Vet inte riktigt var jag ska börja. Gårdagens uppföljningsbesök på klinik blev en väldigt lång dag, med sprutor, bedövningar, släckta hältor och röntgen, och en Tilly som blev argare och argare, till den punkt där hon faktiskt fick nog och blev så upprörd som jag faktiskt inte trodde hon kunde bli.

Till slut blev dock beskedet att Chris inte kunde lista ut vad som var fel, att leta efter felet skulle ta väldigt mycket tid, resurser och pengar i anspråk utan att kunna ge löfte om att kunna hitta det ens då,  och att alla återkommande och runtflyttande hältor innebar att han tyckte det var bäst att låta henne somna in.

Alternativt kunde hon få gå i hage i ett halvår-ett år och sen skulle vi undersöka igen och se om saker och ting läkt ut så pass att det gick att felsöka bättre då. Inser ju dock att det är ett halmstrå jag fått, och att Chris mest sa så för att mildra chocken lite - jag tror inte att han egentligen tror på att det kommer ändra någonting.

Jag är fortfarande i chock tror jag, för jag har inte riktigt förstått det hela än, det känns inte verkligt. Jag är definitivt inte beredd att ta beslutet än. Kan inte avliva min fina lilla prinsesshäst, som är allt jag önskat mig i en häst.

Just nu lutar jag åt att ställa henne på lösdrift i ett halvår och se vad som händer sen och ta beslutet då. Måste dock prata igen med Chris mer i detalj om hon har väldigt ont eller inte, och om det onda kommer gå över i rimlig tid, för om han inte tror det så har jag ju inget val. Men om det kan läka ut och hon kan ha det bra i en hage så länge - so be it. Då har jag i alla fall försökt.