Jag har ju köpt ett sto, vilket jag alltid sagt att jag aldrig ska ha; "valacker är så mycket enklare" yada yada. Så blev det ett sto i alla fall, ett mycket trevligt och lätthanterligt sto ska tilläggas, och när hon har åsikter så är det oftast rätt enkelt att övertyga henne ändå. Men hon visar ändå klart och tydligt vad hon tycker om saker, och om fredagens longering tyckte hon INTE.

Hon hade förmodligen träningsvärk, eller var åtminstone stel i kroppen, och just därför valde jag ju longering, mest för uppmjukning och mindre för något träningsvärde. Tilly ville INTE springa på någon jädra volt, hon ville stå i sin box och äta sitt hö! "Volten" såg ut som ett liggande D, och trots att vi börjat överst i ridhuset fann vi oss nere vid dörren till slut (nu rör jag förvisso själv på volten hela tiden för att inte nöta på samma ställe, plus att lägga in raka spår lite då och då, men inte SÅ mycket), och varje gång hon gick förbi dörren så tittade hon demonstrativt på den. Inte mig emot, ställ utåt allt du vill, men det var väldigt komiskt.

I lördags varierade vi oss således och red ut, vilket Tilly inte heller tycker om. Ganska underligt det, för i Örebro red vi ju i stort sett ENBART ut eftersom vi inte hade något val, och där var hon sällan tittig eller orolig ute. Här i Stockholm är det dock som att sitta på en seeeeg unghäst, slingrigt, vingligt och låååångsamt (om jag inte har mina ponnyskänklar, men då blir hon sur). Är bättre när jag har med hunden och skickar honom före så hon slipper gå först. Han var med i lördags, och tanken var att skritta en tjugominuters-sväng och sen gå tillbaka och rida lite inspirerat på gärdet i snön, men det blev... ett äventyr istället.

Dagen innan hade jag hört två tjejer i stallet säga att de skulle rida en uppmärkt slinga i skogen i helgen, och när jag kom ut så såg jag i nysnön deras spår och började följa dem. Det var bara deras spår, så det var lätt, dessutom följde ju hunden dem också när han väl fattat att det var grejen. Att jag gjorde det var ju för att jag ville hitta lite fler ridstigar än den jag hittat som jag bara kan rida fram och tillbaka på. Började vid tre så visste att jag hade begränsat med tid på mig, men tänjde på point-of-no-return hela tiden, och rätt var det var så var det för sent att gå tillbaka... det enda alternativet var att rida på framåt.

Nu har jag ett utmärkt lokalsinne och är sällan eller aldrig rädd för att rida vilse. Men tiden gick och spåret snirklade bort sig, och plötsligt kom jag att tänka på om det kanske inte alls var tjejerna i stallet som gjort spåret, och tänk om det var på väg bara bort och aldrig hem. Jag såg ju att spåren var nya, men kunde inte avgöra om de var en kvart nya eller tre timmar nya. Så långt kommen fick det bli lite trav och galopp där det funkade, och sen vek spåren av från stigen och rätt uppför ett sjukt brant berg och in i ett fritidshusområde. Då blev jag lugnare eftersom jag visste att det området ligger ovanför stallet, dock är det rätt stort och för allt jag visste kunde jag vara i bakkant. Men jag skrittade på där, och följde hundstigar där det gick åt det jag gissade var rätt håll, och till slut så mötte jag faktiskt tre tjejer till häst, som mycket riktigt var de från mitt stall (Tilly sjönk en decimeter när hon fick gå sist efter tre stallkompisar). Och tur var väl det, för sista stigen gick över en väldigt smal träbro som jag aldrig fått henne över om hon gått ensam.

Två timmar var vi ute, åtta kilometer var tydligen rundan, och regnet kom när vi hade 100 meter kvar till stallet. Hunden var supernöjd, och till och med Tilly hade haft roligt (stockar i skogen!). Trevlig stig, om än bitvis knagglig, som dock inte märks under snön, så den tänkte jag försöka rida någon gång i veckan om möjligt. Någonstans i mitten blev den bred och trevlig och med tre fallna granar tvärsöver och då sög det rejält i hoppnerven, så dem ska vi ge oss på när snön smält bort.

Igår var det ääääntligen dags för dressyrträning igen. Hoppningen är ju min grej (och Tillys...), men hur kul det än är att träna hoppning så är det nästan så att det slås av en bra dressyrträning.

Det är SÅ tråkigt att jag aldrig blir filmad eller fotad, för jag får ju aldrig se utvecklingen. Jag KÄNNER den ju, men det är inte samma sak. Hur som helst var hon fantastiskt fin igår, och jag är förundrad över hur fort det gått att få henne att acceptera bettet nu när jag väl satt igång och rida regelbundet med det. Att hon är förtjust i plastbettet gör ju sitt till. Synd bara att det är så himla fult med grön plast som sticker ut - varför görs det inte i vitt, eller hellre i svart?

Fokus låg dels på den svåra galoppen i högervarvet, och dels på att få in det där nedra högra bakbenet under kroppen. K är extremt uppfinningsrik när det gäller att komma på olika övningar att göra, och det är nästan så att det blir för många efter ett tag. Jag kan mycket väl tänka mig att nöta lite mer på varje, och framför allt så kommer jag ju inte ihåg alla när jag väl ska rida själv nästa gång. Vi körde någon variant med "skänkelvikning" på volten, för att sen gå ut och rida mindre volt åt andra hållet, i kombination med galoppfattning när vi kom tillbaka till det gamla spåret. Det, tillsammans med att jag fick lätta rejält på innehanden i högervarvet, gjorde att vi fick till väldigt fina fattningar, och till slut så var all galopp rund och trevlig. Mycket sidvärts blev det, i alla gångarter, och jag måste var noggrann med att hon faktiskt flyttar rumpan ordentligt även undan höger skänkel.

Är orimligt sugen på att starta en tävling i dressyr... Den första lämpliga är dock inte förrän i april, det är osannolikt dåligt utbud med tävlingar i Stockholm i vår.

Vi red inte så länge igår för att inte fresta på för mycket, men jag tror nog hon tål mer än vad jag tror - när jag travade av och la ner henne så var hon fortfarande väldigt pigg utan att vara springig. Idag ska jag dock bara longera och fokusera på balanserade galoppfattningar och egen balans i galoppen. Egentligen är jag inte så mycket för just longering, men fördelen med det framför tömkörning i det här fallet är just att hon får sköta sig själv och hålla reda på sina egna ben och sin egen balans.

Är så himla fint väder ute att jag inte vill åka till stallet än, jag vill att hon ska få vara ute varje sekund hon kan, men i princip sitter jag bara här och dödar tid och längtar efter min fina häst.

Var på föreläsning med John Hickey om mental träning på Runsten igår. Mycket trevligt initiativ, och intressant ämne, som föreläsarna dock lyckades göra rätt tråkigt och utdraget, enligt mig. Det de sa innan pausen hade jag lätt kunnat sammanfatta på två minuter.

Jag gick i pausen, dels pga tristess, men dels också för att jag lyckades hamna cirka två stolar ifrån stallplatshaggan, ni vet hon som krävde mig på så mycket pengar, och det tyckte jag ju inte var höjden av trevlighet direkt.

Innan dess hade jag varit i stallet och tömkört Tilly, som ärligt talat bara blir finare och finare nu. Det var ett tag sen jag tömkörde, och jag såg stor skillnad på bärigheten från förra gången. Hennes akilleshäl är dock fortfarande höger galopp, som lyckas vara bitvis rund och trevlig, samtidigt som hon helt klart inte bär sig lika bra där, och gärna faller in i korsgalopp eller bryter av. Hon är likadan med mig på ryggen, ställer sig gärna utåt och puttar mig inåt. Är inte helt säker på hur jag ska tackla det. Hjälper jag till så går det bättre, men jag vill ju att hon ska hitta sin egen balans. Antingen så rider jag henne och hjälper till tills hon byggt upp styrkan, eller så hjälper jag inte till och rullar bara på och "tvingar" henne att galoppera rätt. Hur skulle ni gjort?

Dagen innan, söndagen alltså, bjöd på perfekt väder, och det hade varit spöstraff på allt annat än uteritt, så det var vad det blev. Avslutade med en kort avcheckning på ängen, och hon var så fin så fin att jag var tvungen att tala om för mig själv att det räckte. Red till och med på tredelat bett (för lite extra kontroll under galopp på skogsväg...), och även om jag inte kan påstå att hon tog helhjärtat stöd på DET bettet så försökte hon i alla fall, och det räcker långt det.

Har för övrigt äntligen hittat ett bett som hon trivs med - ett rakt plastbett. Tyvärr är detta ett pessoa, vilket i sig inte spelar någon roll eftersom jag inte använder de små ringarna, men dels är det fult, och dels sitter de i vägen för remontnosgrimman hon tydligt föredrar. Det fanns bara pessoavarianten om man ville ha ett rakt på Hööks, så ska försöka hitta ett någon annanstans, gärna med fasta ringar också. Hon tycker hur som helst riktigt bra om detta, lägger alltmer tyngd på bettet och skummar trevligt under ridpassen.

Idag blir det uteritt igen, jag har en ledig eftermiddag och trots att vädret lämnar en del att önska så är det "varmt" och uppehåll i alla fall.

Igår fick jag äntligen rida Tilly igen, fast det var å andra sidan tidigare än vet hade rekommenderat. Jag förstår att veterinären ger allmänna råd om hur man vilar och sätter igång, men som nu tex så hade hon sagt en veckas hagvila, en veckas skritt och sen en veckas igångsättning. Men med en häst som Tilly, som var i full gång innan, som inte var särskilt sjuk, och som tycker det är döden att skrittas, så funkar ju inte det upplägget. Hon har nu stått i två och en halv vecka, vilket inte är särskilt mycket om man ser till förlorad kondition eller muskler, och därför tror jag att både hennes huvud och hennes kropp mår bäst av att gå upp i normalt arbete relativt omgående.

Jag menar inte att jag ska sätta mig och rida ett stenhårt dressyrpass imorgon redan, men hon kan gott gå i alla gångarter och hon kan gott gå i korrekt form. Det är vad jag TROR i alla fall, och något beslut måste jag ta eftersom jag inga prejudikat har.

Jag har även ridit vit c-ponny i ett par dagar nu, och det har varit... lärorikt, men mest sorgligt faktiskt. Detta är alltså en korsning (connemara/halvblod tror jag, men ser mest ut som en grov arab), på omkring tolv år. Ponnyn är i sig en väldigt stressad häst, han har kommit till ro i detta stall som har extremt regelbundna rutiner och endast två hästar i varje hage, men det är fortfarande mycket långt kvar. Det är den tunnaste ponny jag sett som inte varit direkt vanskött, och nu när han börjat äta ordentligt så har han lagt på sig ganska snabbt, men även där är det en lång bit kvar.

Den hade jag alltså förespråkat tömkörning av i första hand, men eftersom han är så stressad så springer han bara och man kommer alltså inte åt honom ordentligt från backen. Han bör jobba, för att bygga muskler och ha något att ta av. Han kan inte stå still, han flyttar sig inte för tryck, han går rakt över en och han reagerar med att köra huvudet i vädret så fort man rör tyglarna. Jag har alltså jobbat lite från marken med start/stopp, backa när jag gör det osv. Sen har jag suttit upp och arbetat honom i stort sett uteslutande i skritt, med gramantygel för att vägleda honom neråt.

När ägaren rider så ser han väldigt flashig ut, han har en helt otrolig gång i sig själv, och han bär sig själv väldigt fint trots avsaknaden av muskler. Har tyckt att han varit för hög i nacken, men inte reflekterat vidare över det. Nu förstår jag dock varför, för ägaren måste i princip sitta och dra ihop honom, jag hittar ingen annan förklaring. Han går inte att rida ner i form på fem minuter, och hon är definitivt inte så skicklig, så det enda jag kan se händer är att hon drar in hans huvud mot bröstet med våld, och sen har han fortfarande kvar nacken där upp eftersom han ju inte är på tygeln alls. Det har tagit mig omkring 40 minuters skrittjobb varje gång för att få honom att överhuvudtaget slappna av och acceptera den lägre formen (som givetvis är väldigt ovan för honom). Travarbete är inte att tänka på, försöker jag ta upp honom i trav så slår han först ifrån sig, och sen är det lögn att hålla reda på bogarna eller farten, eftersom han dels inte lyssnar för sidförande skänkel, och dels bara springer ifrån bettet.

Har provat hack också, men det gick inte alls. Sorgligt alltså, eftersom han ridits/rids helt fel, och alltså inte alls får den ridning han behöver för att kunna bli ridbar (vilket han ju alltså knappt är i dagsläget). Grymt flashig ponny, som skulle behöva extremt tråkig grundläggande ridning i ett par månader framöver för att få rätt förutsättningar, och han SKULLE kunna bli jättefin, det skulle han, men inte med denna ryttare. Dels är hon inte tillräckligt duktig, dels är hon inte tillräckligt tålmodig, dels är hon för stor (och över 18), och dels vill hon hoppa, och det är inte riktigt denna ponnys forte kan jag säga. Plus att jag inte tycker att hoppning, eller en galopp skulle vara några inslag i hans ridning alls, eftersom han stressar så mycket som han gör.

Hade jag tid och lust skulle jag kunna lägga det på honom, men saknar båda. Han har faktiskt gjort framsteg bara under dessa få dagar, vilket främst märks i hanteringen från backen, då jag är mycket lugnare än ägaren. Men då ska jag ju i såna fall ensamt rida honom för att få konsekvens i ridningen, och som sagt, tid och lust...