Jag har URkasst internet just nu (men jag HAR internet!), så det här med att blogga är inte prio ett, eftersom jag brukar göra det samtidigt som jag jobbar, och det är fullständigt omöjligt att ha två fönster uppe samtidigt.

Läsa är lika svårt, särskilt eftersom de flesta tycks tycka att ju fler bilder de klämmer in i ett inlägg, desto bättre blogg blir det. JAG tycker då att det som skrivs ska vara intressantare än bilderna, som då enbart ska funka som komplement till texten, men JAG är ju heller inte 14 år.

Hur som helst, så är det SÅ SKÖNT att vara tillbaka på landet i eget stall och med egna rutiner. Tilly beter sig som om hon aldrig lämnat stället, och låneponnyn tycks också trivas. Jag sitter och längtar efter att klockan ska bli ett om dagarna, så jag får dumpa telefonen i ett hörn (har telefontid, annars skulle folk ringa precis hur och när som helst), och gå ner och rida.

Vi kör samma runda varje dag, först en skrittrunda runt "ägorna" (ja, en tiondel av dem i alla fall, sambons pappa har eländigt mycket mark), den tar ungefär tjugo minuter. Därefter trimjobb på den lilla grusvägen jag skrivit om tidigare, mestadels för att den är det enda stället som det går att rida ordentligt på. I skogen har de avverkat överallt, och just nu är det kramsnö på vägarna med isgata under (= broddarna tar inte). Och rida "åt andra hållet" gör jag inte utan sällskap, för Tilly är elektrisk just nu (eller fortfarande kanske jag ska säga). Jag är glad mest hela tiden för min kära halsrem, men samtidigt är hon så ROLIG att rida när hon är sån här, så jag ska inte klaga för mycket, även om oddsen för att jag åker av minst en gång under denna semester är minst sagt låga.

På grusvägen kan man göra precis allt man kan göra i ridhus utom att gå på volt, och det är väl den övning som är bäst av alla att skippa ändå. Skänkelvikningar, skolor, tempoväxlingar, byten, allt går ju att göra, och det bästa av allt är ju att man har så lång tid på sig. Sitter inte en högersluta så kan jag ju fortsätta fila på den tills den gör det, inte tills väggen kommer.

Jag har sagt det förut, men Tilly mår verkligen bra av att ridas/vila i de här intervallerna. En vilodag i veckan är inte hennes grej, hon mår klart bäst av att ridas ordentligt och sen ridas flera dagar i rad. Hon är helt galet fin att rida just nu, stadig i formen och högt upp med ryggen. Den korta galopp hon klarar av att gå i nu är MIL från det halvsken hon var tvungen att ligga i för ett år sen. Av att hon halv-vilat i en månad märks inget alls vad beträffar muskler och kondition, vilket bekräftar det jag läst att en häst tappar inget på en månad. Nu är det ju väldigt svårt att filma på en 800 meter lång grusväg där jag rider fram och tillbaka, men jag ska se om jag inte kan få F att filma några sekvenser ändå. Dels för att det vore väldigt kul att se om det SER lika fint och trevligt ut som det känns, och dels för att det vore kul att kunna visa lite film på bloggen också.

Efter nyår har jag lite dressyr- och hoppträningar inplanerade också med mina gamla tränare, och det ska bli superkul, jag hoppas hon är lika fin då så de får se hur hon utvecklats.

Lite oinspirerad i ridningen just nu, vilket ju har sina orsaker. Eftersom Tilly halvvilar så är hon heller inte särskilt rolig i ridningen, som ju ändå får klassas mest som motion och inget annat. Det går ju inte direkt att ställa några högre krav på henne just nu vad gäller form och balans, så ridpassen går mest ut på att böja igenom, träna högre känslighet för sitsen, och i övrigt mest rulla på i någorlunda bärighet.

Men efter helgen är det slut på det och då börjar allvaret igen, fast så himla allvarligt blir det ju inte eftersom vi åker hem över jul, och där blir det bara uteritter som gäller i tre veckor. Mot min vilja så hoppas jag lite på snö, för underlagets skull.

Alltså, man borde inte bli förvånad över mänsklighetens inneboende elakhet längre, men det blev jag. Stallplatsen jag valde till slut säger nu att jag inte får flytta in, eftersom "de hört så mycket skit om mig".

Låt oss gissa en gång vem som ringt runt till samtliga stall i södra Stockholm och förtalat mig?

Låt oss gissa hur lätt det kommer vara för mig att hitta en annan stallplats någonsin? (En gång skitsnackad, alltid skitsnackad)

Låt oss slutligen gissa exakt hur många gånger jag kommer skriva vad jag tycker om henne och hennes stallplats här på bloggen (så det hamnar högt upp på sökmotorernas lista) när ärendet till slut är avklarat?

MEN! All things aside, så guuud vad fin Tilly var när jag tömkörde henne idag. Det var så att jag längtade efter att sitta på henne, fast hade jag gjort det så hade hon inte varit lika fin förstås...

Filmade en snutt under tömkörning förra veckan (oerhört mycket svårare att filma under tömkörning än longering hörni? Massor av snören att hålla reda på, plus att jag hade pisk för tvärning denna gång). Då gick hon dock inte alls lika fint som idag, men idag så ville jag inte släppa henne med ögonen.

Alltså, jag orkar inte... Hon som jag inte tyckte om har nu mailat och sagt att utöver depositionen vill hon ha två månadshyror av mig, kallhyra á 2500 kr per månad (pga två månaders uppsägningstid), samt att jag är tvungen att ta "mina" pass ändå de där två månaderna. För jag skrev ju på avtal när jag lämnade depositionen. Sen sa jag nej två dagar senare förvisso, men vissa människor är ju som de är och vill klämma pengar ur allt och alla. Jag visste att det fanns en orsak till att jag inte gillade henne...

Till råga på allt hör hon med första stallet av sig per mail idag och påstår även hon att hon ska ha stallhyra av mig ändå. Man baxnar.

Vi pratar Stockholm, vi pratar stallbrist, vi pratar ställen med kö, och därmed tillsatta stallplatser på en vecka. Inget av dessa ställen kommer därför stå med tomma boxar i februari, det kan jag garantera.

Jag är ingen strulig person, tvärtom. Jag har koll på tider, åtaganden, ekonomi, you name it. Jag har varit väldigt velig när det gäller det här med stallplats, just för att jag vill hitta något långvarigt som är BRA för Tilly.

Jag har vare sig skrivit på något eller blivit informerad om uppsägningstid på det första stället, och det har jag informerat henne om, och att jag inte har för avsikt att betala något alls. Nu är hon jurist, och en av anledningarna till att jag sa nej till henne var ju för att folk sa att "Gud nej, där ska du inte stå, hon stämmer folk i parti och minut", så det har jag garanterat inte sett slutet på än. Hon den andra, där har jag ju skrivit på avtal, så där är det knivigare. Har tagit kontakt med Konsumentverket för vägledning så får vi se vad de säger.

Jag kan ju tycka, och då talar jag för MIG och allmänt hyfs, att vore det jag som hade stallet och någon gjorde som jag gjort (till saken hör att jag - självklart - varit väldigt saklig i all kommunikation, och bett om ursäkt för strul och besvär), så hade jag nöjt mig med att behålla depositionen och inget mer. Nu är jag hyfsat säker på att just detta med att behålla depositionen är helt fel, och att hon kan få rätt i det där med hyran, åtminstone delvis, just eftersom jag redan skrivit på. Tänker dock inte ge mig direkt såklart. Jag har dock GIVETVIS alla intentioner att göra som juristerna säger, jag är ingen oärlig människa, men avtalet är extremt luddigt, och innan jag betalar en spänn till vill jag ha det utrett.

Tyvärr är jag också en sån person som ältar allt. Jag vill ha lösningar på allt DIREKT, beslut ska fattas omedelbart, och saker ska också åtgärdas direkt. När det inte GÅR, eller när någon sätter käppar i hjulet, så får jag ångest, tänker på det som ska fixas typ 24/7, tills det är löst, och nästa problem dyker upp, så kan jag ha ont i magen över något annat istället. Har blivit något bättre med åldern, men inte mycket tyvärr.

Jag ser slutet på eländet med stallplats... Förra veckans funderingar slutade med att jag tackade ja till stället med knäpp ägare, med tänket "måste kanske inte träffa henne så ofta". Trots mastodontkollektivpass så var det ändå det bästa alternativet för både hästen och mig. Träffade henne i torsdags och skrev avtal och betalade deposition.

DAGEN EFTER ringer de från ett annat ställe som jag stått i kö till sen jag flyttade hit och erbjöd mig en plats. Något billigare än stället jag sagt ja till, lika nära hem, ännu bättre möjligheter att ta sig dit kommunalt, INGA kollektivpass (bara mockning själv), ridhus med helt okej underlag (lika bra som på det första stället HITTAR jag dock bara inte), hunden får följa med och ridvägarna är mycket bättre. Fri tillgång på strö, silage och kraft. Åkte dit och tittade, och hade turen att träffa på mamman till de två tjejer som har hästar i den stalldel där jag skulle stå, urtrevliga allihop och visade mig precis hur det funkade och sa precis som de tyckte.

Ligger på skrittväg från stor anläggning med träningar, och tio minuter från stället jag tackat ja till med fint underlag där de ju också har träningar. Efter lite konsultationer med stallkompis som känner till de flesta stall häromkring så slutade det med att jag tackade ja. Det innebär att jag förlorar depositionen på det första stället, men Nitton räknade ut att jag sparade in det på fyra månader, så det må vara hänt.

Nu ska jag ha med Tilly och en låneponny upp (HEM!) till landet över jul i dryga tre veckor, och sen flyttar jag in på det nya stället, och sen hoppas jag att hon och jag trivs så bra att jag slipper flytta eller tänka på att flytta någon mer gång alls innan jag bygger hus med min sambo och äntligen får eget stall igen.

Tilly vilar ju (och med vilar jar jag ändrat till att hon står fredag-måndag, sen tömkör jag tisdag och rider rena motions/lösgöringspass på onsdag och torsdag), så det händer inte så väldigt mycket. Har kostat på mig att leja bort mockningen på måndagar och fredagar, så det känns som att jag knappt är i stallet, och jag saknar min lilla häst för det mesta.

Satt och såg på Globen-hoppningen igår kväll och är sjukt inspirerad att ta med mig lite av det jag såg till min egen träning. Om jag hinner och har ork kommer ett separat inlägg om den delen, from mitten av denna vecka är mitt extrajobb slut, och jag kommer ha mera tid över.

Av stallbytet till just DET stallet jag skrev om blir det inget - jag som alltid har tyckt att jag har relativt bra personkänsla har totalt missat att hon som har stallet som jag skulle dela med inte är någon hit. Inte så att hon visat det själv, men alltför många människor har oberoende av varandra sagt ungefär samma sak, och därför väljer jag att ta det säkra före det osäkra och inte ta reda på hur det förhåller sig själv.

Nu står jag och väljer (VELAR) mellan två andra stall, och måste bestämma mig IDAG.

Stall ett: Tjugo min härifrån på samma skräpväg som mitt nuvarande, dock närmare förstås. Stallhyra omkring 4200, mer om man ska ha mer än 4 balar torv i månaden och 10 kg (analyserat) silage om dagen. Ridhus och ridbana på gården (med fantastiskt underlag). Skrittmaskin och solarium. Ligger mitt i smeten med bra bussförbindelser så lätt att ha medryttare. Dåliga ridvägar nära stallet, bättre när man kommer bort en bit. B-tränare i hoppning och dressyr varje vecka, ligger bra till transportmässigt för det mesta i Stockholm. 16 boxar på gården, kollektivt en fm eller en em i veckan (och då pratar vi tre/fyra-timmars pass där man gör allt själv utom mockning). Urkassa hagar på 20*80 meter som bara är ren lera, dock fick hästarna fn gå i flock i sommarhagarna pga detta för den som ville. Lätt att byta tjänster mellan hyresgästerna. Får inte ha hunden med i stallet. Ägs av fd hoppryttare som jag omedelbart tyckte illa om, och anledningarna till det är förutom instinkt , en tydligt tjurig attityd från hennes sida, samt att hon inte hjälper till med något i stallet utan lägger ut allt på oss andra, och dessutom framträder en tydlig snålhet i samtal med henne (jag vet att det kostar pengar att driva ett stall, och jag säger inget om det, men det finns olika attityd och förhållningssätt till när det gäller att driva in pengar från sina hyresgäster).

Stall två: ligger också tjugo minuter hemifrån, dock åt andra hållet, på 70-väg. Stallhyran landade på omkring 3600, för torv och silage ingick inte utan det köper man så mycket som går åt till inköpspris. Ridhus och ridbana finns på gården bredvid, men det var tydligen dåligt underlag, och då finns ridhus med mycket bra underlag på en kvarts skrittväg hos känd hoppryttare, som dock var bokat lite då och då. Ligger mycket sämre till kommunalt så svårare med medryttare, dock inga problem för mig med bil. Fem boxar totalt, mer kollektivt, dvs fyra pass om dagen som delas upp så det blir ungefär sex pass i veckan för mig, men då är de kortare och kan tas i anslutning till ridning. En av tjejerna kunde man byta tjänster med. Superfina hagar med paddex. Torrhö och inte silage, vilket faktiskt är en nackdel för mig som är superallergisk mot hö. Samma visa med ridvägar som ovan. Får ha hunden med i stallet. Ligger lite sämre till transportmässigt om man ser till att ta sig till resten av Sthlm, men inte jättedåligt för det. Ägs av "min" veterinär som är jättetrevlig, och de två som jag träffade igår var också spontant väldigt trevliga.

Så, vad säger ni? På papperet är väl det översta allra bäst, sett ur Tillys synvinkel är det nog ingen direkt skillnad, för mig är dock de två största nackdelarna med det översta ägaren plus att jag inte får ha med hunden. Å andra sidan så behöver jag förhoppningsvis inte ha så väldigt mycket med henne att göra, och jag har inte kunnat ha hunden med i stallet under hela hösten heller fast det är tillåtet där jag står nu, för han är så himla rädd för den ägarens hundar som flugit på honom x antal gånger. Plus att det kollektiva passet är ett mastodontpass från sju/åtta till elva/tolv. Nackdelarna med det andra stallet är ju avståndet till ridhuset, avsaknad av vettig utevolt och att jag måste ta så många pass och blir låst.

Fördelarna med det första är ridhus och ridbana på gården, skrittmaskin, tränarna och det centrala läget. Fördelarna med det andra är trevliga ägare, hunden med och att det är ett mindre stall, vilket jag personligen föredrar. Vad säger ni?

Tilly "vilar" nu ett par veckor framöver, vilket i princip innebär att hon får stå två dgara, tömköras den tredje, och så enklare ridning den fjärde. Vill inte ställa av helt, dels för att det säkert kommer en tid på året då det är bättre att ställa av, och dels för att jag inte hör till dem som ger sin häst totalvila alls. På det här sättet tappar hon knappt i muskler och kondition, men får ändå vila huvudet från alla nya intryck och all ridning.

Jag insåg dock i onsdags att det hade varit bra att säga till om att havren skulle bort också...

Annars har jag nu bestämt att flytta Tilly, har velat fram och tillbaka eftersom detta nya alternativ inte heller är ultimat, och det innebär ju att när den perfekta platsen dyker upp så kommer hon få flytta igen. Å andra sidan verkar hon inte någon gång ha brytt sig om att flytta eller var hon står, bara matte är med verkar hon nöjd.

Nu kommer det bli ett privatstall med bara en tjej till hon, som äger stallet, och hon har fem andra hästar. Hon har egen uppfödning av PRE, och hästarna kommer gå i flock, vilket är mitt första aber. Detta dock enbart baserat på att Tillys förra ägare dels sa att hon absoluuut inte kunde gå med andra hästar, och dels att on absoluuuut inte kunde gå i större hage än typ 20*20 meter. Vilket jag ju vet inte är sant, för hon har funkat med precis alla hästar jag slängt ihop henne med, och det är ju en del nu vid det här laget, plus att hemma hade jag ju alla fem hästar i flock, och då gick hon på en hektar, plus att sommarbetet var på minst åtta hektar. Är dock kanske lite skillnad på flock med ston med föl, vad vet jag, jag nojar säkert bara.

Sen är det ju som sagt då bara hon och jag, vilket innebär att vi delar på alla pass, antingen in- eller utsläpp om dagarna. Lite mer låst blir jag då, jämfört med nu då jag kan betala för mockning och det andra om jag behöver. Men det går säkert att byta runt och greja, hon bor ju vid stallet. Detta ligger dessutom närmare än där hon står nu, inte närmare enligt Eniro, men närmare i verkligheten, eftersom jag slipper alla dödens trafikljus och fartkameror, plus att det är omkörbar 70-väg hela vägen (något jag gärna kallar för 110-väg).

Analyserat silage (halleluja!), torv att stå på och ridhus hundra meter från gården (stor anläggning med ridhus, träningar, ridbana och terrängbana) och ett superfint stall. Så det duger nog tills jag hittar den ultimata stallplatsen.

Jag känner lite att jag upprepar mig, men jag är så obeskrivligt glad över att jag valde att köpa Tilly. Hon är så fantastiskt fin, och gör allt så enkelt. Det har varit en ganska intensiv tid på hoppfronten de senaste två veckorna, så från och med imorgon ska hon få vila från den biten, med undantag för en och annan hopplektion, och kanske någon P&J om det inte blir apmycket snö. Hon är ju inte så gammal, och behöver få tid att smälta all ny träning också.

Vi inledde ju hårt med träning för Ted Nätterqvist två dagar i rad. Första dagen kändes sisådär, eftersom vi var åtta ekipage (och jag enda storhäst och jag AVSKYR att träna med ponnier). Det var dessutom på kvällen, och Runsten har bara ett ridhus, så vi hade två tredjedelar av ridhuset, och de uppstallade hade en tredjedel, där de i sin tur som mest var nio ekipage... Trångt var bara förnamnet, och det gick väl an för en b-ponny att hoppa neråt och sen svänga, men min svängradie är inte lika skarp, vilket innebar att jag var tvungen att ge mig in i högen där nere ett par gånger.

Dagen därpå körde vi dock tidigt på morgonen, och som vanligt är det färre tappra då - vi var tre stycken. Lysande träning, helt fantastiskt, där vi tränade på vägarna, och hur svängar kan få hästen att sätta under sig. Tränade även på att komma på olika avstånd på samma hinder, men behålla samma galopp och komma rätt på. De absolut roligaste träningarna är de man får sig en aha-upplevelse under, och så var det här: i alla år har tränare tjatat om att man ska lära sig "se avståndet". Ted sa inte, och har inte sagt, "se avståndet" en enda gång. De få gånger han överhuvudtaget pratade om avstånd så sa han "känn avståndet". När jag tog upp det sa han att just ordet "se" gav folk fel bild av hur det faktiskt var - att "se" avståndet innebar matematik och logiskt tänkande, men att "känna" avståndet handlade mycket mer om ridning. Och mycket riktigt, när jag skippade att stirra mig blå på hindet och fundera på var avsprångspunkten skulle komma, så kom jag rätt varenda gång. Om man har en balanserad galopp så känner man ungefär två till tre språng innan hindret hur man ligger, och så får man ta beslut om det då, men om man har en balanserad galopp är det väldigt sällan man behöver ta något annat beslut än att fortsätta framåt.

Möjligtvis elementärt för de flesta, men en nertrillad polett för mig. Jag tog det med mig till nästa veckas hoppträningar, en för K och en för Piia Pantsu, och det satt kvar. K är helt lyrisk över hästens utveckling, och min med för den delen, men det är till stor del hennes förtjänst faktiskt.

En annan sak jag ändrade i torsdags för K är att jag höjde mina läder ett hål. Jag har inte kunnat ha dem så högt tidigare pga min begränsade rörlighet i benet, men nu på sistone har jag haft dem på samma höjd som jag hade när jag hoppade B. Höjde dem dock ett hål till nu, och pang så fick jag till sitsen över hinder också. Att något så litet kan ha sån effekt?

Idag var det så upp till bevis i och med den sista hopptävlingen för året på Botkyrka. Har fått med mig lite annat tänk till framhoppningen också, men det är svårt att applicera det när framridningen är på nylagd ridhusbotten som var så djup att jag bara ville skritta där, och framhoppningen tog in sex ekipage samtidigt på vaddetnuvar, 35*18 kanske. Tilly har dessutom blivit satans jobbig på framhoppningarna, jag skulle behöva sätta röd rosett på henne för att slippa hennes kängurusprång när folk rider för nära. Startade som nr sex på en rätt rolig bana, och gick in och gjorde ett skolexempel, helt klockrent var det. Tilly låg kvar och väntade, inga bautasprång, och jag la henne rätt på alla hinder och följde med till och med på det hinder vi kom lite snett på och hon var tvungen att hoppa stort. SJUKT NÖJD med min bebishäst, och därför strök jag mig från nästa klass - varför rida en till när första var perfekt? Det är ju liksom inte så att jag sitter och rider 90-klasser för att vinna rosetter heller, det är ju enbart för rutinens skull, för att Tlly ska få känna att det är plättlätt det här med hoppning. Hon fick stå i transporten i 45 minuter efteråt som träning i att man inte åker så fort man gått på medan jag väntade på prisutdelning.

Har lite fler stallfunderingar, men måste jobba ikapp lite. För egenföretagare finns inga lediga dagar...

Jag tycker så himla mycket om min fina häst. Är helt övertygad om att jag gjort ett riktigt kap, om hon får vara frisk och skadefri vill säga. Hon är smart och lättlärd, börjar få massor med självförtroende och är oerhört personlig.

Sen sist har vi hunnit med mer tömkörning, en avramling, en hopplektion och flera dagars vila.

Det där med självförtroendet är ju på gott och ont ska jag säga. Hon har tuffat till sig och visar mer vilja nu, blivit lite mer stoig kan man säga (och jag som egentligen absolut inte ville ha ett sto). Jag provade att tömköra med hacket för att se om hon ville lägga sig mer i handen på det, och det ville hon visst det, men tömkörning med hack på en väldigt pigg och explosiv häst är inte att rekommendera... två gånger tappade jag henne när hon blev "skrämd" för att det blåste så förbaskat ute. Visserligen var båda gångerna medan vi stod still och skulle byta sida/ändra tömläge, men ändå. Kul hade hon hur som helst. Jag grälade på henne andra gången, och då stod hon still sen, då hon är inte direkt dum.

Men det här med att bli "skrämd" är något hon satt igång med nu den senaste månaden, och jag gissar att det dels beror på mer självförtroende (paradoxalt nog), och dels på mer havre. Jag tror det ökade självförtroendet bidrar till att hon faktiskt VÅGAR blir "rädd" och skutta till. Tidigare har hon varit kav lugn även när det till exempel blåst full storm ute, aldrig direkt varit tittig på uteritter heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det faktiskt, om jag ska se det som ett problem eller lita på att det är övergående.

Ibland är det oviktigt nämligen, tex som igår under dressyrpasset (mmm vilket pass det var för övrigt, satt på en überpigg häst med extremt mycket arbetsvilja som bara forsade runt i ridhuset med höga benlyft), vi var bara två i ridhuset, och så plötsligt bakom ryggen på oss mitt i en galoppvolt så rycker den andre hästen till av något, och Tilly gör ett sånt där bautaskutt framåt. Det hade hon aldrig gjort för bara några månader sen. Hon är inte dum sådär att hon skuttar till och försöker få av mig, och det är heller ingen direkt bockning, för det är väldigt enkelt att sitta kvar, det är mer av en capriol (fast utan sparken då).

Det var exakt samma sak hon gjorde när jag åkte av förra fredagen, men då kan jag iofs tycka att rädslan var befogad då vi mer eller mindre blev påkörda bakifrån av ett gäng på crosscyklar utan vett och sans. Hästen var därför oerhört taggad hela hemvägen, och när vi kom ut på gärdet på väg hemåt och hon såg något bakom sig fanns det inget som hindrade henne från att kasta sig framåt och sen göra en capriole så hon for ner i diket. I ärlighetens namn mer hoppade än ramlade jag av eftersom det kändes som om hon skulle gå omkull där med dikets lutning. Som tur var tappade jag inte tyglarna eftersom gärdet bara går fram till den väldigt trafikerade bilvägen och stallet ligger precis på andra sidan om det.

Tiden går så himla fort att det ju faktiskt var en hel vecka sen senaste hoppträningen, som för övrigt också gick galant. Vi red lite linjer, studs och korta avstånd (avstånd avpassade för ett galoppsprång kan man med fördel ta som studs tyckte Tilly, fast det blev fasligt långt till nästa hinder då), och på slutet låg sista hindren på över 120 (och det kändes knappt!). Mamma var med och fotade, men inte något av det som faktiskt var intressant tyvärr.

Idag och imorgon är det Ted-kurs, oerhört peppad är jag, ska bli SÅ kul!

Tömkörningskursen idag var suveränt rolig! Har bara tömkört ordentligt en gång tidigare, och det var med B; jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om det då. Men han var ju generellt sett en lite tråkigare häst än Tilly, så att jag inte kommer ihåg det betyder nog att det inte var så mycket att komma ihåg.

En halvtimme flög iväg som fem minuter. Var lite orolig innan vad Tilly skulle säga om att gå med bett, men hon trivdes som bara den med att bli tömkörd och var lugn och sansad och tog stöd på bettet som attan. Det är ju enklare att ha stadigt tryck med en tung långtygel än när man själv sitter på och håller balansen ovanför.

VÄLDIGT kul att se henne från marken också. Trots att jag longerat en del så blir det inte riktigt samma sak, och nu har hon ju utvecklat sitt steg så mycket också, något jag nu faktiskt fick se med egna ögon och inte bara känna.

Vi började i vänster varv och det gick utmärkt, hon betedde sig som att hon aldrig gjort annat. Trodde därmed att det skulle gå ännu enklare i höger varv, vilket är hennes "lätta", men tji fick jag. Helt plötsligt låtsades hon som att hon inte visste vart hon skulle gå, som att hon inte kunde gå på stor volt, som att stöd i tygeln var signal att sakta av, och visade rent generellt att det var mycket jobbigare i det här varvet. Vilket ju fick upp mina ögon för hur jag rider henne - uppenbarligen så hjälper jag henne mycket mer i höger varv än jag inser, och nu när hon tvingades bära sig själv blev det svårt. Vi fick i alla fall ordning på det innan halvtimmen var över, och jag kunde åka hem helt nöjd och mycket sugen på att fortsätta själv hemma.

Jag visste att de andra i stallet skulle hoppa lite och hoppades (ha) på att de redan skulle byggt, men de hade de inte, och eftersom det var en timme kvar och jag redan var klar så ställde jag ut henne i hagen istället. Ångrade det sen på hemväg eftersom jag är gräsänka och hade hunden med mig och mycket väl kunde ägnat två timmar till åt hästande.

När jag nämnde det när jag precis kommit hem så fick de andra stoora ögon och "ska du verkligen rida nu igen?", men herregud. Hon hade gått en halvtimme, varav minst tjugo minuter skritt, det är UPPVÄRMNING i mina ögon. Jag skulle ju dessutom bara skuttat lite grann i en kvart eller så, den häst som inte klarar det klarar heller inte en fullskalig hoppträning i mina ögon.

Imorgon kommer möjlig medryttare och ska rida lektion för K, så får K säga sitt också. Ska bli intressant.

Har funderat lite på om jag borde rida efter schema för att få lite mer struktur på ridningen. är lite svårt dock, eftersom jag jobbar så konstiga och oregelbundna tider, ibland kan jag rida dagtid, ibland kan jag bara glömma det, men tänkte mig något såhär:

Måndag: Hopp/markarbete på egen hand.
Tisdag: Vila.
Onsdag: Dressyr (uteritt).
Torsdag: Hoppträning.
Fredag: Dressyr (-träning varannan vecka)/Tömkörning.
Lördag: Medryttare dressyr.
Söndag: Uteritt (tävling).

Ofta är det ju tävling eller något event på söndagen, och de veckorna rider jag ju alltså inte ut den dagen, utan får anpassa jobbtiderna så det går att rida på dagen på onsdagen. Inser att dagarna inte räcker till för allt jag vill göra, och egentligen mår hon bättre av att ridas i ett svep och sen ha typ fyra vilodagar på raken lite då och då, men scheman är ju inte huggna i sten. Stor skillnad från mina förra scheman dessutom, som bestod mestadels av uteritter. Jag ser dock redan nu skillnad på muskler och bärighet, så något gör jag ju rätt.

Jag tror dock för övrigt inte att jag behöver oroa mig för det här med att andra hanterar Tilly mer än jag. Hon är solklart MIN häst, det gör hon klart väldigt tydligt hela tiden. Matte är bäst och det känns skönt.

Klippte Tilly idag. Har inte gjort det förut, men tjejen som red till henne gjorde det två gånger och hävdade att det gick utmärkt, och med det i åtanke gick det också utmärkt. Gjorde det nu inte särskilt noga, men tillräckligt noga för att vara nöjd, och fick klippa mage, ben och ansikte utan protester. Fin blev hon!

Passade på att rida ut med sällskap, en sjuttonåring på ponny - gamla tider det! Vågade inte röja ordentligt eftersom Tilly var rejält på tårna både pga vackert krispigt väder och för en liten miss i havrehanteringen som gett henne dubbel dos i två dagar.

Hoppträning igår som gick bra, men var svinkall och en aning opepp, och innan dess har jag glömt vad vi gjort, eftersom allt jag gör är jobbar, sover, rider och min hjärna är gröt.

Imorgon ska vi på tömkörningskurs, det ska bli kul, hoppas bara att Tilly tycker det också...

Har varit i hästrelaterade kval sen igår fm. Har nämligen varit och tittat på ny stallplats, och inte vilken stallplats som helst, utan på en på en av Stockholms absolut finaste hästsportanläggningar, och därtill den (vågar jag säga) främsta inom fälttävlan.

Men smakar det så kostar det såklart, omkring 2000 kronor mer i månaden än där jag står nu. Och då får man dessutom tänka på att jag här tränar för 150-200 kr per pass - på den andra anläggningen, dit nationella och internationella tränare kommer, lär jag inte klara mig undan med mindre än 350/träning som minst, vilket ju också blir en hel del pengar i månaden.

Så till slut tackade jag nej. Efter mycket ångest och vånda. För anläggningen är SÅ FIN och det har alltid varit min dröm att få stå där, och jag ville verkligen VERKLIGEN, plus att det är sannerligen inte alla som ens blir erbjudna en plats där. Men vår ekonomi går precis ihop just nu som det är, och det känns inte helt okej att jag faktiskt varje månad måste förlita mig på att få ihop extrajobb bara för att kunna klara av stallhyran.

Å andra sidan, tänk vad mycket träningar för riktigt duktiga tränare jag skulle kunna rida varje månad för 2000 kr (anläggningen ligger bara en kvart med transport från där jag står nu). Tackade även nej på ett så fint och ursäktande sätt jag kunde för att kunna lämna en öppning till att senare fråga igen, om ekonomin tillåter i framtiden.

Anledningen till att jag letar är givetvis för att min nuvarande stallplats inte är perfekt, vilket är synd egentligen, för både jag och hästen trivs ju. Mycket tack vare hon som har hand om det som är för jäkla bra faktiskt. Men det är lite för långt dit, och så finns det ju en del grejer som inte är bra. Tack och lov har de (efter ett stallmöte då det togs upp) åtgärdat underlaget i ridhuset, så det är redan bättre, och om ett tag kommer det vara helt ok, och jag kommer definitivt vara på dem för att se till så det håller sig så. Men de andra två nackdelarna är 1. höet/silaget, och 2. halmen, som ingetdera riktigt håller måttet.

Halmen är havre- eller vetehalm som Tilly tyvärr äter friskt av, och det i sin tur innebär två saker: Dels så blir hon sakta men säkert fetare, eller snarare bukigare. Jag har dragit ner silaget till nio kilo om dagen (detta till en häst som tidigare varit för smal och gått på fri tillgång), men måste då öka på havren för att hon ska få i sig tillräckligt med energi, och trots att jag ökat marginellt (för det är ju en svår balansgång där mellan grov- och kraftfoder, särskilt i detta fall), så blir hon lite knasig.

Dels så står hon ju inte still i halmen, utan puttar runt den hela tiden för att nå alla sädeskorn som ju hamnar på golvet, vilket innebär att till slut ligger all halm i högar längs med väggarna, och hon står på enbart kissigt betonggolv i mitten. Det spelar ingen roll hur mycket halm jag lägger in, eller hur jag än packar det i mitten och lämnar väggarna fria, hon pillar upp det längs med väggarna ändå. Hovslagaren sa sist att hon fått svamp i hovarna, och då ska man betänka att vi stått i detta stall på detta underlag i ca en och en halv månad, och att hon innan dess inte haft ett spår av svamp. Om de gick ute längre skulle hon kanske låta halmen vara lite mer, men nu är de ute mellan tio och fem, från att i mitt stall varit ute från sex- sju till mellan åtta-elva.

Utegångstiderna kan jag ju inte ändra på, och Tilly gillar att stå på box, så de lider hon inte av i övrigt.Men spån får jag ju gratis av sambons pappa, det gäller bara att få hit det till Stockholm, men jag tror jag tjänar på det ändå. Funkar det att göra så så kan jag stå kvar, annars kommer jag leta mig vidare oavsett.

Pay & jump igår igen, denna gång var jag bara anmäld till 90. Hade planerat framridningen väl, gick ut på hoppningens framridning på gräs på andra sidan vägen, där jag var ensam eftersom ingen annan hade kommit på idéen (de travade fram och tillbaka på en grusväg istället eftersom man bara fick vara 5 st på framhoppningen). När det enligt mitt tidsschema skulle vara någorlunda dags gick jag in på framhoppningen och hoppade några språng, dock enbart på 80 eftersom där inte heller denna gång fanns någon funktionär. När ett gäng föräldrar kom dit så frågade jag dem hur de låg till, och de sa att de fortfarande bara var i mitten av 80-klassen, så jag gick ut från banan för att ge plats och väntade bredvid.

Efter 80 skulle det vara en paus i tio minuter, men eftersom det i princip inte hördes något ut och inga funktionärer sa till (förväntar sig Runsten att alla ska ha med sig sällskap som kan sitta på läktaren och hålla koll på tiden?) så kunde jag bara gå på att när jag inte längre hörde något alls så var det paus, och eftersom jag var nummer fem kunde jag då gå in på banan igen och hoppa lite till. Helt plötsligt kommer dock sällskapet till nummer fyra springandes och säger att hon skulle in på banan NU (hon hade gjort samma som jag och gått ut medan hon väntade), och eftersom vi skulle in ihop var det bara att trava ner...

Hur som helst hade jag ju faktiskt lyckats hoppa ett par språng innan, och Tilly var så fin så fin på framridningen och lydig och trevli på framhoppningen, så det kändes inte som någon större katastrof. Banan var mycket roligare byggd denna gång, med lite titthinder, bla vattenmattor under oxern i utsprånget i kombinationen. Vi fick mycket tid på oss inne denna gång, och Tilly hann varva ner ordentligt. När det sen var vår tur så visade det sig att allt jag behövde göra var att styra och bromsa, Tilly sög tag i alla hinder och lyssnade någotsånär på mig ("jag kan det här SJÄLV nu matte!"), och sånär som på att hon rev (?!) räcket som var insprång i kombinationen så var rundan prickfri. Tittade inte på något, och kom rätt på alla hinder (hon har börjat se avstånd själv nu, tjoho).

Var extremt nära att efteranmäla till 1 meter också, men eftersom hon gick så lysande så kändes det onödigt, man ska sluta när det går som bäst. Hade vi fått en lite hackig förstarunda så hade jag gjort det, men nu gör vi istället så att jag anmäler till 90 + 1 m nästa gång, som är den 30 oktober, och faktiskt så har vi inga fler tävlingar/events inplanerade innan dess, vilket känns väldigt konstigt. Sen är det två sent tillagda hopptävlingar till i november, och sen är säsongen helt slut.

Vilken underbar dag det har varit vädermässigt! Tänk att det är i princip oktober nu, och jag kunde rida i linne utomhus. Lagom varmt, luktar gott, vad kan vara bättre?

En överpigg häst kan vara bättre... En Tilly på mer havre är underbar i dressyren, explosiv i hoppningen... och odräglig utomhus. Allt var läskigt. Allt skulle man vända för. Det gick INTE att gå i form, nehejdå, för då SÅG man ju inte allt det läskiga!

Red bort till grustaget och galopperade uppför en gång, vilket jag trodde skulle räcka för henne idag med tanke på veckans intensiva träning, men icke. Fick avsluta med att först trava nerför hela storängen (800 meter lång) för att kolla eventuella skador från vildsvin, och sen galopperade jag tillbaka. Det räckte inte heller, så travade tillbaka igen, och sen släppte jag henne hemåt, och då sprang hon sådär fort så att jag satt helt still på ryggen. Hon går alltid att stanna och KAN omöjligt bocka i den där farten, så är det någon gångart jag är säker på så är det fulgalopp.

Påpekas bör att det räckte inte HELLER för damen som gladeligen tagit både en och två rundor till (tummen upp för konditionen), men jag bestämde att där fick det minsann vara nog, och så taktade vi hemåt för en välbehövlig dusch, som höll henne ren i hela 37 sekunder efter att jag släppt ut henne i hagen igen.

Mycket som hänt sen sist, och framförallt har det gått FRAMÅT med Tilly. I förra veckan fick hon vila tre dagar i rad eftersom hon känts lite loj, vilket jag tror berodde på pälssättningen. På fredagen sen kom en tjej och skulle provrida för medryttare, detta var den andra som kom och red.


Tilly är inte högt utbildad, men som jag skrev tidigare är hon LÄTT att rida. Hon lyssnar bra för både skänkel och sits, ligger inte i handen, flyttar fint, och framförallt så går hon i form av sig själv bara man tar tyglarna (sen krävs det ridning för att få ihop henne, yada yada, men ni fattar). Så, tjejen red i 30 minuter, och eftersom hon var sen hade jag dessutom ridit Tilly i en kvart innan, så hon var uppvärmd och klar, bara att hoppa upp och prova. Men hon gick inte i form ens i tio sekunder av de 30 minuterna. Visst, det är svårt att provrida en främmande häst, särskilt när ägaren tittar på och man vill att det ska se bra ut, och särskilt inte på hack, men SÅ svårt är det inte. Det gick så knackigt att jag var tvungen att hoppa upp igen när hon ridit klart och bara känna på henne i någon minut för att se om det var något FEL... men det var det inte.

Så henne gillade Tilly ICKE, och den första hade hittat en annan, så är bara att leta vidare.

Eftersom jag var upptagen på lördagen fick en stallkamrat rida henne, och sen på söndagen var det dags för tävling (jag vet, ypperlig planering, eller hur?). Skulle dock bara hoppa 90 cm och dessutom avd B, hade tänkt att jag kunde väl möjligtvis efteranmäla till nästa klass om det kändes bra.

Låt mig säga såhär: tre vilodagar och sen två dagar med mycket lätt ridning, samtidigt som jag ökat havredosen = inget bra upplägg. Lägg sen till den MINSTA framridning jag sett (10 gånger 40 meter), och därefter även den minsta framhoppningen (15 gånger 30 meter), och man får ett recept på häst som nästan ålar ur skinnet. Tilly var så glad så glad att det enbart var den minimala framhoppningen som gjorde att jag kunde hålla henne, och väl inne på banan (som var mycket större än den behövde vara, kanske Ågesta ska ta och tänka på att ta lite mark av den till nästa gång?) så var det bara full fart som gällde. Styrde på första hindret och hästen hoppar av TVÅ galoppsprång innan hon behövde, jag flög som en liten vante, tappade allt, och fick styra förbi hinder nummer två. Volt runt och på igen, och sen gick resten av banan som en dans, jag såg alla avstånd, Tilly lyssnade och allt flöt bra. Valde dock att inte efteranmäla till en meter, inte för att hon inte är redo för det nu, för en meter ser löjligt lågt ut, men för att jag själv var så himla opepp och mest ville ha dagen avklarad (höstdepp ni vet).

Efter det har hon faktiskt gått i ridhuset fyra dagar i rad, aldrig hänt förut. I måndags ensam dressyr på hacket, och hon gick superfint, så fint att jag bestämde mig för att prova med bett dagen efter, vilket inte alls gick lika bra, men det är på väg, det är det. Kör med hack någon månad till dock tror jag, men kommer välja bett på uteritterna för att få in vanan. Igår red jag lektion för K, och det gick helt fantastiskt.

Jag har alltid höjt "min" tränare till skyarna, och tyckt att det varit fantastiskt att kunna rida för henne både i Stockholm och Örebro, och hon ÄR bra, det är hon, men K lyckades rätta till min sits PÅ EN KVART.

Poff sa det, och helt plötsligt hade jag det. För första gången i mitt liv så SATT jag på hästen och kände att jag passade i sadeln. Och då ska man lägga till att K inte är utbildad tränare på något vis, tvärtom är hon fälttävlansryttare, men hon är tamejfan den bästa jag ridit för någonsin. Små små saker. och enkla övningar, som gav SÅ mycket tillbaka. Tilly gick som... ja jag vet inte vad jag ska kalla det för ens, hon hade schvung, hon hade takt, hon hade STEG! OCH i allt det där kunde jag sitta på henne, med henne.

Nyttigt att byta tränare ibland tror jag minsann...

Idag var det hoppträning, som idag blev bomträning, och det gick sådär, men Tilly hade garanterat träningsvärk efter fyra dagars krävande pass, och hon skötte sig efter omständigheterna utmärkt, så jag är nöjd. Men imorgon är det bara fulgalopp i skogen som gäller, och på lördag får hon vila, och på söndag är det P&J igen (ska hoppa 90 och efteranmäler till 1 meter om allt känns bra).

Är galet usel på att uppdatera, jag vet, men å andra sidan är det urtrist att läsa just såna rader, så jag håller mig från dem i fortsättningen, och uppdaterar istället bara när jag har tid/lust.

Tilly gick hopplektion i torsdags och det märks verkligen att nu har det släppt och poletten trillat ner, för det blir (som jag sagt tidigare) faktiskt bara bättre och bättre. Lugnt och fint, i stadig galopp går hon nu, och det är lätt som en plätt att reglera och se avstånd. Jag hoppade bara i tjugo minuter, och då hade tränare K höjt upp så att hindren på en linje låg på mellan 110 och 120, och det känns inte ens att hon tar i.

Anledningen till att hon bara gick så kort tid är dels att det gick så bra, och jag tycker inte man ska nöta med hoppning mer då, dels att hindren låg så högt och jag inte tycker att hon ska hoppa så högt än egentligen, men dels också för att underlaget i ridhuset inte är särskilt bra. Det är alldeles för hårt och stumt, för lite ytskikt, och släpas bara, harvas inte alls, och jag vill inte att hon ska få ont i benen eller några problem.

Så dagarna efter var det uteritt som gällde, och på lördagen fick jag sällskap av medryttaren till den häst som Tilly går med om dagarna. Red åt andra hållet mot vad jag ridit hittills, och där var det roligare ridvägar, och dessutom ett sandtag att klättra i. Ljuvlig krispig dag med trevligt sällskap, mer sånt.

Igår var det P&J på Runsten, och Tilly fick hoppa 80 + 90 cm. Var väldigt opepp, pga förkylning som närmade sig, men hade lovat en ponnyryttare i stallet att åka med, så var bara att pallra sig dit. Tilly har knappt hoppat/tävlat i ridhus, men det märktes knappt. I första klassen var hon inte riktigt igång, så jag fick en hel del hopp där hon kröp in i hindren, vilket i sig inte gör något då hon ju måste lära sig att gå nära också och inte bara skjuta ifrån. Till andra klassen satte jag upp en bättre galopp och fick ett bättre flyt. Två felfria rundor i alla bemärkelser, inget tittande, inget stannande. Även här känns hindren löjligt små, och det känns mer som att 110-120 vore hennes klasser nu, men där är vi inte än på ett år skulle jag tro.

Hon kändes dock rätt loj rent allmänt, och håller på att fälla pälsen nu. Det i kombination med att hon idag blev nyskodd av ny hovslagare med annan teknik och andra sorts skor än min vanliga gör att jag tar det säkra före det osäkra och låter henne vila ett par dagar, samtidigt som jag ska höja upp havren lite grann, för nu får hon mest en symbolisk giva.

Hovslagaren är för övrigt nyutexad och tog två och fyrtiofem på sig att sko runt om, där min gamla hovis klarade hela hästen på en dryg halvtimme... Nu slipar hon visserligen till skorna, och är alldeles galet noggrann, så inget fel med det, men oh sweet lord vad drygt det var att vänta så lång tid.

Pga diverse orsaker, tid och pengar främst, så letar jag efter en medryttare till Tilly. Något jag ju aldrig varit med om tidigare, utan bara åt andra hållet (och jag finns ju, alltså måste det ju finnas hyfsade medryttare som tar ansvar nu med). Det är svårt.

För det första så vill jag ju egentligen inte ha en medryttare. Jag har gått ifrån att träffa Tilly flera gånger per dag, till en gång per dag, det är andra som hanterar och fodrar henne, och jag kommer ju bara dit och pysslar lite grann i jämförelse. Ska jag då dra av ytterligare från den tiden? Det är ju bara det att ekonomin inte riktigt går ihop just nu, alltså måste jag ha mer jobb, alltså måste jag ha mer tid. Är alltså inte för det ekonomiska med hästen jag behöver medryttare, det den betalar är ju ändå mycket lite av vad det kostar att ha häst.

Tilly trivs väldigt bra, och är trygg i sig själv i hanteringen, så jag tror absolut inte att hon skulle ta illa upp av att någon annan också rider, det är inte det, det är mer att det är MIN häst, och JAG vill ha hand om henne. Jag visste ju att detta skulle vara nödvändigt vid flytt dock.

Sen är det ju så att hon är rätt speciell att rida, går på hack, är inte helt färdig vad gäller muskelbyggandet, och behöver rent generellt sett stärkas. Då vill jag ju helst ha en medryttare som är BÄTTRE på att rida än vad jag är, men det verkar inte helt lätt att hitta. Alternativt att jag hittar någon som bara vill rida ut i skogen, för det behöver man inte vara någon stjärna för att klara av, och jag har svårt att se att man kan förstöra något genom att skogsmulla heller.

Nu har jag skrivit i annonsen att absolut ingen hoppning gäller, bara uteritt och dressyrträning, och att jag vill att man ska träna för tränare. Tänker då att tränar medryttaren för tränare när hon rider dressyr så är det i princip omöjligt att förstöra något, OM jag och denna tränare får prata ihop oss först.

Har fått tre svar som låter ok, varav en var där igår. Nu VET jag ju, av egen erfarenhet, att det är SVÅRT att provrida hästar, och ännu svårare när man vill bli medryttare och ägaren står och tittar på och dömer. Jag försöker dessutom verkligen tala om detta, just att jag dömer inte, jag ser mer på hur de passar ihop, trimmet kan man ta sen och provridningen är till för att känna på hästen.

Tilly är LÄTT att rida dock, om man bara ser till att åka runt lite, gå i form och känna lite på skolor, man håller i tyglarna och så går hon i form och flyttar för skänkeln. Hon gick inte dåligt med tjejen, men definitivt inte bra heller, och eftersom jag red först så vet jag att Tilly hade en riktigt bra dag (trots att hon vilade på måndagen efter tävlingen och alltså borde varit lite stel). Hon var väldigt trevlig dock, och jag fick bra vibbar av henne.

Tjejen som kommer på fredag är yngre, vilket i sig inte behöver vara negativt, så länge de är över 18. Och tjejen som kommer nästa vecka låter allra bäst, men det är mest för att hon är 37, och ålder är en fördel tycker jag nog ändå. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska fokusera på - trevlig människa som Tilly funkar bra med och inte stirra mig blind på ridkunskaperna, för dem kan man ändå slipa på med tränare, eller någon som är kunnigare, men kanske inte lika trevlig (inte för att jag vet det än, men scenariot kan uppstå).

Världens finaste häst tävlade då fälttävlan igår, med resultat långt över förväntan. Usla usla dressyrpoäng, efter en dressyr som jag faktiskt var väldigt nöjd med och därför tyckte jag fick alldeles för dåligt betalt för. Dock visade det sig att mitt resultat blev ett snittresultat (och därtill exakt samma som tredjeplacerade fick), så det var bara domaren som var snål överlag.

Broddade upp som tusan till hoppningen eftersom hon glidit lite på terrängträningen i onsdags på bara isbrodd och pga det tappade självförtroende, och gjorde en del rätt snäva svängar på framhoppningen för att hon skulle fatta att hon hade fäste. Lyckades därtill med konststycket att hoppa fram på den högre klassens hinder, dvs på en-metersklassens, men det brydde sig inte Tilly om. Hon var taggad och glad och hoppade lysande.

Gick supernervös in på hoppningen som innehöll kulvert, vattenmatta (i solens riktning...) och kombination. Ja, och sen bjöd hästen på varenda hinder utom en ljusblå oxer, som hon dock var lättövertalad på, och gjorde en alldeles strålande felfri runda. Matte var också duktig och såg avstånd på samtliga hinder och la Tilly rätt. Efter hinder nummer sex kunde jag inte hålla mig längre utan satt och fånlog över de tre sista hindren. Innan kombinationen, som var banans sista hinder, så var det en 90-graderssväng och väldigt lerigt innan, så min plan var att lägga en volt innan, men vi hade sånt bra flyt att det gick utmärkt att rida rätt på ändå.

Sen jättelång väntan innan terrängen som vanligt, och när jag väl ridit fram och det var EN häst innan mig kvar så kommer en tjej fram till mig och säger att jag vet väl att jag inte får starta terrängen på hackamore? Nej, säger jag, som är lika övertygad om att jag visst får det, och hon säger att det vore ju jättetrist om jag blev diskad, så hon går och frågar i sekretariatet. De säger dock att jag får rida på hack, att det bara är unghästar som inte får det. Precis när jag är på väg in i startfållan så kommer dock överdomaren och säger att det bara är från enstjärnig hack är tillåtet (här någonstans börjar jag lessna och tänker att jag borde fan bara startat, struntar ju i om jag blir diskad, det är inte det som är poängen ju). Hur som helst, får en tids dispens att skritta ner och byta träns, gör så, kommer tillbaka och får starta omedelbart.

Fördelen med allt det där var att jag inte hann bli nervös. Nackdelen var att jag var tvungen att hoppa på bett, något jag inte gjort sen i maj, och som jag vet att Tilly inte tycker om.

Nåväl, första hindret var inte snällt, fyra stockar i ett stigsprång i uppförsbacke, och givetvis stannar hon. Bankar på och smackar och hon hoppar över. Nästa in i skogen uppför en backe, skarp sväng och sen en stor upphöjd stock, fint och inbjudande, och hon stannar igen... Ser framför mig uteslutning efter tre hinder och blir förbannad. Lägger en lugn volt, kör in sporrarna och hon hoppar... och sen var det bara flyt hela rundan igenom. Visst tittade hon på mer än hälften av hindren, men aldrig så det blev oflyt och aldrig så jag tänkte att vi inte skulle komma över. Efter halva banan kom vattnet, och det sprang hon rakt igenom, och där någonstans slappnade jag av och började rida ordentligt.

Fick tidsfel såklart, var en minut från idealtiden, men slutade ändå tolva (!) och var en av endast sex felfria i hoppningen. Hade jag ridit på lite mer efter stoppen och inte fått så mycket tidsfel så hade vi blivit placerade (nu vände jag lugnt, skrittade lugnt bakåt innan jag vände igen för att inte stressa henne, men jag trodde ju att det var helkört efter dressyren).

ROLIGT att hon helt plötsligt fattat vad det går ut på, och tycker att det är roligt och att hon är duktigt. SYND att säsongen är över... är bara en hopptävling kvar och sen lite P&J, och sen är det så himla låååång tid kvar till nästa säsong.

Ska inte fortsätta tjata om hur dåligt med tid jag har för bloggen, utan gå rakt på de två saker jag funderade på i stallet idag:

1. Tilly står på halm, vilket är nytt för både henne och mig. HON har inga problem med det, tvärtom, men jag HATAR det. Det är så jäkla jobbigt! Vi får inte ha bädd, vilket innebär att med mitt stökiga sto så måste jag - utan överdrift - mocka ur halva boxen VARJE gång jag mockar (alternativt gå igenom all löshalm med lupp, och det gör jag INTE när halmen är gratis och det redan nu tar så lång tid). Det blir två eller tre kärror hela vägen till stacken, och sen två eller tre kärror ny halm. Visst skulle jag kunna ha henne på mindre halm och göra det lättare för mig, som jag ser att en del av de andra gör, men det VILL jag inte. Jag kan tänka mig att halm är enkelt OM MAN HAR BÄDD, dvs när man endast behöver skicka ut högarna, vilket ju är nog så snabbt gjort, och då blir det väl dessutom ännu mjukare och trevligare, men Tilly stod på mellan tre och fem decimeter spånbädd i MITT stall, och mjukare och enklare än så blir det bara inte.

2. Terrängtävling i helgen, och gårdagens hoppning gick alldeles lysande, på slutet höjde vi upp rejält och hoppade 1,20 som mest, utan några som helst problem (hon hoppar fan som en gasell min flicka). Så det bådar ju gott inför att faktiskt ta oss till terrängen... Men hur som helst, fälttävlan innebär veterinärbesiktning, och den går på 300 feta riksdaler, vilket är nästan exakt samma som startavgiften. Har det inte gått liiite fel med veterinäravgiften, när det kostar lika mycket att visa upp sin häst i ca trettio sekunder som att faktiskt rida en hel dags tävling...?

Ooooj vad lite tid jag haft åt att uppdatera blogg. Nu är det ju så väldigt mycket som hänt, så jag orkar inte dra det annat än i korthet:

Hämtade Tilly direkt till efterlängtad hopplektion, under vilken jag kunde konstatera att lämna bort henne i två veckor för tillridning var ett genidrag - hon har aldrig hoppat så bra som hon gjorde då, och höll på att hoppa mig ur sadeln flera gånger. Tittade inte på en ENDA grej och var bara allmänt framåt och väldigt trevlig, nästan FÖR framåt faktiskt, för den energin gick uppåt när jag försökte kontrollera den. Det löste jag genom mängder av övergångar galopp-skritt så att hon började fokusera lite mer på mig däruppe.

OCH JAG SÅG AVSTÅND! Halleluja!

Åkte hem, släppte dem i lösdriften (Göran mkt lycklig), och åkte därefter i stort sett direkt utomlands i fyra dagar. Kom hem, åkte och lämnade Göran och åkte sen på tre timmars tripp med Tilly hit till Stockholm. Installerade henne i hennes nya box, packade in de sorgligt få saker jag får plats med och fixade maten. Dagen därpå red jag lite lätt i paddocken, mest bara för att hon skulle få röra på sig, alltså inga märkvärdigheter, men hon gick väldigt fint, och var väldigt mjuk och följsam.

Dagen därpå var det dags för det roligaste som finns här i världen, nämligen terrängträning, eller som i det här fallet Pay & Cross. Runsten stod värd, och alltså, det här med terräng... det går liksom inte att beskriva hur vansinnigt KUL det är för någon som är oinsatt. Hur är det roligare att hoppa terränghinder än vanliga hinder liksom? Det bara ÄR det, och det spelar ingen roll om det är tävling eller bara träning, det är så roligt, och så mycket adrenalin. Att HÄSTEN sen tycker det är superroligt är ju ÄNNU roligare, OJ vad kul hon hade, sprang omkring och skvätte både hit och dit och ökade ökade ökade så fort hon kunde. Hoppade ALLT, tittade inte på en enda grej, nej, det märks vilka mamma och morfar är minsann.

Dagen efter det hoppträning, och lyxen, LYXEN i att sadla på och sen tar det trettio sekunder till ridhuset alltså...

Hoppträningen gick fullkomligt lysande, hon sög tag i alla hinder, inga tendenser till istadighet eller tittande, trots att vi hoppade vattenmatta och konstiga linjer. Bådar mycket mycket gott inför nästa helgs fälttävlan.

Både dagen efter det och idag red jag ut. Ridvägarna är oändliga, men bäst variation ges om man går över vägen (stallet ligger tyvärr precis bredvid en ganska trafikerad väg). Hade hunden med mig, och red därför på samma sida istället. Även där förefaller det som att det går att rida väldigt långt, så ser det i alla fall ut på kartan, och jag kunde utan problem rida i en timme åt ena hållet innan jag vände (gick mycket snabbare åt andra hållet, är inte riktigt Tillys grej det här med uteritter, hon fattar inte varför man inte ska rida på banan istället).

Stallet är ganska stort, men rätt mycket människor och hundar i rörelse, vilkte jag tycker är sådär, men Tilly är LUGN och väldigt avspänd och verkar ha kommit tillrätta i stort sett omedelbart. Och då är väl allt bra antar jag.

Har varit datorlös på semester. Sen har jag flyttat och har inte haft internet. Och nu har jag inte tid att blogga mer än att tala om att jag varit på terrängträning ikväll och det är SÅ SATANS KUL!

Igår red jag B-ponny, ett lite mer seriöst pass, och det var riktigt kul. Började med att värma upp "runt ägorna" och lät honom gå lite som han ville, och lite som han ville var full fart med öronen framåt till slut, så då fick det bli så. Värt att notera att han knappt flåsade något alls efter full rulle-galopp med mig på ryggen, så undrar om inte lille ponnyn är hypokondriker/lögnare i longerlina, för SÅ usel kondis kan han ju knappast ha vid det här laget har jag tänkt.

Problem uppstår dock med hur man ska placera sig i sadeln när man rider spolformad ponny utan svanskappa eller brösta. Jag kan inte stå upp och luta mig fram för mycket, för då får han för mycket tyngd på frambenen och orkar inte. Men lutar jag mig bakåt och släpper upp rygg och framben så åker sadeln sakta men säkert framåt, och är man då lite överviktig som Göran, så blir det förskräckligt obekvämt när fettet i armhålorna trycks ut över bogarna... Jag löste det med att sitta av och sadla om ett par gånger. Är ju inte så högt att komma upp igen...

Hur som helst var han väldigt framåt och positiv och tyckte det var KUL! att det hände något. NU red jag bara seriöst i en kvart max, men han hade massor av go och vilja kvar. Superrolig att rida faktiskt, jag bände och stretchade i skritt, gick kort över i trav och sen lite galopp, och sen var vi klara. Blir samma sak idag och imorgon, sen åker jag på semester i fyra dagar, och då får F ta hand om honom på helgen, och sen åker han ju hem. Ska se om jag kan tvinga mamma att fota lite idag.

Har hämtat upp Göran hit så han får beta av våra ängar lite till innan hösten. Just nu står han mitt ute på ängen i hällregn (med täcke) och njuuuuter. Massor av mat och inga flugor, han är i himmelriket helt enkelt.

Rapport från Tilly idag att hon skött sig bra. Jag hämtar henne på onsdag och åker direkt till hoppträning (längtar!)

Om det slutar hälla ner så förbaskat så ska jag trimma Göran lite uppsuttet idag. Annars får han springa i snöre som vanligt, det är så obekvämt att rida i regnkläder.

Nej, Tillys gjord passade inte alls. Prövade ändå, för den måste ju inte sitta tight, men den satt FÖR löst och gled runt. Så han har bara blivit longerad, men i träns nu då (hejsan hoppsan, då gick det minsann bra att gå på fin cirkel utan att flyta ut, men han använder fortfarande HELA snöret). Så fick jag en sån smart idé från Maja, att använda ett grimskaft som gjord, vilket gjorde (hehe) att jag kunde sätta på honom gummisnodd. Så det är det vi gjort, han går max tjugo minuter och mest i trav, rätt ökentrist om ni frågar mig och jag är så sjuuuukt ridsugen att det liknar ingenting. Red honom i tio minuter igår för att trycka in den där vänsterbogen när han vägrade fatta högergalopp på volten. I helgen ska han ridas lite mer i alla fall, tänkte gå ut och gå med honom och hoppa upp lite då och då när det passar.

Tilly får jag hem på onsdag, då åker vi raka vägen till hoppträning, och efter det får de gå ut i lösdriften då jag åker på (min enda) semester i fyra dagar, och sen på måndagen efter så är det dags att flytta de båda till respektive hem. Och sen drar det igång! Tävling, träning, ordentlig ridning i ridhus....

Idag blev Göran longerad igen, och han är ju snäll att göra precis allt med, men jag vete sjutton om han egentligen blivit longerad förut. Han går inte på volt runt mig, utan jag måste hålla emot för att han ska gå på volten, annars går han bara rakt fram, trots att han får hela långa linan och bara är en liten ponny. Han är rätt stadig, så det är möjligt att han passar i Tillys tömkörningsgjord, ska se efter, för i såna fall är det nog enklare, när jag kan rama in med yttertygel också. Och framförallt ge tusan i att longera i grimma bara för att det är enklare.

För att vara ridskoleponny har han oerhört usel kondition, trots alla promenader och allt springande under sommaren, men det är klart, de små ponnyerna gör ju inte direkt många knop på sina lektioner. Men att flåsa efter fem minuters trav är väl inte helt okej. Innan jag fick honom hade han ju stått konvalecent i två månader och var BRA rund. Nu går han på MKT magert bete och börjar se ut som han ska igen, men jag skulle tippa på att han lätt kan tappa 30 kilo till. Det hinner jag inte på två veckor, men å andra sidan så har han nog förlorat det dubbla under tiden här (är så svårt att uppskatta ponnyers vikt tycker jag, och han är som sagt rejäl och stadig i typen i sig själv). Vad jag dock hinner med är att rida/longera/tömköra så han är mjuk.

Han har inte heller världen största framåtbjudning, och är livrädd för pisken, så jag har bara dressyrspö (och när det går långsamt kastar jag tistlar på honom istället), så idag fick han travskutta över ett litet litet hinder för att komma igång lite. Han blev omskodd idag för att vara nyfin i fötterna när jag lämnar tillbaka honom, så höll på i max tjugo minuter, och sen övergick vi till annan sysselsättning som Göran personligen tyckte slog longeringen med hästlängder (haha), nämligen att städa under äppelträden. Där finns väldigt många äpplen, så liten ponny var i sjunde himlen, och jag fick bokstavligen dra honom därifrån till slut.

Jag red igår i alla fall, byltade på mig massor av regnkläder, men hade sån tur att det slutade regna precis när jag gick ut, och började regna igen just som jag kom hem. Sånt tycker jag om. Och vilken tur det var att jag red sen då, för det var en fantastisk ridtur. Började skritta genom skogen bort mot en lång och trevlig galoppsträcka, travade och galopperade där jag kunde, hoppade diken och busade mest, utan några krav alls mer än att hon skulle gå i form.

Tokgalopperade på galoppsträckan, där det plötsligt dök upp grenar som hängde tvärs över stigen; var bara att ducka snabbt och hoppas på det bästa. Var hur mycket vatten som helst överallt, och det var superbra träning inför senare vattenhinder, Tilly blev ju liksom tvungen att forsa genom dem.

Avslutade med trav hemåt på superbra vattniga grusvägar. Ökade och minskade och reglerade formen upp och ner, och hon har sällan känts så fin, det märks verkligen att all träning har gett resultat. Nu känns det som att jag kan börja rida mer fokuserat, som att hon orkar och kan.

Sen tog jag dock två snabba beslut i rad. För det första så avanmälde jag från dressyrtävlingen, hon går helt enkelt inte lika bra på bett just nu, och då struntar jag i det. Jag är visserligen anmäld till en fälttävlan till den 11e, men tills dess kommer jag ha hunnit trimma lite mer på bett. Har köpt en sprengerkopia på det där tredelade som inte kan vika sig, och hoppas att hon tycker om det eftersom jag ju inte får tävla på det raka heller.

För det andra så insåg jag att min tid kvar här på landet är väldigt kort, och om jag ville få henne tillriden lite mer så var det hög tid, så jag kontaktade hon som hade henne när jag brutit benet och frågade om hon kunde ha henne i två veckor. Det gick om jag lämnade henne idag, vilket jag alltså gjort. Det känns som att hon med all sin rutin kan ge Tilly lite självförtroende åter, om hon än nu inte hinner göra så vansinnigt mycket på två veckor. Jag ska vara borta två gånger under dessa två veckor också, så då slipper jag också dåligt samvete för dålig ridning. Dagen efter att jag tar hem henne så åker min sambo och jag på kort resa så då får hon vila i fyra dagar, och sen flyttar jag henne.

Visst blir det urtrist utan henne nu i två hela veckor, och man kan ju tänka att jag skulle utnyttja den tid jag har kvar här med häst, men allt här finns kvar nästa sommar. Nu kan jag dessutom ägna mer tid åt Göran hans sista tid här så att han är helt igång och genomriden när jag lämnar tillbaka honom. Han har ju bara gått vid handen den senaste tiden och behöver ridas också, om än kanske inte så långa pass, men det går ju bra att starta med tömkörning och gå vidare till ridning.

Här regnar det. Massor. Det är översvämning i stallet (som tur är går det inte in i boxarna, stallet är byggt som ett L med boxar och sadelkammare i nederstrecket och så långt har det aldrig runnit in. Än). Jag har "roat" mig med att bygga vallar av prima hö för att hindra mer vatten. Vägen hem är en sjö på lite gräs i mitten. Det har regnat - oavbrutet - sen tre i natt. Eftersom det är så torrt så rinner det inte undan heller.

Men, det behövs ju regn. Blir definitivt bättre underlag på grusvägarna då. Det trista är bara att det innebär att kvällens hoppträning blir inställd, och vi behööööver hoppträning.

Jag minns inte vad jag gjort de senaste dagarna, men igår var vi på P&J igen, samma ställe som förut, och det var lika tydligt denna gång att det är Tillys grej det här med att hoppa på stora gräsbanor. Denna gång hoppade vi 80 + 90 cm, och 90 cm kändes inte högt på något vis alls. Körde på min tränares inställning att hoppa henne som om hon fortfarande vore unghäst, dvs lite mer på fart än på teknik, och det fungerade utmärkt. Hon suger mer mot hindren i hög fart, och även om jag kan känna att hon saktar av en aning och tittar på tittiga hinder så hinner/vill hon inte stanna. Det ser möjligtvis inte alls snyggt ut, men jag bryr mig inte så länge hon får upp självförtroendet.

Borde borde borde verkligen rida idag, men som sagt så HÄLLER det ner, och jag tror jag avvaktar till kvällen. Imorgon ska vi nämligen rida dressyrtävling och det är ju en fördel att ha en genomriden häst då.

Jag mailade arrangören och bad om att få starta utom tävlan på hackamore (den absolut enda anledningen till att jag startar dressyr är ju bara för att Tilly ska få rutin på dressyrbanor, jag har inga som helst illusioner om bra procent), och fick följande till svar:

"Vi har nu varit i kontakt med NN som är domare och enligt henne så får du inte tävla utom tävlan på hackamore utan du är ju anmäld till tävling på sedvanligt sätt och då är det godkänt bett som gäller."

Det är ju så jäkla tråkigt, och stelbent liksom. Jag antar att de är ute efter många starter, och eftersom jag begär att få starta utom tävlan, så kommer jag ju inte konkurrera med någon på orättvisa villkor. Det är ju helt upp till domaren att besluta om det så varför inte ett "javisst kan du få det, UTOM TÄVLAN"? De vet ju inte varför jag ber om det? Det kan ju vara så att min häst gjort illa sig i munnen och inte kan gå med bett, och i såna fall hade jag ju avanmält och de hade missat en start? Och SÅ många starter har de inte att jag tycker de har råd med sånt...

Hästarna har varit ute på äventyr inatt. Grannen vaknade vid fyra av att de sprang utanför hans fönster och tog med sig F ut för att fånga dem (försökte själv först, men gick på Tilly som INTE vill fångas. F gick raka vägen till Göran som givetvis lät sig fångas). Sen ställde de in dem i stallet och gick och lade sig igen. Bara det att min sambo, som höar dem innan han åker till jobbet vid sex på morgonen, kom ner och släppte ut dem igen. Jättesnällt av honom eftersom jag inte bett honom, men han missade att reflektera både över det faktum att grinden var STÄNGD (den ligger ju alltid på marken annars), samt att halva hagen var borta.

Så vid sju ringde grannen igen och bad mig hämta dem ur hans trädgård där de stod och åt äpplen. Jag var redan på väg ner för att rida då. Slängde in dem i stallet igen, gjorde i ordning Tilly och red sen en skrittrunda som uppvärmning, och ägnade sen en halvtimme åt att öva galoppombyten på det nyskördade gärdet bredvid stallet, där det tidigare varit korn, men där det nu är stubb och PERFEKT underlag. Det är på ca 5 hektar, så vi hade gott om plats. När hon gjort ett par rena åt båda hållen så tog vi en galengalopp runt och skrittade av sen.

Därefter vidtog operation laga hagen. De måste ha blivit skrämda av något (och med de menar jag Tilly, inte mycket rubbar Göran), och gått rakt igenom staketet, för tråden låg medriven och två stolpar var nere. De var ju lögn att få ner igen, så nu är det 30 meter där tråden hänger fritt, inte så bra, men vad ska jag göra? Satte även på elen igen, som de ju gått utan sen i juni. Anledningen till att den inte är på är att när den ÄR på får jag minst tre elstötar om dagen (status hittills idag: fem stycken). Det första Tilly gjorde när hon kom ut i hagen igen var att knalla ner till den hörnan de gått ut genom och se efter om det gick att gå ut igen. Dum är hon i alla fall inte...

Igår var det hoppträning som vanligt, och det var vår bästa hittills måste jag säga. Fick order om att lägga upp tempot och hoppa som om hon var unghäst, vilket hon ju egentligen är utbildningsmässigt också. Gick mycket enklare då. Och när jag kan fokusera på mig själv istället på om hästen kommer hoppa eller inte så blir jag ju - logiskt nog - mycket stabilare själv. Vi hoppade ett nytt roligt hinder som bestod av två trekanter som stöd med långsidan utåt, de satt alltså ihop längst ner, och sen mellan dem satt det plankor, en kort längst ner och en lång längst upp. Eftersom jag började med sporrar så hoppade hon det på första försöket, och var rent allmänt mindre ovillig med sporrar. Däremot är hon skitsur på dem, så när vi hoppat fram tog jag av dem, men effekten satt i, så antingen köper jag ännu kortare sporrar (om det finns?), eller så gör jag likadant från och med nu. Avslutade med att hoppa en bana på nio hinder, och även om mitt fokus glider mot slutet och jag inte riktigt rider hela vägen så har hon aldrig hoppat så bra förut. Tror banan låg på mellan 90 och en meter, och det där trekantshindret låg på 110, och det kändes inte högt.

Tilly fick ju alltså vila i fyra dagar medan jag var i Stockholm och for runt, och även medan jag var hemma och latade mig, och till skillnad från föregeående vilor så lyste ridabstinensen med sin frånvaro. Det beror nog på att det varit så galet varmt här, alldeles för varmt för min smak faktiskt med uppåt en 30 grader varje dag. 30 kvava och fuktiga grader därtill. Det, i kombination med de ständigt närvarande krypen har lett till att jag just nu vänt på dygnet för hästarna - de får komma in framåt elva-tiden på förmiddagen, stå inne till någonstans mellan fem och sju, och sen får de gå ut igen och vara ute hela natten. Det bara måste ju vara skönare att stå ute på natten när det är 15 grader och flugfritt än i en stekhet hage mitt på dagen.

Eftersom de båda har lagt på sig för mycket så har jag heller inte velat ha dem i lösdriften, vilket ju annars löser problemet med hettan enkelt (de går själva in när de fått nog), för där är det alldeles för mycket matför att de ska kunna gå där dygnet runt, även om det är ganska fattigt på mat där med. Så nu går de i vinterhagen, där det är minst sagt sparsamt med gräs, får extra givor av hö istället, och får gå i lösdriften bara på helgerna.

Första gången jag red var alltså i måndags morse, och hjälp vad stark och framtung hon var. Det var så jag längtade efter ett bett, för jag blev alldeles slut i händerna och armarna. Femhundra miljarder övergångar och sidvärtsrörelser senare blev hon dock ganska fin, och gick i trevlig och bärig kort galopp, men min tanke på ett ridpass på en effektiv halvtimme (exklusive fram- och avskrittning på en kvart då) kom på fall, och vi red i över en timme. Detta medföljde att klockan hann bli ganska mycket och därmed blev det också väääldigt varmt, och hela jag var alldeles dyngsur efter passet. Tilly med förstås, men henne räcker det ju med ett par hinkar vatten över.

Igår var det dags för pay and jump igen, i Köping igen, på deras underbara stora gräsbana, och jag är MER än nöjd med Tillys insats. Det märks att det här med vila i flera dagar istället för någon dag här och där är hennes melodi, för nu var hon pigg och på tårna igen, möjligtvis lite FÖR mycket på tårna när hon kom ut på banan och insåg att hon skulle få springa fort. Framridningen var ett skolboksexempel, men framhoppningen hoppade jag fyra språng på och gick sedan ut från kaoset, vi skulle ändå bara starta på 70 cm, och tyckte att det kunde bli hennes framhoppning istället.

Det kändes mycket trevligt faktiskt, hon satte upp ganska hög fart och jag lät henne hållas eftersom hon var fullt reglerbar i svängarna, och det medförde även att de få hinder hon tittade på hade hon inga tendenser till att stanna på utan kom istället i botten på dem, och det är för mig ingen nackdel i det här läget, att hon tvingas hoppa upp sig.

Ca en kvart till nästa omgång, så skrittade bara med henne några varv innan det var dags igen på 80 cm, och fick till exakt samma runda igen. Eftersom jag denna gång visste att hon skulle hoppa så försökte jag mest fokusera på mig själv och min sits.

Nästa vecka är det P&J igen på tisdagen på samma ställe, då hoppar vi 80 + 90 cm istället.

Tre reflektioner om P&J då:

Ett: eftersom jag hoppade så låga höjder så hoppade jag mest med ponnier och ungarna verkar bara ha två modeller att välja på. Endera på lata trista ök rent ut sagt, som knappt kommer upp i galopp och som bryter av till trav så snart de kan och mer kliver än hoppar över hindren. Säkert jättebra till en ren nybörjare som knappt suttit på en häst tidigare dock. Eller så sitter de på en ponny som är ALLDELES för svår för dem, i SAMTLIGA fall ackompanjerad av en riktig ponnymamma som i SAMTLIGA fall är för fet för att rida och därför lever ut sina drömmar och ambitioner genom dottern, som undantagslöst ramlar av eller skenar runt banan.

Vad hände med aveln av den svenska ridponnyn som skulle ta fram enkla, bussiga ponnier på alla nivåer? Vad hände med den hoppglada men ändå trevliga barnponnyn?

Två: att dela framhoppning med ponnyekipage är att utsätta sig själv för livsfara. De på tröga ök hinner inte ur vägen och de med galna mammor springer istället konstant i vägen. Ingen vare sig ropar eller ser upp. Folk skrittar på spåret, lägger volter precis framför en eller saktar av precis framför ett hinder.

Vilket leder mig till tre: eftersom P&J är idealiskt just för ekipage där endera ryttaren eller hästen är orutinerad så ställer det ju givetvis EXTRA höga krav på funktionärerna. Istället för att bara sitta vid insläppet med sin lista med ryggen mot hindren så ska funktionären givetvis vara engagerad i framhoppningen, hojta regler, ge klartecken och rent allmänt guida och säga till om folk gör fel. Många som är ute och hoppar sånt här har ingen aning om vad som gäller och gör inte fel med flit, ponnyungarna har i många fall helt ointresserad eller i vilket fall okunniga föräldrar som heller inte kan/vill hjälpa till. Det MÅSTE ju bara ankomma på funktionärerna att se till att framhoppningen inte är en fara?

Idag flyttar vi halva möblemanget, och för enkelhetens skull gör vi det i transporten som jag nu på morgonen fyllt, och vad MYCKET saker det går in! Tre fjärdedelar av allt som ska med är lastat (av yours truly ensam, då sambon lägligt passade på att ha annat för sig), och transporten är knappt halvfull. Har dock inte packat alla hästgrejer än, bara schabrak och vintertäcken, för man kan ju ge sig attan på att packar jag ner en enda liten pryl så kommer just den behövas dagen efter.

Så igår kväll tvättade jag ur hela transporten med grannens högtryckstvätt, och det ska man säga att man borde göra oftare. Den är dessutom mestadels full med häst, hö, spån och diverse attiraljer, plus att jag har sparkskydd på framdelen, så mattan ser jag inte särskilt ofta, men när den nu kom i dagen var det trevligt att se att den såg fin och fräsch ut, och inte ens det faktum att Tilly har isbrodd på bakskorna (pga avsaknad av tillräckligt många blindbrodd) hade orsakat mer än lite fördjupningar. Jag har ju en alu-transport med helgjuten matta, och det är tacksamt både att slippa häva ur den aptunga mattan, samt att vara orolig för golvet, för det är också i aluminium, och innan det blir dåligt har jag för avsikt att byta upp mig.

Inga andra skador vad jag kunde se, förutom att färgen börjat släppa lite i ena hörnet av taket, som är gjort i glasfiber, men det är vit färg och vit glasfiber, så det må vara hänt.

All smuts släppte inte riktigt med högtrycken, så jag hämtade en rotborste och började skura, och fick skura hela transporten. Sen kom grannen och påpekade att jag hade den inställd på lägsta, höjde upp till högsta, och oj vad det gick! Helt plötsligt var det svårt att hålla emot slangen och all smuts bara flög bort. Önskar bara lite att han kommit och sagt det en timmes skrubbande tidigare... Men borsten blev ren i alla fall.

Hur gör ni rent era borstar förresten? Gör ni ens det eller köper ni nya? För annars är ju tipset att använda dem i en timme med högtryckstvätt, blir som nya.

Hade mycket mycket bra hoppträning igår. Tilly inledde segt och ville inte riktigt gå fram, och när vi började träningen med att hoppa fram på bom över vattenmatta så förtvivlade jag lite... men hon kom över efter bara lite titt och sen hoppade hon utan knot alla gånger, till och med åt andra hållet när solen låg på och samtliga av de andra vägrade (och en tjej föll av och det var inte jag!)

Det var galet varmt, såg sen när jag lastat på och körde hem att DÅ var det 27 grader och då hade solen ändå gått i moln, dvs det måste varit 35-40 grader på banan. Tilly var som en blöt liten fläck, men inte särskilt trött, det märks att all konditionsträning gett resultat.

ALLA hinder idag var titthinder, och det är ju egentligen bra, för det är precis det Tilly måste öva på. Men det är urtrist när jag redan 15 meter innan hindret känner att hon kommer stanna, det är som att rida i kola och inget jag gör hjälper. Karin tjatar om att sitta upprätt men det är tamejtusan inte lätt när hästen bara går emot. Så det var inte kul. Sen var jag ju osäker på om hon stannade för att hon var rädd, eller osäker, men när hon stannade på en helt vanlig oxer med lådor under som hon låg PERFEKT på sa Karin åt mig att bli arg på henne och gå på henne lite, och har man sett! Plötsligt gick det hur bra som helst att hoppa samtliga hinder, inklusive mur och kulvert och konstig sned linje med lurigt avstånd. Jag kunde sitta still, jag kunde reglera, jag kunde följa med i sprången - det är liksom ingen ÄNDE på hur lätt det är att hoppa och rida BRA när hästen faktiskt hoppar ordentligt.

Alltså, jag måste öva mer på tittiga saker hemma, inte för de tittiga sakerna i sig utan för att träna lydigheten - har jag sagt att vi ska över så ska vi över banne mig. Och CLEARLY är hon inte osäker, utan har bara testat, och det är det SLUT med nu, så till nästa gång åker sporrarna på.

Hur som helst var det himla kul att äntligen få hoppa ordentligt, och jisses som jag ser fram emot nästa gång. Nu har Tilly vila, och jag är mäkta dålig på att komma på häst- men inte ridrelaterade inlägg, så det blir möjligtvis rätt tyst från mig här nu ett par dagar.

Antingen 17 grader och hällregn, eller 30 grader och molnigt. Jaha. Okej. Det är ju lätt att rida i. Eller planera för. Not.

Igår red vi ut en runda, och det slutade med att hunden blev tvungen att rida han med. Gräset var väldigt högt och väldigt trassligt, och han stretade fram och blängde på oss och tyckte nog att vi kunde hålla oss på vägen, så blev tvungen att lyfta upp honom till F som satt på Göran. Händer det något då är det ju kort till marken. Hästarna tyckte dock att långt gräs var super =middagen är serverad PLUS att de slapp bromsar på magen, för HERREGUD VAD MED BROMSAR DET ÄR NU!

Det, i kombination med att Tilly känts lite oengagerad, gör att hon nu igen får fyra dagars vila. Men först en hoppträning (halleluja!) som går av stapeln ikväll. Därefter lösdriften till på söndag, lite trimning på måndag, och så en P&J på 70 + 80 cm på tisdag. Därefter har jag inga planer, jag är dålig på veckoplanering. Brukar ni veckoplanera? Jag skriver bara ner vad jag gjort i efterhand, så jag kan se om jag behöver göra mer eller mindre av något, plus hur länge sen det var sen sista vilan (för trots att jag tycker att hon får vilodagar stup i kvarten så får hon inte det om man tittar på papperet).

Avslutade uteritten igår med några små språng på de hinder jag hade uppställda på gärdet och det var kul! Kanske är modellen för självförtroende och hopplust att hoppa lite kravlöst sådär bara ur det blå? Inte för att hon INTE har hopplust, men för att få ännu mer gnista menar jag.

Vad jag INTE förstår, är varför man inte får tävla på raka bett eller hackamore i dressyren. Fritt fram att i högre klasser (där man ju borde kunna rida på enbart tränsbett) stoppa i stänger hur som helst, men det är INTE tillåtet med snällare bett?

Jag fattar inte. Kommer aldrig fatta. Poängen ska väl vara hur hästen går, och helst då att den går på så fina hjälper och snälla betslingar som möjligt, inte vad man rider med? Är det för att det inte är snyggt med hack? Eller är det för hoppinriktat och inte snobbigt nog? Om NÅGOT borde väl Ridsportförbundet sträva efter att alla ska rida så enkelt som möjligt, men nej, inkonsekvensen är total iom att tex pessoa-bett tillåts i ponnyklasser, med små ryttare som alltsom oftast håller balansen i tyglarna.

Igår vanliga skritt/trav-rundan med barbackaritt halva och spring resten. Hästarna verkar vara hjärtligt trött på den nu, även om de givetvis är snälla och följer med. Eller om jag ska vara ärlig är det mest Tilly som går och skvalpar, Göran har alltid öronen framåt och tycker det är kul att vara ute. Idag ska vi gå vår gamla vanliga runda, den som jag träffade vildsvin på sist och därför inte gått sen dess. Den gick vi i stort sett ALLTID förut, för den är superbra, varierad terräng och underlag och man kan stoppa in alla gångarter och ett par språng i den, tar mellan 40 minuter och en timme beroende på hur mycket galopp man lägger in. Förhoppningsvis inga vildsvin denna gång.

Tänkte rida idag på morgonen, men när jag kom ner till stallet strax innan sex så såg det så himla mörkt och hotande ut att jag ändrade mig - varför gjorde jag det? Det har inte regnat en droppe sen dess, och nu är det till och med nästan ljust ute, och här sitter jag och jobbar. Jag kan LOVA, garanterat, att när jag är klar sen framåt eftermiddagen så kommer det hälla ner igen.

Tilly vilade i torsdags, och i fredags var vi hemma hos min tränare för ett efterlängtat dressyrpass. Efterlängtat av mig i alla fall. Ni vet hur det är när det gått sådär bra på hemmaplan, och man knappt kan vänta på att komma iväg och visa upp det? Och ni vet också att då är det i stort sett alltid så att det ALDRIG går lika bra som hemma? Så var det då - Tilly som gått lätt och fint på hacket här hemma var mycket djupare och tyngre i ridhuset. Galoppen - som faktiskt varit vårt paradnummer de senaste veckorna - rullade inte alls lika bra som ute. Vi skyller på tyngre underlag och bättre framåtbjudning ute och fokuserar på de bra bitarna, vilka faktiskt var många ändå. Min tränare var nöjd över hur hon lagt på sig muskler och att hon nu har en helt annan bärighet än tidigare. Hon är ju som sagt inte så förtjust i att rida dressyr på hack, men höll med mig i att det är bättre att rida på det nu och bygga muskler och förtroende för handen, och när vi kommit en längre bit på väg kan vi återuppta bettridningen.

Nu skiner solen här! Att man kan bli SUR på det!

På lördagen blev det en uteritt med tanke att busa lite nere på ängarna mot sjön, men när vi kom dit så satte någon igång att skjuta hej vilt i skogen bara precis femtio meter från oss, och det var oerhört olustigt även om hästarna inte ens viftade med öronen åt oljudet. Nu är väl visserligen jägarna här relativt hänsynsfulla och glada i oss, men jag är ändå väääääldigt skeptisk till att rida i närheten med allt man läser om förlupna kulor. Vi gick tillbaka och galopperade på ett annat gärde istället och längtar därmed nu tills de tar vall igen på alla gärdena där nere och inte bara det lilla vi red på, så man kan få ihop en ordentlig galoppsträcka.

Igår var det alltså dags för hopptävling igen och vi kom faktiskt hem med rosett! Vi hoppade bara 80 och 90 CR, och hon kändes väldigt trevlig och positiv på framhoppningen. Mer spänd på banan, och tittade lite på en reklampresenning som satt uppe, men hoppade snällt alla hinder inklusive de två titthindren (UTAN att titta), även om tekniken och sprången blev sådär ibland. Banan var INTE snäll och flera svängar var rent av för svåra för klassen, men Tilly var lydig och fin så vi fick till dem bra ändå. Så felfria, och jätteglad matte!

Hoppades på favorit i repris i nästa klass eftersom hon nu sett alla hinder, och hon var om möjligt ännu finare på framhoppningen (även om jag bara hoppade två språng och gick ut), men tyvärr så började det regna lite smått precis när vi gick in, och när vi hade hoppat hinder nummer två och var på väg till trean (som var en snäll oxer ur svår sväng) så ÖSTE det ner sådär så man lite knappt såg handen framför sig, och då stannade hon. Jag ville inte pressa mer under de omständigheterna utan hoppade ettan igen och gick sen ut. Tilly gick fort fort fort mot transporten och slängde med underläppen sådär som hon gör när hon inte är tillfreds, och sen SPRANG hon in i transporten så fort jag fått ner luckan. Så nej, ingen avskrittning direkt, för gudars vad sur hon hade blivit om jag tvingat henne att skritta omkring i det där.

Sen fortsatte det ösa ner i flera timmar, så jag väljer att se det som att jag hade tur med vädret i första klassen istället för otur i den andra.

Bild från sista hoppet, tror jag i alla fall, det ser lågt ut?

Och, jag må vara partisk, men är inte min häst väldigt bildskön?

Buskhoppning igår igen, och denna gång stod löshoppning på schemat. Hade tvingat med mamma för att filma, men har inte tittat på filmerna än, så vet inte ens om det blev något. Hade Göran med på släp igen, han fick knalla runt på vägen utanför banan med banägarens två söner i sexårsåldern (döden döden tyckte han), och det ställde till lite problem, eftersom Tilly först blev knäpp när han gick ur synhåll, och sen bara sprang åt det håll han var åt när vi föste på henne. Dvs gick han bakåt ville hon inte gå på hindren alls, och gick han framåt fick hon en jädra fart, men tvärstannade sen i hörnet precis efter (MYCKET bra för lederna, visst?)

Men bortsett från det lilla störningsmomentet så tyckte hon det var väldigt kul, och hoppade glatt och obesvärat upp till 120 utan att anstränga sig. Hade banan varit större och med bättre underlag hade jag höjt mer, ganska mycket mer, men den är så liten att det där kändes som max.

Skrittade dit ner barbacka, eller rättare sagt med barbackapad (någon måtta får det vara) och Göran vid handen. Bonden som har gård halvvägs dit har arrenderat ett gärde här precis bredvid stallet som de tog silage på igår, och kör de med traktor och stoooor släpvagn fram och tillbaka, fram och tillbaka... precis på den vägen jag rider på. När jag red ner hade han precis kommit till gärdet så då visste jag att jag hade tid på mig. Men när jag red tillbaka så mötte jag honom precis innan jag kom fram till gården, hade femtio meter kvar ungefär, och eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta för dem att lasta av fick jag ganska bråttom tillbaka. Det finns nämligen inte en enda avtagsväg mellan hans gård och stora vägen, och vad kan det vara, två kilometer ungefär? Nu är båda hästarna genuint trafiksäkra och bryr sig inte alls, MEN jag vet inte en enda häst i världen som är oberörd av att en jättetraktor med stort skramligt släp åker förbi på någon meters avstånd. Hade jag haft sadel och bara Tilly hade jag möjligtvis inte brytt mig, men barbacka och med Göran bredvid - nej tack.

Så jag travade så mycket jag kunde, och vad händer då? Gjorden till padden gick upp, och jag kan inte hoppa av och sätta på den igen (hade ju bråttom!), för jag kommer inte upp på henne barbacka utan något att stå på. Det var bara att sitta så still jag någonsin kunde, för att den inte skulle glida, samtidigt som jag ju ville trava på framåt för att hinna ut på vägen innan han kom ikapp... Det gick dock bra, men snacka om träningsvärk i magen.

Nu väntar jag på regnet för att se hur mycket det blir och om det är värt regntäcke. Idag ska Tilly få vila, fast det kanske blir en joggingrunda ändå.

En tanke angående det här med flytten: Just nu går ju Tilly i stort sett uteslutande på gärden och grusvägar, dvs ganska så hårda och osviktande underlag. Gallorna har försvunnit, så de berodde förmodligen på gräsdiet, så uppenbarligen funkar hon bra på de underlagen. Sen när vi flyttar har jag ju dock tillgång till både ridbana och ridhus, båda med avsevärt mycket mjukare underlag än nuvarande. Visst kommer jag rida ut också, mest rida ut ändå misstänker jag, men är det något jag behöver se upp med/vara orolig för?

EDIT: Här kommer en av filmerna:

Oj vilken arg liten häst jag satt på igår. Ena bakskon satt lite löst (hovslagaren kom idag så det var bra timing av henne), så ville inte rida på vägarna, utan valde en väg i skogen och längs med gärdena där det var mjukt. Där har vi gått tidigare, men det hade hon visst "glömt". I vanliga fall när det händer så skickar jag hunden framför, men hunden var i sin tur också skitsur över vägvalet (högt blött gräs är hans sämsta näst efter mycket snö), så han lommade efter oss och vägrade kategoriskt att gå framför. Och var hon inte tittig innan så blev hon det när vi kom upp längs med hägnet och det gick en kille innanför med röjsåg och slog gräs nedanför eltråden. Det var minsann så läskigt att det bara gick att stå still.

Min strategi i de lägena brukar vara att låta hästen stå kvar och titta, för Tilly står åtminstone still, hon försöker aldrig vända eller så (peppar peppar), men undrar om det faktiskt är rätt, eller om jag nästa gång bara ska tvinga förbi henne, för nu stod hon där och jagade upp sig så pass att ALLT sen var läskigt.

Gå förbi grinden - läskigt. Gå förbi vildsvinen - läskigt (de har gubevars bara DELAT HAGE). Gå förbi lösdriften - läskigt (!?)

Och DÅ brukar min vanliga strategi vara att rida fram och tillbaka längs med det läskiga i öppnor och slutor tills hästen helt enkelt sluta vara rädd av ren tristess, men det funkade faktiskt inte på Tilly, och hon blev riktigt jäkla upprörd över att hon inte bara fick gå därifrån. Jag känner henne inte tillräckligt väl heller för att veta om hon faktiskt ÄR rädd, eller om hon tar chansen att slippa undan, men hon fnorkade rejält ett par gånger, och i min värld betyder det äkta rädsla.

Så det som skulle bli en vanlig enkel vilodags-skrittur utvecklades till regelrätt dressyrpass på gärdet för att rida igenom henne efter allt det där, för spänd var bara förnamnet.

Imorse sken solen och det var svinkallt, alltså perfekt för morgonridtur, och givetvis gick jag då samma runda igen, denna gång på lång tygel hela vägen (och min kära oh-shit-strap), och DET var nog ett bra val, för allt som var läskigt igår var givetvis läskigt idag också, men eftersom jag struntade i det så kom hon liksom av sig och den totala spändheten uteblev.

Nu är de nyskodda, så tänkte ta med dem båda på springtur ikväll. Om jag orkar. Vilodag får bli en annan dag.

Hunden var som vanligt med ner till stallet imorse och han brukar inte bry sig om regn. jag hade regnkläder på mig så mig bekom det inte, men när jag gick hemåt sen och det hällregnade så fick han faktiskt nog och sprang hem före mig. Det har aldrig hänt tidigare.

Min tro om att det skulle bli uppehåll efter några timmar visade sig vara felaktig, och trots att det är 18 grader här så fick jag dåligt samvete vid elvatiden efter fem timmars konstant hällregn och bad F som bor där nere vid hagen att gå ut och sätta på Tilly täcke ändå. Får se sen exakt hur varm hon är under det och därefter avgöra huruvida täcke ska på såna här dagar eller inte. JAG fryser ju inte, men så blir jag inte blöt heller.

Vilket osökt för mig in på nästa punkt - regntäcken. Jag har tre till Tilly, ett ofodrat, ett med tunt foder och ett med tjockare foder. Det ofodrade skulle man kunna tänka sig sätta på henne utan att behöva rusa till hagen om solen tittar fram, om det nu bara inte vore så att det är svart. Jag letar alltså efter ett ofodrat regntäcke i någon LJUS nyans. Tips?

Gick upp tidigt idag igen, eller egentligen är det ju inte tidigare än vanligt, bara tidigare än det blivit den senaste månaden när hästarna gått ute. Intentionen var att rida direkt igen, även om det duggade lite, men när jag väl kom ner till stallet hade duggandet blivit ett sakta strilande istället och jag är för rädd om mina sadlar för att vilja utsätta dem för det FRIVILLIGT (man kanske skulle skaffa sig en uterittssadel?). Och tur var väl det, för när jag sen var färdig i stallet och gick hemåt så är slagregn en bättre beskrivning på det som trillade ner.

De fick dock gå ut utan täcke ändå, Tilly har ju annars flugtäcket hela tiden och kan vara skönt att gå naken ett tag - det är VARMT ute.

I fredags gick/sprang vi vår runda igen, utom de sista 500 meterna då vi red barbacka i grimma hem. Tilly är förvånansvärt trevlig att sitta barbacka på, och inte verkar hon tycka det är konstigt heller. Göran är dock en liten rund soffa att sitta på, MYCKET bekvämt.

I lördags hade jag bestämt mig för att hoppa hemma (min nyinköpta bil är på verkstad för åtgärdande av diverse fix som sannerligen borde varit åtgärdat redan vid köp - vad sägs om saknad baktorkare tex? Lånebilen är fantastisk, men har inget drag = inga träningar). Satte upp en enkel linje med två galoppsprång mellan två räcken; inhopp på max 40 och sen uthopp som började på 60 och höjdes successivt tills det låg på 110. Och jag förstår att det måste vara tjatigt när jag ältar hur fin min häst är, men hon ÄR ju det! Hon hoppade fantastiskt, och visst är det knappast någon större utmaning att hoppa en perfekt upplagd linje, men ingen tvekan och fina hopp gjorde iaf matte glad. Avslutade med några hopp på resten av hindrena, bland annat en oxer på en meter, och det gick lika bra det.

HEMMA har hon självförtroende i alla fall... På söndag är det tävling igen, vi ska bara hoppa 80 + 90 cm (KUL att vissa klubbar ordnar riktig tävling på 80 cm nu för tiden), och tänkte att jag hoppar samma linje igen dagen innan för att ytterligare spä på självförtroendet.

Igår blev det uteritt och F fick rida Göran, därför tog vi det lugnt för att se till att han faktiskt orkade, men han tuffade på som ett litet lok och hade öronen framåt hela tiden, förmodligen mäkta kul att det HÄNDER något.

Tilly vilade senast i tisdags, och fortsätter vädret visa sig från denna sida så blir det nog vila idag igen. Hade lite trista tankar där ett tag om all utebliven träning, och det halvkassa upplägget på ridningen som blivit nu under sommaren, men har bestämt mig för att strunta i det och ta ridningen nu som den blir, och samma sak med träning. Om en månad så flyttar vi och då har jag ridhus och tränare på gården, så jag kan fokusera DÅ.

Jag är så kär i min lilla häst! De fick stå inne inatt (de får stå inne ungefär två nätter i veckan - Tilly äääälskar sin box och vill helst bo i stallet jämt, så hon får komma in lite då och då för att vila sig från jobbiga jobbiga beten), och då passade jag på att prova att rida direkt på morgonen, medan det fortfarande var svalt och flugfritt. Har inte gjort det förut då Tilly är enormt morgontrött, och det var hon nu med, hon stod och slumrade till medan jag gjorde i ordning henne.

Men så fort vi kom ut blev det fart på henne, jäklar vad hon trampade på. I vanliga fall är hon rätt seg den första kvarten ute, sen lossnar det och hon kan kliva på, men nu gick hon av sig själv hela vägen. Jätteskönt som omväxling till det eviga skänklandet måste jag säga, plus att nu gick hon inte alls och tittade runt sig som hon också brukar (och som jag HATAR att hästar gör OM de inte har förmågan att fortfarande gå rakt fram och inte vingla, men det är få hästar som kan det).

Skrittade fram en lång sväng och sen blev det grusvägen igen. Hon börjar fatta grejen med den nu, galopp bortåt och trav hemåt - hon har mer power i sig hemåt och får en bättre galopp bortåt, onödigt att göra det svårt för sig. Hon känns väldigt positiv och trevlig nu, förstår vad jag är ute efter och gör verkligen så gott hon kan. Ska försöka boka in en dressyrträning nu i nästa vecka också, det ska bli intressant att se om min tränare ser samma skillnad som jag känner.

Igår var det ju busk-hoppning, och vi hoppade bara studs, fyra på raken, som höjdes successivt från kanske 60 till 90. Aaaningen korta avstånd, och superbra träning för Tilly som måste jobba på med sina framben också. Sista gången sänkte vi igen till omkring 70, men Tilly trodde fortfarande att det var 90 och tog i för kung och fosterland och jag önskade SÅ att någon hade kunnat filma, för det kändes så bra. Inte så mycket mer att tillägga om den träningen faktiskt, studs är studs och mer gymnastik än hoppning som så, och hänger faktiskt mer på hästen än på ryttaren. Jag fokuserade på att lägga henne rätt till första (och lyckades faktiskt med det samtliga gånger, yey me), och sen satt jag bara och lät henne hoppa som hon ville. Eftersom jag rider ensam blir inte hoppassen så långa, kanske 20 minuter effektiv tid, men det är ju trettio minuter dit och tjugo hem också (tjugo hem både pga ökat tempo i skritten och för att jag travar en del då också).

Göran fick hänga på ner och sonen till hon som har banan fick sitta på honom medan jag hoppade. Han är fem år och väger max 20 kilo, och Göran utnyttjade det skamlöst tills jag fick tag på ett dressyrspö och vallade runt honom som en ko - då fick han lite mer fart till femåringens stora förtjusning och masade sig till och med över ett par hinder. Lustigt ändå hur ponnyer är, han är framåt och ambitiös när jag rider honom, men SLIPPER han jobba, ja då skiter han i det.