Idag har jag rid... åkt häst! Det kändes såååå bra att ÄNTLIGEN få sitta till häst igen, obeskrivligt bra faktiskt. Det blev vare sig ett särskilt långt eller krävande ridpass, tror inte jag satt på i mer än en halvtimme totalt, men jag satt ju egentligen bara upp för att känna hur det kändes. Och visst kändes det i benet, fast inte själva "gungandet" utan mer drivandet. Kunde till och med rulla på i lätt sits utan problem. Tilly kändes helt fantastisk, som en miljon dollar allra minst. Stadig, taktfast och rapp i steget. Det bådar riktigt gott det. Lutar åt att det blir hemkomst om två och en halv vecka - härligt!

Kan man önska sig bättre ridunderlag än det här?

Varit ner till stallet halva dagen idag, flyttat tillbaka alla grejer, städat och fixat till i sadelkammaren och lagt nya bäddar i de två stora boxarna. Sen gick jag ut i vinterhagen och fixade staketet som mestadels legat under snön, och som bonden tagit av på ett ställe för att komma fram med traktorn. Lagade även grinden som är två såna här rätt långa spiraltrådar, som väl egentligen ska vara två meter långa, men som shettisen vänligast såg till att de blev fem meter långa sist hon bestämde sig för att sluta vara i hagen.

Nu är jag helt slut. HELT slut. Känns lite tragiskt, jag som hade så himla bra kondis och muskelstyrka innan olyckan. Bara att hoppas på att allt stalljobbande, ridning och gående nu kommer få mig tillbaka snabbt. Får mig att fundera lite på om jag tagit mig vatten över huvudet med att inte bara ha Tilly, utan ha två hästar att rida, träna och tävla nu under sommaren, alltså vad orken beträffar; nu när det är ljust ute så finns verkligen all tid för det. Men, orkar jag inte så får jag väl rida en och tömköra/longera den andra varannan dag tills jag är starkare, det är ju inte hela världen. Hoppas att de kan stå utan varandra i transporten, för då kan jag rida träning med båda två på samma dag sen, och slipper åka hem och hämta/lämna den andra. Samma sak på tävling.

Har redan anmält till första tävlingen... 1a maj, kunde inte låta bli. Orkar jag inte får jag ju avanmäla. Och nej, det är inte Tilly som ska gå, utan den andra hästen som ju är i full gång.

Och imorgon ska jag rida! Hurra! Första gången på över två månader. Hoppas Tilly är lugn och snäll nu, är inte utan att jag är lite nervös. Säkerhetsväst ska jag ha, inte för att det lär behövas, men det kommer kännas bättre då.

Min sjukgymnast har väldigt vänligt nog meddelat mig att den bästa träningen för benet är ridning. Ja tack sa jag, så nu sätter jag igång igen. Jag behöver INTE vara rädd för att skada något sa han, det finns inget jag kan göra som kommer göra att det blir fel, möjligtvis med undantag för om jag ramlar riktigt illa, men han sa också att jag aldrig mer kommer bryta benet på samma ställe, så om jag ramlar av och bryter benet så hade jag gjort det ändå, denna skada eller inte. Jag behöver heller inte vara rädd för att benet inte ska tåla hoppning osv, det tål allt jag orkar med och lite till.

Ja men då så =)

Igår fick jag äntligen hälsa på Tilly igen, och prata lite med tjejen som har henne. Återigen blev Tilly märkbart nöjd att se mig, stoppade huvudet under min arm och pussade mig i ansiktet om vartannat. Det känns väldigt bra för egot faktiskt, men mindre bra för det dåliga samvetet över att hon tvingats byta stall så ofta.

Det såg väldigt trevligt ut sen när hon reds, lugn och stadig i formen, mjuk i sidorna och allmänt harmoniskt. Hon har börjats hoppas så smått nu och fick travhoppa ett hinder lite grann, kanske en åtta språng totalt, och OJ var det var populärt. Öronen var spikraka och stenhårt riktade mot hindret, och sen när hon hoppats tillräckligt så var det lika bra att sluta rida eftersom hon bara bjöd och bjöd mot hindret hela tiden. Lite galopp hanns med också, fina fattningar och ett lugnt tempo i unghästform. Fina hästen!

Nu sitter jag och tittar på sommarkurser i hoppning och fälttävlan och är så ridsugen att det värker i mig. Jag har lite svårt att planera framöver eftersom jag inte vet hur det kommer bli att rida, och jag vill ju helst rida de tidiga kurserna, och inte de som ligger i slutet av juli och början av augusti...

Såhär såg vägen utanför stallet ut i förrgår, jag blev ju inte MINDRE ridsugen av detta perfekta underlag kan jag säga.

Och som en illustration till exakt hur uttråkad jag är om dagarna när jag jobbat klart kan jag visa även min andra hjälm, som jag i brist på bättre saker att göra (internet har tagit slut) också valt att blinga. I en mindre... vuxen form kanske.

Har fått bra och dåliga nyheter, både avseende mig själv och hästen. I mitt fall så är de bra nyheterna att jag fått av ställningen, i onsdags, och numer haltar runt istället. Är inte så mycket det tidigare brottet som är ett problem, utan mer det faktum att jag haft benet fixerat utan böjning i sju veckor. Alla muskler och senor har dragit ihop sig, och jag kan inte böja benet i mer än ca 80 grader.

Den dåliga nyheten är då alltså att det inte bara är att fortsätta som tidigare, utan läkaren rekommenderade sex veckor innan ridning. Det tänker jag dock strunta högaktningsfullt i. Planen är att låta Tilly stå kvar inackorderad april ut, och då åka dit och rida två till tre gånger i veckan. Utan stigbyglar i början för att minimera stötar. Nu gör förvisso brottet inte ett dugg ont, men man vet ju aldrig hur det känns med längre belastning. Bara fördelar för mig; jag "slipper" ha hand om hästen nu i början, det räcker med att rida några dagar i veckan, och jag får rida i ridhus.

För hästens del är de bra nyheterna att hon fått börja hoppa nu, cavaletti, vilket utförs med största glädje. De dåliga nyheterna är att hon var varm i ett framben i helgen. Väljer dock inte att dra för stora växlar på det, eftersom det kan bero på precis vad som helst. Tänkbara orsaker är överansträngning eftersom hon skuttade rätt rejält (mellan cavalettina), alternativt det (ändå ganska trevliga) alternativet att hon belastar just det benet annorlunda nu då hon inte längre har ont i ryggen. Om man då kan säga att en hälta är positiv så är den det.

Ska dit på onsdag och kika lite och prata med hon som har henne om hur hon tycker om hästen och vad hon tycker om mitt upplägg. Och pussas!

Under tiden så har jag passat på att blinga min tävlingshjälm inför sommarens hopptävlingar. Rätt nöjd faktiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=kqFeYu1CrjU&feature=related

Riktigt gräslig film om hur man i USA plågar Tennessee Walking Horse för att få fram ännu större gångarter. Jag kan normalt inte se filmer där man plågar djur, klarar helt enkelt inte av det. Denna fick mig också mycket riktigt att må illa, trots att bilderna ändå inte är SÅ starka.

I korthet så felskor de hästarna, verkar inte hovarna, smörjer in hovar och ben med frätande vätskor för att hästarna ska lyfta på benen så mycket som möjligt.

Nu är detta förvisso USA, där allt ska drivas till extremer, se bara på alla felavlade stackars "show"schäfrar som går på hasorna för att de är så överdrivet vinklade. Sån här hästhållning tillåts naturligtvis inte här, men jag tycker ändå att man ser att tendensen går ditåt.

Svenska schäfrar är inte lika vinklade som amerikanska, men försök ta in en bruksschäfer i utställningsringen utan att åka ut i första bedömningen? Gäller för övrigt inte bara schäfrar utan de flesta hundraser har numer övervinkling i utställningsaveln. En utställningsschäfer skulle aldrig klara sig som exempelvis polishund. Och se på framavlingen av dressyrhästar med extrema gångarter, ta Totilas som ett utmärkt exempel, för det kan ju inte bara vara jag som INTE ohar och ahar över hans gång utan tvärtom tycker att det ser rätt sjukt ut?