Fått försäkran om att T kommer vara smärtfri inom rimlig tid om hon bara går och skrotar, så då blir det så. Ett halvår på lösdrift eller liknande, sen test på klinik igen. Ser det bättre ut då så fortsätter vi på det spåret, annars får jag ta annat beslut då.

Vad ska jag göra med de eoner av tid som frigör sig utan häst tro? Särskilt som jag är nybliven singel också. Elände.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Gårdagens uppföljningsbesök på klinik blev en väldigt lång dag, med sprutor, bedövningar, släckta hältor och röntgen, och en Tilly som blev argare och argare, till den punkt där hon faktiskt fick nog och blev så upprörd som jag faktiskt inte trodde hon kunde bli.

Till slut blev dock beskedet att Chris inte kunde lista ut vad som var fel, att leta efter felet skulle ta väldigt mycket tid, resurser och pengar i anspråk utan att kunna ge löfte om att kunna hitta det ens då,  och att alla återkommande och runtflyttande hältor innebar att han tyckte det var bäst att låta henne somna in.

Alternativt kunde hon få gå i hage i ett halvår-ett år och sen skulle vi undersöka igen och se om saker och ting läkt ut så pass att det gick att felsöka bättre då. Inser ju dock att det är ett halmstrå jag fått, och att Chris mest sa så för att mildra chocken lite - jag tror inte att han egentligen tror på att det kommer ändra någonting.

Jag är fortfarande i chock tror jag, för jag har inte riktigt förstått det hela än, det känns inte verkligt. Jag är definitivt inte beredd att ta beslutet än. Kan inte avliva min fina lilla prinsesshäst, som är allt jag önskat mig i en häst.

Just nu lutar jag åt att ställa henne på lösdrift i ett halvår och se vad som händer sen och ta beslutet då. Måste dock prata igen med Chris mer i detalj om hon har väldigt ont eller inte, och om det onda kommer gå över i rimlig tid, för om han inte tror det så har jag ju inget val. Men om det kan läka ut och hon kan ha det bra i en hage så länge - so be it. Då har jag i alla fall försökt.

Åh jag glömde ju en grej från igår också. Chris ville se henne riden, och för att jag skulle få känna om hon kändes annorlunda nu när han släckt hältorna. Hade ingen utrustning med, så fick låna av Ankan, men hon hade inget hack, så jag fick rida på bett. JAG hade heller inga grejer (fast det hade jag ju i bakluckan, men det var inget jag kom på just då), så fick sitta upp hjälmlös och i tunna sneakers.

Så, bett, inga skor, oriden häst, nyss sederad, och så tittade ALLA på... herregud vad hemskt det var. Hon var jätteseg, så fick driva i varje steg, tog naturligtvis inget som helst stöd på bettet, och när Chris bad mig sänka henne lite var det omöjligt. Usch, det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på det, jag kände mig som en total nybörjare, kan bara tänka mig hur obegåvat det såg ut. Om jag bara hade sett mig rida där och då hade jag dissat mig totalt, tur då att jag vet att hon ju går som en dröm på hacket.

Hon ska ridas väldigt rund sen när vi fått bukt med ryggen, så då får hon bara gå på hacket sen eftersom hon trivs allra bäst på det och går att reglera på ett helt annat sätt. Bett får vi väl börja om med, igen, senare.

Alltså, nu har ju inläggen lagts på hög, för att jag inte skrivit beror rakt inte på att jag inte haft något att skriva om. Hade en tanke om att bakdatera inlägg och skriva som vanligt, men nu minns jag inte längre vilka dagar eller i vilken ordning saker hänt, så jag nöjer mig med en sammanfattning:

Tillys förbaskade sår läker/läkte inte, av någon anledning, för gudarna ska veta att jag skött det enligt skolboken. KAN ju ha något att göra med all lera, och att det sitter rörligt till precis över kronranden. Jag har ridit på som vanligt, för hon har inte verkat särskilt påverkad av det, i alla fall inte till en början.

Tre medryttaraspiranter hade jag ute, varav en red minst dåligt (vilket ska ställas i sammanhang till att T knappt går att rida på bett), så hon fick komma tillbaka och rida lektion för K, som sen skulle få säga sitt. Fem minuter in hade jag dock bestämt mig för ett nej, detta grundat på flera olika saker. Dels så bad jag henne att under uppvärmningen inte sätta någon press på henne, utan bara försöka rida henne rund och låg. Det fick svaret "Men då jobbar hon ju inte korrekt?!". För mig är inte uppvärmningen en tidpunkt då man "arbetar" hästen per se, den går ut på att hästen ska få jogga igång, böjas igenom och bli varm i kroppen. T tycker dessutom om att gå rund och låg, och då får hon gärna göra det så vi börjar träningen nöjt och harmoniskt.
Dels så lyckades hon inte rida hästen i form en enda gång. Och, som sagt, jag vet att hon är svårriden på bett, men människan utgav sig för att rida msv-dressyr, vilket JAG inte gör, och jag kan rida min häst i form. K tyckte att vi skulle fråga om hon istället ville bli medryttare på en av hennes hästar, men hon blev så jävla förbannad när jag sa nej och ställde frågan. Hon hade minsann andra erbjudanden, tex rida på en 150 000 kronors-häst, så det ville hon inte alls.

Oh well. Har gett upp att försöka hitta någon vettig som kan rida hästen som medryttare, och det lutar åt att jag kommer hitta någon som jobbar med detta och kan rida henne mot betalning istället.

T har alltså gått klockrent för mig på hack, riktiga drömpass har vi fått till, och vi har tragglat vidare på bett och även där lyckats få liiiiite lite stöd, så det artar sig. Men, sen började hon ställa utåt igen... I samband med detta började hon bli varm i benet där såret satt och hon fick därför vila i ett par dagar. I måndags kom et'n som ibland ger lektioner i vårt stall och undersökte henne, och hon tyckte att hon visade ömhet i korset och i höger bak. Provade att rida henne i tisdags, och hon var konstigt nog väldigt nöjd med att bli riden, frustade och ville gärna jobba på, men var tydligt stel och gick helst väldigt mycket på bogarna. Var bara att boka tid för Chris igen, och igår var vi alltså ute på Karlslund och gick igenom henne igen.

Och då är hon halt på tre ben (fast INTE det som såret satt på), och ytterst öm i ryggen. Stackars min fina lilla häst vad hon får utstå. Behandlades överallt, och sen ska vi till kliniken på Hölö för uppföljning. Vi har ju redan varit där och röntgat benen när hon fick diagnosen hovledsinflammation (samma nu), men det var inte Chris som gjorde undersökningen, och jag gissar att han vill gå igenom hela hästen med lupp och ta reda på vad som orsakat problemet. Själv är jag bara livrädd att det ska visa sig att hon helt enkelt inte håller för ridning, jag vill inte ens tänka på saken, jag vill inte bli av med henne, hon är min stora kärlek, och det ska väldigt mycket till innan jag ger upp hoppet om henne.

Måste för övrigt varmt rekommendera Chris Johnston som veterinär, han är så himla bra. Lugn och trevlig, rolig till och med, tar sig tid att prata med ägarna, lugn i hanteringen med hästarna, och inte bara "vi sprutar, så kommer du tillbaka om två veckor så ser vi vad som hänt". Stilig är han också, och så pratar han så himla härligt, synd att han inte är 20 år yngre ;)

Karlslunds gård kan jag också hissa, det har jag visserligen gjort förut, men det skadar inte att göra lite mer reklam. Ann-Catrin och Henrik som driver rehabet är fantastiskt gulliga och omtänksamma, de har hjälpt mig hur mycket som helst med Tilly, och jag är otroligt tacksam för det.

Egentligen skulle jag gått tömkörningskurs på lördag, men eftersom hon inte ska gå så hårt så tycker jag att det inte är någon idé, utan jag kollar om jag får låna "unghästen" istället. Henne skriver jag mer om senare.

Skulle ju egentligen ridit en terrängtävling i lördags, men den blev inställd pga det myckna regnandet, så då åkte vi till P&J istället och passade på att debutera 1,10 på hemmaklubben.

Eller, ja, så var planen i alla fall. Vi inledde med en meter, som gick bra, utom det att matte satt och sov fram till ett hinder som hon därmed stannade på. Hon kändes inte lika sugen på att hoppa som vanligt, och det har ju blivit lite olika events på sistone, så det kanske inte är så konstigt. Funderade därmed direkt efter på om jag skulle hoppa 1,10 eller stryka mig, men bestämde mig sen för att gå in i alla fall, hoppa några hinder för att känna efter och sen utgå om hon gjorde det bra.

Skulle bara in på framhoppningen igen för att galoppera några varv (bara några få starter mellan mina båda), när från ingenstans det kommer en galen fux och springer rakt in i T. Ironiskt nog är T efter vad jag kan se, den ENDA häst på hela tävlingsområdet som har röd rosett i svansen. Detta har jag ju inte för att hon är elak på något sätt, utan för att hon blir stissig av andra hästar, och kan slänga sig vid möten. Min första tanke är därför att hon har blivit rädd, vilket ligger nära till hands att tro, men hon verkar hela opåverkad. Haltar heller inte, och har inte fått några skador som jag kunde se, så jag går in i 1,10 och hoppar de fem första hindren, vilket går galant, det kändes inte ens högt, och sen går vi ut.

Inte förrän vid transporten ser jag att hon fått en trampskada på vänster bak, som blöder massor massor. Troligen blödde den inte innan vi hoppade, men satte igång av ansträngningen. Mitt dåliga samvete är monumentalt, och vi åker hem och tvättar sår i en halvtimme.

Nu visade det sig att såret inte är så farligt, det är mest bara ett hudsår med en flik som är skarp och lättvättad. Sitter dåligt till några cm över kronranden och är svårlindat, men med vetrap löser man det mesta. Hon fick stå i söndags, och så tömkörde jag igår, och hon går rent, är inte öm och såret har redan blivit mindre, men jag undrar jag om vi alltid ska ha sån här otur?