Hästarna fick gå ut i "mellanhagen" idag, de har gått i vinterhagen hela vintern, och där är det vääääldigt fattigt på gräs, mest är det jord. Inte jättemycket i mellanhagen heller, men några cm i alla fall, och tanken är att de ska gå ute i natt också på prov. Där finns ett lösdriftsstall som de kan gå in i. Ponnyn tappade i vikt väldigt förra året när de fick börja gå ute, så nu tar vi det säkra före det osäkra och vänjer in dem väldigt långsamt, typ en gång i veckan till att börja med. Sen får de gå i sommarhagen som är på massor av hektar (när veckoträningarna har uppehåll, för det tar sjukt lång tid att fånga dem där, den är enorm).

Strategisk som man är såg jag till att det blev just från fredag till lördag = inget utsläpp och ingen mockning imorgon = sovmorgon. På söndag är det hopptävling, och jag ska åka redan halv åtta, så där blir det ingen sovmorgon minsann.

Men, hur som helst, jag red min häst först, och sen gick jag tillbaka till vinterhagen för att "koppla på" flickorna, som anade att något var annorlunda och vägrade komma. Till slut lyckades jag fånga in sällskapsshettisen meddelst lassometoden, genom att använda ponnyns grimma. Sen satt jag upp igen, för jag orkade inte gå hela vägen. Ponnyn stod längst bak i hagen och blängde misstroget på oss när vi gick, men fick full fart när hon insåg att vi gick utan henne, och fick ÄNNU mer fart när hon insåg vart vi var på väg. Hon störtade förbi oss, halvlåg i kurvan, och skenade in i mellanhagen, bara för att inse att vi var långt efter, varpå hon gjorde en tjurrusning tillbaka till oss, rundade oss, och satte av igen.

Om jag bara hade suttit på min häst, eller bara hållit i shettisen hade det väl varit enkelt. Men båda på en gång, när de båda får fnatt av att inte få springa, var lite knepigt. Väl framme vid hagen skulle de ju stå still medan jag plockade av min häst alla saker också (svårast var bakskydden..), men sen jäklar blev det springa av. Varv på varv på varv på den lilla del de får gå på än (resten är avskilt så de inte kan trampa ner allt gräs direkt), de två stora njöt av springandet medan shettisen insåg ganska snabbt att det var överskattat och körde ner huvudet i gräset istället.

Härligt att se på är det i alla fall, och så luktar det så gott när de går där och äter nytt gräs. Får se vad min häst säger om lösdriften bara, ingången var läääskig tyckte han.

Igår var F och jag på terrängträning = typ det roligaste man kan göra här i livet. Trots kylslagna grader och ihållande regn, så kunde vi inte mer än titta på varandra innan vi bröt ut i varsitt stort leende. Hästarna tycker också att det är superkul, att få rejsa runt på ett stort fält och hoppa stockar och andra mysko saker, tjoho!

Igår hade jag hopplektion igen, varannan vecka tränar jag tillsammans med en trettonårig kille som har haft en ponny, men vars mamma driver småskalig uppfödning av hopphästar, och nu har de fått tillbaka ett utlånat sto för att eventuellt betäcka henne nu i maj. Detta är en häst som gått hoppning på elitnivå tillsammans med en duktig ryttare som rider alla mammans hopphästar för utbildning.

Förra gången tyckte mamman att killen red lite vårdslöst ("Det är ingen ponny du har där!"), och tyckte att han skulle minsann rida en häst som min häst någon gång, för att känna på hur det var att inte bara åka häst. Vi kan byta? tindrade jag, och så blev det bestämt.

Så igår, mina hästkunniga vänner, satt jag på ett tioårigt sto med meriter från svår hoppning, som hoppade som en blandning mellan en katt och en köttbulle, som flyttade sig, vände, bytte galopp för tanken, och som sööööög sig fast i hindret som en liten målsökande missil. Nämnde jag att hon är värd strax under en miljon..?

Oh sweet lord, vilken jävla känsla! Vilken jävla HÄST! Jag kommer aldrig sitta på något liknande igen, det var något alldeles utöver det vanliga. Jag storflinade för mig själv hela tiden som jag satt på henne, OCH hela vägen hem. Till och med Nitton fattade nog att det var något alldeles särskilt med den där hästen.

Efter halva lektionen bytte vi tillbaka, för vi ska båda tävla nästa helg (samma tävling, samma klasser.. tror ni man har en chans eller, jäkla lyllos till kille). Jahapp liksom. Visst är min häst finast och allt det där, men alltså.. ja.. han är lite av en kamel.

Oh well. När jag blir rik..

Kamelen solar sig mellan klasserna under förra helgens dressyrtävling.

Jag älskar mitt liv. Jag ÄLSKAR att bo så här, det är det perfekta levernet - lagom blandning av jobb, fritid, ridning, och i stort sett helt utan den stress jag på senare år blivit så van vid.

En stor del av det som är så bra kan tillskrivas min ridpartner F och hennes galna ponny, Nittons lillasyster. Det var ett av mina bättre beslut att ta hem min häst hit.

Att rida med F är galet, oförutsägbart, ibland läskigt, men ALLTID roligt. Hon har gett mig fem års extra liv med alla skratt. Hon får mig att tjuta av skratt minst en gång varje gång vi ses. Inte för att hon kan så många roliga historier, utan för att hon ALLTID råkar ut för något.

Hon brukade ramla av varje ridtur. Alltså, VARJE. På de mest fantasifulla, extraordinära sätt du kan tänka dig. Hysteriskt kul, även om hon skrämt livet ur mig många gånger innan jag sett att det gått bra. En minnesvärd gång så rejsade vi ikapp på ett snötäckt fält, varpå hennes för löst spända sadel gled runt, och F ramlade av i full galopp, fortsatte framåt av bara farten som en liten säl, och plöjde en snygg, fyra meter lång gång under snön, reste sig upp som en ande från snöriket, och vrålade rakt ut med mord i blicken.

Så häromdagen satt vi i bilen på väg hem från hoppträningen ihop och så tyckte hon att det var så synd att hon blivit så pass duktig på att rida eftersom det "ju aldrig händer något längre".

Gud hör bön.

Idag har således F tagit årets första dopp. I ett jättedjupt, jättekallt dike. Jag skrattade så jag nästan dog. Det är, utan tvekan, en av de roligaste saker jag någonsin sett.