridning per se. Jag gjorde bara vad som kändes korrekt för mig, och det var att hon från början skulle lära sig var nacken skulle vara, och så skulle resten av kroppen komma med lite styrka.

Så nu när jag började igen i höstas tänkte jag att jag skulle få börja om, men hon verkar ha gått och funderat under sommaren, för allt satt kvar och styrkan var bättre. Så då har jag först fokuserat på att hon ska flytta ordentligt för skänkeln och följa mina tygeltag, vilket går bra åt ett håll, och dåligt åt det andra (före detta skadade) hållet. Sen kom styrkan, och med den även tyngd i handen, så det vi tragglat nu är övergångar och halter, och fokus på att hon verkligen ska lyssna på en gång och inte bli tung i handen.

Och alltså, hon är så rolig att rida. Så sjukt smart och arbetsvillig, och lär sig saker så otroligt fort. Det jag tragglar med ena dagen sitter som en smäck nästa dag, och då är det bara att hoppa vidare till nästa sak. Det hon inte gör bra gör hon inte bra för att hon inte har de kroppsliga förutsättningarna för det (gammal skada eller styrka eller kondition), aldrig någonsin för att hon inte försöker. En ENDA gång har hon visat humör och inte velat, och det var första gången vi övade halter. Då gjorde hon ALLT för att slippa stå still, men när det sen väl satt så satt det, och sen har hon inte protesterat mer.

Det är fantastiskt utvecklande även för MIG att rida henne, jag känner att jag blir bättre och bättre som ryttare. Jag måste vara mer lyhörd, mjukare i handen, sitta bättre/mer still, TÄNKA mer på hur jag rider, och allt det där sammantaget gör att jag känner mig väldigt stolt och nöjd med mig själv och det arbete jag lagt ner på henne. Jag tycker ju att min T har potential och trevlig gång, men det kan jag säga ärligt att hon spelar i en annan liga än den här hästen. H kan bli en superstjärna, förmodligen inte med mig då eftersom jag inte är någon superstjärna, men hon kommer bli BRA. Fantastisk gång, bra huvud, lite skärpa, och en spektakulär hoppteknik - vilken fälttävlanshäst det skulle kunna bli. Jag hoppas jag får vara med på en del av den resan.

Vi har ju börjat hoppa henne också, jag tror vi hunnit med fyra gånger hittills. Där har vi gått från tveksamhet och vingel, till stor säkerhet och hoppglädje. Bara vi fintrimmar lite mer på marken så kommer vi kunna hoppa lite mer ordentligt också, kanske komma ut och prova en P&J och se vad hon säger om det. Det är en lite osäker häst, eller som i alla fall reagerar på nya saker, lite mer nerv i henne än i T - inget jag är van vid, men jag hoppas kunna knyta lite band mellan oss nu när vi ägnar så mycket tid åt varandra, och att mer mer tillit kommer även större säkerhet. I min erfarenhet blir även en häst som utsätts för mycket nya saker (händelser, platser) också en säkrare häst till slut.

Hur som helst skönt att jag har en vettig häst att ägna mig åt medan T vankar i hagen.

Fått försäkran om att T kommer vara smärtfri inom rimlig tid om hon bara går och skrotar, så då blir det så. Ett halvår på lösdrift eller liknande, sen test på klinik igen. Ser det bättre ut då så fortsätter vi på det spåret, annars får jag ta annat beslut då.

Vad ska jag göra med de eoner av tid som frigör sig utan häst tro? Särskilt som jag är nybliven singel också. Elände.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Gårdagens uppföljningsbesök på klinik blev en väldigt lång dag, med sprutor, bedövningar, släckta hältor och röntgen, och en Tilly som blev argare och argare, till den punkt där hon faktiskt fick nog och blev så upprörd som jag faktiskt inte trodde hon kunde bli.

Till slut blev dock beskedet att Chris inte kunde lista ut vad som var fel, att leta efter felet skulle ta väldigt mycket tid, resurser och pengar i anspråk utan att kunna ge löfte om att kunna hitta det ens då,  och att alla återkommande och runtflyttande hältor innebar att han tyckte det var bäst att låta henne somna in.

Alternativt kunde hon få gå i hage i ett halvår-ett år och sen skulle vi undersöka igen och se om saker och ting läkt ut så pass att det gick att felsöka bättre då. Inser ju dock att det är ett halmstrå jag fått, och att Chris mest sa så för att mildra chocken lite - jag tror inte att han egentligen tror på att det kommer ändra någonting.

Jag är fortfarande i chock tror jag, för jag har inte riktigt förstått det hela än, det känns inte verkligt. Jag är definitivt inte beredd att ta beslutet än. Kan inte avliva min fina lilla prinsesshäst, som är allt jag önskat mig i en häst.

Just nu lutar jag åt att ställa henne på lösdrift i ett halvår och se vad som händer sen och ta beslutet då. Måste dock prata igen med Chris mer i detalj om hon har väldigt ont eller inte, och om det onda kommer gå över i rimlig tid, för om han inte tror det så har jag ju inget val. Men om det kan läka ut och hon kan ha det bra i en hage så länge - so be it. Då har jag i alla fall försökt.

Åh jag glömde ju en grej från igår också. Chris ville se henne riden, och för att jag skulle få känna om hon kändes annorlunda nu när han släckt hältorna. Hade ingen utrustning med, så fick låna av Ankan, men hon hade inget hack, så jag fick rida på bett. JAG hade heller inga grejer (fast det hade jag ju i bakluckan, men det var inget jag kom på just då), så fick sitta upp hjälmlös och i tunna sneakers.

Så, bett, inga skor, oriden häst, nyss sederad, och så tittade ALLA på... herregud vad hemskt det var. Hon var jätteseg, så fick driva i varje steg, tog naturligtvis inget som helst stöd på bettet, och när Chris bad mig sänka henne lite var det omöjligt. Usch, det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på det, jag kände mig som en total nybörjare, kan bara tänka mig hur obegåvat det såg ut. Om jag bara hade sett mig rida där och då hade jag dissat mig totalt, tur då att jag vet att hon ju går som en dröm på hacket.

Hon ska ridas väldigt rund sen när vi fått bukt med ryggen, så då får hon bara gå på hacket sen eftersom hon trivs allra bäst på det och går att reglera på ett helt annat sätt. Bett får vi väl börja om med, igen, senare.

Alltså, nu har ju inläggen lagts på hög, för att jag inte skrivit beror rakt inte på att jag inte haft något att skriva om. Hade en tanke om att bakdatera inlägg och skriva som vanligt, men nu minns jag inte längre vilka dagar eller i vilken ordning saker hänt, så jag nöjer mig med en sammanfattning:

Tillys förbaskade sår läker/läkte inte, av någon anledning, för gudarna ska veta att jag skött det enligt skolboken. KAN ju ha något att göra med all lera, och att det sitter rörligt till precis över kronranden. Jag har ridit på som vanligt, för hon har inte verkat särskilt påverkad av det, i alla fall inte till en början.

Tre medryttaraspiranter hade jag ute, varav en red minst dåligt (vilket ska ställas i sammanhang till att T knappt går att rida på bett), så hon fick komma tillbaka och rida lektion för K, som sen skulle få säga sitt. Fem minuter in hade jag dock bestämt mig för ett nej, detta grundat på flera olika saker. Dels så bad jag henne att under uppvärmningen inte sätta någon press på henne, utan bara försöka rida henne rund och låg. Det fick svaret "Men då jobbar hon ju inte korrekt?!". För mig är inte uppvärmningen en tidpunkt då man "arbetar" hästen per se, den går ut på att hästen ska få jogga igång, böjas igenom och bli varm i kroppen. T tycker dessutom om att gå rund och låg, och då får hon gärna göra det så vi börjar träningen nöjt och harmoniskt.
Dels så lyckades hon inte rida hästen i form en enda gång. Och, som sagt, jag vet att hon är svårriden på bett, men människan utgav sig för att rida msv-dressyr, vilket JAG inte gör, och jag kan rida min häst i form. K tyckte att vi skulle fråga om hon istället ville bli medryttare på en av hennes hästar, men hon blev så jävla förbannad när jag sa nej och ställde frågan. Hon hade minsann andra erbjudanden, tex rida på en 150 000 kronors-häst, så det ville hon inte alls.

Oh well. Har gett upp att försöka hitta någon vettig som kan rida hästen som medryttare, och det lutar åt att jag kommer hitta någon som jobbar med detta och kan rida henne mot betalning istället.

T har alltså gått klockrent för mig på hack, riktiga drömpass har vi fått till, och vi har tragglat vidare på bett och även där lyckats få liiiiite lite stöd, så det artar sig. Men, sen började hon ställa utåt igen... I samband med detta började hon bli varm i benet där såret satt och hon fick därför vila i ett par dagar. I måndags kom et'n som ibland ger lektioner i vårt stall och undersökte henne, och hon tyckte att hon visade ömhet i korset och i höger bak. Provade att rida henne i tisdags, och hon var konstigt nog väldigt nöjd med att bli riden, frustade och ville gärna jobba på, men var tydligt stel och gick helst väldigt mycket på bogarna. Var bara att boka tid för Chris igen, och igår var vi alltså ute på Karlslund och gick igenom henne igen.

Och då är hon halt på tre ben (fast INTE det som såret satt på), och ytterst öm i ryggen. Stackars min fina lilla häst vad hon får utstå. Behandlades överallt, och sen ska vi till kliniken på Hölö för uppföljning. Vi har ju redan varit där och röntgat benen när hon fick diagnosen hovledsinflammation (samma nu), men det var inte Chris som gjorde undersökningen, och jag gissar att han vill gå igenom hela hästen med lupp och ta reda på vad som orsakat problemet. Själv är jag bara livrädd att det ska visa sig att hon helt enkelt inte håller för ridning, jag vill inte ens tänka på saken, jag vill inte bli av med henne, hon är min stora kärlek, och det ska väldigt mycket till innan jag ger upp hoppet om henne.

Måste för övrigt varmt rekommendera Chris Johnston som veterinär, han är så himla bra. Lugn och trevlig, rolig till och med, tar sig tid att prata med ägarna, lugn i hanteringen med hästarna, och inte bara "vi sprutar, så kommer du tillbaka om två veckor så ser vi vad som hänt". Stilig är han också, och så pratar han så himla härligt, synd att han inte är 20 år yngre ;)

Karlslunds gård kan jag också hissa, det har jag visserligen gjort förut, men det skadar inte att göra lite mer reklam. Ann-Catrin och Henrik som driver rehabet är fantastiskt gulliga och omtänksamma, de har hjälpt mig hur mycket som helst med Tilly, och jag är otroligt tacksam för det.

Egentligen skulle jag gått tömkörningskurs på lördag, men eftersom hon inte ska gå så hårt så tycker jag att det inte är någon idé, utan jag kollar om jag får låna "unghästen" istället. Henne skriver jag mer om senare.