Red ett rent dressyrpass igår, med exakt samma utrustning som jag hade på hopplektionen, plus en luva - inte ett pip. Ja, minus pannbandet då. Nej, hon gick så fint så fint, jag var rent strålande nöjd efteråt.

Nu går hon att korta och länga i båda trav och galopp, samt ta in på små volter i båda gångarterna. Plus att hon flyttar väldigt trevligt för sitsen, nu ska matte bara lära sig att utnyttja den biten också. Har ett gärde att rida på som harvades förra våren, men som sedan legat i träda, vilket innebär att det just nu är helt perfekt att rida på, platt och sviktande. Dock har vildsvinen bökat upp här och var, så jag får planera mina vägar. Liiite regn på skulle kanske inte skada. Tyvärr har det börjat växa massor med tistlar där nu, vilket än så länge inte gör något då de mest bara binder jorden, men som kommer bli ett problem framöver när de växt sig höga och gör ont på stackars hästben. Bonden slår om jag ber honom, han ska bara ha tid också...

Tävlingsplaneringen framöver är särdeles trist: nästa helg ska vi på Pay & Jump, mest som träning för oss två som ekipage, därefter är det inte mindre än TRE helger på raken med dressyrtävlingar. Först en LC:2 och en LB:0, helgen därefter enbart en LB:1 (jag har tävlat dressyr där förut och vet att det är OÄNDLIGA väntetider mellan klasserna, och jag tror Tilly kommer bli rätt slut i huvudet av att tävla dressyr som det är) och sen en LC:2/LB:0 igen.

Den sista är inte riktigt spikad än, det är nämligen en sällsynt Pay & Cross samtidigt, men det beror på om vi hinner stoppa in någon terrängträning innan dess.

Jag har aldrig ridit LB:0, men det är visst ett unghästprogram? Sen tycker jag nog att LB:1 är ett enklare program än LC:2 (om man nu kan tala om ENKLARE på dessa nivåer).

Först därefter börjar hopptävlingarna på allvar, i juni, för att sen helt ta slut och börja igen i mitten av augusti. Jag bor i ett tråkigt distrikt tävlingsmässigt tyvärr. På så sätt kommer ju Stockholm bli mycket bättre, fast där får jag å andra sidan ta nackdelen med at bli bortlottad - något som inte överhuvudtaget förekommer här, där morgondagens inplanerade hoppträvling istället blev inställd pga för få anmälda.

Just nu går hon och Göran här uppe hos mig i gräshagar, och jag inledde dagen halv sex med att hämta hit dem och stoppa dem i varsin hage, avdelat med endast ett elfritt snöre, som Tilly raskt demolerade ("RÅKADE" fastna med täcket matte!), så nu har jag gett upp det där om att hålla dem isär här uppe. Det tycks fungera helt okej faktiskt, men Tilly vallar Göran en hel del, och jag vet inte om det är något att oroa sig över?

Missat en dag märkte jag nu, men var väl för att onsdagen inte var så mycket att skriva hem om - åkte till stall i närheten för sadelprovning eftersom jag tyckte att Tillys (tre månader gamla) sadel inte låg så bra längre. Mycket riktigt så hade jag rätt eftersom hon breddat sig så pass mycket (= positivt), så det blev till att lämna ifrån mig sadeln för att göra den en storlek större (=negativt, fan vad dyrt det ska vara med hästar jämt dårå. Och breddning av sadeln är ju, förutom orsaken då, kanske den minst roliga hästrelaterade sak man kan lägga pengar på).

När jag ändå hade utrustning på (och sadelprovaren - sin vana trogen - var sen) så red jag ut ett pass, där jag mest fokuserade på att känna igenom henne i alla gångarter, men främst galopp då för att se så att det verkligen inte var något fel på henne. Hon var dock glad och positiv och tyckte att springa var kul, så det bara måste ha varit pannbandet som var felet.

Igår red jag ut en sväng, och sen in på ett gärde, där vi tränade lugn och fin trav, och sen samma i galopp. Det är ungefär den nivån vi ligger på idag, öva balanserade gångarter, och inte mig emot, jag har inte bråttom. Avslutade med en halvkontrollerad racegalopp tvärs över gärdet... såhär i efterhand var riktning HEM kanske inte det bästa, men men...

Jag ska inte sticka under stol med det faktum att jag nu för tiden mestadels är rädd, främst för att jag bröt benet förut, men även pga tisdagens incident. Det är så löjligt dock, jag VET ju att OM jag skulle ramla av (vilket jag i mitt liv sammanlagt gjort max 15 gånger) så kommer jag statistiskt sett inte göra illa mig den gången HELLER. Men det sitter kvar i mig hur gräsligt, rysligt, galet ont det gjorde att bryta benet, och jag är rädd för den smärtan, och därför rädd för att rida eftersom jag vet att det KAN gå illa. Var livrädd för att fortsätta hoppa i tisdags när hon var så knepig, trots att jag vet att hon ALDRIG stannar och det inte var hoppningen som var problemet. Tvingade dock mig själv att avsluta bra, annars blir det ju bara värre.

Igår hade jag all säkerhetsutrustning jag kunde komma på: hjälm, väst, spö och gummisnodd. Vilket ju är onödigt egentligen, hon är ju inte dum, och gör inget dumt. Men det får mig att känna mig tryggare, och därmed förhoppningsvis komma över rädslan fortare. Jag hade varit rädd på B också för den delen, fast förmodligen inte lika mycket eftersom jag kände honom på ett annat sätt.

Om ett litet tag ska jag gå ner till stallet och köra ut mina hemmasnickrade hinder på ängen, sen ta dagens ridtur som nog i allt väsentligt kommer bli en upprepning av gårdagen. Imorgon hoppning på schemat således.

Hoppträning igår: jag hoppade upp, red fram, och skulle sätta igång att hoppa, och Tilly var HELT omöjlig. Hon slängde sig, skuttade och studsade, och det var lögn att få till någon vettig ridning. Jag fattade INGENTING, men tänkte att det berodde väl på de helikopter-stora attackmyggorna som flög runt.

Det konstiga var att hon funkade okej i skritt och trav, skakade på huvudet när vi stod still, men galoppen GICK bara inte. Jag fattade verkligen inte, hon har ju inte ont, och hon hoppade GLATT och bjöd mot alla hinder, men där emellan var det som förgjort.

När hon till slut slängde upp huvudet så pass att hon (trots martingal) spräckte läppen på mig så sa jag att det här går ju inte, vi måste sluta. Hopptränaren tyckte att jag skulle skritta lite medan de andra hoppade så skulle vi avsluta med lite travsprång på väldigt låg höjd bara så vi inte slutade när det gick sådär dåligt.

Så jag skrittade runt och funderade, och så gick det upp ett ljus för mig: pannbandet! Idag hade vi tredelat bett istället för det raka vi alltid rider på annars, och eftersom jag tycker det är så träligt att byta bett så har jag ett träns till varje bett, och på just detta träns satt det en tjock kedjelänk i form av hjärtan med kristaller mellan. Jättesött, men jättetungt, och Tilly har aldrig haft annat än läderpannband - nu när hon skrittade gick det bra, men i galoppen slog det givetvis henne i pannan på ett sätt som hon inte varit med om, och DÄRFÖR fick hon spunk.

Så jag lutade mig fram och ryckte av det, sen travhoppade vi ett par hinder utan problem, och när jag sen travade av henne så frustade hon oavbrutet i sin lycka över att slippa pannbandet, hon var helt plötsligt HELT NÖJD med tillvaron. Dumma matte som inte fattade tidigare!

Sen kan man ju tycka att hon överreagerade, vilket jag ju tycker, och att det inte är okej att slå med huvudet så till den milda grad som hon gjorde, men faktum kvarstår ju att i hennes ögon så "ignorerade" jag ju hennes problem. Plus att jag ju - på gott och ont - har köpt mig en häst med nerv, och det visade hon nu. Hon är så okomplicerad överlag annars att jag glömmer bort att hon bara är sex år.

Idag ser jag dock redigt misshandlad ut. Näsa och läpp är svullna och röda, vackert är det inte.

Igår var det då dags för den första, efterlängtade dressyrträningen. Kände mig minst sagt ringrostig i dressyrsadeln, och påtalade för min tränare att trots att Tilly är igång så är matte inte det, så hon fick ta det snällt med mig denna gång.

Passet blev också bara ett "känna-på-pass", där jag just kände efter lite hur hon kändes, och var hon var någonstans, plus att min tränare fick se lite på samma sak.

Framåt har det ju gått, helt klart. Hon är starkare nu och orkar gå långsamt men ändå bärigt, till skillnad från förut då hon helst trampade på för att orka. Det fattas dock mängder i styrka fortfarande såklart, men på LC-nivå är hon ju helt klart. Lite sur blir hon fortfarande i galoppen när jag försöker hålla ihop henne, men som jag konstaterade efter ridpasset - detta är egentligen en för känslig häst för mig. JAG är inte tillräckligt duktig för att plocka fram det där lilla extra ur henne, just eftersom hon är så känslig och jag då inte är tillräckligt finkänslig för henne.

Inget jag bryr mig nämnvärt över faktiskt, utan jag tänker att hon får vänja sig, och jag jobba på att bli bättre. Som exempel kan vi ta trav på volt i höger varv: Jag är lite sned i kroppen och har ständigt höger axel framför kroppen. Om jag inte aktivt jobbar på det hela tiden så ser det lite grann ut som att jag är på väg att svänga till vänster även på volt. Den obalansen leder ju till att jag får kompensera med vänster skänkel och höger tygel för att hålla hästen på volten. När min tränare då igår påpekade just detta (för hundrade gången) så TRYCKTE jag verkligen runt kroppen så höger axel åkte bak... och helt plötsligt spårade hästen som hon aldrig gjort annat och jag kunde ägna mig åt att åka häst.

Nackdelen med den känsligheten är ju uppenbar, men fördelen med att hon är så väl inriden som hon är (nere på Flyinge) är ju att det som i detta fall med volten blir så otroligt tydligt när jag väl gör rätt. Hon är inriden mycket för sitsen, och jag har tyvärr inte blivit tränad i den sortens ridning, vilket gör att jag måste lära om mig nu, och förhoppningsvis därmed få en mer lättriden häst.

Har anmält till en tre, fyra dressyrtävlingar framöver. Som bekant är det inte det roligaste jag vet i denna värld, men vi behöver en knuff och lite övning. Som högst till LB:1, så det är inga drömnivåer vi pratar om. Hon har aldrig dressyrtävlat, så jag ser det mer som träning i att INTE hoppa vita staket.

Ikväll är det hoppträning, och i normalfall ligger såklart inte veckans träningspass på rad så, men igår red vi bara aktivt i en halvtimme, och idag ska vi hoppa med ponnyerna, så jag tror nog det är överkomligt för damen.

Har varit nere hos grannen på påsklunch i x antal timmar, och borde egentligen ha ridit därefter, men har suttit i solen och kisat och därmed fått huvudvärk, så jag låter bli. Har lite smått dåligt samvete över den dåliga kvaliteten på ridningen den här veckan, men å andra sidan börjar "allvaret" med träningar nästa vecka, och det kan vara skönt med en mjukstart.

Hästarna fick följa med upp till mig idag (bor in in skogen 300 meter från stallet), och gå i mina hagar där det finns i alla fall liiite gräs (det SER grönt ut, men det är ynkliga strån som kommit upp än så länge) - en trevlig omväxling för dem mot vinterhagen som de annars fortfarande går i som är mest bara jord.

Jag har inte släppt ihop dem, och hade väl inte tänkt göra det heller, utan resonerar som så att så länge de ser varandra så har de ändå sällskap. Det är inte min vanliga filosofi i ämnet, men eftersom ponnyn är här bara ett kort tag just under konvalecens så vill jag inte riskera att något händer honom. Hagen här uppe är mycket större än vinterhagen och jag har bara delat av den med strömlös tråd, så Tilly hade på något sätt lyckats ta sig över ändå medan jag var borta. Hon var mest bara sur på stackars Göran ändå, så jag förstår inte riktigt poängen, och hon fick vackert äntra sin egen del av hagen igen direkt.

Göran njuter av gräshage och stora ytor i fulla drag, och går åt andra hållet så fort jag visar mig; förmodligen tror han att så fort jag fångar honom är det slut på det roliga, och det har han förvisso rätt i också. Eftersom det fortfarande är noll-gradigt här på nätterna så får de stå inne, så nästa gång jag går ut och faktiskt fångar honom så går vi ju härifrån.

Tilly har lite svårt att slå sig till ro, hagen är för stor och hon ser inte Göran precis hela tiden, och då blir hon väldigt mammig och går och tittar efter mig hela tiden och blir märkbart nöjd när jag dyker upp. Men hon ska ju gå häruppe på det här viset flera gånger, så hon får härdas (fast mattehjärtat smälter just som nu när jag över datorns skärm tittar ut och ser att hon står och väntar på mig).

Sommaren har kommit enligt SMHI, och jag kan inte annat än hålla med om det. Hästarna blir svettiga bara av att skritta, så nu kommer jag förlägga ridturerna till senare på kvällen så länge det är såhär varmt.

Idag lånade 16-åringen en av grannens hästar och följde med mig ut. Det är ett 25-årigt sto som är halvblint, så det blev bara ridning på grusvägarna, men lite galopp fick vi in till den gamla damens hörbara förtjusning.

Skulle lägga in filmen från tävlingen här, men blogger strular och jag kan inte bädda in den. Ni får nöja er med en länk så länge.

http://www.youtube.com/watch?v=nT-t6Svnlng

Har varit lite av en hästkris här igår och idag. Igår så provade jag alltså att rida Flingan ensam, medan Tilly stod i stallet, för att sen släppa ut Flingan i hagen och rida Tilly.

Alltså. Flingan lånades för att ridas lite lätt, hoppa enkla klasser för att få lite resultat inför en försäljning, och sen gå som sällskapshäst till Tilly under sommaren. Enligt uppgift från ägaren är hon: lätt att hantera, lätt att rida ("släng upp vem som helst på henne"), mest dressyrriden, tävlad och hoppad upp till en meter, går utmärkt att lämna ensam och rida ut själv på.

Allt detta enligt ägaren (som ju alltså äger Tilly också). På tävlingen i söndags, där jag pratade lite mer med den flicka som faktiskt HAR ridit henne så framkom ju alltså att det möjligtvis inte var så okomplicerat, och jag tänkte att vi får väl bara vänta och se hur det blir, eftersom jag blivit lovad att få lämna henne åter om det inte skulle fungera.

Hon kan inte: ridas av vem som helst (dvs 16-åringen vägrar och då faller ju hela sommarplanen med ridning, tävling och planerade läger), stå ensam vare sig i stall eller hage, ridas ut ensam.

Jag är fullt medveten om att fyra dagar är väldigt kort tid för en häst att "landa". Om jag själv hade fått bestämma så hade inte Flingan heller ridits de första dagarna, alternativt bara gått som handhäst, men jag blev rådd att rida henne från första dagen eftersom hon var i full kondition och annars kunde bli lite knepig.
Men jag red samma slinga igår som vi gått de tre dagarna innan, och hästen var så stressad av att gå ensam att jag tror ärligt talat inte att hon gjort det förut, och OM hon gjort det så endast sporadiskt. Inte ETT enda skrittsteg tog hon. Jag hade gummisnodd på henne och det tackar jag gudarna för, för annars hade jag inte kunnat hålla henne. Hon gick i kort kort trav så länge jag höll i henne, och längde jag ut lite så gick hon upp i galopp - KORT galopp i mindre än skrittempo, och det spelade ingen roll när jag styrde rakt ut i spenaten för att se om hon skulle lugna sig; hon galopperade ju ändå, utan hänsyn till underlaget över huvudtaget. Och HELVETE vad ont DET gjorde i knät... Med andra ord helt oridbar. Det spelade liksom ingen roll var jag gjorde, och jag var så mjuk som jag bara någonsin kunde vara i handen utan att släppa helt. Hon var inte hård eller gick emot på något sätt, det var bara det att hon stack iväg om jag släppte ut tyglarna.

Jag vände och gick hem såklart, det fanns ju inget annat att göra, hon gick och skrek var tionde sekund, och var fullständigt dyngblöt efter bara den korta turen. Satte ut henne i hagen eftersom jag insåg att om hon skulle stå i boxen medan jag var ute med Tilly så skulle hon skada sig.

Funderade givetvis på att låta Tilly vila och bara släppa ut dem, men då hade jag ju kunnat gjort det igår, men dagen efter då? Och dagen efter, och dagen efter? Min häst måste ju ridas, kan inte bara stå för att jag fått helt osann info.

Red Tilly i knappt en halvtimme, sen gick vi hemåt och jag hörde Flingan hela tiden, och hon hade sprungit i hagen hela tiden. Och jag tycker så SYND om hästen. Elva hem har hon haft i sitt elvaåriga liv fick jag reda på sen, ELVA HEM?

Hon är så sönderstressad den stackars hästen, att i min värld finns det bara EN schyst grej att göra, och det är att ta bort henne. Efter elva hem och ingen som vill ha henne, och med dessa beteenden och den stressen, så är det fanimig inte rätt att skicka iväg henne till ytterligare ett hem, för för den summan hon ska ha för henne kommer inte RÄTT person köpa henne.

Jag kunde vara rätt person att köpa henne, med stadiga rutiner, en inridning som börjar om från början, ledda promenader i skogen och extrema mängder tålamod så skulle hon, möjligtvis, om ett år eller så vara en riktigt trevlig ridhäst. det kan säkert gå fortare än så, men det är min uppfattning. Men jag vill inte ha en sån häst, har vare sig tid, pengar eller lust, eller ett knä som pallar med den "ridning" som det kommer vara i början. Så när jag kom hem så ringde jag Flingans ägare och sa att detta inte kommer fungera, hästen är inte så som hon sa att hon skulle vara, och att hon måste åka tillbaka till dit hon kom som utlovat.

Och inget är ju så enkelt, eller hur? Därav krisen. Nej, för nu var det minsann inte alls så att stället där hon stått tidigare ville ha henne tillbaka, och jag var en stor idiot som trodde att hästen var en pryl man bara kunde bolla runt med hur man vill. Men nu är det ju inte JAG som gett fel info eller som bollat runt min häst till fem olika fodervärdar de senaste åren. Jag förstår henne dock, det gör jag, hon trodde ju hon ordnat det för hästen, att hon skulle få henne tävlad och såld, och sen kommer jag efter fyra dagar och vill inte ha henne, jag FATTAR att hon blir sur och tycker det är besvärligt. Men jag är inte beredd att riskera mitt knä för en häst jag inte vill ha, och som med största sannolikhet kommer skada sig själv i sin separationsångest och panik.

Efter mycket om och men, och väldigt sura ord så blev det hur som helst så att hon fick åka tillbaka. Men då skulle hon minsann tillbaka ögonaböj, inom två timmar skulle hon vara tillbaka, utan någon som helst hänsyn till att Tilly då blev själv. Så över natten fick hon vara själv, idag lånade jag över en av grannens hästar temporärt (jag visste ju inte hur lång tid det skulle gå som Tilly fick vara ensam annars), och idag har jag ryckt i alla mina hästkontakter för att se vem som kan skaka fram en sällskapshäst till mig.

Min hopptränare hade tack och lov en liten ponny-pojke som blivit sparkad och som jag får låna ett tag, han ska bli ohalt och sen får jag sätta igång honom, så det akuta behovet är undanröjt, fast jag ändå måste hitta någon för senare. En B-ponny, visserligen rejäl och stadig, men det såg bra roligt ut sist jag red B-ponny... En söt liten irländsk fux-sak som jag glömde fråga om namnet på, så jag kallar honom för Göran.

Det var min dag det, hur har er varit?

EDIT: Jag är så GLAD för min okomplicerade lilla häst som utan problem stod ensam i natt och gick ut i hagen själv, och som säkert hade kunnat stå där ensam utan att bli hysterisk också för den delen. Gosiga fina Tilly. Igår när ägaren var som mest otrevlig så kände jag att detta inte var en kontakt jag ville ha med att göra så mycket mer i mitt liv, så jag sa där och då att nu bestämmer vi att jag köper henne, hej och hå, ge mig kontonummer så sätter jag över pengarna så är det bra med det här. Det fick för övrigt tyst på den värsta svadan.

Gårdagens irritationsmoment var för övrigt att jag var i Sthlm över dagen och lämnade alltså hästarna i 16-åringens vård. Hon hade visserligen mockat, vilket ju var snällt, men hon hade bara lämnat den fulla kärran i en box. Sen hade hon släppt ut hästarna i sina regntäcken, vilket möjligtvis behövs de där första timmarna på morgonen (jag släpper ut halv sex och då är det fortfarande bara någon grad varmt här), men sen framåt eftermiddagen var det 18 grader varmt här och att då gå i svart respektive mörkgrönt regntäcke var nog ingen hit. Plus att hon inte fyllt på vatten i hagen så de var enormt törstiga, och jag tycker faktiskt inte att det är något jag ska behöva säga till om. Jag är dessutom väldigt "okänslig" när det gäller hästarna, jag tror inte de dör av ändrade rutiner eller att saker inte görs på mitt sätt, men de grundläggande behoven vill jag faktiskt ska tillgodoses utan att jag dubbelkollar.

Red exakt samma tur i förrgår som dagen innan för att Flingan skulle känna igen sig, och hon coolade ner sig märkbart bara till andra dagen. Skillnaden var då att vi bytt häst och jag satt på Flingan, och tyckte nog att hon var ganska trevlig.

Hon är uppenbart galoppör-inriden, vilket innebär att hästen ska gå fortare när man ökar trycket i munnen, och sakta av när man släpper tyglarna. Nu är hästen elva år och har inte gått i träning sen hon var fyra, så man tycker kanske att någon under de åren kunde omskolat henne, men antingen har de gjort ett kasst jobb, eller inte alls. Hon är med andra ord väldigt mjuk och fin i munnen egentligen, och när jag bara satt med stöd i handen och följde med så gick hon igenom hela kroppen. Men de gånger hon trots allt eldade upp sig och jag var tvungen att hålla emot mer så blev det mest bara stretande av det hela. Hon är väldigt känslig i munnen och om huvudet över huvud taget, så jag gissar att hon blivit dragen i munnen mer än ett par gånger, och att det kommer ta sin lilla tid med mjuk ridning att få henne okej. Inget jag kommer hinna med denna sommar, det är då säkert.

Stel som en planka i sidorna och följer inte skänkeln alls, och när jag provade att trava så gick det bra tills hon började elda iväg och jag var tvungen att hålla emot mer, och då ligger hon ju - enligt sin grundutbildning - på mer, och ja... Jag ska prova mig fram lite till en metod som passar henne så jag kan vara lite konsekvent. Sen om det blir massor med övergångar, eller volter, eller att hon helt enkelt får gå för fort tills hon lär sig får vi se.

Igår fick de en skrittur med mig på Tilly och Flingan bredvid. Möjligtvis en chanstagning, men jag resonerade som så att eftersom hon nu är galopptränad har hon definitivt gått som handhäst tidigare, och om hon kommer ihåg att gå mot handen så minns hon säkert det med. Och det var en lyckträff - Tilly var uttråkad till tusen efter en timmes skrittande, men Flingan lunkade på bredvid henne och var lugn och helnöjd med situationen, och fick gå samma runda en gång till för ökad trygghet och igenkänning.

Idag får de gå separat dock. Att jag kan lämna Tilly ensam vet jag, men Flingan har hitills visat separationsångest och det blir intressant att se vad hon säger om saken, men tänkte att jag tar i dem tillsammans, börjar med att rida Flingan och lämnar Tilly i stallet, släpper ut Flingan direkt i hagen efter ridturen och går iväg med Tilly åt motsatt håll.

Har sökt på nätet efter en ponny att ha som sällskap till den som blir lämnad kvar, men utan någon träff. Det skulle underlätta saker, så om någon vet om någon ponny som vill/kan gå på bete som sällskap så hör av er.

Gårdagens ridtur blev lugn och kravlös, en sväng i skogen på en timme och ytterst lite trav på en grusväg någonstans i mitten. Vet inte vad Flingan varit med om i sitt liv, men hon är rädd för ganska mycket och väldigt uppstressad vid ridning. Men hon går tack och lov fram överallt, dock med lite av bulldozer-attityd, och är svår att styra och få stopp på för en 16-åring, så idag tar jag henne och känner lite på knapparna och ser om jag lyckas bättre.

16-åringen är vän med den som ridit Flingan tidigare, och blivit impregnerad i hjärnan med "Ta inte i henne" osv, och blir därför extremt mesig både vid ridning och hantering, och tycker därmed att Flingan är skitjobbig. Vilket hon ju är - men inte med mig som inte har några som helst problem med att ta i och säga till.

Så det är nog en kombination av dåliga nerver och dålig uppfostran i hästen.

Passade på att gå förbi vildsvinshägnet och de andra hästarna också på hemvägen, under parollen "är hon redan uppstressad kan inte lite extra läskiga saker skada", och vildsvinen var inte ett dugg läskiga, men de andra hästarna (som fick tokfnatt när vi gick förbi) var det?!

Min lilla fina häst är däremot guld faktiskt, hon höll sig lugn bakom Flingan oavsett hur fort hon än ångade på och vad vi än stötte på. Men så har vi gått den där rundan förut, och det har ju inte Flingan. När Flingan stressade upp sig vid de andra hästarna (grannens syster, tillfälligt boende här) och snurrade runt och fnyste (och sen kom en traktor också, hujedamej!), så stod Tilly bara fint och lugnt på lång tygel och brydde sig inte. Jag älskar att det finns nerv i henne som hon kan stuva undan när den inte "behövs".

Flingan lyckades även dra av sig en sko, men jag har lyxen att grannen är pensionerad hovslagare, så det är bara att ringa honom så kommer han omgående; han hann till och med till stallet innan jag var där. Ny sko och omverkning inom tio minuter för 150 kr, ja tack.

Vet inte vad problemet med Blogger är, men det går inte att få fram radbrytningar i normalt skrivläge, jag måste koda fram dem. Ganska irriterande, för jag glömmer bort det från gång till gång, och så skriver jag, publicerar, och när allt sen är i ett enda stycke så minns jag inte var jag skulle ha styckena. Jag har inte ändrat några inställningar och jag kan heller inte göra några annorlunda så att det blir bättre.

Hur som helst, dagen igår kan sammanfattas med två ord: lagom kaos. Den nya lilla hästen som F startade var på TOK för svår för henne. När jag pratade med ägaren, som ju också är Tillys ägare, så fick hon det att låta som att det bara var att hoppa upp och styra, fast det skulle gå lite fort. Och det stämde ju INTE. Detta är en nervig och ganska stissig dam som krävde RIDNING och BALANS, varav F är i sorglig avsaknad av det senaste.

Nu var F ändå oerhört duktig och jag är grymt stolt över henne, hon försökte verkligen så gott det gick, och även om det inte såg snyggt ut så hade hon fått en felfri runda om bara inte det eländes stiglädret hade gått sönder mitt i en sväng så att hon gled av...

Typ det värsta som kunde hända, för hon vägrade givetvis att hoppa om rundan, och ville också stryka sig från nästa klass, och eftersom jag inte vare sig kunde laga stiglädret eller låna ett nytt så kunde jag heller inte starta henne. Vilket i sig är egalt, det var inte starter eller resultat jag var ute efter, bara miljöträning, men tanken var ju att F skulle kunna ha kul med denna häst under sommaren, kanske starta några tävlingar, hänga med på träning och kurser, men hon är bara 16 år och har hon bestämt sig nu för att denna häst är dum så är det så.

Jag gör vad jag kan för att hålla henne positiv, men 16-åringar är ett släkte för sig.

På plussidan så är det en TREVLIG häst, med arbetsvilja, och relativt positiv, fast hon låser sig lite i skallen då och då så man får nog hålla henne sysselsatt. Trevlig i hanteringen (skulle enligt uppgift vara svårlastad, men gick på som en ängel båda gångerna och stod sen som ett ljus både under körning och på tävlingsplatsen), kommer galopperande i hagen när man kommer.

Men det blir nog så att jag får två hästar att rida i sommar, eller så får F rida Tilly lite grann, vilket jag i sig inte är så sugen på, eftersom Tilly lossnat så fint i munnen nu så vill jag helst bara rida henne själv och förvalta det.

Sur på att de som hade henne inte förrän EFTER tävlingen och avramlingen sa att det inte var en bra häst att bara hoppa upp och rida på. Kanske de hade kunnat säga det INNAN?

Idag ska vi rida ut båda två iaf, F har lovat att ge henne påskveckan ut innan hon bestämmer sig, så jag hoppas hon visar sig från sin bästa sida idag. Gummipelham och martingal på hur som helst...

Det positiva är att Tilly gick runt banan lugnt och balanserat, det såg rutinerat och säkert ut och jag är jättenöjd med henne. Får se om jag kan lägga upp filmen på det hela här sen.

Imorgon smäller det! SOM jag har längtat... Dagen har gått helt i hästens tecken, trots att de inte är här än. Först åkte jag till Tilly för att hämta transporten och passade på att rida ut en liten slinga, vilket var KUL tyckte Tilly som låg på som attan. Hämtade med mig de flesta av hennes saker, åkte hem och packade och spånade upp transporten.

Efter ett avbrott för lunch gick jag ner till stallet igen vid tre, och som vanligt så gick timmarna. Öste spån ur högen (har gratis strö) och tog med upp till stallet, så nu har jag så det räcker så länge som hästarna kommer stå här. Flyttade ut en höbal i hagen, och byggde upp staketet där det rasat saker på det nu sist där det blåste. Vet inte om jag tycker att jag åstadkom så mycket på den långa tiden jag var där?

Imorgon är det avfärd tjugo över sex för hopptävling. F lär vara duktigt nervös, och som den äkta sextonåring hon är kommer jag få lida för det i form av fräsande. Det ÄR en svår utmaning jag ställer henne inför, hon har knappt ridit häst förut, och bara hoppat häst några få gånger varav bara en enda gång organiserat. Nu ska hon upp på ett hetsigt fullblod, och tävla därtill. Trösten är ju att hästen är mycket lik hennes egen ponny i temperamentet, plus att starthöjden bara är 80. Och hon får givetvis stryka sig om hon så skulle önska.

Tilly ska ju då gå 90 med tjejen som har henne nu, och hon var i Gävle igår och tävlade 1,40, så för henne är detta väldigt fjuttigt. Och vad ska jag göra då? Pja, hålla hästar, bli fräst åt, komma med konstruktiva råd, filma och gosa med hunden. Räcker nog bra det med.

Dagens ridpass var PRECIS lika roligt och härligt som det första, med ETT undantag - smärtan i sittbenen. Tänk att ett riduppehåll på två och en halv månad kan göra att man är så "avvand"? Och då satt jag ändå bara i sadeln i tjugo minuter första gången.

Idag red jag lite mer målmedvetet än förra gången då jag mest bara åkte runt, med öppnor, slutor och skänkelvikningar, vilka gick som en dans. Svårt att tro att det är samma häst som första träningspasset inte klarade av att tvära ett endaste steg. Nu är hon så mjuk och följsam, hon går att böja och svänga - tiometersvolter med tagen bakdel i trav gick som en dans.

De första stegen i trav var idag lika fantastiska som förra gången, sånt himla schwung och tramp, och takten går inte att jämföra med hur den varit. Nu går hon stadigt och ärligt på tygeln hela tiden, hela hästen är liksom ihop och med på ett annat sätt.

Jag är oerhört nöjd med det arbete som beridaren (i brist på bättre ord) har lagt ner. Jag tror ju att hon hade kommit hit med mig också, men inte alls lika snabbt och enkelt. Det har nog hjälpt att hon har ridhus också och kan RIDA på ett helt annat sätt än vad jag kunnat. Sen är den här tjejen så himla trevlig också, kan inte göra annat än att gilla henne.

Nu är det också bestämt att hon tävlar henne den 17e, samma tävling som F ska tävla den nya hästen åt mig eftersom jag ännu inte känner mig redo att hoppa upp på en ny häst och rida henne. Tilly ska bara gå en 90, för att beridaren ska kunna känna hur det känns, och jag ska kunna se samma sak. Den nya hästen, Flingan, får gå 80 + 90 (allt clear round), mest för att hon ska få rutin, och den här tävlingen anordnas av ingen annan än den ridskola där hon står stallad idag. Jag tror heller inte att F klarar av högre än så, hon har trots allt heller aldrig ridit henne innan och har aldrig tävlat häst förut heller. Möjligtvis blir utmaningen för svår för henne, eftersom hästen tydligen är lite hetsig, men hon kan bara göra sitt bästa och blir det alldeles för svårt så får jag väl hoppa upp ändå, eller stryka henne. Som sagt är det bara rutin vi är ute efter, i båda hästarnas fall, så resultatet är fullständigt oviktigt här.

Lite lustigt dock att jag kommer ha två hästar som ska tävlas på samma tävling, men ingen av dem ska ridas av mig. Blir en ny upplevelse. Ska bli spännande att se Flingan också, jag har ju faktiskt inte ens sett någon bild av henne.

Tanken är hemtagning av båda direkt efter tävlingen, men vi får se lite hur det blir med det, det beror på hur benet känns då. Har i och för sig sagt att Flingan ska hit då, men i värsta fall får jag väl låna in en av grannens hästar som sällskap i stallet ett par dagar innan Tilly kommer hem.