För övrigt red jag B-ponny igår. Det såg.. lustigt ut.

Vi fick ett par pallar med fodermorötter för ett tag sen. Ett par pallar morötter är VÄLDIGT MYCKET MORÖTTER; även om vildsvinen får sin beskärda del så tuggar hästarna morötter morgon, middag och kväll. Så varje morgon, om hästarna inte går på betestillvänjning, så häller jag ut en säck i hagen samtidigt som jag lägger ut dagens hö, och så står de där och mumsar. Det är faktiskt goda morötter, så jag fattar att de inte är trötta på dem än.

Den lilla hunden tycker också om morötter, så såhär såg det ut imorse:



Sekunderna efter så stod hunden och min häst och samsades om samma morot. Som sagt, tur att man har snälla hästar. Och ja, jag håller ögonen på dem.

Den nya ponnyn blir bryskt bortjagad av F's ponny om hon kommer för nära sällskapsshettisen, så hon fick sina morötter på behörigt avstånd. Shettisen älskar alla andra hästar, så hon är inte alls svår att vänja in, och min häst likaså, men F's ponny är lite av en bitch, så hon brukar framhärda i att vara en häxa den första veckan. Min häst har dock förbarmat sig över henne, och äter (motvilligt) hö tillsammans med henne så hon ska slippa vara ensam. Visst är hon söt?

Okej, kanske inte jättesöt på den där bilden, men jag lovar, väldigt söt irl.

Det här med ridning är ju i mångt och mycket en väldigt insnöad sport. Ta F och mig som exempel. Jag tränar allt, dressyr, hoppning och terräng, för att jag tycker att allt är kul, och för att jag har en häst som klarar alla grenar (och med "alla" menar jag ju då de tre vanliga, det finns ju en uppsjö andra grenar till). F tränar bara hoppning och terräng, för hon är 16 och då ska de gå fort, och dressyr är ju bara såå tråkigt. När jag får tillfälle så tränar (och tävlar) jag gärna hennes ponny i dressyr också.

Så, dressyr går att träna hemma, hoppning också, och vi har en enklare terrängbana byggd hemma på gården, men det är ju inte samma sak som att träna för tränare. Så en gång i veckan tränar jag dressyr för tränare, ungefär varannan vecka, eller lite oftare, är det hoppning, och nu när fälttävlanssäsongen kommit igång är det terrängträning varannan vecka också.

Min NÄRMASTE träningsbana ligger 35 minuter bort med transport.. Terrängbanan ligger en och en halv timme härifrån. Tre timmars åka, en och en halv timmes träning, en halv timme innan och efter för att göra i ordning.. det blir rätt bra med tid det.

Nitton utbrast surmulet häromdagen "..och nu är det ju tävling varje helg också.."

Ja, det är det. Och så rider vi i stort sett varje dag, och så är det de där gångerna när jag "bara" ska ner i stallet för att.. och det ska "bara" ta en kvart.. och så är det de andra gångerna när jag behöver Nittons hjälp med något tungt eller svårt, och det ska "bara" ta en timme.. eller alla de andra gångerna när vi gör något som är hästrelaterat, som typ bygga om terrängbanan och han vackert får vänta med mat tills vi är klara.

Jag har en väldigt tålmodig pojkvän. Som dessutom utan alltför mycket knot faktiskt hjälper mig med tunga och jobbiga saker, som följer med till träning och tävling om jag ber honom (och det inte finns någon annan utväg), som stannar hemma bara för att hjälpa mig lasta osv. Jag har till och med anmält till en hopptävling på hans födelsedag utan större protester från hans sida.

Visst, det är på förmiddagen, och han kommer få bra present och god mat senare, men ändå, pretty great, huh?

Men vad jag ville komma med det här är att hästmänniskor lägger ner väldigt mycket tid, och ännu mer pengar på sin sport/hobby/livsstil, och engagerar sig i den på ett sätt som andra sporter inte ser maken till. Visst går det att lägga tid och pengar på väldigt många andra sporter också, men när ett levande djur är inblandat så är det oundvikligt. Och det är en sjukt tuff sport, både fysiskt och psykiskt, för en häst går inte att bestämma över som man kan bestämma över en boll, och de skadar sig, och testar, och ska ha skötsel vareviga dag.

Men det är också helt galet kul, och tillfredsställande när allt går bra, och vi har så otroligt roligt med våra hästar och vår träning. Ingen av oss ligger på någon högre nivå, och har inget intresse av att komma dit heller, men vi har haft turen att för det första hitta hästar som glatt är med på det mesta, och för det andra har vi jäkligt bra tränare, och för det tredje fin uppbackning hemifrån båda två.

Jag ska ta kort en dag på hur det ser ut på våra ridturer: först går oftast jag med störst häst med störst steg. Sen kommer Fia på sin ponny, och efter henne kommer den lösa sällskapsshettisen (som allra helst vill gå först, och under jobbiga dagar även vildsint försvarar den åsikten). Den lilla hunden utgör baktrupp, fast han vill också helst gå först. Erfarenheten har dock lärt honom hästspråk, och när shettisen svingar på huvudet vet han sin plats.

Vi har tur som har så hundvana och snälla hästar. Vilket är både bra och dåligt, eftersom hunden leker med hästarna (och de leker tillbaka), och går runt dem utan problem, men ibland med lite för mycket självförtroende, och för lite koll bakåt. Om han någon gång hamnade med en häst som INTE tyckte om hundar kunde det gå illa.

Vi är alltså ett helt menageri som är ute och går. Och imorgon så kommer det ytterligare en sällskapsponny hit, en liten ridskoleponny som inte ville vara på ridskola längre, och som annars skulle avlivas. Vi har letat efter en för att shettisen ska slippa vara själv om vi båda åker på träning eller annat. Och på tisdag kommer mamma hem från Cypern, och hon har med sig tre hundar till.

Menageri var ordet. Och oj vad långt detta blev!

Min häst skötte sig exemplariskt på vår första gemensamma hopptävling, och jag är supernöjd. Att han sen petade ner en bom får tillskrivas min usla taxeringsförmåga. Hund skötte sig också (som vanligt) exemplariskt och charmade folk till höger och vänster. Ibland älskar jag att ha djur.

I morgon ska de få komma upp hit till torpet och beta ner mina ängar lite. Älskar att sitta och jobba och kunna se dem genom fönstret.