Idag flyttar vi halva möblemanget, och för enkelhetens skull gör vi det i transporten som jag nu på morgonen fyllt, och vad MYCKET saker det går in! Tre fjärdedelar av allt som ska med är lastat (av yours truly ensam, då sambon lägligt passade på att ha annat för sig), och transporten är knappt halvfull. Har dock inte packat alla hästgrejer än, bara schabrak och vintertäcken, för man kan ju ge sig attan på att packar jag ner en enda liten pryl så kommer just den behövas dagen efter.

Så igår kväll tvättade jag ur hela transporten med grannens högtryckstvätt, och det ska man säga att man borde göra oftare. Den är dessutom mestadels full med häst, hö, spån och diverse attiraljer, plus att jag har sparkskydd på framdelen, så mattan ser jag inte särskilt ofta, men när den nu kom i dagen var det trevligt att se att den såg fin och fräsch ut, och inte ens det faktum att Tilly har isbrodd på bakskorna (pga avsaknad av tillräckligt många blindbrodd) hade orsakat mer än lite fördjupningar. Jag har ju en alu-transport med helgjuten matta, och det är tacksamt både att slippa häva ur den aptunga mattan, samt att vara orolig för golvet, för det är också i aluminium, och innan det blir dåligt har jag för avsikt att byta upp mig.

Inga andra skador vad jag kunde se, förutom att färgen börjat släppa lite i ena hörnet av taket, som är gjort i glasfiber, men det är vit färg och vit glasfiber, så det må vara hänt.

All smuts släppte inte riktigt med högtrycken, så jag hämtade en rotborste och började skura, och fick skura hela transporten. Sen kom grannen och påpekade att jag hade den inställd på lägsta, höjde upp till högsta, och oj vad det gick! Helt plötsligt var det svårt att hålla emot slangen och all smuts bara flög bort. Önskar bara lite att han kommit och sagt det en timmes skrubbande tidigare... Men borsten blev ren i alla fall.

Hur gör ni rent era borstar förresten? Gör ni ens det eller köper ni nya? För annars är ju tipset att använda dem i en timme med högtryckstvätt, blir som nya.

Hade mycket mycket bra hoppträning igår. Tilly inledde segt och ville inte riktigt gå fram, och när vi började träningen med att hoppa fram på bom över vattenmatta så förtvivlade jag lite... men hon kom över efter bara lite titt och sen hoppade hon utan knot alla gånger, till och med åt andra hållet när solen låg på och samtliga av de andra vägrade (och en tjej föll av och det var inte jag!)

Det var galet varmt, såg sen när jag lastat på och körde hem att DÅ var det 27 grader och då hade solen ändå gått i moln, dvs det måste varit 35-40 grader på banan. Tilly var som en blöt liten fläck, men inte särskilt trött, det märks att all konditionsträning gett resultat.

ALLA hinder idag var titthinder, och det är ju egentligen bra, för det är precis det Tilly måste öva på. Men det är urtrist när jag redan 15 meter innan hindret känner att hon kommer stanna, det är som att rida i kola och inget jag gör hjälper. Karin tjatar om att sitta upprätt men det är tamejtusan inte lätt när hästen bara går emot. Så det var inte kul. Sen var jag ju osäker på om hon stannade för att hon var rädd, eller osäker, men när hon stannade på en helt vanlig oxer med lådor under som hon låg PERFEKT på sa Karin åt mig att bli arg på henne och gå på henne lite, och har man sett! Plötsligt gick det hur bra som helst att hoppa samtliga hinder, inklusive mur och kulvert och konstig sned linje med lurigt avstånd. Jag kunde sitta still, jag kunde reglera, jag kunde följa med i sprången - det är liksom ingen ÄNDE på hur lätt det är att hoppa och rida BRA när hästen faktiskt hoppar ordentligt.

Alltså, jag måste öva mer på tittiga saker hemma, inte för de tittiga sakerna i sig utan för att träna lydigheten - har jag sagt att vi ska över så ska vi över banne mig. Och CLEARLY är hon inte osäker, utan har bara testat, och det är det SLUT med nu, så till nästa gång åker sporrarna på.

Hur som helst var det himla kul att äntligen få hoppa ordentligt, och jisses som jag ser fram emot nästa gång. Nu har Tilly vila, och jag är mäkta dålig på att komma på häst- men inte ridrelaterade inlägg, så det blir möjligtvis rätt tyst från mig här nu ett par dagar.

Antingen 17 grader och hällregn, eller 30 grader och molnigt. Jaha. Okej. Det är ju lätt att rida i. Eller planera för. Not.

Igår red vi ut en runda, och det slutade med att hunden blev tvungen att rida han med. Gräset var väldigt högt och väldigt trassligt, och han stretade fram och blängde på oss och tyckte nog att vi kunde hålla oss på vägen, så blev tvungen att lyfta upp honom till F som satt på Göran. Händer det något då är det ju kort till marken. Hästarna tyckte dock att långt gräs var super =middagen är serverad PLUS att de slapp bromsar på magen, för HERREGUD VAD MED BROMSAR DET ÄR NU!

Det, i kombination med att Tilly känts lite oengagerad, gör att hon nu igen får fyra dagars vila. Men först en hoppträning (halleluja!) som går av stapeln ikväll. Därefter lösdriften till på söndag, lite trimning på måndag, och så en P&J på 70 + 80 cm på tisdag. Därefter har jag inga planer, jag är dålig på veckoplanering. Brukar ni veckoplanera? Jag skriver bara ner vad jag gjort i efterhand, så jag kan se om jag behöver göra mer eller mindre av något, plus hur länge sen det var sen sista vilan (för trots att jag tycker att hon får vilodagar stup i kvarten så får hon inte det om man tittar på papperet).

Avslutade uteritten igår med några små språng på de hinder jag hade uppställda på gärdet och det var kul! Kanske är modellen för självförtroende och hopplust att hoppa lite kravlöst sådär bara ur det blå? Inte för att hon INTE har hopplust, men för att få ännu mer gnista menar jag.

Vad jag INTE förstår, är varför man inte får tävla på raka bett eller hackamore i dressyren. Fritt fram att i högre klasser (där man ju borde kunna rida på enbart tränsbett) stoppa i stänger hur som helst, men det är INTE tillåtet med snällare bett?

Jag fattar inte. Kommer aldrig fatta. Poängen ska väl vara hur hästen går, och helst då att den går på så fina hjälper och snälla betslingar som möjligt, inte vad man rider med? Är det för att det inte är snyggt med hack? Eller är det för hoppinriktat och inte snobbigt nog? Om NÅGOT borde väl Ridsportförbundet sträva efter att alla ska rida så enkelt som möjligt, men nej, inkonsekvensen är total iom att tex pessoa-bett tillåts i ponnyklasser, med små ryttare som alltsom oftast håller balansen i tyglarna.

Igår vanliga skritt/trav-rundan med barbackaritt halva och spring resten. Hästarna verkar vara hjärtligt trött på den nu, även om de givetvis är snälla och följer med. Eller om jag ska vara ärlig är det mest Tilly som går och skvalpar, Göran har alltid öronen framåt och tycker det är kul att vara ute. Idag ska vi gå vår gamla vanliga runda, den som jag träffade vildsvin på sist och därför inte gått sen dess. Den gick vi i stort sett ALLTID förut, för den är superbra, varierad terräng och underlag och man kan stoppa in alla gångarter och ett par språng i den, tar mellan 40 minuter och en timme beroende på hur mycket galopp man lägger in. Förhoppningsvis inga vildsvin denna gång.

Tänkte rida idag på morgonen, men när jag kom ner till stallet strax innan sex så såg det så himla mörkt och hotande ut att jag ändrade mig - varför gjorde jag det? Det har inte regnat en droppe sen dess, och nu är det till och med nästan ljust ute, och här sitter jag och jobbar. Jag kan LOVA, garanterat, att när jag är klar sen framåt eftermiddagen så kommer det hälla ner igen.

Tilly vilade i torsdags, och i fredags var vi hemma hos min tränare för ett efterlängtat dressyrpass. Efterlängtat av mig i alla fall. Ni vet hur det är när det gått sådär bra på hemmaplan, och man knappt kan vänta på att komma iväg och visa upp det? Och ni vet också att då är det i stort sett alltid så att det ALDRIG går lika bra som hemma? Så var det då - Tilly som gått lätt och fint på hacket här hemma var mycket djupare och tyngre i ridhuset. Galoppen - som faktiskt varit vårt paradnummer de senaste veckorna - rullade inte alls lika bra som ute. Vi skyller på tyngre underlag och bättre framåtbjudning ute och fokuserar på de bra bitarna, vilka faktiskt var många ändå. Min tränare var nöjd över hur hon lagt på sig muskler och att hon nu har en helt annan bärighet än tidigare. Hon är ju som sagt inte så förtjust i att rida dressyr på hack, men höll med mig i att det är bättre att rida på det nu och bygga muskler och förtroende för handen, och när vi kommit en längre bit på väg kan vi återuppta bettridningen.

Nu skiner solen här! Att man kan bli SUR på det!

På lördagen blev det en uteritt med tanke att busa lite nere på ängarna mot sjön, men när vi kom dit så satte någon igång att skjuta hej vilt i skogen bara precis femtio meter från oss, och det var oerhört olustigt även om hästarna inte ens viftade med öronen åt oljudet. Nu är väl visserligen jägarna här relativt hänsynsfulla och glada i oss, men jag är ändå väääääldigt skeptisk till att rida i närheten med allt man läser om förlupna kulor. Vi gick tillbaka och galopperade på ett annat gärde istället och längtar därmed nu tills de tar vall igen på alla gärdena där nere och inte bara det lilla vi red på, så man kan få ihop en ordentlig galoppsträcka.

Igår var det alltså dags för hopptävling igen och vi kom faktiskt hem med rosett! Vi hoppade bara 80 och 90 CR, och hon kändes väldigt trevlig och positiv på framhoppningen. Mer spänd på banan, och tittade lite på en reklampresenning som satt uppe, men hoppade snällt alla hinder inklusive de två titthindren (UTAN att titta), även om tekniken och sprången blev sådär ibland. Banan var INTE snäll och flera svängar var rent av för svåra för klassen, men Tilly var lydig och fin så vi fick till dem bra ändå. Så felfria, och jätteglad matte!

Hoppades på favorit i repris i nästa klass eftersom hon nu sett alla hinder, och hon var om möjligt ännu finare på framhoppningen (även om jag bara hoppade två språng och gick ut), men tyvärr så började det regna lite smått precis när vi gick in, och när vi hade hoppat hinder nummer två och var på väg till trean (som var en snäll oxer ur svår sväng) så ÖSTE det ner sådär så man lite knappt såg handen framför sig, och då stannade hon. Jag ville inte pressa mer under de omständigheterna utan hoppade ettan igen och gick sen ut. Tilly gick fort fort fort mot transporten och slängde med underläppen sådär som hon gör när hon inte är tillfreds, och sen SPRANG hon in i transporten så fort jag fått ner luckan. Så nej, ingen avskrittning direkt, för gudars vad sur hon hade blivit om jag tvingat henne att skritta omkring i det där.

Sen fortsatte det ösa ner i flera timmar, så jag väljer att se det som att jag hade tur med vädret i första klassen istället för otur i den andra.

Bild från sista hoppet, tror jag i alla fall, det ser lågt ut?

Och, jag må vara partisk, men är inte min häst väldigt bildskön?

Buskhoppning igår igen, och denna gång stod löshoppning på schemat. Hade tvingat med mamma för att filma, men har inte tittat på filmerna än, så vet inte ens om det blev något. Hade Göran med på släp igen, han fick knalla runt på vägen utanför banan med banägarens två söner i sexårsåldern (döden döden tyckte han), och det ställde till lite problem, eftersom Tilly först blev knäpp när han gick ur synhåll, och sen bara sprang åt det håll han var åt när vi föste på henne. Dvs gick han bakåt ville hon inte gå på hindren alls, och gick han framåt fick hon en jädra fart, men tvärstannade sen i hörnet precis efter (MYCKET bra för lederna, visst?)

Men bortsett från det lilla störningsmomentet så tyckte hon det var väldigt kul, och hoppade glatt och obesvärat upp till 120 utan att anstränga sig. Hade banan varit större och med bättre underlag hade jag höjt mer, ganska mycket mer, men den är så liten att det där kändes som max.

Skrittade dit ner barbacka, eller rättare sagt med barbackapad (någon måtta får det vara) och Göran vid handen. Bonden som har gård halvvägs dit har arrenderat ett gärde här precis bredvid stallet som de tog silage på igår, och kör de med traktor och stoooor släpvagn fram och tillbaka, fram och tillbaka... precis på den vägen jag rider på. När jag red ner hade han precis kommit till gärdet så då visste jag att jag hade tid på mig. Men när jag red tillbaka så mötte jag honom precis innan jag kom fram till gården, hade femtio meter kvar ungefär, och eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta för dem att lasta av fick jag ganska bråttom tillbaka. Det finns nämligen inte en enda avtagsväg mellan hans gård och stora vägen, och vad kan det vara, två kilometer ungefär? Nu är båda hästarna genuint trafiksäkra och bryr sig inte alls, MEN jag vet inte en enda häst i världen som är oberörd av att en jättetraktor med stort skramligt släp åker förbi på någon meters avstånd. Hade jag haft sadel och bara Tilly hade jag möjligtvis inte brytt mig, men barbacka och med Göran bredvid - nej tack.

Så jag travade så mycket jag kunde, och vad händer då? Gjorden till padden gick upp, och jag kan inte hoppa av och sätta på den igen (hade ju bråttom!), för jag kommer inte upp på henne barbacka utan något att stå på. Det var bara att sitta så still jag någonsin kunde, för att den inte skulle glida, samtidigt som jag ju ville trava på framåt för att hinna ut på vägen innan han kom ikapp... Det gick dock bra, men snacka om träningsvärk i magen.

Nu väntar jag på regnet för att se hur mycket det blir och om det är värt regntäcke. Idag ska Tilly få vila, fast det kanske blir en joggingrunda ändå.

En tanke angående det här med flytten: Just nu går ju Tilly i stort sett uteslutande på gärden och grusvägar, dvs ganska så hårda och osviktande underlag. Gallorna har försvunnit, så de berodde förmodligen på gräsdiet, så uppenbarligen funkar hon bra på de underlagen. Sen när vi flyttar har jag ju dock tillgång till både ridbana och ridhus, båda med avsevärt mycket mjukare underlag än nuvarande. Visst kommer jag rida ut också, mest rida ut ändå misstänker jag, men är det något jag behöver se upp med/vara orolig för?

EDIT: Här kommer en av filmerna:

Oj vilken arg liten häst jag satt på igår. Ena bakskon satt lite löst (hovslagaren kom idag så det var bra timing av henne), så ville inte rida på vägarna, utan valde en väg i skogen och längs med gärdena där det var mjukt. Där har vi gått tidigare, men det hade hon visst "glömt". I vanliga fall när det händer så skickar jag hunden framför, men hunden var i sin tur också skitsur över vägvalet (högt blött gräs är hans sämsta näst efter mycket snö), så han lommade efter oss och vägrade kategoriskt att gå framför. Och var hon inte tittig innan så blev hon det när vi kom upp längs med hägnet och det gick en kille innanför med röjsåg och slog gräs nedanför eltråden. Det var minsann så läskigt att det bara gick att stå still.

Min strategi i de lägena brukar vara att låta hästen stå kvar och titta, för Tilly står åtminstone still, hon försöker aldrig vända eller så (peppar peppar), men undrar om det faktiskt är rätt, eller om jag nästa gång bara ska tvinga förbi henne, för nu stod hon där och jagade upp sig så pass att ALLT sen var läskigt.

Gå förbi grinden - läskigt. Gå förbi vildsvinen - läskigt (de har gubevars bara DELAT HAGE). Gå förbi lösdriften - läskigt (!?)

Och DÅ brukar min vanliga strategi vara att rida fram och tillbaka längs med det läskiga i öppnor och slutor tills hästen helt enkelt sluta vara rädd av ren tristess, men det funkade faktiskt inte på Tilly, och hon blev riktigt jäkla upprörd över att hon inte bara fick gå därifrån. Jag känner henne inte tillräckligt väl heller för att veta om hon faktiskt ÄR rädd, eller om hon tar chansen att slippa undan, men hon fnorkade rejält ett par gånger, och i min värld betyder det äkta rädsla.

Så det som skulle bli en vanlig enkel vilodags-skrittur utvecklades till regelrätt dressyrpass på gärdet för att rida igenom henne efter allt det där, för spänd var bara förnamnet.

Imorse sken solen och det var svinkallt, alltså perfekt för morgonridtur, och givetvis gick jag då samma runda igen, denna gång på lång tygel hela vägen (och min kära oh-shit-strap), och DET var nog ett bra val, för allt som var läskigt igår var givetvis läskigt idag också, men eftersom jag struntade i det så kom hon liksom av sig och den totala spändheten uteblev.

Nu är de nyskodda, så tänkte ta med dem båda på springtur ikväll. Om jag orkar. Vilodag får bli en annan dag.

Hunden var som vanligt med ner till stallet imorse och han brukar inte bry sig om regn. jag hade regnkläder på mig så mig bekom det inte, men när jag gick hemåt sen och det hällregnade så fick han faktiskt nog och sprang hem före mig. Det har aldrig hänt tidigare.

Min tro om att det skulle bli uppehåll efter några timmar visade sig vara felaktig, och trots att det är 18 grader här så fick jag dåligt samvete vid elvatiden efter fem timmars konstant hällregn och bad F som bor där nere vid hagen att gå ut och sätta på Tilly täcke ändå. Får se sen exakt hur varm hon är under det och därefter avgöra huruvida täcke ska på såna här dagar eller inte. JAG fryser ju inte, men så blir jag inte blöt heller.

Vilket osökt för mig in på nästa punkt - regntäcken. Jag har tre till Tilly, ett ofodrat, ett med tunt foder och ett med tjockare foder. Det ofodrade skulle man kunna tänka sig sätta på henne utan att behöva rusa till hagen om solen tittar fram, om det nu bara inte vore så att det är svart. Jag letar alltså efter ett ofodrat regntäcke i någon LJUS nyans. Tips?

Gick upp tidigt idag igen, eller egentligen är det ju inte tidigare än vanligt, bara tidigare än det blivit den senaste månaden när hästarna gått ute. Intentionen var att rida direkt igen, även om det duggade lite, men när jag väl kom ner till stallet hade duggandet blivit ett sakta strilande istället och jag är för rädd om mina sadlar för att vilja utsätta dem för det FRIVILLIGT (man kanske skulle skaffa sig en uterittssadel?). Och tur var väl det, för när jag sen var färdig i stallet och gick hemåt så är slagregn en bättre beskrivning på det som trillade ner.

De fick dock gå ut utan täcke ändå, Tilly har ju annars flugtäcket hela tiden och kan vara skönt att gå naken ett tag - det är VARMT ute.

I fredags gick/sprang vi vår runda igen, utom de sista 500 meterna då vi red barbacka i grimma hem. Tilly är förvånansvärt trevlig att sitta barbacka på, och inte verkar hon tycka det är konstigt heller. Göran är dock en liten rund soffa att sitta på, MYCKET bekvämt.

I lördags hade jag bestämt mig för att hoppa hemma (min nyinköpta bil är på verkstad för åtgärdande av diverse fix som sannerligen borde varit åtgärdat redan vid köp - vad sägs om saknad baktorkare tex? Lånebilen är fantastisk, men har inget drag = inga träningar). Satte upp en enkel linje med två galoppsprång mellan två räcken; inhopp på max 40 och sen uthopp som började på 60 och höjdes successivt tills det låg på 110. Och jag förstår att det måste vara tjatigt när jag ältar hur fin min häst är, men hon ÄR ju det! Hon hoppade fantastiskt, och visst är det knappast någon större utmaning att hoppa en perfekt upplagd linje, men ingen tvekan och fina hopp gjorde iaf matte glad. Avslutade med några hopp på resten av hindrena, bland annat en oxer på en meter, och det gick lika bra det.

HEMMA har hon självförtroende i alla fall... På söndag är det tävling igen, vi ska bara hoppa 80 + 90 cm (KUL att vissa klubbar ordnar riktig tävling på 80 cm nu för tiden), och tänkte att jag hoppar samma linje igen dagen innan för att ytterligare spä på självförtroendet.

Igår blev det uteritt och F fick rida Göran, därför tog vi det lugnt för att se till att han faktiskt orkade, men han tuffade på som ett litet lok och hade öronen framåt hela tiden, förmodligen mäkta kul att det HÄNDER något.

Tilly vilade senast i tisdags, och fortsätter vädret visa sig från denna sida så blir det nog vila idag igen. Hade lite trista tankar där ett tag om all utebliven träning, och det halvkassa upplägget på ridningen som blivit nu under sommaren, men har bestämt mig för att strunta i det och ta ridningen nu som den blir, och samma sak med träning. Om en månad så flyttar vi och då har jag ridhus och tränare på gården, så jag kan fokusera DÅ.

Jag är så kär i min lilla häst! De fick stå inne inatt (de får stå inne ungefär två nätter i veckan - Tilly äääälskar sin box och vill helst bo i stallet jämt, så hon får komma in lite då och då för att vila sig från jobbiga jobbiga beten), och då passade jag på att prova att rida direkt på morgonen, medan det fortfarande var svalt och flugfritt. Har inte gjort det förut då Tilly är enormt morgontrött, och det var hon nu med, hon stod och slumrade till medan jag gjorde i ordning henne.

Men så fort vi kom ut blev det fart på henne, jäklar vad hon trampade på. I vanliga fall är hon rätt seg den första kvarten ute, sen lossnar det och hon kan kliva på, men nu gick hon av sig själv hela vägen. Jätteskönt som omväxling till det eviga skänklandet måste jag säga, plus att nu gick hon inte alls och tittade runt sig som hon också brukar (och som jag HATAR att hästar gör OM de inte har förmågan att fortfarande gå rakt fram och inte vingla, men det är få hästar som kan det).

Skrittade fram en lång sväng och sen blev det grusvägen igen. Hon börjar fatta grejen med den nu, galopp bortåt och trav hemåt - hon har mer power i sig hemåt och får en bättre galopp bortåt, onödigt att göra det svårt för sig. Hon känns väldigt positiv och trevlig nu, förstår vad jag är ute efter och gör verkligen så gott hon kan. Ska försöka boka in en dressyrträning nu i nästa vecka också, det ska bli intressant att se om min tränare ser samma skillnad som jag känner.

Igår var det ju busk-hoppning, och vi hoppade bara studs, fyra på raken, som höjdes successivt från kanske 60 till 90. Aaaningen korta avstånd, och superbra träning för Tilly som måste jobba på med sina framben också. Sista gången sänkte vi igen till omkring 70, men Tilly trodde fortfarande att det var 90 och tog i för kung och fosterland och jag önskade SÅ att någon hade kunnat filma, för det kändes så bra. Inte så mycket mer att tillägga om den träningen faktiskt, studs är studs och mer gymnastik än hoppning som så, och hänger faktiskt mer på hästen än på ryttaren. Jag fokuserade på att lägga henne rätt till första (och lyckades faktiskt med det samtliga gånger, yey me), och sen satt jag bara och lät henne hoppa som hon ville. Eftersom jag rider ensam blir inte hoppassen så långa, kanske 20 minuter effektiv tid, men det är ju trettio minuter dit och tjugo hem också (tjugo hem både pga ökat tempo i skritten och för att jag travar en del då också).

Göran fick hänga på ner och sonen till hon som har banan fick sitta på honom medan jag hoppade. Han är fem år och väger max 20 kilo, och Göran utnyttjade det skamlöst tills jag fick tag på ett dressyrspö och vallade runt honom som en ko - då fick han lite mer fart till femåringens stora förtjusning och masade sig till och med över ett par hinder. Lustigt ändå hur ponnyer är, han är framåt och ambitiös när jag rider honom, men SLIPPER han jobba, ja då skiter han i det.

Var på återbesök hos John i måndags och besiktigade Tilly för att kunna försäkra upp henne. HELT fribesiktigad blev hon - i ben, i rygg och i rumpa. Han gjorde böjprov till höger och vänster utan några som helst problem. Första gången han tittade på Tilly fick han ju inte ens komma nära hennes rygg och rumpa, hon fick ju lugnande bara för att han skulle kunna klämma lite, och longeringen var mer skutt och spark än trav. Nu kunde han till och med böja höger bak (som hon fortfarande inte gärna lyfter lika högt som de andra benen - smärtminne?), och longeringen var en lugn och sansad affär.

Så skönt! Hon är helt frisk, gallorna behövde jag inte oroa mig för och hon är så FIN just nu. Rund (lite FÖR rund faktiskt!) och blank, och har börjat utveckla sin personlighet (vilket inte hela tiden är av godo ska jag säga).

Passade på att trimma lite på deras utebana när jag ändå var där, får ju ta alla tillfällen till "riktig" ridning som jag får, och det måste klassas som det absolut bästa ridpass jag haft på henne. Mjuk som smör, positiv till allt och nu kan hon faktiskt bära sig på ett helt annat sätt. Hennes utveckling har gått så fort den senaste månaden, och jag vet inte riktigt varför, för någon organiserad ridning har jag då rakt inte bjudit på, men det kanske var precis det hon behövde? Skolor, skänkelvikningar, tio meters galoppvolter (var ju tvungen att prova), ALLT satt som en smäck. För att inte tala om GÅNGEN, som hon ju inte haft någon att tala om - den är fortfarande inte särskilt märkvärdig, men det finns i alla fall ett embryo till något flashigare där, och nu svarar hon faktiskt för sitsen UTAN att lägga sig i handen.

Avslutade med lite studshoppning på de hinder som redan stod framme, och samma sak där: positiv och lyhörd, jag kunde reglera henne fram till hindren och hon hoppade lugnt och balanserat.

Innan detta pass har jag knappt ridit något utan hon har gått med mig och F, och Göran vid handen på vår 8 km-runda. Vi har kört intervallträning, 500 meter gång, 500 meter löpning, och hästarna har helt enkelt fått haka på bäst de kan, dvs i rask skritt och sen långsam trav, vilket ju är helt perfekt konditionsträning. Folket här i byn MÅSTE undra vad tusan vi håller på med alltså, hälften av gångerna de ser oss så sitter vi inte ens på hästarna utan knallar runt med dem i koppel. Men vadå, ska vi ändå ut och springa och hästarna är snälla och med på noterna är det ju perfekt att kunna träna även dem utan ridbelastning. Och då finns det ju ändå utrymme för mig att faktiskt rida samma dag, det orkar hon ju mer än väl av. Mest är det för Görans skull dock, han behöver få upp flåset igen och longera var inte hans kopp te direkt, i alla fall inte utan rejäl longerpisk, och då är det här ju ett bättre alternativ för alla inblandade.

Ikväll busk-hoppträning, och det ser jag fram emot!

Hovslagaren har tittat på bilderna i förra inlägget och ett par till och fällt omdömet ridbar, eller rättare sagt "ingen fara". Nu är jag dock ÄNDÅ rädd att det ska vålla problem och väljer därför att handskritta henne åtminstone tills på måndag då John kan kolla på hoven. Jag handskrittar ju Göran nästan varje dag ändå så blir ju ingen skillnad - får helt enkelt ha två hästar på släp istället. Idag blir det några kilometer på grusväg, närmaste bestämt åtta stycken, om någon timme när det är svalare.

Funderade på att helt enkelt släppa ut i sommarhagen och ge en veckas vila, men tycker att hon vilat nog som det är just nu ändå, plus att det är läskigt mycket bromsar här nu. De går för närvarande i lösdriften, och ääääälskar själva "stallet" och står där hela dagarna, för där är det i det närmaste insektsfritt.

Systers sexåriga bonusbarn är här tillsammans med syster och bebis och tjatar om att få rida på "Maja". Göran ser ju precis ut som Maja, och mig spelar det ingen roll vad hästen heter. Vis av erfarenheten vet jag nu dock att det bara är tjat och ingen verkstad, när vi väl kommer ner till hästarna (efter timmar och åter timmar av tjat) så vågar hon inte.

Ungefär SÅ mycket händer det här i värmen!

Åh jag blir så trött på att det alltid är nånting! Vid intag i förrgår kväll så tyckte jag att det lät så himla konstigt om Tilly när hon gick. Knirr, knarr som en gammal lagårdsdörr. Gick lite fram och tillbaka tills jag lokaliserat oljudet till höger framhov, och när jag tittade närmare på den då har den lilla liiiiilla sprickan hon haft där, helt plötsligt blivit en jättespricka, som gör att det KNARRAR när hon går.

JAG vågar i alla fall inte röra på hästen då?! Hovslagaren är på semester, fick jag reda på för någon timme sen, efter två dagars ihärdigt ringande och smsande (liksom, prata in nytt svararmeddelande någon?) Jag vill ju bara veta om det är något att oroa sig för, och om det ÄR det, NÄR kan vi lösa det? Hon är absolut inte halt och känner inte av det, men eftersom det knakar i hoven när hon går på den så vågar jag inte belasta den med ridning, och skulle helst vilja ha henne på box också.

Vet att man kan cementa igen sprickor i hoven, och det kanske behövs här, möjligtvis en ringsko också för att ytterligare fördela trycket.

Och åååååhh, hon som gick så himla fint i förrgår! Jag ville liksom inte sluta rida, och längtade på kvällen till nästa dag (då det var hoppträning som jag naturligtvis fick ställa in). Jag orkar inte!

Hovis smsade då till slut att han var på semester och återkommer måndag, och när jag då svarade och bad om ursäkt för att jag jagat honom (kunde ha undvikits med tidigare meddelande bara...), så skrev jag att jag var lite desperat och varför. Han svarade att han skulle ringa upp, så jag tog två bilder och mmsade honom så länge, fast han har inte ringt än, och något säger mig att han inte kommer ringa idag heller.

På måndag har vi dock återbesök för John, så om inte hovslagaren kan ha sagt något tills dess så kanske John kan säga lite mer. Men tills dess vet jag inte vad jag ska göra? Självhäftande linda över hela hoven så det inte riskerar att gå upp? Jag vill ju bara veta hur allvarligt det är, och jag blir skitledsen om hon måste stå IGEN, men då VET jag i alla fall det, och då får de gå ut på riktigt bete tills det växt ut igen, men JAG VILL VETA...

Såhär ser det ut i alla fall. Här står hon på hoven:

Och här håller jag upp den:

Det är upp och ner det här med att ha häst =) Gårdagens tävling var både bra och dålig. Fick med mig älskade sambon som hästskötare när F plötsligt bestämt sig för att hon inte orkade (nackdelen med att förlita sig på 16-åringar är snabba humörkast), för även om jag mycket väl kan åka på tävling ensam, och gör ju så också oftast, så är just fälttävlan tillräckligt stressigt och nervöst ändå. Bara en sån sak som att brodda själv, det är ju urjobbigt. Nu senast jag hoppade på gräs så broddade jag ju själv, och då stod Tilly helt sonika lös under tiden, för jag tänkte som så att om jag håller upp en hov kan hon ändå inte gå någonstans, och hon stod med huvudet mot ett staket, så hade hon dragit till sig hoven så hade jag ändå hunnit ta tygeln. Jag kan även utan problem binda henne vid transporten, men trots att jag då binder grinskaftet i ett balsnöre som jag sen bundit i transporten, så känns det lite obehagligt.

Pluspoäng alltså till min pojkvän, som dessutom tycker att hästar i allmänhet och tävlingar i synnerhet är döden. Nu är Tilly ganska förtjust i honom, vilket ALLA djur märkligt nog är, så HELT emot hästar är han ju inte. När hon stod och pussade på honom medan jag broddade ur så var han ganska nöjd.

På grund av elfel och däckfel så kom vi iväg en aning senare än tänkt, tur då att jag redan hade en ordentlig marginal. Det blev dock ändå knappt om tid till framridning, men Tilly kändes väldigt fin och mjuk, trots ridning på bett (och därtill tredelat, som vi ju aldrig rider på utom på tävling, dumt av mig vet jag, men det finns en tid för allt, och vi är inte där än). Fick vänta lite innan insläpp, vet inte vad de gjorde där inne, men helt plötsligt blev jag supernervös, vilket jag ALDRIG är innan dressyrtävlingar, och fick ägna energi åt att trycka ner den nervositeten för att inte påverka Tilly som är väldigt känslig. Hon hann bli påverkad ändå märkte jag sen, men lite var det miljöbytet också (framridning på grus/gräs, sen inkallning till collecting ring bredvid 100-klassens dressyr-ring, och sen själva ritten i ridhus - kan tycka att det är orättvist mot orutinerade ryttare/ekipage med så många miljöbyten och att 100-klassen gott kunde gått därinne istället). Oerhört onödigt att bli nervös dessutom med tanke på att jag inte bryr mig ett DYFT om resultatet i dressyren under fälttävlan, plus att programmet var enklaste enkla tänkbara, tom med tillåten lättridning programmet igenom, vilket jag utnyttjade såklart.

Själva ritten blev mycket av och på, jag hade svårt att fånga upp henne utan att hon spände sig, vilket resulterade i en hel del missar som drog ner resultatet, men överlag är jag nöjd, särskilt med galoppdelen som blev väldigt fin, och där vi gått framåt mycket den senaste tiden. Brydde mig inte om at hämta protokollet, men fick 30 straff högre än ettan, så poängen var nog rätt usla.

Därefter byte till hopputrustning och framhoppning på ett gärde med högt gräs och grova hjulspår... nej det var ingen höjdare. Hon hoppade jättefint på räcket, och stannade på oxern, trots att hon låg PERFEKT, så nu har det ju verkligen gått troll i det där. La till spöet och hoppade igen, och då hoppade hon riktigt fint och matte var med och allt, så då hoppade jag räcket två gånger till och gick sen in på banan.

VÄRLDENS konstigaste bana, med bla 90 graders sväng till maxad naturfärgad oxer som hinder nummer två och två vägar där man var tvungen att SNIRKLA mellan hinder till nästa, en MAXAD trippelbarr i uppförsbacke, och en linje med kombination ett galoppsprång och sen tre galoppsprång till en kulvert... inte var det någon snäll bana för debutanter inte.

Tilly stannade givetvis på oxern som nummer två, men hoppade fint andra gången när jag rutit lite åt henne. Hoppade tre, fyra och fem fantastiskt, och jag blev jätteglad, för både fyra och fem var riktiga titthinder. Sexan var den maxade trippelbarren som hon också stannade på, men som hon sen hoppade SUPER, och då blev jag så himla glad att jag glömde att det var ett dogleg till sjuan och då missade vi den också... uteslutna.

Så på ett sätt är jag SKITSUR, för att jag missade vägen, hon sög tag i hindret när jag väl ridit mot det, men vägen var för konstig för att jag skulle våga hoppa och styrde därför undan, men hon hade nog hoppat, och de tre sista hade hon lätt hoppat, för det var enkla hinder även om serien i sig var konstig. Dvs min ryttarmiss gjorde att vi inte fick rida terrängen vilket ju som sagt är hela poängen med fälttävlan. MEN samtidigt är jag jättenöjd med min lilla flicka som hoppade bättre än någonsin och som gjorde en helt okej dressyrstart, så det är ju det jag får fokusera på istället.

Jag är också faktiskt glad över att jag är en sån ryttare som KAN göra det. Alltså, jag vet att dressyren säkert såg gräslig ut tidvis, men jag är glad för de bitar som GICK bra, och alltså berömmer jag min häst massor när vi är klara. Samma i hoppningen, visst stannade hon två gånger, men det var ju på banans svåraste hinder, och hon hoppade när hon fått titta och hoppade resten med gott mod och fin teknik, så alltså klappar jag henne och berömmer ut från banan trots att vi blev uteslutna. Så var jag inte som ponnyryttare kan jag säga...

Varit i Sthlm i två dagar så Tilly fick vila, vilket inte känns optimalt innan en större tävling, men bara att bita ihop, jobb är jobb. Idag red jag dock igenom henne och kände henne lite på pulsen utan att helt trötta ut henne. Har som sagt inget bra ställe att dressyra på, så red på en av gärdesvägarna eller vad man ska kalla det för, två hjulspår med gräs i mitten, men det är nygrusat och mycket tjockt med grus, så underlaget är faktiskt riktigt bra. Dock går det ju bara att rida rakt fram, och sen vända, rakt fram, och sen vända... men vägen är en 700 meter lång, så vi hinner med en hel del innan det är dags att vända.

Och OJ vad fin hon var idag! Trots att jag inte ridit igenom henne i dressyren på länge nu så känns det ändå som att varje gång jag sitter upp och RIDER så går det bara bättre och bättre. Nu KÄNNS det vad hon kommer bli, och om ett år, då ni, då sitter jag på världens finaste dressyrhäst.

Imorgon är det som sagt vår första riktiga fälttävlan, och jag har fått optimala starttider. För stackaren som startar först (kl åtta på morgonen) är det sex timmars väntan till terrängstarten, men jag startar inte förrän tolv och sen startar jag terrängen omkring fyra, vilket med framridning och veterinärbesiktning ju innebär endast dryga två timmar för Tilly i transporten, vilket känns precis lagom för att hon ska kunna vila sig lite. Hade de haft boxar att hyra hade jag ju inte haft något emot längre väntan, men att stå och hänga i transporten gör ju ingen häst glad, även om jag tänkt ta ut henne och låta henne stå och beta någon halvtimme i mitten (om det inte regnar, vilket det - peppar peppar - inte ska göra).

Nu är ju förstås risken överhängande att vi följer vår tidigare trend och vägrar ut oss i hoppningen och därmed inte får starta terrängen, men den dagen den sorgen, och då kommer vi åtminstone hem tidigt. Synd dock att Sverige är så kassa på att anordna renodlade terrängtävlingar, för att för i alla fall majoriteten av de jag känner som rider fälttävlan så är det ju DET som är grejen. Kunde man slippa tävla de andra två grenarna också så skulle nog många skippa det. Jag tävlar gärna hoppning och dressyr, eller i alla fall hoppning, men under en fälttävlan är det ju onekligen terrängen man ser fram emot.

On another note så passade jag på att kolla två stallplatser igår när jag ändå var i Stockholm:

Alternativ 1: större anläggning, ca 30 boxar, ridhus, ridbana, rundcorall, tränare på gården i hoppning och dressyr, fina ridvägar, en kvarts transport till enorm anläggning med bla terrängbana, allt foder ingår, hagvistelse och hagkompisar efter behov, in- och utsläpp och fodring ingår, täckesservice, mockning gick att köpa till för 70 kr/gången eller 700 kr/mån. Anställd personal som utför även andra tjänster vid behov mot tillägg. Sadelkammare, tvättmaskin, fikarum, dusch osv. Ligger 30 minuters bilväg från lägenheten, JOBBIGA 30 minuter med rödljus, rondeller och trehundra gubbar i keps ska tilläggas.

Alternativ 2: liten anläggning hemma på en gård, sex boxar, ridbana, fina ridvägar, fem minuter till sagda stora anläggning eller en kvart till en annan (fast det är egalt i den här delen av Sthlm egentligen, det kryllar ju av tränare och ridhus). In- och utsläpp och fodring ingår i veckorna, helgen kollektivt. Täckesservice, hagvistelse och hagkompisar efter behov. Mockning gick nog att byta till sig med de andra inackorderingarna (jag tar en dag, de tar en annan eller dylikt, detta är en tjänst jag måste ha tillgång till då jag vet att jobbet gör att jag inte alltid kan ta mig till stallet, och jag vill veta att hon blir omhändertagen då ändå). Stråfoder ingick, inget annat. Mycket mer plats för täcken och annat, men inget fikarum eller dusch eller sånt (fast det har jag inget direkt behov av ändå). Drygt tio minuters bilväg hemifrån, tio ENKLA minuter också. Dock urjobbig ägare till stall och gård, sån där som blir personlig två minuter in i samtalet och bara pratar om sitt.

Vad skulle ni valt? Priset är exakt samma för båda (jag har inte bråttom och ska kolla på fler, det dyker ju upp nya platser hela tiden, men de som finns försvinner också direkt).