Jag är så kär i min häst! Jag är så GLAD att jag hittade just henne. Alldeles oavsett skador och stallproblem, så är HON ändå underbar, och allt jag letat efter i en häst.

I torsdags vilade hon ju, för det var dagen efter vattenbandet. Då hoppade jag istället två träningar på raken, först med PRE-stoet, som dagen till ära var alldeles särdeles lugn och sansad, och riktigt ridbar för en gång skull. Antingen hade hon en bra dag, eller så har det (äntligen!) gått upp för henne att jag inte håller i henne utan rider med benen. Direkt efter det fick matte skritta av henne, medan jag gick in i stallet och hämtade H, som då alltså fick gå med under den mer avancerade hopplektionen. Vi var dock bara med på framhoppningen, dels för att jag ville att hon skulle ridas fram och hoppas tillsammans med andra hästar, och dels för att jag ville hoppa lite fler hinder i följd.

Hon var jätteduktig, lite osäker på vad jag ville i början, men sen trillade poletten ner, och hon satsade glatt på allt jag styrde mot. Hon är så SJUKT smart den här hästen, gör jag en sak EN gång, så nog fan försöker hon göra allt exakt likadant nästa gång. Är ju oerhört tacksamt att rida en sån häst, men samtidigt ett stort ansvar, och med stoooora krav på min tydlighet...

Igår och idag har Tilly alltså longerats. Anvisningen var ju tömkörning, men tänkte longera de första gångerna för att hon bara ska jogga på, jag ställer inga krav mer än att hon ska gå i det tempo jag begär. Inspänd med gummisnodd för att hamna korrekt med nos och rygg, Chris sa att jag sen skulle tänka nästan lite roll-kur när jag tömkörde. DET tänker jag ju inte göra, men jag förstår vad han syftar på. UPP med ryggen till varje pris, in med nosen så att bakbenen MÅSTE hänga med.

Och hon är så fin! Jag kan inte se mig mätt på hästen! Skulle kunna låta henne trava runt mig i timtal och bara titta beundrande på henne. Det ser HELT JÄKLA KLOCKRENT ut. Hon svingar med ryggen och trampar under sig i galoppen som om hon aldrig gjort annat. Inte en antydan till hälta eller orenhet, bara riktigt trevliga gångartet. Hon är ju ingen gångartshäst på så sätt att hon är det minsta flashig, men hon har tre mycket TREVLIGA gångarter, taktfasta och korrekta. Sen går det säkert att plocka fram mer gång, men den dagen den sorgen.

Gosig och trevlig är hon också, lät mig massera de onda musklerna idag utan att ge mig onda ögat, och verkar på det hela sättet väldigt harmonisk just nu. Och är min häst glad så är jag glad.

Okej, lite kort om gårdagen då. Eftersom tidigare planerade återbesök hade blivit inställda, framflyttade och fan vet allt så höll jag in i det sista tummarna för att veterinären faktiskt SKULLE dyka upp på beställd tid. Eftersom veterinären som sprutat tidigare inte kunde så blev det istället hennes mentor Chris Johnston som fick äran att spana på Tilly när hon sprang på volt.

Berättade om förra året och om den behandling som hon fått i år. Konstaterades att hon inte var halt per se, men han trodde ändå inte hon var helt hundra och frågade hur mycket jag var villig att ställa upp på hästen. Något konfunderad tyckte jag att det fanns väl inga gränser så länge hon blev bra, varpå han sa att vi istället för att spruta om skulle prova något annorlunda. "Vi skriver ett kontrakt du och jag" sa han på sin svengelska, "där du lägger ner minst tre och ända upp till sex månader, och om det fungerar så är du skyldig mig en flaska champagne". Hans anledning till att INTE spruta om var att då måste hästen stå ännu mer och förlora ännu mer muskler och kropp. Bättre att sakta sätta igång henne, bygga upp henne och ge hennes kropp bättre förutsättningar och styrka, se om det hjälper, och om det inte gör det så kanske man sprutar om då. Att skritta henne vidare var ingen idé, heller inte att rida henne, utan hon ska tränas upp helt enkelt.

Således lyder schemat som följer: Skritt i vatten två dagar i veckan. Vilodag efter varje, och så tömkörning i alla gångarter tre dagar i veckan. Muskeltillskott Vadhettedetnu och Kraft Protein Plus. Detta i tre månader. Återbesök om fem veckor för att se om det blir någon skillnad.

För mig känns det här upplägget oerhört mycket bättre än att spruta/skritta/vila. Jag får ett syfte med träningen, ett mål att sikta på och förhoppningsvis får det effekt på hästen. Tilly har känts väldigt avslagen den senaste månaden, och lever mest bara upp när hon får åka iväg och jobba på bandet, och därför känns det också jättebra att sätta igång och jobba henne. Utöver muskeltillskott och hyaluronsyra (för lederna), ska hon även få Djävulsklo.

Vad som också känns oerhört positivt för mig är hur väl hon svarar på den behandling hon får. På bandet tar hon i för kung och fosterland och jobbar som man ska. Efter bandet får hon ultraljudsbehandling i de ömma områdena på ryggen. Hon har alltid varit kinkig med borstar och täcken på ryggen, men mer så nu sen hon mist sina muskler. Igår blev hon skitsur när tränaren gnuggade henne över ryggen, men 45 minuter ultraljudsbehandling senare så vickade hon inte ens på ett öra när hon provade att gnugga igen, SKITHÅRT. Det gör ju också att jag tycker och tror att det här faktiskt inte är så allvarligt som man kanske trott ibland, det kan helt enkelt bara vara så att det är såhär det är, vi börjar om lite från början, och när vi är klara är det bra igen.

Tre månaders tömkörning är dock inget som jag ser fram emot med större förtjusning tyvärr, jag känner mig själv och vet att jag kommer bli utled. Tilly också, men tre dagar i veckan borde vi kunna variera oss tillräckligt under. Tur att jag bokat in en dags tömkörningskurs om tre veckor...

Som TUR är under tiden, så har jag H att rida, och det är så himla kul att ni anar inte (Siri, får jämt dåligt samvete när jag skriver om henne här, känns som att jag stulit henne från dig, men visst var det så att du ändå bestämt att du inte hade tid?)

Om jag har ännu mer tur får jag låna med mig H som sällskap till Tilly på landet, annars lutar jag faktiskt åt att jag stannar kvar här med hästarna... har dock inte dragit det med sambon än, så är inte något bestämt. Två månader på landet är annars sagt.

H ska ikväll få gå sin första hopplektion, något som är en aning tidigt för henne, men vi ska å andra sidan bara vara med under uppvärmning och framhoppning, och det borde inte bli alltför svårt för henne. Jag är så glad över att få rida henne, det är fantastiskt utvecklande även för mig som ryttare. Innan henne ska jag rida PRE-stoet på lektionen innan, sen hoppa av och bara byta häst rakt av. Två fundamentalt olika hästar som kräver stor skillnad i ridningen, men det är kul!

Alltså, vad ÄR det här med veterinärer och oförmåga att komma i tid? Är det någon slags kurs som alla blivande veterinärer går på SLU? "7,5 Poäng Tidspassning i praktiken. Noll obligatorisk närvaro. Tentamen måndag 7/5 (extrapoäng till dem som dyker upp den 8/5). Kursnamn: Vet inte när."

Återkommer lite senare om Tillys "yttersta dom".

Skulle ju även visa film på hur det ser ut när Tilly går på vattenbandet. Första filmen är från allra första gången hon går, då är det ingen lutning och inte så mycket vatten. Andra gången är det 3-gradig lutning (på en skala till 20) och mer vatten.


.

Har ridit ut, åtta-kilometersrundan, och stiftat närmare bekantskap med en gran när en köttätande joggare sprang förbi. Är inte klokt vad mycket spindlar det bor i granar hörni? Bara min fantabulösa balans som gjorde att jag inte trillade av (och istadigt klängande längs ena sidan på hästen likt en indian).

Barr i häcken fick jag också. Och nej, det är inte för att jag tycker det är så mysigt att rida barbacka som jag gör det, men eftersom hon haft inflammation i korsryggen känns det bättre att inte lägga sadel på henne innan hon är godkänt okej.

Fick lite bilder från senaste hoppningen på pre-stoet, jättefina bilder, och väldigt kul att få, jag ser ju väldigt sällan mig själv annars. Nog har hon bra teknik för att vara "dressyr-häst"?

Vi hoppar som synes inte särskilt högt, men jag hoppar ännu lägre med H:

Och slutligen en bild jag tagit med min skruttiga mobilkamera under färd på den bild som min skitbilliga back-kamera från Jula ger på Tilly i transporten. Hyfsat, eller vad säger ni?

Blöh... Så känns det just nu. Tiden går och går, och jag bara ser hur hon förlorar alla sina muskler. Nacken är tunn som en travares, och nu har hon liksom en rand längs med ryggraden som ryggfiléerna tidigare dolt. Nu har det gått så lång tid att jag dessutom måste sätta igång henne på riktigt. En månad kan en häst stå utan direkta följder, men nu är det uppåt två månader, och det är för länge. Grejen är att jag inte brytt mig om jag vetat att det skulle ta så lång tid från början, men då visste jag ju inte det, och därför avbokade jag inga tävlingar eller så, för jag tänkte ju att vi skulle hinna med dem ändå. Och eftersom vi inte gjort det så har jag ju dubbelt missat dem nu. Tävlingar är inte allt här i livet, men det är i alla fall därför jag har häst.

Dessutom har jag en naggande aning om att det ändå inte är helt okej. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, det är mer en magkänsla, som att något annat missats. Vi ska på återbesök den tionde, och om veterinären då inte säger att ja, det är bra till hundra procent, så vet jag inte riktigt om jag inte bara ska låta henne vila hela sommaren, och acceptera att hela det här året är kört.

Jag har hur som helst satt igång henne, vi skrittar ute i skogen, jag barbacka då jag inte vill lägga sadel på innan jag vet att korsryggen är helt okej. Hon är bra go att sitta barbacka på i alla fall, tack och lov för det, B var som att sitta på ett staket, med jäkligt hög manke som skavde nivetvar. Hon är mycket glad över att det händer saker, GÖR inget eftersom hon är himla schyst på det sättet, men igår kväll när vi red hemåt och hon var tvungen att ta årets skutt över diket ut på gärdet (jag skriver diket, men det är mer av en decimeterdjup ränna) så blev det ett pip och lite skak på huvudet, vilket är så långt som hon sträcker sig. Det är hur som helst skitbra att rida barbacka! Man tränar balansen, lårmusklerna, och framför allt magmusklerna.

Har fortsatt hoppa pre-stoet, och det går bättre och bättre, och är naturligtvis skitkul, men inte alls samma sak som att hoppa med mening och inriktning. Matte mumlade dock något om att starta henne nu senast, vilket förvisso vore väldigt skoj, men samtidigt inte direkt realistiskt i det här läget.

Unghästen då! Det är ju ingen unghäst, hon är sju, men hon är som en unghäst i både hantering och ridning. H heter hon, så vi kan kalla henne för det. Den är rolig hörni! Första gången jag red så hoppade jag av och konstaterade att hon kan INGENTING. Och då menar jag verkligen ingenting, det var som att sitta på en treåring som i princip suttits in. Nu är hon ju dock inriden efter alla konstens regler, så det sitter någonstans där inne, och det gör det enklare för mig, med mina relativt blygsamma unghäst-kunskaper, att forma om henne. NU har hon lärt sig att gå undan för sidförande skänkel, öka minska takten, galoppfattning (fast bara höger) och gå på volt utan att falla in mot mitten, allt med ett hyfsat stöd på tygeln. Start-stopp och sidförande har jag lärt henne från marken, vilket har gjort att det varit fantastiskt enkelt att applicera i ridningen sen.

Hon är SJUKT kul att rida, både för att hon lär sig/kommer ihåg så fort, och även för att det är en så jäkla trevlig modell på häst. Ofantligt välbalanserad och går utan problem i förvänd galopp på böjda spår (ja, inte med flit då, men 9 gånger av 10 fattar hon ju höger galopp, och jag vill inte bryta av på en gång när hon fattar, utan hon får rulla på ett taf, och förvänd galopp är ju lösgörande...) Jättefina gångarter, otrolig lyhörd och verkligen JOBBAR på och försöker förstå.

Hon var med och löshoppade i tisdags, och HERREGUD säger jag bara, vilken häst det där kommer bli! Alltså, jag tycker MIN häst hoppar väl och med fin teknik, men H sopar banan med henne alla dagar i veckan. 140 hoppade hon som högst, med glädje och entusiasm och SCOPE. Kände mig där och då lite fånig som suttit och travhoppat 20-centimetershinder med henne, men var sak har sin tid... För det första måste hon bli mer välriden innan vi kan sätta igång och hoppa något mer seriöst, men så måste hon även gå ner i vikt. Massor måste hon gå ner i vikt, jag har sällan sett en fetare häst som inte varit shettis. Hon väger lätt 150 kilo för mycket, har valkar på nacke och rumpa, och då tycker jag inte man hoppar och belastar lederna mer än nödvändigt. Hade kanske inte ens höjt upp löshoppningen så högt om jag var själv, men drogs med i den allmänna entusiasmen. Gäller bara att få matte att fatta exakt HUR tjock hon är...