Jag har ju köpt ett sto, vilket jag alltid sagt att jag aldrig ska ha; "valacker är så mycket enklare" yada yada. Så blev det ett sto i alla fall, ett mycket trevligt och lätthanterligt sto ska tilläggas, och när hon har åsikter så är det oftast rätt enkelt att övertyga henne ändå. Men hon visar ändå klart och tydligt vad hon tycker om saker, och om fredagens longering tyckte hon INTE.

Hon hade förmodligen träningsvärk, eller var åtminstone stel i kroppen, och just därför valde jag ju longering, mest för uppmjukning och mindre för något träningsvärde. Tilly ville INTE springa på någon jädra volt, hon ville stå i sin box och äta sitt hö! "Volten" såg ut som ett liggande D, och trots att vi börjat överst i ridhuset fann vi oss nere vid dörren till slut (nu rör jag förvisso själv på volten hela tiden för att inte nöta på samma ställe, plus att lägga in raka spår lite då och då, men inte SÅ mycket), och varje gång hon gick förbi dörren så tittade hon demonstrativt på den. Inte mig emot, ställ utåt allt du vill, men det var väldigt komiskt.

I lördags varierade vi oss således och red ut, vilket Tilly inte heller tycker om. Ganska underligt det, för i Örebro red vi ju i stort sett ENBART ut eftersom vi inte hade något val, och där var hon sällan tittig eller orolig ute. Här i Stockholm är det dock som att sitta på en seeeeg unghäst, slingrigt, vingligt och låååångsamt (om jag inte har mina ponnyskänklar, men då blir hon sur). Är bättre när jag har med hunden och skickar honom före så hon slipper gå först. Han var med i lördags, och tanken var att skritta en tjugominuters-sväng och sen gå tillbaka och rida lite inspirerat på gärdet i snön, men det blev... ett äventyr istället.

Dagen innan hade jag hört två tjejer i stallet säga att de skulle rida en uppmärkt slinga i skogen i helgen, och när jag kom ut så såg jag i nysnön deras spår och började följa dem. Det var bara deras spår, så det var lätt, dessutom följde ju hunden dem också när han väl fattat att det var grejen. Att jag gjorde det var ju för att jag ville hitta lite fler ridstigar än den jag hittat som jag bara kan rida fram och tillbaka på. Började vid tre så visste att jag hade begränsat med tid på mig, men tänjde på point-of-no-return hela tiden, och rätt var det var så var det för sent att gå tillbaka... det enda alternativet var att rida på framåt.

Nu har jag ett utmärkt lokalsinne och är sällan eller aldrig rädd för att rida vilse. Men tiden gick och spåret snirklade bort sig, och plötsligt kom jag att tänka på om det kanske inte alls var tjejerna i stallet som gjort spåret, och tänk om det var på väg bara bort och aldrig hem. Jag såg ju att spåren var nya, men kunde inte avgöra om de var en kvart nya eller tre timmar nya. Så långt kommen fick det bli lite trav och galopp där det funkade, och sen vek spåren av från stigen och rätt uppför ett sjukt brant berg och in i ett fritidshusområde. Då blev jag lugnare eftersom jag visste att det området ligger ovanför stallet, dock är det rätt stort och för allt jag visste kunde jag vara i bakkant. Men jag skrittade på där, och följde hundstigar där det gick åt det jag gissade var rätt håll, och till slut så mötte jag faktiskt tre tjejer till häst, som mycket riktigt var de från mitt stall (Tilly sjönk en decimeter när hon fick gå sist efter tre stallkompisar). Och tur var väl det, för sista stigen gick över en väldigt smal träbro som jag aldrig fått henne över om hon gått ensam.

Två timmar var vi ute, åtta kilometer var tydligen rundan, och regnet kom när vi hade 100 meter kvar till stallet. Hunden var supernöjd, och till och med Tilly hade haft roligt (stockar i skogen!). Trevlig stig, om än bitvis knagglig, som dock inte märks under snön, så den tänkte jag försöka rida någon gång i veckan om möjligt. Någonstans i mitten blev den bred och trevlig och med tre fallna granar tvärsöver och då sög det rejält i hoppnerven, så dem ska vi ge oss på när snön smält bort.