Är liiite knepigt att rida precis just nu. Jag tycker om sommar och sol och allt det där, men ur ett hästägarperspektiv är ju 18-20 grader och växlande molnighet bättre. Värmen har jag förstått att de klarar bra, men det blir väldigt mycket broms nu som jag inte har hjärta att utsätta dem för. Det ska tydligen ösregna from i morgon och så långt fram man kan se, vilket väl är en annan ytterlighet, men bättre för ridning än 30 grader i alla fall. Synd bara att det också ska ösregna hela söndagen, för då ska jag på fälttävlanstävling för första gången med Tilly och hon gillar inte regn i ansiktet...

Därför red jag i tisdags seeent på kvällen tillsammans med F som fick sitta på Tilly medan jag själv red b-ponny (fast det KAN inte vara en b-ponny, han måste vara c så stor som han är). Lille ponnyn var oerhört stel i sidorna, vilket ju förstås inte kommer som någon överraskning. Red bara i en kvart, den vanliga lilla uppvärmningsrundan, mer än så vill jag inte sitta på honom till en början, även om han nog med råge orkar med min vikt. Tänkte prova hur han är att tömköra, för det känns ju verkligen som ett lyckat komplement till ridning i det här fallet.

När vi var tillbaka tog jag tillbaka min häst och red ett trimpass på gärdet, och hon kändes fin och positiv om än något seg, men gärdet är å andra sidan ännu mer icke-optimalt än vanligt då det inte är slaget och på sina ställen är det tufsar med högt ogräs som man måste rida runt, och det gör ju ridningen lite svårplanerad.

Igår var det dags för hoppträning hemma i byn igen och när jag satt och kollade på det första gänget som blivit lite sena så misströstade jag lite. En unge på envis shettis som knappt gick att styra, en mamma utan sadel (?) på islandshäst (en liten godbit dock, en sån skulle jag gärna ha!) och en tonåring på unghäst-arab. Kaos var bara förnamnet, men de verkade ju ha roligt, så what the hell, och jag är inte där för att förringa andras träning utan för att miljöträna Tilly.

Tog alla hinder i trav större delen av lektionen då poängen med dessa träningar är dels att hon ska lära sig att hoppa upp sig lite mer och dels för att rida på annan bana med andra hinder som sagt. Det gick alldeles utmärkt idag även om hon var lite loj och trött eftersom de gått ute dygnet runt nu i lösdriften i flera dagar utan att få sova inne (men det är bäst hon vänjer sig, för där ska de vara resten av sommaren, utom dagen före tävling förstås då hon får sova inne). Avslutade med att höja lite grann och framförallt bredda oxern och allt gick bra så jag får vara nöjd. Är ju dessutom oslagbart med 25 minuters aktiv skritt fram och tillbaka, så det blir ju faktiskt väldigt bra ridpass det där.

Lördagens ridtur var av det mer menlösa slaget eftersom jag hade Göran på släp. Enbart rakt fram på grusvägar med andra ord. Grusvägarna var dock perfekta, nysläpade och fulla med regn. Göran ska gå i alla gångarter säger vetten, men jag tycker att vi iaf kan undvika trav ett tag till, så det blev skritt och galopp för hans del, men han fick ju galoppera även när Tilly travade.

Och VILKEN trav sen! Fantastiskt! Upp med ryggen och in med bakbenen och upp med frambenen, det kändes otroligt trevligt, och det enda trista var att jag inte kunde SE det. Ville aldrig sluta, hon gick så fint och villigt och så lätt i handen att jag knappt kände henne. Men Göran kunde ju inte galoppera i all oändlighet, så vi fick sluta för hans skull.

Igår var det dags för hopptävling igen, 90 cm CL på en ridskola där jag varit och tävlat ett par gånger förr, och där hanteringen alltid varit under all kritik. Så även denna gång. Jag skulle startat halv ett, men de var försenade och min start blev inte förrän 1,45 minuter senare. Jag kan faktiskt inte FÖRSTÅ egentligen hur man kan ha hopptävling och bli nästan två timmar försenade, det är ju så himla lätt att ta in förlorad tid på hopptävlingar? Men det är klart, om man måste ägna hela tjugo minuter att bygga om banan mellan varje klass, trots att man redan där är försenad en timme, och när sen funktionärerna måste ropas efter ideligen så är förseningen inte så konstig.

Tilly var så trött på morgonen när jag släppte ut dem i hagen att hon halvsov när jag ledde ut dem. Det i kombination med att hon fick stå och vänta en extra en och en halv timme i transporten trodde jag skulle leda till trött liten häst, och visserligen blev hon tröttare än normalt, men hon skötte sig ändå helt okej. På framridningen tog hon fram sin tjusiga trav igen och jag fick stålsätta mig för att inte rida varv på varv och flasha utan bara värma helt normalt, dvs framridning i ca 25 minuter inklusive framskrittning, och sen framhoppning i ca tio minuter.

På framridningen saknades lilla krysset (?), så det var en jäkla tjat med höjande och sänkade av räcket för att folk skulle kunna hoppa fram ordentligt. Jag kan ju tycka att de kunde lämnat räcket på 80 då istället så hade det inte blivit såna "köer". Första gången jag red an på oxern så vägrade Tilly, helt i onödan eftersom vi låg perfekt, och nu får det faktiskt vara slut med tittigheten, så jag la till spöet. När jag sen red an igen så hoppade hon, och hon måste ha hoppat 1,30 MINST, för jag FLÖG ur sadeln. Var förberedd på ett spändare språng, men inte det där. Man hinner tänka rätt mycket under de där millisekunderna man hänger i luften över hästen. Min första tanke var iaf "fy FAN vad pinsamt att trilla av på framridningen!". Min andra var "herregud hon dör om jag dunsar ner på henne såhär", så jag släppte tyglarna för att ta emot mig i sadeln med händerna och dämpa dunsen, vilket gick utmärkt, och jag ramlade inte ens av, men jag hade ju tappat både tyglar och stigbyglar. Tilly svängde med väggen och jag fick tag på tyglarna, men stigbygeln flög upp och smällde till mig på knäet. Jag har såna där rejäla sviktande säkerhetsstigbyglar, de väger säkert ett halvkilo var, så det gjorde så himla ont att det svartnade lite ett tag. Min brutna knä var det ju givetvis dessutom.

Nu är ju inte tävlande hästägare direkt kända för att låta lite smärta stå ivägen, så jag bet ihop och red givetvis ändå (efter att ha känt efter att inget var brutet igen). Hon stannade på tvåan, som var en riktigt saftig oxer direkt ur sväng, la till spöet och hoppade igen, och hon svarade med ett 1,30-hopp igen, som jag dock var beredd på denna gång. Hoppade tre och fyra fint, det var en linje med sju galoppsprång, och jag satt bara och väntade. Stannade på femman, som också var en rejäl oxer ur sväng, och den stannade hon även på nästa gång så då var vi uteslutna igen då. Spelade dock inte mig så stor roll, för hon hoppade faktiskt de andra hindren riktigt trevligt. Bad om omstart, för jag vill inte att hon lär sig att om man stannar får man gå ut. Jag var näst sist, så fick starta om nästan omedelbart, gick in och hoppade de fyra första, och bröt sen och gick ut. Jag ville ju bara ha en bra "runda" i kroppen, jag var inte ute efter att bråka henne över femman.

Nu är det alltså oxrar vi måste träna på. Låga fina oxrar, gärna av det bredare slaget så att hon ändå får ta i lite. Måste MÅSTE fixa lite fler hinder här hemma så jag får en ordentlig bana att välja hinder på.

Knäet då? Jo, det gick knappt att gå på benet igår kväll, men idag har svullnaden gått ner och det går bra att använda. Men är blått och fint.

Hoppträningen i torsdags gick faktiskt över förväntan. Ridbanan är för liten för ordentlig hoppning (ca 35*20 kanske?), men ett hinder eller två per långsida att rulla på räckte den utmärkt till. Precis vad Tilly behöver dessutom, enkel hoppning för att få upp självförtroendet, men ändå på bana, någon annanstans än hemma, och på riktiga hinder.

Mina hemmagjorda fyller visserligen sin funktion, men ser inte riktigt ut som dem på tävling.

Tog 25 minuter i väldigt långsam skritt att skritta dit, förbi allehanda läskiga saker som kor och brevlådor och annat dödligt. Fattar inte riktigt vad det är med henne med läskigheter faktiskt, hon var inte sån förut. Å andra sidan rider vi ensamma hela tiden nu, det är väl det som är grejen. När det är ca 700 meter kvar så gör vägen en stor sväng och man ser stuteriet längst bort, och en av bebisarna hade smitit från mamma och hade crazy race på en vall alldeles själv (hur söt liksom?!) Tilly såg honom direkt och blev SÅÅÅ nyfiken och ville bara springa dit på en gång och hälsa, så de sista hundra meterna gick... en aning fortare.

Väl hemma var det Görans tur. Tilly fick stå i stallet med sitt BoT på ryggen och Göran gick en sväng med mig och min sambo. På vägen hem blev hans breda rygg alldeles för inbjudande, så min sambo hystade upp mig så jag fick rida 200 meter till stallet. VÄRLDENS skönaste rygg måste jag säga.

Sen tog jag med hästarna upp hit för att de skulle gå ute till ikväll så jag slapp släppa ut åtminstone två dagar. Kom på halvvägs att jag kunde ju faktiskt rida upp också, så jag kravlade mig upp på Göran och tog Tilly på släp. MYCKET mysigare än att gå.

Igår fick Tilly en vilodag, så jag tog dem bara tillsammans för Görans skrittpromenad. Mamma frågade om jag inte tänkte på vad folk i byn trodde om mig som var ute och GICK med mina hästar titt som tätt istället för att rida, och ja, de undrar nog, men det bryr väl inte jag mig om. En liten miss i hjärnkontorets funktion innebar att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv när vi väl vände hemåt och kom in i skogen, där stigen är så smal att det knappt får plats en människa på den och Göran envisades med att putta mig av den. Löstes med att Göran fick gå först så långt grimskaftet räckte, och jag gick bakom honom och sparkade honom i princip på benen (tur att de är snälla, verkligen), och sen Tilly bakom mig. Gick ju det med, fast det var rätt jobbigt. När jag kom hem och berättade detta för min sambo så undrade han varför jag inte ridit på Göran istället, och det kan man ju fråga sig...

Anledningen till att jag inte rider på Tilly barbacka är för att jag är hyfsat övertygad om att hon aldrig blivit ens sutten på barbacka, och första gången föredrar jag då att ta det på inhägnat område, och inte längs med stenig stig i skogen.

Idag är planen längre uteritt med Göran på släp, så skritt hela tiden förmodligen. Imorgon tävling igen... håll tummarna.

Igår red jag först ut en sväng med Göran på släp. Göran, som är van vid att jag daltar med honom och låter honom gå så långsamt han vill, i tron om att han fortfarande har ont, hade noll och ingen lust att gå fortare än normalt, dvs snigeltempo. Det är väldigt svårt att sitta på en häst som skrittar på framåt och samtidigt dra i ett styck motsträvig ponny som dessutom tvärstannade när jag drog hårdare.

Hur löser man sånt? Man går in i stallet igen och sätter på den ouppfostrade ponnyn träns, hakar i kedja under hakan och tänker att "tvärnita du din lille fan, gör det bara". Mäkta pedagogiskt och oerhört NH... eller inte. Men det fungerade omgående, ett ryck när han stannade, och den mycket förvånade ponnyn reste sig omedelbart bakåt och sprang sen framåt - EXTREMT förolämpad, men också alldeles oerhört mycket piggare än tidigare.

Andra hästmänniskor hade säkert löst det på annat sätt, men mitt sätt gick garanterat fortare, och var därtill väldigt effektivt eftersom ponnyn i stort sett sprang framför Tilly hela vägen (uppskattades inte av Tilly kan jag säga). Lite energi fick han ju också av att inse att vi faktiskt skulle ut på äventyr och inte bara upp till hagen igen - han har nog haft rätt tråkigt de här månaderna, fast skönt ändå.

Mötte ägarinnan till traktens arabstuteri på väg ut från gården, och hon informerade mig om att de tänkt sätta igång med hoppträningar en gång i veckan nere hos dem och frågade om jag ville vara med. Det tar 20 minuter i långsam skritt ner till dem, så om träningen är något att ha är det ju fantastiskt bra, TÄNK att slippa åka transport på grusvägen från helvetet varje gång jag ska träna??! Plus att det är billigare än för min hopptränare och jag slipper bensinkostnaderna, så kanske jag kunde rida där varannan vecka och sen för min tränare varannan. Har inte så höga förväntningar eftersom det nog blir lite bush-träning av det hela och deras volt är rätt liten, men jätteskönt att öht kunna komma dit och hoppa på riktiga hinder på riktigt underlag. Vi får se, de skulle sätta igång med första försöket imorgon, avlägger rapport när jag varit där.

När vi klarat av den lilla biten så gick vi tillbaka till hagen där jag red ett kortare dressyrpass på Tilly bara för att känna hur det kändes efter gårdagens genomridning. Hon var alldeles, alldeles underbar förstås, i samtliga gångarter, och jag önskar jag hade råd att låta min tränare rida henne oftare.

Anledningen till det korta passet var för att hon fått gallor på båda bakbenen. Med största sannolikhet efter tisdagens pass som ju var hårdare än vi brukar rida, plus att min tränare ju fick henne att använda bakbenen på ett helt annat sätt än vanligt. Jag har inte haft en häst som fått gallor någonsin, men har både läst och hört att ridning brukar få svullnaden att gå ner, så jag ville inte bara låta henne stå. Nu är jag inte så särskilt orolig eftersom jag ju med 99% sannolikhet vet exakt vad gallorna beror på, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska behandla dem?

När jag gick in på diverse forum så var svaren alltifrån linda till inte linda, över kyllera, liniment och BoT. Ganska förvirrande om ni frågar mig eftersom kyllera ju är motsatsen till både liniment och BoT. Och om man lindar, ska man ha liniment under, eller finns det risk för brännskador då? Ska jag bara linimenta i det fria? Eller är BoT att föredra (inte för att jag har några eller råd med några, men vanliga lindor med gladpack under har samma värmeeffekt). Eller ska jag bara strunta i det hela och låta henne gå lite försiktigare några dagar och bara kolla så de inte återkommer?

Det blev träning för Tilly och veterinär för Göran, så får John kolla på Tilly nästa gång han kommer hit istället. Men först köra Tilly och sen Göran, det kändes som att jag inte gjorde annat än körde transport hela dagen.

Min dressyrtränare red alltså Tilly och F följde med och fotade. Har inte fått bilderna än, men slänger upp några sen när de kommer, om de blev något att ha vill säga - var rätt kasst ljus i ridhuset (som för övrigt är en privatryttares dröm, jag vill OCKSÅ ha ett sånt hemma på gården).

Tilly har inte haft bett i munnen på tre veckor, men skötte sig trots det över förväntan. Hon såg väldigt trevlig ut under ryttare, och trots att min tränare givetvis rider oerhört mycket bättre än jag så såg det faktiskt inte SÅ annorlunda ut från när jag rider. Hon är ju helt enkelt så pass outbildad att en erfaren ryttare bara kan plocka fram SÅ mycket extra. Dock är ju min tränare mycket bättre på att rida med sitsen, så när hon på slutet satte sig ner och drev på ordentligt så fick Tilly ett steg och en schvung som jag inte är i närheten av att kunna plocka fram än. Mycket trevligt att se att det FINNS där, om än i en väldigt begränsad skala än så länge, men det finns faktiskt potential i min lilla fullblodskorsade fälttävlansråtta.

Fick även en aha-upplevelse vad gäller just att rida för sitsen, och jag längtar till dagens ridpass då jag ska prova det själv. Ibland är det mer lärorikt att stå på backen än att rida själv. Min tränare sa även att det här ostadiga som hon går i, hattandet fram och tillbaka, och instabiliteten i formen, är enbart pga att utbildningsmässigt är hon inte mer än en unghäst, och hon KAN alltså inte gå stadigare just nu. Hon har inte lärt sig var hon "ska vara", och det ska jag tänka på när jag rider och därmed tycka att det är mer okej att hon är instabil. Hon tyckte att jag skulle gå väldigt långsamt fram, vilket ju också är min tanke, och skönt att höra från henne då jag på senare tid tyckt att hon stressat lite framåt och faktiskt funderat på att prova att träna för någon annan ett tag. Hon blev också märkbart nöjd när jag sa att jag verkligen ser fram emot att se hur hon har utvecklats om ett år, för det var väl ungefär den tidsplanen hon också hade i tankarna.

Jag har sån tur att jag kunnat rida för min tränare i fler år nu, trots flytta från Stockholm till Närke, och kommer kunna rida för henne även fortsättningsvis i Stockholm, då hon bor här, men åker till Stockholm varje vecka för att hålla träningar.

Göran bedömdes vara så pass återställd att jag kan sätta igång honom, vilket är kul för att jag vill ju rida honom, men tråkigt för det innebär att han måste flytta hem när han är färdig. Göran är verkligen den perfekta sällskapsponnyn, och särskilt till Tilly. Hon är nämligen fortsatt bossig i hagen och flyttar runt på honom lite som hon själv önskar (vilket förmodligen är anledningen till att hon fått gå själv tidigare i sitt liv), men Göran bryr sig verkligen inte, han säger aldrig emot utan accepterar bara. Fick dock höra att på ridskolan är det han som är hög i rang och bestämmer allt i hagen, vilket gör hans mesighet här lite konfunderande, men jag klagar inte.

Idag blir det alltså en skrittur först med Göran som handhäst, och därefter lite lätt dressyrtrim. Lite lätt bara för att hon förmodligen har träningsvärk efter igår, hon gick hårdare och var mer svettig än någon gång när jag ridit. Men ändå dressyrtrim, för jag vill verkligen känna på henne efter genomridningen. Ska till och med rida i dressyrsadeln och allt...

Gudars vad svårt det är att hålla igång skrivandet när jag både varit iväg på jobb och haft helg. Men hur som helst, ska se om jag kommer ihåg veckan.

I onsdags trimmade jag här hemma på hacket, och hon är som sagt SÅ FIN på det. Blir en helt annan häst, stabil och taktfast. Övade övergångar och inte en enda smäll med huvudet blev det. Hon går fortfarande lite för lågt och tungt, jag får lite grann hålla upp henne i tyglarna, vilket jag gör under uppvärmningsfasen, men sen krävde jag av henne att hon skulle gå av sig själv genom att ta uppresande tygeltag (typ hela tiden), men sen fattade hon och blev riktigt fin. Jag är ganska säker på att hon inte har problem med tänderna, men ska ändå fortsätta rida på hacket hela tiden utom när jag eventuellt måste rida på träns, och sen boka en tid för han Torbjörn när han kommer hitåt.

På torsdagen red vi hopptävling, och om jag tyckte att det var katastrof att vara tvungen att avbryta ritten under dressyrtävling, så är den bottenpunkten slagen nu. Vad sägs om utesluten i båda klasserna? I första pga tre olydnader på hinder nummer två, som var en helt vanlig beskedlig oxer utan pynt eller annat. Vi kom nära första gången, och då försvann liksom hennes självförtroende. Jag hoppade om ettan och gick ut. Strök mig från klass nummer två och begärde omstart i 90 istället. Hon var återigen jättetrevlig på framridningen även om jag mest bara skrittade runt till andra starten. In på banan igen, hoppa ettan utan problem, hoppa tvåan utan problem, tjoho tänkte jag, rider upp mot trean som är ett räcke som står snett, två bommar över häckar med ris i, och redan när jag gick banan så VISSTE jag att Tilly skulle titta på det och var därför beredd på ett stopp. Var dock INTE beredd på stopp och vänd och fann mig strax stående bredvid hästen på marken med tyglarna i handen. JAG? Jag ramlar ALDRIG av!?

Tilly blev jätterädd av att jag ramlade av, så jag gick fram och visade henne hindret igen från backen, sen gick vi ut och hon hade nosen i nacken på mig hela tiden. Helst hade jag velat sitta upp och hoppa ett hinder till igen, men det får man ju inte, och det är lite surt.

Jag kan inte säga så mycket om att det gick som det gick faktiskt, allt är ju fortfarande träning för henne, hon har ju faktiskt inte gjort något av detta innan. Och om det är det som krävs så får jag väl harva runt i 90 CR med omstarter tills hon fått upp självförtroendet och lärt sig hur det går till. Tror inte på att man inte ska tävla innan hästen är helt redo, hon måste ju fortfarande få in tävlingsrutinen med nya platser och nya hinder, så det är ju bara att åka ut och träna.

Dagen efter fick hon vila eftersom jag var borta på jobb. På lördagen red jag ut en sväng utan några särskilda krav. På söndagen hölls jag sällskap av F som gick till fots medan jag skrittade, vi gick "runt", en runda på grusvägar som är åtta kilometer. Ungefär halvvägs finns en trevlig skogsväg på 4-500 meter som jag först travade bort på, och galopperade tillbaka medan F fortsatte gå, och sen travade jag ikapp henne på grusvägen, på vilken hon hade hunnit förvånansvärt långt. En riktigt trevlig och bra runda faktiskt som jag ogärna rider själv då sista tre kilometrarna går på mer trafikerad skogsväg och jag vill ju ha med hunden så långt det är möjligt, och nu kunde F ha koll på honom. Alldeles lagom runda för konditionsträning/ren motion alltså. Nästa gång Tilly ska ha en skrittdag tänkte jag gå själv bredvid henne så kan jag galoppera skogsvägen barbacka fram och tillbaka - två flugor i en smäll.

Igår fick jag också sällskap i form av min käre sambo som höll jämna steg med oss med hjälp av cykel. Det blev mycket trav och galopp och många övergångar på grusvägarna som är trevligt nysläpade och genomregnade. Tilly blev sur för att hon inte fick galoppera så fort hon ville och tvärade och slängde ut baken och slog med huvudet, men jag var envis och mycket konsekvent för en gångs skull och till slut köpte hon faktiskt läget. Fast hemåt-traven gick ändå något snabbare än planerat.

Ikväll var planen att jag skulle köra henne hem till min dressytränare, där all dressyrträning kommer ske under sommaren, för att hon skulle kunna rida ett pass på henne - något vi pratat om länge men som inte blivit av än. Men nu har min hopptränare (Görans ägare) smsat och sagt att John kommer till henne ikväll, och han ska kolla på Göran och även på Tilly så då vet jag inte riktigt hur det blir, måste kolla om jag kan ändra tiden, och även med John om det är okej att Tilly är riden innan, annars får vi nog strunta i träningen och boka om den.

Red ännu en ny runda (för Tilly, JAG har ju ridit den förut) igår, på skogs/grusvägar och sen öppna gärden. Trav på alla vägarna och sen galopp på gärdet som var nyrivet, så kände inte att jag kunde förstöra något, annars är jag som sagt verkligen inte den som rider på gärden den här årstiden.

Vi mötte: kor, kobebisar, hägrar, rådjur och en räv.

Tilly var rädd för: kor, kobebisar, hägrar, rådjur och en räv.

Mest rädd blev hon för kalvarna som glatt sprang fram mot staketet när hon kom, varpå Tilly gör ett halvt varv i luften, ramlar ner i diket bakom, blir rädd för DET, varpå kalvarna blir rädda och springer från staketet, så hon blir rädd för dem igen och inte vet vart hon ska gå och tvärstannar på vägen och blåser som en dinousarie. Jag har nämnt att jag rider med väst och halsrem jämt va?

Hunden var inte rädd för något och jagade inte ens rådjuren, men räven hade han gått efter om han hade fått. Det fick han ICKE, jag är trött på skabb nu.

Skulle egentligen ner mot sjön för att galoppera på en fin och lång stig som finns där, men den hade de kört timmer på och fyllt på hålen i med grov sten, så den gick knappt att skritta på, därav galoppen på gärdet istället. Är "min" bonde som äger det, och det är egentligen tre gärden som sitter ihop, och ibland är det samma sak på dem och ibland helt olika, men i år är det vall på två av tre gärden, varpå galoppsträckan blev någon kilometer. Tilly fick cantra neråt och sen fick hon gå så fort hon ville tillbaka, och det var fort vill jag lova. Mellan varje gärde är en rand med gräs, och nu är det ju gräs på båda, men det här gräset är en annan färg, och det tog Tilly världens jättesprång över.

Sen lång och låg trav halva vägen hem tills vi kom till korna igen, som när vi gått bortåt gått långt iväg på gärdet, men som nu gick precis vid staketet, och det var också anledning till dinousarie-fnork och sidsteppande. Korna som går precis här hemma vid hagen är inte farliga (längre), men detta är ju inte SAMMA kor, hallå! Eftersom i stort sett alla grusvägar och stigar är av typen "taggtråd på ena sidan och djupt dike på andra" är sidsteppande inte en gångart jag uppmuntrar.

Men hon är så ROLIG att rida just nu, framåt och ambitiös, och SÅ trevlig att rida på hacket. Stabil och taktfast; möjligen något för låg och lite mycket i handen, men hellre det än teleskophals, på detta sätt bygger hon åtminstone muskler på rätt ställe. Med bett hackar hon gärna lite och lägger ingen tyngd alls i handen, så för MKT tyngd ser jag ändå som positivt. Just NU alltså.

Nu ligger Tilly ner i hagen och vilar - det värmer ett mattehjärta som varit lite orolig för att hon inte kommit till ro ordentligt. Sen att jag precis jobbat klart och tänkt gå ut och rida nu i svalkan innan regnet hör inte hit; hon får ligga tills hon är klar, rida kan jag göra senare ikväll efter regnet.

En hel vecka sen sist, men nu är jag åter från svensk-italienskt bröllop i Rom, och två kilo tyngre av all god mat och glass var det dags att äntra hästryggen igår efter fem dagars vila. Tilly blev JÄTTEGLAD att se matte, och jag inledde med att knalla runt i hela hagen och leta efter Görans två grimmor och två flughuvor som han lyckats skala av sig (dock utan framgång). Tilly gick bakom mig med mulen på min axel hela tiden, tills hon fick lite småfnatt och stirrade upp både hunden och Göran på bock-galopp genom hagen (och två decimeter från mig, men då blev jag arg och slängde en gren på henne, vilket hon dock inte märkte något av).

Sen var hon mycket riktigt mycket pigg att rida, och jag hade både väst och "oh shit-strap" på henne, och passade därför på att gå en ny väg nu när hon ändå var framåt. Den är egentligen mycket rolig att rida, för den är så varierande, och har rätt många bra galoppsträckor, men eftersom hon vilat så blev det bara skritt nästan hela rundan, och den tog då ca 1,45 att gå. Jag vet ju att fem dagar inte är någon tid för en häst att vila, men känns ändå bäst så.

Jag brukar skicka hunden framför när vi rider ute, för hon trampar på bättre då när hon får följa honom, men nackdelen är att när han stannar för att nosa, eller om han går in en bit i skogen så följer hon honom då också.

Sen kom vi fram till ett u-format gärde som jag nu på sommarhalvåret oftast bara korsar i skritt, men nu hade de tagit vall där alldeles nyss, förmodligen dagen innan, och då förstör jag ju inget om jag rider där, och när hunden satte iväg i full fart följde Tilly efter. Efter gärdet är det en fin grässtig i flera hundra meter som vi skrittade längs med, och där mötte jag en tant med en hund som var skitsur över att hennes hund blivit rädd för oss där vi kom galopperandes ur skogen. Trehundra meter därifrån... folk alltså.

Sen hade mjölkbonden så fiffigt satt eltråd rakt över skogsvägen vi tänkte rida hem på, så var tvungen att rida på "stora" vägen ett par hundra meter, och där kör folk som galningar så det är alltid lite otäckt att rida där, särskilt när hunden är med. Tilly är ju fullt trafiksäker på det mesta, men kommer det en bil med skrammel på släpet så står hon ju inte still och glor direkt. Hunden vet vad "bakom", "stanna" och "gå in till kanten" betyder, så honom bryr jag mig inte så mycket om, men man ska ju HINNA ge kommandona också...

Idag tror jag vi tar samma runda igen, men med trav och galopp där det är lämpligt. Hästarna fick stå inne inatt för att vila upp sig lite, och jag tror Tilly är trött på gräshagen, för hon ville INTE gå hitåt imorse när jag hämtade dem.

Uteritt igår alltså, började med en låååång skrittrunda på en väldigt stenig och rotig stig eftersom damen ifråga var väldigt pigg. Nu fick hon lugna ner sig lite och lyfta på hovarna istället. När vi kom ut på grusvägen så travjobbade jag henne i låg form innan vi kom fram till ett lämpligt gärde där jag galoppjobbade henne, vilket gick över förväntan. Red ju på hacket, och hon har gått lite hackigt (haha) på det tidigare, blivit sur på förhållningarna och så, men nu verkar hon ha vant sig vid att det känns annorlunda och gick i riktigt trevlig form, om än bitvis rätt hängande i handen. Det tar jag dock som rätt positivt i det här skedet, att hon faktiskt går fram till handen så pass, och sen är ju inte hacket direkt gjort för att rida dressyr på. Avslutade med skritt/trav-övergångar på grusvägen hem, men då var hon rätt less på dressyrandet, värmen och flugorna, så fokuset var väl inte direkt på topp. Man kan inte prestera jämt heller.

Och det är väl det jag har att säga om den ridturen, så himla spännande är det ju inte med referat från uteritter, fast de är mysiga att rida. Det blir mycket lingon här i år i alla fall kan jag meddela.

Idag hade jag egentligen tänkt rida tidigt på morgonen eftersom det skulle bli 28 grader här igen, och eftersom hästarna ändå stod inne i natt, men blev befriad från utsläpp och låg då i sängen för länge. Så blir det ridning idag så blir det senare ikväll. Syster med 4-månaders är här, och då är det lätt att det bara blir bebisgos istället. Har inte överdrivet dåligt samvete för det, hon ska ju få en vilopaus, och de går i gräshagen igen och har det nog rätt bra.

Här kommer äntligen lite bilder, från dressyrtävling och terrängträning. Tyvärr blev det inte så himla bra bilder, eller rättare sagt, bilderna är nog lysande, det är objekten som inte är så strålande alltid. Var vänliga bortse från min kassa dressyrsits - det var världens minsta framridning och jag hade fullt sjå att hålla koll på alla andra ekipage, och struntade i sitsen. Har också suddat min ansikte, vill helst förbli anonym här, även om det kanske är lätt att ta reda på vem jag är om man anstränger sig lite.

Först här två bilder från framridningen, nedläggning i trav:

Här har jag tagit upp henne lite i formen, notera gärna att det är ridbanan och fotografen som lutar lite grann och inte vi ;)

Inna på ridbanan. innan start. Här är hon ganska lugn faktiskt, men det syns att hon redan nu släppt ryggen...

Och börjar gå bakom lod...

Resten var katastrofalt, så vi hoppar till terrängen istället.

Här ett ganska bra språng faktiskt, detta är någonstans i slutet av uppvärmningen, när hon lagt av med allt hoppande och skuttande MELLAN hindren (var ju KUL!)

Här kommer en sekvens där man tydligt ser det hon gör med rygg och huvud i sprången när hon blir lite osäker. Som ni ser så kommer vi perfekt, och hon hoppar upp sig perfekt. Jag är med, och mina händer är med, alla förutsättningar för ett perfekt språng finns där.

Men sen kör hon upp/bak med huvudet och tappar ryggen och jag hamnar i total obalans. Ibland landar vi på samma sätt efter hindret, men här landar hon även relativt okej och vi kan fortsätta framåt. När hon landar lika kråkigt som hon hoppar så stannar hela hon och ridningen upp annars och vi får lite grann börja om från början.

Här kommer det galna hoppet hon gjorde där hon började hoppa med bak innan fram och jag i ögonvrån SER hennes rumpa komma farande. Det märkliga är att F fotat detta i sekvens, och hon kommer PERFEKT på hindret, så jag fattar fortfarande inte vad hon gjorde.

Och här landar vi. Notera min fina sits, hon har kastat mig helt åt sidan. Jag är ofta glad över min goda balans... Här FÅR hon ett ryck i munnen, men jag kan inte se HUR jag skulle kunnat undvika det.

Och roligare än så blir det inte.

Tilly går just nu i min sommarhage och äter gräs, och har så gjort sen i torsdags. Här har det varit så fint väder att de fått gå ute även på nätterna (och gett matte sällsynta sovmorgnar). I natt ska det dock möjligtvis regna, och även om jag inte tror att de smälter av regn så är jag - som jag skrivit tidigare - ganska övertygad om att Tilly behöver få stå inne på nätterna lite då och då för att "vila upp sig" från att gå på bete.

Har inte ridit en meter heller, vilket med tanke på vädret ju är rent slöseri, men å andra sidan är det ju mest morgnarna som varit ridvänliga med tanke på värme och insekter, och det ska bli intressant att se om jag känner någon skillnad på Tilly efter ett par dagars vila så här. Idag tänkte jag rida en liten sväng i skogen, och idag tror jag inte att jag känner någon skillnad eftersom jag faktiskt tror att hon kommer vara trött. Imorgon är hon nog piggare. Hade egentligen tänkt låta henne vila idag också ju, men eftersom det ska regna hela nästa vecka och vi ändå åker bort torsdag-söndag så rider jag heller idag och imorgon när det ska vara fint väder, och sen så får vi se hur det blir med det påstådda ösregnandet i nästa vecka.

Uteritt på hack idag alltså, faktiskt uteritt på hack alla dagar som det överhuvudtaget blir ridning från idag ända fram till nästa torsdag då det är hopptävling. Är ju hemma igen på söndag, och hinner visserligen inte rida då, men sen är det ju tre riddagar innan tävlingen. "Riktig" tävling denna gång, det blir spännande. Är anmäld till 90/1 m, men är beredd att stryka mig från klass två om hon skulle vara trött eller inte helt med, så viktigt är det inte.

I onsdags var vi ju alltså på Pay & Jump bara hon och jag (är visserligen för det mesta bara hon och jag, men ibland lyckas jag få hjälp på tävling av antingen F eller mamma). Hon är så väldigt behändig att ha med sig, lastar ur och i sig själv i princip, och när jag skulle brodda så la jag bara tyglarna över halsen på henne och sen stod hon där medan jag pysslade med brodden. Förvisso är det svårt att gå iväg då på tre ben, men hon försöker heller inte. Hoppade ju bara 70 + 80 cm, och red inte fram så länge till första, kanske 25 minuter totalt med skrittpauser, och hoppade bara fram fem språng så att hon skulle fatta vad det rörde sig om.

Var på Köpings ridklubb, och de är oftast väldigt bra organiserade, och trots en sen start och lite skrivarstrul så flöt det bra även denna gång. Ganska knepig bana för att vara Pay & Jump, med lite kluriga svängar, och med många titthinder, men det tycker jag är bra - hellre att det kommer på träning så här än bara på "riktig" tävling. Banan var svårare än en lokal 90 cm, men eftersom det var så lågt för oss så spelade det ju ingen roll.

Utetävling på gräs är alltså verkligen Tillys gebit, och jag är så nöjd som jag kan vara faktiskt. I båda klasserna satt jag bara och åkte häst med låga händer, styrde bara på och lät henne hitta avstånden själv. Det resulterar oftast i en avsprångspunkt lite för långt ifrån, men på dessa höjder går det bra, och i takt med att hon lär sig och får bättre självförtroende så kommer hon taxera in bättre. Det enda hinder som det körde ihop sig för henne var näst sista hindret i runda nummer två där hon inte alls fick till avståndet och var i ganska rejält och snubblade, så att linjen till sista (en väldigt snäv dogleg) blev fel, men då red jag bara runt det och kom på igen så hon skulle få ett bra sista hopp.

Liiite mer än så här måste jag ju rida när det blir ordentlig tävling, särskilt nu på nästa som går på grus (och en mycket mindre bana än Köpings enorma och underbara gräsbana), för annars kommer hon inte hinna bli redo för nästa hinder. Men än så länge så är ju ALLA tävlingar bara träning för oss och jag har inga krav på perfektion eller felfria rundor, så jag är öppen för att både skippa hinder och lägga volter om det behövs. Man kan ju invända att jag inte alls borde ut och tävla vare sig dressyr eller hoppning så här innan hon egentligen är redo, och nej, det borde jag ju inte om jag nu red för vinst, men eftersom det inte är det som är poängen just nu så kvittar det ju om hon är redo eller inte. Tävling just nu är bara ytterligare ett träningspass för oss, och eftersom vi ändå måste åka transport för att träna så är det ingen skillnad på det för Tilly.

Jag ska hoppa lite grann här hemma också nu innan vi åker och ska då prova att hoppa på mitt ponnyhack för att se om hon tycker bättre om det. Som det är nu så förefaller det som att hon blivit ryckt i munnen alltför många gånger tidigare, för hon hoppar inte gärna med ryggen och drar gärna bak huvudet en aning "i försvar" över hindret. Ska lägga upp ett inlägg med lite bilder snart där det illustreras. Hoppar vi på hack så kanske hon fattar att det aldrig kommer komma något ryck, oavsett hur knepigt hon än hoppar.