På sin plats med lite uppdatering om hur det gått med Tilly tror jag minsann. I onsdags red jag mitt absolut bästa pass på Tilly någonsin. Jag satt på en lyhörd, vaken och lydig häst, som glatt och med fint påskjut gjorde allt jag bad om (hon SKULLE ridas som vanligt fram till och med undersökningen, det är inte jag som är knäpp). I torsdags var vi på plats för undersökning, som började med att veterinären efter longering konstaterade orenhet, men kunde inte avgöra exakt var, mer än att det var mer markant i vänster. Därför bedövades vänster bakknä, och efter ny longering konstaterades att hästen nu var oren i höger och att det därför förmodligen satt högre upp. Ultraljud visade lindrig inflammation i korsryggen (och det är därför jag kunnat rida normalt mellan vilodagarna). Hon sprutades i korsryggen, i rumpan, och för säkerhets skull i båda bakknäna. Ska nu skrittas 30-45 minuter om dagen i tre veckor, därefter återbesök, och möjligtvis ny behandling. Löpbandsträning en till två gånger i veckan (som tack och lov går på försäkringen).

Är alltså rätt nöjd med läget, dels för att jag fått en diagnos, dels för att den blivit behandlad, och dels för att det inte är allvarligt. En månads bortfall är ju inget att bry sig om, eller om det nu kan bli två månader med igångsättning, det spelar ju ingen roll, huvudsaken är att hon mår bra. Är dock en aning bekymrad över VARFÖR. Varför har hon fått inflammation i korsryggen? Jag har inte ridit hårt, jag har inte krävt för mycket, jag har inte hoppat för mycket, och veterinären har sett underlaget och tycker det är helt okej. Vad kan det då bero på?

Jag löser skrittandet (vid hand) genom att ta med henne på hundpromenaderna rätt ut i skogen. Två flugor i en smäll, och på så sätt blir inte 45 minuters skritt så himla tråkigt. Första dagen tänkte jag att detta kommer bli mitt livs bästa träning eftersom Tilly trampade på i sån racerfart, men redan nästa dag hade hon kommit på att det bara vara samma-samma och har nu sin åsikt om promenader fullständigt klar för sig ("ovärdigt!"). Det är seg åsna med öron rakt ut åt sidorna bakom mig, längst ut i grimskaftet. I alla fall på väg bort. När vi vänder har jag istället en mule stadigt planterad i nacken.

Är för övrigt glad över den tid jag lagt ner på att hantera henne och göra henne till en trevlig individ även från marken. Hon har fint hästspråk och läser mig bra, klampar aldrig på mig och håller sitt avstånd med hovarna. Tycker jag att hon går för nära behöver jag bara vända på huvudet, och är hon riktigt upptrissad av något får jag brösta upp mig mot henne så vänder hon undan direkt. Igår så vände jag bara en aning på huvudet en gång för att kontrollera att båda hundarna var med, och genast fick jag ett pip tillbaka (surkärring).

Tilly fick vila musklerna i onsdags, och så red jag ett kortare pass igår, bara för att känna om jag kände någon skillnad. Och det gjorde jag! Hon gick fortfarande helst utåtställd i höger galopp, men hon frustade nöjt precis HELA tiden även i det varvet. Kände lite på den förvända vänstergaloppen, och då gjorde hon självmant ett klockrent byte till höger (har aldrig hänt förut). Nu ska sägas att hon fick två doser Djävulsklo på onsdagen, och det är tre dagars karens på det, så effekten satt förmodligen fortfarande i, plus att hon som sagt fortfarande stretade åt vänster och ville gärna byta volt. Så, ganska svårt att säga om behandlingen givit effekt, och i såna fall hur mycket.

Ska rida lite mer avancerat idag, och på bett tänkte jag, får se om det gör någon skillnad. OM vi kommer fram till att hon "bara" behöver lite knäck och lite knyck för att må bra så är förmodligen Djävulsklo en bra grej att ge henne, så hon kan fokusera lite mer på vad vi gör utan obehag.

Hon var givetvis inte med på hoppträningen, men tränare K hade tidigare frågat om jag ville hoppa hennes tävlingshäst lite grann, för själv skulle hon inte hinna innan helgens terrängträning (som jag måste tacka nej till, o grymma värld!). Ett fullblod, togs från banan för två år sen, brötig i hanteringen... hade alltså väst på och inga högre förhoppningar, men vilken häst! Otroligt välriden, enormt svår att hitta knapparna på dock, men vände för tanken och skötte hoppningen själv. Hade lite svårt att följa med i hans språng, men när jag struntade i honom och fokuserade på mig själv så gick det bra.

Det står för övrigt ett PRE-sto i stallet, som ägs av mamma och dotter. Dotterns hästintresse är växlande, och just nu är det mamma som rider enbart. Tidigare har dottern varit med på hoppträningarna, men igår var det mamma som satt på. Stoet hoppar gärna, och har trevlig teknik för att vara ett PRE men vill gärna att det ska gå i 190, och det vill inte mamma, som istället sitter med handbromsen i. Påföljden blir att hästen galopperar på stället och hoppar rakt upp och ner med sänkt rygg, mamma flyger och ramlar nästan av, och håller därmed ännu hårdare, varpå hästen får dåligt självförtroende osv osv...

Har ofta tänkt att jag vill prova rida henne, bara för att se om det är så himla svårt som det känns, eller om det bara skulle vara att låta henne gå framåt lite mer, och igår frågade faktiskt mamman om jag ville hoppa henne på nästa lektion. Det tackade jag ju inte nej till, så om en vecka ska jag hoppa galet PRE-sto. Tanken med Tillys hoppträningar är att hon ska vara med hemma i stallet varannan vecka, och sen rider jag varannan vecka på Runsten för någon av alla de tränare de erbjuder. Ska prova samtliga och se vilken vi föredrar. Jag vet ju heller inte hur hon kommer gå nästa vecka, men vi är anmälda till hopptävling på söndagen, så får vi se om vi kommer kunna rida den eller inte.

Har inte skrivit på ett par dagar av en anledning, och det är att Tilly inte kändes fräsch på tävlingen i lördags. Hon kändes ju inte helt hundra ett par dagar tidigare heller, varför jag lät henne vila och sen bara joggade, i hopp om att det var träningsvärk. På tävlingen var hon dock likadan, dvs ville inte gå i höger galopp. Kunde heller inte rida igenom henne, eftersom framridningen var täckt med is, och man bara fick vara sex inne på framhoppningen (där funktionären släppte in alldeles för sent, så jag hann hoppa tre språng, och sen fick vi springa ner till ridhuset där vi precis blev insläppta i tid).

Av någon anledning så var de jätteförsenade, så vi fick vänta i nära tre timmar på att starta (inte optimal uppladdning för Tilly, som visserligen står snällt i transporten, men som var SJUKT taggad när jag tog ut henne... och sen tog bensinen i skallen slut). Satt alltså och tittade på hela Avd A, och hade bestämt mig för att mitt mål var att inte göra någon av de missar som de jag sett hade gjort (läs: rida bra vägar, ha rätt galopp, komma rätt på hinder, inte tappa stigbyglar, inte ramla av, inte hoppa fel hinder osv... eller i alla fall de tre första sakerna). Rider därmed min sämsta ritt ever, tror inte jag var med i ett enda språng. En enda högersväng på hela banan, och Tilly vägrar byta, så får sakta av och lägga volt, helt okej dock. Lägger upp filmen sen, trots att det ser förskräckligt ut, för när jag nu en gång fått det filmat måste jag ju dela med mig.

Hur som helst, jag hade bokat in en tid för koll av Tillys rörelseschema, och där var vi igår. Hon gick på rullband, först torrt, och sen med vatten, sen på vibrationsmatta och till sist behandlades hon med ultraljud.

Det positiva är att hon till en början på bandet gick med (knappt) synbart mindre steg med höger bak, men att hon efter tjugo minuter gick helt jämnt med båda. Det BLIR alltså bättre med ridning, och det är ingen skada som gör henne sned. Det är definitivt inte hennes gamla skada i alla fall, men det KAN vara en förlängning av den (dvs antingen att den "sitter kvar" i huvudet på henne, eller att hon fortfarande inte efter ett år byggt upp musklerna där tillräckligt för att klara av att balansera det gamla felet). Det negativa är ju att det ÄR något och att vi ännu inte riktigt vet vad. Det lutar dock åt överansträngning/felbelastning i vaddetnuheterpåhästar ländryggen, lilla gropen där mellan rygg och rumpa. JAG är helt övertygad att om det är där så är det felbelastning, för jag kan helt ärligt säga att den ridning jag utför omöjligt kan överanstränga en häst.

Hon fick mycket beröm för att hon var fint musklad i övrigt, vilket jag tar åt mig all ära för. Efter ultraljudsbehandlingen var hon fint loss och mjuk och smärtfri i ligamenten mellan tornutskotten, vilket också talar för att det inte är en skada. På lördag ska jag tillbaka, då för att träffa equiterapeut och veterinär som är på plats. Är ju skeptisk till allt som inte är renodlad medicin, och hade en tanke att jag skulle kontakta "min" veterinär istället beroende på vad de kom fram till, men hon var mycket seriös och visste vad hon pratade om, och eftersom allt talar för att det inte är en skada så börjar jag så här.

Ska berätta om hennes man, och hans hästhantering sen också... men det blir lite långt i ett inlägg.

Hann inte ut i stallet idag, det körde ihop sig alldeles. Tur att jag har möjlighet att bara skicka ett sms och få maten gjord och boxen mockad.

Har missat lite i min veckoplanering, för imorgon kommer tandläkaren, och om han måste plegga kan jag ju inte rida efter (hinner inte innan). Och sen var det visst tävling på lördag och inte på söndag... där får man för att man är vanemänniska. Så om jag inte kan rida imorgon lämnar det bara fredag, dagen innan tävling. Bra planerat, verkligen. Nu ska jag ju visserligen bara rida 1 meter, avd B, mindre ansträngande än en hopplektion, så det går ju ändå.

Inspirerad av alla andra lägger jag ut min tävlingsplanering:

10/3 Botkyrka - 1 meter
24/3 Södertörn - 1 meter (och här är det slut på avd B:andet för vår del)
31/3 Pay & jump på Runsten - 1 meter och 1,10 (bäst att debutera på hemmaplan)

13/4 Runsten - 1 meter och 1,10 (inte helt säker på denna dock, kanske bara hoppar en klass, för på söndagen sen är det terrängträning, och terräng går först)
(21/4 Södertörn, proppen är inte ute, och vet inte om jag ska starta ändå)
28/4 Nynäshamn - startfälttävlan

eller
5/5 Nynäshamn - startfälttävlan
13/5 Runsten - fälttävlan (om jag inte tvingas åka till Island förstås)
19/5 Botkyrka - propp ej ute
27/5 - Mälarhöjden - propp ej ute, och någon av dem får jag ju välja bort.

9/6 Uppland - fälttävlan
14/6 Runsten - 1,10 kval (och kanske 1,20...)
och kanske
15/6 Runsten - 1,10 kval
om det inte blir
16/6 Enköping stilterräng

Sen är det inget mer förutom några fler stilterräng innan augusti, så då åker vi till landet och chillar i någon månad. Där kan jag å andra sidan rida lokaltävlingar den 24/6, den 7/7 och den 29/7. Om jag skulle vara sugen liksom...

Härliga dagar nu, har inget emot att det är någon minusgrad, det gör det friskt och skönt i luften och torrt på marken. Tilly fick vila som sagt, tog bara ut henne i ridhuset och släppte henne i en kvart så hon fick skutta av sig lite, vilket var mycket uppskattat. Just när jag trodde hon var klar satte hon av igen. De rör ju inte på sig särskilt mycket just nu tyvärr, och när dessutom hennes hagkamrat flyttat (så tråkigt verkligen, de tyckte ju mycket om varandra) så står hon ännu mer still. De två kunde verkligen hålla igång.

Passade på när det var tomt och ensamt att rengöra hovarna ordentligt också, det gör jag var tredje dag ungefär. Tvättar dem med antibakteriell tvål, smetar på tjära och lägger på ett lager vad-det-nu-heter som jag fått av hovslagaren för att sömmarna ska sitta bättre. Anledningen till det är att hon har fruktansvärt dåliga hovar. Hon har ingen röta per se, men hon har smuliga hovväggar som rasar, och sprickor som aldrig går igen. Vad gör man åt sånt? Någon som har några tips?

Funderar på att ta henne till en hovslagare som är av mer medicinsk karaktär för att få bukt med det hela. Den jag har nu är visserligen duktig och noggrann, nyutexaminerad, vilket jag ser som något positivt, men jag vill inte ha damage control, jag vill ha lösningar.

Ikväll ska jag till Runsten på föreläsning igen, denna gång med en kille som är utbildad idrottspsykologisk rådgivare, och jag tror att det blir mer givande denna gång. Ser jag stallplatshaggan igen ska jag slänga hästbajs på henne.

Åh vad dålig jag är på att uppdatera, borde verkligen skriva varje dag för att det ska bli av. På det här viset minns jag ju inte ens vad som hänt.

Det jag faktiskt MINNS är dels att K ridit Tilly, för att känna på henne och veta vad jag sitter på, och därmed veta hur hon ska träna oss optimalt. Jag tycker ju att jag satt mycket mer tryck i henne och mycket mer press på henne den senaste månaden, men K pressade ännu mer, för att se var gränsen gick. Tilly var INTE glad. Var lite orolig innan eftersom jag inte riktigt visste hur K skulle rida, och jag ville inte att hon skulle vara för hård eftersom hon fick rida henne på bett, men det visade sig vara onödig oro då hon red väldigt mjukt och fint, och i stort sett bara för sitsen.

Det var inte vackert, det var det inte. Filmade, men var för dåligt ljus i ridhuset, så det blev mest sudd av det hela, får se om jag kan klippa ihop något, men det är ärligt talat inte mycket att se. K hade visst kunnat glassa runt på Tilly i trevlig form och balans, men det var ju inte riktigt det som var poängen.

Hur som helst tyckte hon jättemycket om henne, men meddelade att hon inte är helt framme i höger galopp, vilket ju varit hennes akilleshäl hela tiden i och med hennes gamla skada. Hon pressade henne inte heller där, eftersom Tilly visade att hon inte ville. Jag är dock inte särskilt orolig eftersom Tilly dels inte gått korrekt på flera år, och nu helt plötsligt avkrävs just det, och dels eftersom vi lyft ribban den senaste månaden. Hon har heller inte vilat i sjok den senaste månaden, så det är väl bara ännu ett kvitto på att hon behöver just det.

Dagen efter så red jag mest ett uppmjukande pass i ridhuset, hon fick rulla på i flera varv i galopp åt båda hållen. Har haft lite problem med bettfrågan igen, bett är för skarpt för hoppningen, men ponnyhacket är för mesigt. Satte på henne hacket med långa skänklar, och trodde väl kanske att hon skulle bli sur, men hon blev SÅ NÖJD! Det var HELT klart hennes typ att betsling. Ska prova det på nästa hopplektion och se om det faller henne i smaken då med. Rullade alltså bara på, på en frustande mjuk häst, som dock gick utåtställd i högergaloppen och inte gärna ville gå in på volt. Jag tvingade henne heller inte, utan hon gick gå några varv på volten, sen lossnade hon och då la jag ner. OM hon nu har ont eller är stel så finns det ingen poäng i att nöta.

Dagen efter, i lördags alltså, var det dags för hoppträning för Ted Nätterkvist på Runsten. Ville inte boka av eftersom det kostar dyrt, men tänkte att jag lägger av direkt om hon känns ojämn. På Runstens fantastiska underlag var hon dock som en dröm att rida, och hoppade lika så, helt klart vår bästa hoppträning någonsin. Ted var jättenöjd, sa att det var stor skillnad sen sist, och att jag red henne mjukt och trevligt, vilket var väldigt kul, för det kändes verkligen mjukt och harmoniskt.

Igår skrittade jag därför bara ut en runda, åttakilometersrundan i skogen, så hon skulle få skritta igenom kroppen och använda alla muskler som inte används i ridhuset. Folk tycker jag är galen som rider ut NU, det är ju IS ute, men det är ju faktiskt bara is PÅ stigen. Det går alldeles utmärkt att rida bredvid. Fast om Tilly får bestämma så ska man gå mitt på stigen på isen. Gör nu inte så mycket eftersom den mesta isen är mjuk och hon trampar igenom. Är väldigt glad och tacksam över min fina häst som gör allt jag begär och går fram precis överallt om jag kräver det, inklusive traska igenom isiga bäckar (läs: hoppa högt över rakt in i granar, men ändå). Hon protesterar, men lyder när jag säger till.

Nu får hon vila i tre dagar, och sen joggar vi igång lite försiktigt på torsdag, kanske stämmer av med lite lydnadshoppning på fredag, och sen uteritt igen på lördag innan det är dags för årets första hopptävling på söndag. Var först anmäld till 90 och 1 meter avd B, men sen var det 70 starter i 1 meter avd A och oooooorkar inte vänta så länge, så hoppar bara 1 metern istället, och på köpet slipper jag gå upp halv fyra.