Sedan någon vecka tillbaka går T i stor hage med sällskap, på landet någonstans utanför Gävle. Det tog tre timmar att åka dit, men det är det värt med tanke på hur lite det kostar mig att ha henne uppstallad med fullservice och alla faciliteter inklusive solarium. Hon står på box varje natt, får gå långa dagar ute (utom igår när hon tydligen ville gå in igen efter tre timmar - jag förstår henne), blir avspolad, borstad och ompysslad varje kväll. Den servicen hade jag inte haft råd att köpa i Stockholm. Eller, råd och råd, klart jag har, men det hade kostat mig mer än tredubbelt.

Så hon är nöjd, och då är jag nöjd, och det är för närvarande ganska skönt att "slippa" ha häst med tanke på det tungrodda vädret. Det HADE dock varit långt mycket trevligare att bo med henne på landet, men det går ju inte av diverse skäl.

Rider på lånehästar så länge, fast inte på T som också är halt pga en gammal skada i ett bakben. Hon ska sättas igång om ett par veckor. Red PRE-stoet igår, och hon var på mer än lovligt dåligt humör - skrittade i en timme innan jag fick henne dit jag ville. Hon gjorde allt hon kunde för att slippa jobba, fjantade sig för takdropp, backade genom hela ridhuset och gjorde luftsprång värdiga Spanska Ridskolan. Jag var fortfarande inte nöjd efter en timme, men trött, så när hon gått ett varv utan att fåna sig satt jag av. I en timme red jag alltså i skritt på fyrkantsspåret, satt bara och höll om och hade händerna på exakt samma plats hela tiden, fucking skolboksexempel på hur det ska gå till, men ston är ston... särskilt stissiga PRE-ston som precis satts igång efter en månads vila. Ska bli mycket intressant att se om hon minns mig imorgon när jag också ska rida.

T bara går och skrotar och tycker att livet är ganska urtråkigt. Jag förstår henne verkligen. Letandet efter lämplig lösdriftsplats går vidare, för jag vill gärna hitta något mellanting mellan lösdrift och stallplats. De lösdriftsplatser jag tittat på hittills är lite för basic för vad jag tror att T skulle uppskatta - jag tror inte hon kommer kunna gå från uppstallad till stå ute dygnet om på en gång. Skulle vilja hitta något ställe där det antingen är lösdrift, men med kontroll - dvs att de faktiskt tar in hästarna, spolar benen, visiterar osv en gång om dagen, och där hon kan ha täcke på sig. Eller uppstallning, men med lång utevistelse i stora hagar.

Det sista alternativet finns, men blir vansinnigt dyrt inom Stockholm, så söker mig utanför, och då vill jag ju samla på mig ett par ställen att titta på samtidigt.

I mina mörka stunder tänker jag också att allt ändå kommer vara förgäves.

Har som tur är ju ändå en annan häst att rida (vilket är en stor del till anledningen till att jag inte tagit häst och packning och åkt "hem" till stugan). "Unghästen" H, som är otroligt rolig att rida. Jag skulle säkert kunna få låna henne med mig som sällskap till T och ha att rida på om jag bodde i stugan, men för hennes utvecklings skull krävs ridhus, eller åtminstone ridbana.

Hur som helst så rider jag henne nu ungefär fyra gånger i veckan, och jag som inte är van vid unghästar tycker att hon utvecklas så ofantligt snabbt. Det har väl att göra med att hon trots allt är sju år, och mer utvecklad mentalt än en fyraåring, men hon ligger på en fyraårings nivå i ridningen. Det säger jag inte för att nedvärdera tidigare arbete som gjorts eller inte gjorts med henne, det är bara så jag upplever henne idag. Hon är ju inriden och riden, men har stått långa perioder.

När jag började rida henne var det som att rida en nyss inriden häst, väldigt vingligt, och ingen reaktion för några hjälper utom rösten. Jag lärde henne skänklar och tygeltag från marken, och fortsatte sen uppsuttet med samma jobb, och att hon skulle kröka på nacken. Ungefär där var vi när sommaren kom och hon åkte hem på bete. Inte vet jag om det är rätt väg att gå, de enda unghästar jag ridit in är welshponnyer och connemara på Irland, och där var det snarare fråga om att sitta in dem, plus alla galoppörer och polohästar i Australien, och där var det ju inte alls fråga om ridning per se. Jag gjorde bara vad som kändes korrekt för mig, och det var att hon från början skulle lära sig var nacken skulle vara, och så skulle resten av kroppen komma med lite styrka.

Så nu när jag började igen i höstas tänkte jag att jag skulle få börja om, men hon verkar ha gått och funderat under sommaren, för allt satt kvar och styrkan var bättre. Så då har jag först fokuserat på att hon ska flytta ordentligt för skänkeln och följa mina tygeltag, vilket går bra åt ett håll, och dåligt åt det andra (före detta skadade) hållet. Sen kom styrkan, och med den även tyngd i handen, så det vi tragglat nu är övergångar och halter, och fokus på att hon verkligen ska lyssna på en gång och inte bli tung i handen.

Och alltså, hon är så rolig att rida. Så sjukt smart och arbetsvillig, och lär sig saker så otroligt fort. Det jag tragglar med ena dagen sitter som en smäck nästa dag, och då är det bara att hoppa vidare till nästa sak. Det hon inte gör bra gör hon inte bra för att hon inte har de kroppsliga förutsättningarna för det (gammal skada eller styrka eller kondition), aldrig någonsin för att hon inte försöker. En ENDA gång har hon visat humör och inte velat, och det var första gången vi övade halter. Då gjorde hon ALLT för att slippa stå still, men när det sen väl satt så satt det, och sen har hon inte protesterat mer.

Det är fantastiskt utvecklande även för MIG att rida henne, jag känner att jag blir bättre och bättre som ryttare. Jag måste vara mer lyhörd, mjukare i handen, sitta bättre/mer still, TÄNKA mer på hur jag rider, och allt det där sammantaget gör att jag känner mig väldigt stolt och nöjd med mig själv och det arbete jag lagt ner på henne. Jag tycker ju att min T har potential och trevlig gång, men det kan jag säga ärligt att hon spelar i en annan liga än den här hästen. H kan bli en superstjärna, förmodligen inte med mig då eftersom jag inte är någon superstjärna, men hon kommer bli BRA. Fantastisk gång, bra huvud, lite skärpa, och en spektakulär hoppteknik - vilken fälttävlanshäst det skulle kunna bli. Jag hoppas jag får vara med på en del av den resan.

Vi har ju börjat hoppa henne också, jag tror vi hunnit med fyra gånger hittills. Där har vi gått från tveksamhet och vingel, till stor säkerhet och hoppglädje. Bara vi fintrimmar lite mer på marken så kommer vi kunna hoppa lite mer ordentligt också, kanske komma ut och prova en P&J och se vad hon säger om det. Det är en lite osäker häst, eller som i alla fall reagerar på nya saker, lite mer nerv i henne än i T - inget jag är van vid, men jag hoppas kunna knyta lite band mellan oss nu när vi ägnar så mycket tid åt varandra, och att mer mer tillit kommer även större säkerhet. I min erfarenhet blir även en häst som utsätts för mycket nya saker (händelser, platser) också en säkrare häst till slut.

Hur som helst skönt att jag har en vettig häst att ägna mig åt medan T vankar i hagen.