Tittar på andra avsnittet av Ponnyakuten (uttagningen). Ett par saker slår mig:
* VARFÖR låter föräldrar sina barn välja en ponny som redan på provridningen står och stegrar flera gånger? "Jag föll för henne" duger inte som argument. Är du vuxen ryttare får du ta på dig vilka projekt du vill, men hur kan man som förälder utsätta sitt barn för sån uppenbar fara? Samma sak gäller givetvis de föräldrar som exempelvis låter sitt barn (utan hjälm) vara med och lasta en ponny, som är så stressad av lastningen att den är en klar fara.
* Varför rider 90% av de avbildade barnen så fruktansvärt dåligt? Någon tjej kom inte ens upp på sin häst,och istället för att förfasas över att hästen inte kan stå still kanske tjejen kunde lära sig hur man kommer upp snabbt så att hästen slapp stå ut med klängandet långa stunder. Jag var mer impad av ponnyns tålamod. Större delen av de man ser rider utan känsla, något som givetvis är svårt att skaffa sig utan träning för tränare och på fel ponny.
* Varför köper föräldrarna för svåra ponnyer till sina barn? Är de så kåta på framgång att de måste projicera denna längtan på sina barn?
* Varför så många pojkar i programmet? Uppskattningsvis 30% tyckte jag det var - så ser INTE fördelningen ut i verkligheten, så varför denna uppenbara favorisering? I själva programmet är 3 av 8 deltagare pojkar.
* Och om jag nu ska vara lite extra sur och grinig så tycker jag heller inte att rikemansbarn hör hemma i programmet. Jag vet inte vad - om ens något - som deltagarna får betala för att vara med, men folk med pengar kan faktiskt KÖPA sig denna hjälp.
måndag 31 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
Har blivit påkörd i skidbacken och brutit benet, legat på sjukhus och det är därför jag inte skrivit här. Slipper förmodligen operation, men det rör sig ändå om en sisådär fyra månaders konvalecens innan jag får rida igen. Och det blir knappast hoppträvling direkt.
Ergo, ingen tävlingssäsong, inget fälttävlansläger, inget lära känna Tilly. Hon får ju absolut inte stå som det är nu, så jag lämnar bort henne till en tjej jag känner som är hoppryttare och som får ta över uppbyggnaden och inhoppningen. Det är ju antingen det eller att lämna tillbaka henne, och det vill jag inte, jag vill fortfarande veta hur hon kommer arta sig.
Det är nu och bara nu som jag ångrar att jag sålde B. Han hade utan problem kunnat stå i fyra månader för att sen sättas igång ganska snabbt, och då hade jag kunnat ha en normal tävlingshöst. Honom hade jag dessutom vågat rida tom med gips, men Tilly är trots allt bara sex år, och jag vågar inte riskera något.
Jag pendlar mellan "jag ska fan upp i sadeln och rida omgående" och att jag är rädd inför att rida igen eftersom jag vill att benet ska vara helt ok innan jag belastar det över huvudtaget.
Tyvärr kommer detta därför bli en rätt tråkig hästblogg framöver. Jag kommer rapportera om Tilly och åka dit och hälsa på/titta på träning så ofta jag kan (har brutit vänster knä, men har automatbil, så jag kommer kunna köra själv), men mycket mer än så blir det ju inte är jag rädd.
Ergo, ingen tävlingssäsong, inget fälttävlansläger, inget lära känna Tilly. Hon får ju absolut inte stå som det är nu, så jag lämnar bort henne till en tjej jag känner som är hoppryttare och som får ta över uppbyggnaden och inhoppningen. Det är ju antingen det eller att lämna tillbaka henne, och det vill jag inte, jag vill fortfarande veta hur hon kommer arta sig.
Det är nu och bara nu som jag ångrar att jag sålde B. Han hade utan problem kunnat stå i fyra månader för att sen sättas igång ganska snabbt, och då hade jag kunnat ha en normal tävlingshöst. Honom hade jag dessutom vågat rida tom med gips, men Tilly är trots allt bara sex år, och jag vågar inte riskera något.
Jag pendlar mellan "jag ska fan upp i sadeln och rida omgående" och att jag är rädd inför att rida igen eftersom jag vill att benet ska vara helt ok innan jag belastar det över huvudtaget.
Tyvärr kommer detta därför bli en rätt tråkig hästblogg framöver. Jag kommer rapportera om Tilly och åka dit och hälsa på/titta på träning så ofta jag kan (har brutit vänster knä, men har automatbil, så jag kommer kunna köra själv), men mycket mer än så blir det ju inte är jag rädd.
onsdag 19 januari 2011
Måndagens dressyrträning gick sisådär, Tilly var inte helt med på noterna och krånglade mest. Antingen kan jag rida henne i den form HON vill, och då går hon mjukt och fint, och med bjudning. Eller så försöker jag lägga henne i en högre, mer samlad form, där hon "ska" gå för att bära sig rätt och arbeta med rätt muskler, och då vare sig orkar eller vill hon.
Framridningen är på hennes villkor, hon får gå rund och låg, det är ju ändå för uppvärmningens skull det görs. Jag böjer igenom henne, och rider i alla gångarter. Men sen sätter vi igång med den högre formen, och hon gör som sagt allt för att komma undan. Hon har inte ont av det, det kan jag säga med säkerhet, men hon orkar inte. Så då får jag antingen bjudning framåt, men tjafsande, eller så går hon där hon ska, men det är segt som kola, just för att hon inte ORKAR bära sig där. Med rätt ridning, rätt muskler och mer kondition så kommer vi komma till både bjudning och bärighet.
Vilket får mig in på nästa ämne, det vill säga uteritter. För mig, som inte har ridhus, eller just nu ens ridbana, är uteritterna den viktigaste ridningen. Jag vill att hästen - om möjligt - ska gå i alla gångarter, på varierande underlag, och med varierande hastighet. En uteritt ska ta minst 45 minuter för att ge något, eftersom mestadelen ändå blir skritt. Där det funkar (vägar, ängar), lägger jag in samlande och lösgörande rörelser, men huvudtanken med uteritterna är ändå kondition.
Nu står jag ju då inackorderad, det är bara jag och en tjej till, hon har fyra hästar, varav tre rids och en är under inridning. Hon är dressyrinriktad enbart, och skrittar bara när hon rider ut. Hon vill ofta ha sällskap, och det vill ju jag med, för hon är trevlig, och sällskap är alltid roligt. MEN hon sitter på nerviga och spattiga hästar, och vill som sagt alltid hålla sig till skritt. De två sista gångerna har jag fått med henne på en galopp ihop, på ca 150 meter. För henne räcker det med en uteritt på ca 20 minuter, den går då över ganska exakt två kilometer väg (har mätt på kartan).
Alltså, 20 minuter i skritt i två kilometer är inte ridning, är inte motion, är egentligen bortkastad tid annat än som roande för hästen. Hon tycker det är för mycket snö, och jag anser att det inte FINNS för mycket snö, då får man bara rida kortare. En sak om det är riktigt hård skare, med skär-risk, då kan jag låta bli.
Så igår åkte jag till stallet min vanliga tid, jag skulle prova att rida på hack, gjorde i ordning hästen och var nästan klar när hon klev in och frågade om vi skulle rida. Jag kan ju knappast säga nej, och jag kan inte tvinga henne att rida längre och fortare eller på andra underlag, hon rider ju som hon trivs med och har lust till. Men nästa gång (idag?) så ska jag se till att när hon är nöjd och vill rida hemåt så fortsätter jag.
Hacket fungerade för övrigt över förväntan, hon var till och med lydigare på det än i träns. Jag ska prova att rida i bara grimma också, så kanske jag kan sälja hacket istället. När jag passade in det så insåg jag att det egentligen inte fungerar att rida på hack tillsammans med fullstort träns, det hamnar alldeles för långt ner även om jag spände upp tränset så långt det gick. Ska jag rida mer på det måste jag inhandla ett träns i cob-storlek (jag har ett, men det är mitt fin-träns, och det vill jag inte rida i skog och mark och blöta med). Då vore ju vanlig grimma onekligen enklare. För eftersom jag red på hacket ändå så tog jag knappt i det nu när det låg för långt ner, och hon var ÄNDÅ extremt lydig.
Ska iväg på resa de närmaste dagarna, så Tilly får (tyvärr) stå på torsdag-söndag. På måndag är det ju träning igen, och de skutten som hon gjorde i måndags, som protest i galoppen, när hon ändå var rejält riden på söndagen, var inte roliga, så jag vet inte hur hon kommer bli med FYRA dagars vila i kroppen på måndag... Tjejen jag rider med har lovat att longera henne på söndag, men det beror helt på vädret och om det finns något underlag som passar.
Framridningen är på hennes villkor, hon får gå rund och låg, det är ju ändå för uppvärmningens skull det görs. Jag böjer igenom henne, och rider i alla gångarter. Men sen sätter vi igång med den högre formen, och hon gör som sagt allt för att komma undan. Hon har inte ont av det, det kan jag säga med säkerhet, men hon orkar inte. Så då får jag antingen bjudning framåt, men tjafsande, eller så går hon där hon ska, men det är segt som kola, just för att hon inte ORKAR bära sig där. Med rätt ridning, rätt muskler och mer kondition så kommer vi komma till både bjudning och bärighet.
Vilket får mig in på nästa ämne, det vill säga uteritter. För mig, som inte har ridhus, eller just nu ens ridbana, är uteritterna den viktigaste ridningen. Jag vill att hästen - om möjligt - ska gå i alla gångarter, på varierande underlag, och med varierande hastighet. En uteritt ska ta minst 45 minuter för att ge något, eftersom mestadelen ändå blir skritt. Där det funkar (vägar, ängar), lägger jag in samlande och lösgörande rörelser, men huvudtanken med uteritterna är ändå kondition.
Nu står jag ju då inackorderad, det är bara jag och en tjej till, hon har fyra hästar, varav tre rids och en är under inridning. Hon är dressyrinriktad enbart, och skrittar bara när hon rider ut. Hon vill ofta ha sällskap, och det vill ju jag med, för hon är trevlig, och sällskap är alltid roligt. MEN hon sitter på nerviga och spattiga hästar, och vill som sagt alltid hålla sig till skritt. De två sista gångerna har jag fått med henne på en galopp ihop, på ca 150 meter. För henne räcker det med en uteritt på ca 20 minuter, den går då över ganska exakt två kilometer väg (har mätt på kartan).
Alltså, 20 minuter i skritt i två kilometer är inte ridning, är inte motion, är egentligen bortkastad tid annat än som roande för hästen. Hon tycker det är för mycket snö, och jag anser att det inte FINNS för mycket snö, då får man bara rida kortare. En sak om det är riktigt hård skare, med skär-risk, då kan jag låta bli.
Så igår åkte jag till stallet min vanliga tid, jag skulle prova att rida på hack, gjorde i ordning hästen och var nästan klar när hon klev in och frågade om vi skulle rida. Jag kan ju knappast säga nej, och jag kan inte tvinga henne att rida längre och fortare eller på andra underlag, hon rider ju som hon trivs med och har lust till. Men nästa gång (idag?) så ska jag se till att när hon är nöjd och vill rida hemåt så fortsätter jag.
Hacket fungerade för övrigt över förväntan, hon var till och med lydigare på det än i träns. Jag ska prova att rida i bara grimma också, så kanske jag kan sälja hacket istället. När jag passade in det så insåg jag att det egentligen inte fungerar att rida på hack tillsammans med fullstort träns, det hamnar alldeles för långt ner även om jag spände upp tränset så långt det gick. Ska jag rida mer på det måste jag inhandla ett träns i cob-storlek (jag har ett, men det är mitt fin-träns, och det vill jag inte rida i skog och mark och blöta med). Då vore ju vanlig grimma onekligen enklare. För eftersom jag red på hacket ändå så tog jag knappt i det nu när det låg för långt ner, och hon var ÄNDÅ extremt lydig.
Ska iväg på resa de närmaste dagarna, så Tilly får (tyvärr) stå på torsdag-söndag. På måndag är det ju träning igen, och de skutten som hon gjorde i måndags, som protest i galoppen, när hon ändå var rejält riden på söndagen, var inte roliga, så jag vet inte hur hon kommer bli med FYRA dagars vila i kroppen på måndag... Tjejen jag rider med har lovat att longera henne på söndag, men det beror helt på vädret och om det finns något underlag som passar.
söndag 16 januari 2011
Har haft så vansinnigt mycket att göra på jobbet att jag inte hunnit skriva blogg på över en vecka (listan räknas inte, för den skrev jag allt i förväg på och tidsinställde).
Hur som helst så har veckan varit ganska lyckad ur rid- och hästsynpunkt; har lyckats ta mig/oss till ridhus tre gånger, och det är ju bra eftersom alla andra pass i princip består av skritta-ut.
I måndags var det dags för ännu en dressyrträning, som gick LÅNGT bättre än den i fredags. Prinsessan tog bara fem minuter på sig med hattande och fnattande, och resten av tiden gick hon som en dröm, i fin form, och med STEG! Värdigt en gp-häst allra minst, nej då, men potential finns där, sanna mina ord.
Tilly har ju inte ett uns dressyrblod i sig, det är bara hopp och fälttävlan så långt man kan se, men LA räcker hon ju till hur som helst, det gör väl i och för sig ALLA hästar. Jag var så oerhört nöjd efter det passet, jag slutade till och med en kvart för tidigt eftersom jag ville sluta när vi låg på topp, och var sen helt lycklig resten av kvällen, och ville bara gapa ut hur mycket jag älskade min lilla häst.
Sen var vi till ridhus i torsdags också, men då hade hon fått stå helt i två dagar eftersom jag inte hann för allt jobb, och det passet får man väl kanske lägga till handlingarna som "avrastning" snarare än ridning, men hon hade kul i alla fall, och det får väl duga.
Och så var vi till ridhus idag också, och utanför ridhuset var en traktor i full gång med grävande och gasande hela tiden. Tilly brydde sig inte ett smack om traktorn, men det gjorde vår ridkamrats häst, och Tilly brydde sig MYCKET om vad HAN gjorde, och flög därför i luften med jämna mellanrum när han satte igång. Såna skutt som hon fick till idag är jag inte så himla förtjust i när jag sitter i dressyrsadel...
Men hur som helst så gick passet lysande för övrigt, för hon släpper skuttandet omedelbart när hon "är klar", och sen gick hon som en liten klocka. Jag kunde utan problem sitta ner i traven och trycka på henne utan att hon föll isär, och sen plocka ihop henne igen utan att hon protesterade. Galoppen är fortfarande ett katastrofområde, dock mest beroende på att hon helt enkelt inte orkar än. MEN, hon galopperar i alla fall, även om det blir lite Hawaii över det hela, och det är det viktigaste.
Med B var jag så van vid att han gärna gick i en lite högre form, och att jag skulle försöka sänka honom, att jag lätt faller in i samma tänk med Tilly. Men hon å andra sidan trivs bäst i en låg form, och bör ju därför plockas upp lite, för att det inte ska bli för statiskt och svårt att reglera. Jag blir lite glad varje gång hon söker sig neråt, innan jag kommer på mig själv, och inser att stödet släppte, och så får jag driva upp henne igen. Den formen klarar hon nu av att ha i traven, men inte i galoppen som fortfarande får gå i unghästform, annars blir det bara skuttigt och stretigt. Men eftersom hon går så fint i traven, kommer det hjälpa henne att även orka i galoppen efterhand.
Det blev ett sånt himla skuttande i galoppen idag när den andra hästen reagerade på traktorn, och varje gång hon skuttade så bytte hon galopp. Alltså testade jag, mest på skoj, att se hur hon reagerade om jag faktiskt BAD om ett byte. Gjorde det förvisso enkelt med snett igenom, och sen byte i hörnet, men det var KLOCKRENT och precis på hjälpen. Så hon KAN, och någonstans där under så finns det nog en liten dressyrhäst också.
Min plan var att leta upp en liten lagom LC i typ slutet av februari, början av mars att ha som mål att se fram emot, men det FINNS inga tävlingar. Överhuvudtaget. De första som är tillräckligt nära och med rätt klasser går i slutet av april, början av maj. Helt värdelöst, jag vill ju testa henne lite mer innan jag bestämmer mig, och hinna med ett par tävlingar, men finns det inga så finns det inga. Känns som att arrangörerna safear lite och utgår från att vintern kommer bli lika lång i år som förra året...
Hur som helst så har veckan varit ganska lyckad ur rid- och hästsynpunkt; har lyckats ta mig/oss till ridhus tre gånger, och det är ju bra eftersom alla andra pass i princip består av skritta-ut.
I måndags var det dags för ännu en dressyrträning, som gick LÅNGT bättre än den i fredags. Prinsessan tog bara fem minuter på sig med hattande och fnattande, och resten av tiden gick hon som en dröm, i fin form, och med STEG! Värdigt en gp-häst allra minst, nej då, men potential finns där, sanna mina ord.
Tilly har ju inte ett uns dressyrblod i sig, det är bara hopp och fälttävlan så långt man kan se, men LA räcker hon ju till hur som helst, det gör väl i och för sig ALLA hästar. Jag var så oerhört nöjd efter det passet, jag slutade till och med en kvart för tidigt eftersom jag ville sluta när vi låg på topp, och var sen helt lycklig resten av kvällen, och ville bara gapa ut hur mycket jag älskade min lilla häst.
Sen var vi till ridhus i torsdags också, men då hade hon fått stå helt i två dagar eftersom jag inte hann för allt jobb, och det passet får man väl kanske lägga till handlingarna som "avrastning" snarare än ridning, men hon hade kul i alla fall, och det får väl duga.
Och så var vi till ridhus idag också, och utanför ridhuset var en traktor i full gång med grävande och gasande hela tiden. Tilly brydde sig inte ett smack om traktorn, men det gjorde vår ridkamrats häst, och Tilly brydde sig MYCKET om vad HAN gjorde, och flög därför i luften med jämna mellanrum när han satte igång. Såna skutt som hon fick till idag är jag inte så himla förtjust i när jag sitter i dressyrsadel...
Men hur som helst så gick passet lysande för övrigt, för hon släpper skuttandet omedelbart när hon "är klar", och sen gick hon som en liten klocka. Jag kunde utan problem sitta ner i traven och trycka på henne utan att hon föll isär, och sen plocka ihop henne igen utan att hon protesterade. Galoppen är fortfarande ett katastrofområde, dock mest beroende på att hon helt enkelt inte orkar än. MEN, hon galopperar i alla fall, även om det blir lite Hawaii över det hela, och det är det viktigaste.
Med B var jag så van vid att han gärna gick i en lite högre form, och att jag skulle försöka sänka honom, att jag lätt faller in i samma tänk med Tilly. Men hon å andra sidan trivs bäst i en låg form, och bör ju därför plockas upp lite, för att det inte ska bli för statiskt och svårt att reglera. Jag blir lite glad varje gång hon söker sig neråt, innan jag kommer på mig själv, och inser att stödet släppte, och så får jag driva upp henne igen. Den formen klarar hon nu av att ha i traven, men inte i galoppen som fortfarande får gå i unghästform, annars blir det bara skuttigt och stretigt. Men eftersom hon går så fint i traven, kommer det hjälpa henne att även orka i galoppen efterhand.
Det blev ett sånt himla skuttande i galoppen idag när den andra hästen reagerade på traktorn, och varje gång hon skuttade så bytte hon galopp. Alltså testade jag, mest på skoj, att se hur hon reagerade om jag faktiskt BAD om ett byte. Gjorde det förvisso enkelt med snett igenom, och sen byte i hörnet, men det var KLOCKRENT och precis på hjälpen. Så hon KAN, och någonstans där under så finns det nog en liten dressyrhäst också.
Min plan var att leta upp en liten lagom LC i typ slutet av februari, början av mars att ha som mål att se fram emot, men det FINNS inga tävlingar. Överhuvudtaget. De första som är tillräckligt nära och med rätt klasser går i slutet av april, början av maj. Helt värdelöst, jag vill ju testa henne lite mer innan jag bestämmer mig, och hinna med ett par tävlingar, men finns det inga så finns det inga. Känns som att arrangörerna safear lite och utgår från att vintern kommer bli lika lång i år som förra året...
onsdag 12 januari 2011
Dag 15 - Något du och din häst är stolt över som ni har gjort!
Detta är då inte med Tilly, men jag var så sjukt stolt över den första fälttävlan som jag startade med B. Dressyren gick skräp, hoppningen gick fantastiskt, men jag gjorde den stora missen att inte riktigt tänka på att när jag gick banan inför terrängen så satt hindren på tvåstjärnig nivå, vilket innebar att samtliga hinder var gigantiska. Det påverkade mitt självförtroende något ofantligt negativt, och jag var så rädd och nervös innan starten att jag grät på hästryggen, och min hästskötare var tvungen att leda mig till startfållan medan hon pep-talkade.
Fattar inte att jag startade ändå, fast jag var så rädd?
Nåväl, B drog iväg med en rasande fart när signalen gick, nästan som att han gjort detta förut, fast jag vet att han inte gjort det. Han tittade på några hinder, fast det var inget som lite ben inte kunde råda bot på, och när jag hoppat hinder nummer tre (som jag särskilt fasat för; ett vitt staket i världens uppförsbacke direkt ur sväng) utan problem (fast vackert var det inte eftersom B i princip stannade framför det innan han hoppade), så insåg jag att både jag och min häst faktiskt klarade det här, och så ägnade jag resten av rundan åt att med ett gigantiskt leende njuta av hur bra det gick.
För det gick så vansinnigt bra, B var klockren och superglad, och när vi gick i mål var jag så hög på adrenalin att jag knappt kunde prata, och så GRYMT sugen på att göra det IGEN!
Så jag hoppas hoppas hoppas att Tilly blir bra så att vi kan sätta igång den här resan med fälttävlan igen, för om hon inte blir det så har jag i princip förlorat hela säsongen som kommer, och det vore ju förskräckligt tråkigt.
Jag är också stolt över F's och mitt stallbygge, vi två tjejer byggde ett fullt funktionellt stall på några helger och ett jullov, plus allt annat vi lyckats få till när det gäller hästarna; hagar och terrängbana osv. Jag är också ganska stolt över mig själv vad gäller hästandet, jag har ett självförtroende och en kunskap nu som jag inte hade tidigare, jag vågar mer nu och ser egentligen ingen anledning til varför jag INTE skulle kunna uppnå mina mål.
Så, det var det sista inlägget i listan, nu är det åter till enbart trista dagsskildringar...
Detta är då inte med Tilly, men jag var så sjukt stolt över den första fälttävlan som jag startade med B. Dressyren gick skräp, hoppningen gick fantastiskt, men jag gjorde den stora missen att inte riktigt tänka på att när jag gick banan inför terrängen så satt hindren på tvåstjärnig nivå, vilket innebar att samtliga hinder var gigantiska. Det påverkade mitt självförtroende något ofantligt negativt, och jag var så rädd och nervös innan starten att jag grät på hästryggen, och min hästskötare var tvungen att leda mig till startfållan medan hon pep-talkade.
Fattar inte att jag startade ändå, fast jag var så rädd?
Nåväl, B drog iväg med en rasande fart när signalen gick, nästan som att han gjort detta förut, fast jag vet att han inte gjort det. Han tittade på några hinder, fast det var inget som lite ben inte kunde råda bot på, och när jag hoppat hinder nummer tre (som jag särskilt fasat för; ett vitt staket i världens uppförsbacke direkt ur sväng) utan problem (fast vackert var det inte eftersom B i princip stannade framför det innan han hoppade), så insåg jag att både jag och min häst faktiskt klarade det här, och så ägnade jag resten av rundan åt att med ett gigantiskt leende njuta av hur bra det gick.
För det gick så vansinnigt bra, B var klockren och superglad, och när vi gick i mål var jag så hög på adrenalin att jag knappt kunde prata, och så GRYMT sugen på att göra det IGEN!
Så jag hoppas hoppas hoppas att Tilly blir bra så att vi kan sätta igång den här resan med fälttävlan igen, för om hon inte blir det så har jag i princip förlorat hela säsongen som kommer, och det vore ju förskräckligt tråkigt.
Jag är också stolt över F's och mitt stallbygge, vi två tjejer byggde ett fullt funktionellt stall på några helger och ett jullov, plus allt annat vi lyckats få till när det gäller hästarna; hagar och terrängbana osv. Jag är också ganska stolt över mig själv vad gäller hästandet, jag har ett självförtroende och en kunskap nu som jag inte hade tidigare, jag vågar mer nu och ser egentligen ingen anledning til varför jag INTE skulle kunna uppnå mina mål.
Så, det var det sista inlägget i listan, nu är det åter till enbart trista dagsskildringar...
tisdag 11 januari 2011
Dag 14 - Varför får ridning dig att må bra
Förutom de uppenbara fördelarna med motion och frisk luft så är det ju något alldeles särskilt att vara hästägare. Speciellt när man har ett eget stall och kan sköta sig själv och har multipel daglig kontakt med hästarna; det blir ett särskilt band mellan oss då när man faktiskt träffas så många timmar om dagen.
För mig är ridningen två saker: dels målinriktad, dvs fokuserad på träningar som ska leda fram till tävlingar med förhoppningsvis goda resultat. Jag vill alltid vinna när jag tävlar, jag förstår rent ut sagt inte hur man kan tävla av annan anledning, annat än de gånger man debuterar högre klass, då det ju bara är bra om det går bra. Om träning och tävling inte fungerar så ser jag heller ingen anledning att ha kvar den hästen, eftersom den då inte uppfyller de krav jag har på ridningen.
Dels är dock ridningen också inriktad på välbefinnande. Både för mig och hästen. Jag vill rida så varierat som det bara går, och det inkluderar även att variera uteritterna, som det ju ändå blir mest av. Dressyr kan man slipa på på grusvägarna och hoppa kan man lika bra göra på ett slätt gärde. Tokgalopper på ängarna och hoppning av naturhinder på stigarna hör också dit.
Hästarna blir gladare när de får leva ett korrekt hästliv, vilket i mina ögon betyder rätt sorts foder, lång utevistelse och möjlighet att gå i flock, eller åtminstone med sällskap. Att kunna ge detta till min häst betyder mycket för mig, att komma ner till hagen och se dem strosa tillsammans, eller komma ner i stallet och mötas av ett nöjt lugn är guld värt.
Jag är SÅ glad att jag har möjlighet att ha hästarna hemma, på samma sätt som jag är väldigt nöjd över inackordering med fullskötsel nu såhär på vintern.
Trots att ridningen just nu inte är den mest spännande, så är den ändå rolig eftersom jag känner och ser framsteg på Tilly. Nu har ju dressyrträningen igen, och känslan efter ett lyckat dressyrpass är värd alla de pengar jag lägger ner. Känslan av en glad häst ute i skogen är värd precis lika mycket; när man lyckats ge även hästen glädje i livet.
Förutom de uppenbara fördelarna med motion och frisk luft så är det ju något alldeles särskilt att vara hästägare. Speciellt när man har ett eget stall och kan sköta sig själv och har multipel daglig kontakt med hästarna; det blir ett särskilt band mellan oss då när man faktiskt träffas så många timmar om dagen.
För mig är ridningen två saker: dels målinriktad, dvs fokuserad på träningar som ska leda fram till tävlingar med förhoppningsvis goda resultat. Jag vill alltid vinna när jag tävlar, jag förstår rent ut sagt inte hur man kan tävla av annan anledning, annat än de gånger man debuterar högre klass, då det ju bara är bra om det går bra. Om träning och tävling inte fungerar så ser jag heller ingen anledning att ha kvar den hästen, eftersom den då inte uppfyller de krav jag har på ridningen.
Dels är dock ridningen också inriktad på välbefinnande. Både för mig och hästen. Jag vill rida så varierat som det bara går, och det inkluderar även att variera uteritterna, som det ju ändå blir mest av. Dressyr kan man slipa på på grusvägarna och hoppa kan man lika bra göra på ett slätt gärde. Tokgalopper på ängarna och hoppning av naturhinder på stigarna hör också dit.
Hästarna blir gladare när de får leva ett korrekt hästliv, vilket i mina ögon betyder rätt sorts foder, lång utevistelse och möjlighet att gå i flock, eller åtminstone med sällskap. Att kunna ge detta till min häst betyder mycket för mig, att komma ner till hagen och se dem strosa tillsammans, eller komma ner i stallet och mötas av ett nöjt lugn är guld värt.
Jag är SÅ glad att jag har möjlighet att ha hästarna hemma, på samma sätt som jag är väldigt nöjd över inackordering med fullskötsel nu såhär på vintern.
Trots att ridningen just nu inte är den mest spännande, så är den ändå rolig eftersom jag känner och ser framsteg på Tilly. Nu har ju dressyrträningen igen, och känslan efter ett lyckat dressyrpass är värd alla de pengar jag lägger ner. Känslan av en glad häst ute i skogen är värd precis lika mycket; när man lyckats ge även hästen glädje i livet.
måndag 10 januari 2011
Träningarna satte ju igång i förra veckan, och nu idag är det åter måndagar som gäller för dressyr (hoppning dröjer väl ett tag till tyvärr).
Träningen i fredags var väl att beteckna som katastrof, ridmässigt i alla fall. Min tränare tyckte inte att jag skulle rida henne lång och låg längre (något jag gjort hela tiden nu på sistone, tänkt att upp med ryggen så att de där jäkla kotorna säras), utan tyckte att det blev mer slitigt än nyttigt i längden, och att det alltså var dags att plocka upp henne i formen. Samtidigt kräva upp med ryggen förstås.
Jag påtalade då att jag ju är så himla rädd att överanstränga henne, att jag inte vill råka felbelasta musklerna och vill absolut inte att hon ska se på ridningen som något jäkligt, utan att hon ska komma tillbaka till att det är kul och enkelt. Synpunkter som min tränare kunde förstå, men hon tyckte ändå att det var dags för en högre form, hon kommer ju se hästen minst en gång i veckan och försäkrade mig att det var fullt tillräckligt för att hinna se om jag skulle börja göra fel.
Högre form alltså!
Helvetes skräpskit! var ungefär Tillys åsikt om saken, och hon var ICKE glad över att plocka upp nosen och ridas fram mot ett stadigare hållet bett. ICKE!
Passet påminde lite om när jag klickertränade min förra hund, och kunde befästa nya beteenden bara genom att vänta ut honom, då han provade att göra alla saker han bara kunde tänka på, tills han "hittade rätt" och fick ett klick.
Tilly provade OCKSÅ att göra alla saker hon kunde tänka sig, men inte för ett klick, utan för att komma undan att gå fram till tygeln. Det tog en halvtimme att få henne att samla ihop hjärnan tillräckligt för att inse att VAD hon än gjorde så satt jag bara kvar där på ryggen och höll kontakt i tygeln. Och det var i höger varv, det svåra varvet (vilopauser lades givetvis in). Sen tog det fem minuter till av krånglande i vänster varv innan hon släppte även där.
Det var oavsett vilket ett väldigt roligt pass, jag kunde både se och känna hur intensivt hon tänkte, för att komma på NÅGOT som skulle funka. Och när hon väl lossnade så var hon så himla fin, och fick ett så fantastiskt steg att tävla medelsvår helt plötsligt föreföll uppnåeligt.
Värt att notera är att hon inte reste sig eller hade någon tendens till att resa sig. Däremot skulle hon bli en väldigt fin westernhäst, de snurrningar och backanden vi fick till gick ibland med blixtens hastighet.
Dock är min lilla häst ett sto, och jag tvivlar inte på att uppvisningen kommer fortsätta ikväll, men denna gång hoppas jag verkligen att hon lossnar fortare så att jag kan rida lite mer och inte bara sitta där och vänta.
Träningen i fredags var väl att beteckna som katastrof, ridmässigt i alla fall. Min tränare tyckte inte att jag skulle rida henne lång och låg längre (något jag gjort hela tiden nu på sistone, tänkt att upp med ryggen så att de där jäkla kotorna säras), utan tyckte att det blev mer slitigt än nyttigt i längden, och att det alltså var dags att plocka upp henne i formen. Samtidigt kräva upp med ryggen förstås.
Jag påtalade då att jag ju är så himla rädd att överanstränga henne, att jag inte vill råka felbelasta musklerna och vill absolut inte att hon ska se på ridningen som något jäkligt, utan att hon ska komma tillbaka till att det är kul och enkelt. Synpunkter som min tränare kunde förstå, men hon tyckte ändå att det var dags för en högre form, hon kommer ju se hästen minst en gång i veckan och försäkrade mig att det var fullt tillräckligt för att hinna se om jag skulle börja göra fel.
Högre form alltså!
Helvetes skräpskit! var ungefär Tillys åsikt om saken, och hon var ICKE glad över att plocka upp nosen och ridas fram mot ett stadigare hållet bett. ICKE!
Passet påminde lite om när jag klickertränade min förra hund, och kunde befästa nya beteenden bara genom att vänta ut honom, då han provade att göra alla saker han bara kunde tänka på, tills han "hittade rätt" och fick ett klick.
Tilly provade OCKSÅ att göra alla saker hon kunde tänka sig, men inte för ett klick, utan för att komma undan att gå fram till tygeln. Det tog en halvtimme att få henne att samla ihop hjärnan tillräckligt för att inse att VAD hon än gjorde så satt jag bara kvar där på ryggen och höll kontakt i tygeln. Och det var i höger varv, det svåra varvet (vilopauser lades givetvis in). Sen tog det fem minuter till av krånglande i vänster varv innan hon släppte även där.
Det var oavsett vilket ett väldigt roligt pass, jag kunde både se och känna hur intensivt hon tänkte, för att komma på NÅGOT som skulle funka. Och när hon väl lossnade så var hon så himla fin, och fick ett så fantastiskt steg att tävla medelsvår helt plötsligt föreföll uppnåeligt.
Värt att notera är att hon inte reste sig eller hade någon tendens till att resa sig. Däremot skulle hon bli en väldigt fin westernhäst, de snurrningar och backanden vi fick till gick ibland med blixtens hastighet.
Dock är min lilla häst ett sto, och jag tvivlar inte på att uppvisningen kommer fortsätta ikväll, men denna gång hoppas jag verkligen att hon lossnar fortare så att jag kan rida lite mer och inte bara sitta där och vänta.
Dag 13 - En nytagen bild och 5 punkter som beskriver din häst
* Positiv
* Gosig
* Söt
* Trevlig att hantera
* Fantastisk hopptalang
* Positiv
* Gosig
* Söt
* Trevlig att hantera
* Fantastisk hopptalang
Bilden är från gårdagens promenad med Tilly, under vilken hon verkligen gick såhär precis hela tiden, nosen i backen som en hund. Hon lär ha stretchat överlinjen ordentligt i alla fall...
Jag rider inte alla dagar då jag hellre ser att hon råkar gå för lite än att jag överanstränger hennes rygg och rumpa, men vill heller inte att hon bara ska stå still under vilodagen, därav alla promenader. De ger möjligtvis inte så mycket motion, men de gör hur som helst att hon aktiverar musklerna som inte stelnar till - särskilt viktigt nu när det är mycket snö och hon mest står still i hagen. Dessutom så ger de en viktig fördel vad beträffar umgänge och hantering. Hon blir gosigare och trevligare för varje gång, vi befäster vår relation och gör lite allmänna ledarskapsövningar. Plus att med mig på backen så kan jag utsätta henne för "läskiga" saker som jag annars kanske skulle undvikit, miljöträning är aldrig fel.
söndag 9 januari 2011
lördag 8 januari 2011
Dag 11 - En bild på stallet
Just nu står jag inackorderad, och de har ett ganska trevligt stall som ser ut såhär (bonusbild på min lilla hund):
Men hemma har vi ett alldeles egensnickrat hemmabygge, som är... funktionellt ska jag nog kalla det. Vackert - inte direkt. Men hästarna stormtrivs där, och det är huvudsaken. Det är en femtonåring som valt färger här. Det här är shettisboxen (och ja, hon är uppe och promenerar på foderbordet med jämna mellanrum):
fredag 7 januari 2011
Dag 10 - Mina drömmar
Jag har inte särskilt höga ambitioner faktiskt. Jag vill hålla mitt hästande på en nivå där det alltid är roligt, aldrig pressande.
Jag vill kunna tävla dressyr på LA-nivå, hoppning på 130-höjd och kunna tävla lätt fälttävlan. Jag tänker givetvis träna högre, men jag tror att det där även är min begränsning. Jag hoppas att Tilly får bli fullt frisk så att vi kan ha många roliga år framför oss.
Jag drömmer även om att flytta någon dag, helst till hus med eget stall, men jag kan även tänka mig att bo i närheten av inackorderingsstall, som då måste ha fullskötsel, ridhus och tränare som kommer DIT. Jag drömmer om att slippa ha så långt till allt, tävling, träning, veterinär osv.
Just nu drömmer jag ändå mest bara om att Tilly ska vara fullt igång, att vi ska kunna träna ordentligt och att jag i sommar ska kunna släppa henne på vårt rejäla sommarbete, för det har hon inte gått på förut.
Och gudars skymning vad jag drömmer om det här (både sommar och terrängläger):
torsdag 6 januari 2011
Dag 9 - Mitt bästa hästminne
När jag var tio år så gick det två hästar i grannens hage, femtio meter från vårt sommarhus. På bilder nu kan jag se att det var två ponnier, varav den ena förmodligen var en haflinger, men när man är tio år är även två treåriga hingstbebisar jättestora.
Hästtok som jag var så nästlade jag mig in i deras hjärtan så till den milda grad att de kom rusande i full galopp varje gång jag ropade. Jag och min lillasyster kunde stå och klia dem och gosa med dem i timtal.
En var fux och den andra mörkbrun, så valet att kalla dem Eldfuxen och Svarten föll sig självklart för en tioåring som sträckläst alla Walter Farleys böcker.
I hagen brevid gick även ett sto med ett litet föl, men vad jag minns var det inte särskilt intressant.
Det var hur som helst den bästa sommaren i mitt liv, det var varmt hela sommaren, och de två hästarna var gosiga och väldigt varsamma med två små flickor, trots deras egen ungdom och kön.
När jag var tio år så gick det två hästar i grannens hage, femtio meter från vårt sommarhus. På bilder nu kan jag se att det var två ponnier, varav den ena förmodligen var en haflinger, men när man är tio år är även två treåriga hingstbebisar jättestora.
Hästtok som jag var så nästlade jag mig in i deras hjärtan så till den milda grad att de kom rusande i full galopp varje gång jag ropade. Jag och min lillasyster kunde stå och klia dem och gosa med dem i timtal.
En var fux och den andra mörkbrun, så valet att kalla dem Eldfuxen och Svarten föll sig självklart för en tioåring som sträckläst alla Walter Farleys böcker.
I hagen brevid gick även ett sto med ett litet föl, men vad jag minns var det inte särskilt intressant.
Det var hur som helst den bästa sommaren i mitt liv, det var varmt hela sommaren, och de två hästarna var gosiga och väldigt varsamma med två små flickor, trots deras egen ungdom och kön.
onsdag 5 januari 2011
Dag 8 - Min hästs vardagsoutfit
Jag rider lektion på fredag, då ska jag plocka på henne det rosa och se om någon kan fota lite.
Jag varierar mig oftast när jag rider, i alla fall vad gäller träns, bett och skydd, sadeln är ju antingen hopp eller dressyr. Just nu har hon ett gammalt skräpträns från Hööks vid ridning, med ett pannband med guldhjärtan på (jag har extremt många pannband, eftersom pannband är KUL). Att jag varierar tränsen beror på att jag varierar betten, och jag orkar inte flytta bett hela tiden så då har jag ett träns till varje bett istället. Tilly går dock nu bara på två olika bett, ett för ridning och ett för longering.
Sadeln är antingen en Santa Cruz hoppsadel eller en Prestige dressyrsadel. Jag har även fyra sadlar till, varav två ska säljas och en bara är en skräpsadel i syntet som är super att ha när det öser ner och man ska rida ute, och som har passat varenda häst jag haft, hjälpligt i alla fall. Den fjärde sadeln använder vi bara vid tolkning eftersom den har en liten smart ögla längst bak som man kan fästa linan i.
Det här är min hoppsadel, och ja, padden ska för tillfället ligga sådär långt upp för att avlasta ländmusklerna enligt sadelprovaren.
Jag rider lektion på fredag, då ska jag plocka på henne det rosa och se om någon kan fota lite.
tisdag 4 januari 2011
Dag 7 - Min favoritgrej i stallet
Kan inte påstå att jag har någon annan favoritsak utom hästen då. Jo förresten, jag är löjligt nöjd med ett inköp av ett begagnat träns, svart med vit fodring som jag satt bling-pannband på och som prinsessan är alldeles osedvanligt söt i. Det är mjukt och fint och ganska underbart.
Kan inte påstå att jag har någon annan favoritsak utom hästen då. Jo förresten, jag är löjligt nöjd med ett inköp av ett begagnat träns, svart med vit fodring som jag satt bling-pannband på och som prinsessan är alldeles osedvanligt söt i. Det är mjukt och fint och ganska underbart.
Ser inte mycket ut för världen på kortet, men är väldigt fint på i verkligheten. måndag 3 januari 2011
En helt annan sak, angående de där funderingarna om behålla eller inte osv. Jag är ju helt på det klara med mig själv att om hon inte blir bra, och vetten inte kommer säga att det är ok go, så får hon åka tillbaka. Men vad händer då om hon blir bra, men vetten säger att det är livslång behandling som gäller för att hon ska funka, dvs hon kommer fungera som jag vill OM jag lägger ner tid och pengar på det?
Hade du frågat mig innan jag hämtade henne hade jag sagt nej till det. Men som jag skrivit tidigare är jag så vansinnigt kär i den här lilla flickan att det liknar ingenting. Innan henne fattade jag inte hur folk kunde säga att de älskade sina hästar. Älskar och älskar tänkte jag, visst tyckte jag OM B, men något älska var det inte fråga om. Jag kunde vara salig över honom när det gick bra, och glad när han kom i hagen, men någon förbindelse mellan oss var det inte fråga om.
Men med Tilly så dröjde det kanske två veckor max innan hon krupit in i hjärtat på mig. Jag kan inte riktigt beskriva det, men hon är så himla personlig och gosig, mot MIG alltså, inte mot någon annan. Idag stod det tre personer och tre hästar i stallet när jag kom, jag gick förbi dem och hade inte ens kommit halvvägs till Tillys box innan hon gnäggade åt mig, det var alltså helt klart en hälsning bara till mig. När jag hanterar henne ska hon hela tiden ha närkontakt, men inte på ett buffligt unghäst-sätt, utan på ett förnöjsamt sätt. Sätter jag mig tex ner för att koppla loss gummisnodden så står hon bredvid och lägger huvudet på min axel och är jättenöjd. Hon hummar när jag kommer till hagen, eller när jag öppnar dörren till stallet eller till transporten, HON har alltså helt klart valt mig som sin människa.
B sålde jag för att han inte uppfyllde de krav jag hade på en häst, dels för hoppningen och dels för transporterandet. Jag tänkte då lite mer kliniskt, att hästen duger inte till det jag vill, då byter vi. Men nu är det ju KÄNSLOR med i bilden...
Hade du frågat mig innan jag hämtade henne hade jag sagt nej till det. Men som jag skrivit tidigare är jag så vansinnigt kär i den här lilla flickan att det liknar ingenting. Innan henne fattade jag inte hur folk kunde säga att de älskade sina hästar. Älskar och älskar tänkte jag, visst tyckte jag OM B, men något älska var det inte fråga om. Jag kunde vara salig över honom när det gick bra, och glad när han kom i hagen, men någon förbindelse mellan oss var det inte fråga om.
Men med Tilly så dröjde det kanske två veckor max innan hon krupit in i hjärtat på mig. Jag kan inte riktigt beskriva det, men hon är så himla personlig och gosig, mot MIG alltså, inte mot någon annan. Idag stod det tre personer och tre hästar i stallet när jag kom, jag gick förbi dem och hade inte ens kommit halvvägs till Tillys box innan hon gnäggade åt mig, det var alltså helt klart en hälsning bara till mig. När jag hanterar henne ska hon hela tiden ha närkontakt, men inte på ett buffligt unghäst-sätt, utan på ett förnöjsamt sätt. Sätter jag mig tex ner för att koppla loss gummisnodden så står hon bredvid och lägger huvudet på min axel och är jättenöjd. Hon hummar när jag kommer till hagen, eller när jag öppnar dörren till stallet eller till transporten, HON har alltså helt klart valt mig som sin människa.
B sålde jag för att han inte uppfyllde de krav jag hade på en häst, dels för hoppningen och dels för transporterandet. Jag tänkte då lite mer kliniskt, att hästen duger inte till det jag vill, då byter vi. Men nu är det ju KÄNSLOR med i bilden...
Dagens besök av equiterapeuten var både bra och dåligt. Bra, för att jag faktiskt måste erkänna att hon är duktig. Jag är ju en aning.. ska vi säga skeptisk till allt sånt där, särskilt laserbehandling och akupunktur.
Men hon lyckades, osedvanligt varligt och försiktigt dessutom (jag bad henne demonstrera hur hårt hon tryckte på mig), lokalisera alla de problem som röntgenplåtarna säger att Tilly har. Det blev jag imponerad över. Muskelfelet i baken känner hon ju inte, eftersom hon inte kan gå så djupt, men hon känner följderna av det, och särskilt då var det gör i övre delen av länden (för övrigt exakt samma problemområde som sadelprovaren pekade ut, vilket gör att mitt förtroende för HENNE också ökar). Men kotorna i ryggen kände hon direkt; det är på två ställen som de ligger ganska tätt inpå varandra. Inte tillräckligt för att vara ett enormt problem, men tillräckligt för att skapa följdproblem.
Jag hoppas ju på att när muskelproblemet löst sig och hon börjar bygga korrekta muskler, så ska kotproblemet också lösa sig genom att hon kommer upp mer med ryggen, och därmed automatiskt separerar kotorna från varandra.
Fick instruktioner om hur jag ska massera, samt hur hon tycker att hon ska ridas. Att jag rider med gummisnodd fick bifall, eftersom det är just lång och låg hon ska gå, både för att stretcha ut och för att bygga upp de musklerna. Hon tyckte dock att hon skulle gå två, tre minuter inspänd, och sen vila lika länge osv, och det går ju an så länge jag rider, eftersom jag då kan använda graman som är enkel att släppa ut. Men svårare att administrera rent praktiskt vid longering, eftersom det blir ett jäkla hattande fram och tillbaka och uppknäppande av remmar här och var. Jag får fundera på den biten lite grann.
Vad gäller allmän ridning så hade hon samma råd som John: "Rid så mycket hon tål". Och det fattar väl jag med att det är lämpligt, men HUR mycket är så mycket som hon tål? Jag vill ju absolut inte gå fram för fort, men heller inte vara FÖR försiktig, hon SKA ju byggas upp. Hur som helst, som hon kändes nu igår så verkar det som att jag är på rätt spår, så jag fortsätter så tillsvidare. Equiterapeuten ville gärna se henne igen, och om John behandlar henne igen i mitten av januari vore det nog lämpligt att träffa henne igen i mitten av februari för uppföljning.
Så varför dåligt då? Jo, för att equiteraputen talar ju om och plockar ju fram allt som är dåligt. ALLT som är dåligt. Vilket leder till att jag stod där bredvid min lilla häst och kände det lite som att det inte spelar någon roll, hon kommer aldrig bli bra igen med alla de här problemen. Nu är det ju inte så, och jag har hopp kvar, men samtidigt så oroar jag mig för att problemen bara kommer lösas för stunden, och att jag inte kommer få något bekymmerslöst hästliv med henne, utan alltid behöva behandla osv för att hon ska fungera. Om det FUNKAR att rida henne så som jag vill, och hon inte har ont eller annat obehag av saken så är det okej med mig. Men hästar är ju som de är, och hon har redan bevisat att hon är väldigt smärttålig, så jag vet inte om jag inte alltid skulle oroa mig?
För övrigt så fick jag bevisat att det faktiskt finns kräm i de där fåniga laserbehandlingarna. B har ju alltid bara stått still under alla behandlingar, vad som än händer, och inte med en min visat att han reagerar, annat än att han njutit av själva massagen. Tilly hade dock VÄLDIGT bestämda åsikter om lasern, och visade tydligt var den kändes, och det var ju kul att se på sitt sätt. Akupunkturen tror jag dock fortfarande vad jag vill om...
Men hon lyckades, osedvanligt varligt och försiktigt dessutom (jag bad henne demonstrera hur hårt hon tryckte på mig), lokalisera alla de problem som röntgenplåtarna säger att Tilly har. Det blev jag imponerad över. Muskelfelet i baken känner hon ju inte, eftersom hon inte kan gå så djupt, men hon känner följderna av det, och särskilt då var det gör i övre delen av länden (för övrigt exakt samma problemområde som sadelprovaren pekade ut, vilket gör att mitt förtroende för HENNE också ökar). Men kotorna i ryggen kände hon direkt; det är på två ställen som de ligger ganska tätt inpå varandra. Inte tillräckligt för att vara ett enormt problem, men tillräckligt för att skapa följdproblem.
Jag hoppas ju på att när muskelproblemet löst sig och hon börjar bygga korrekta muskler, så ska kotproblemet också lösa sig genom att hon kommer upp mer med ryggen, och därmed automatiskt separerar kotorna från varandra.
Fick instruktioner om hur jag ska massera, samt hur hon tycker att hon ska ridas. Att jag rider med gummisnodd fick bifall, eftersom det är just lång och låg hon ska gå, både för att stretcha ut och för att bygga upp de musklerna. Hon tyckte dock att hon skulle gå två, tre minuter inspänd, och sen vila lika länge osv, och det går ju an så länge jag rider, eftersom jag då kan använda graman som är enkel att släppa ut. Men svårare att administrera rent praktiskt vid longering, eftersom det blir ett jäkla hattande fram och tillbaka och uppknäppande av remmar här och var. Jag får fundera på den biten lite grann.
Vad gäller allmän ridning så hade hon samma råd som John: "Rid så mycket hon tål". Och det fattar väl jag med att det är lämpligt, men HUR mycket är så mycket som hon tål? Jag vill ju absolut inte gå fram för fort, men heller inte vara FÖR försiktig, hon SKA ju byggas upp. Hur som helst, som hon kändes nu igår så verkar det som att jag är på rätt spår, så jag fortsätter så tillsvidare. Equiterapeuten ville gärna se henne igen, och om John behandlar henne igen i mitten av januari vore det nog lämpligt att träffa henne igen i mitten av februari för uppföljning.
Så varför dåligt då? Jo, för att equiteraputen talar ju om och plockar ju fram allt som är dåligt. ALLT som är dåligt. Vilket leder till att jag stod där bredvid min lilla häst och kände det lite som att det inte spelar någon roll, hon kommer aldrig bli bra igen med alla de här problemen. Nu är det ju inte så, och jag har hopp kvar, men samtidigt så oroar jag mig för att problemen bara kommer lösas för stunden, och att jag inte kommer få något bekymmerslöst hästliv med henne, utan alltid behöva behandla osv för att hon ska fungera. Om det FUNKAR att rida henne så som jag vill, och hon inte har ont eller annat obehag av saken så är det okej med mig. Men hästar är ju som de är, och hon har redan bevisat att hon är väldigt smärttålig, så jag vet inte om jag inte alltid skulle oroa mig?
För övrigt så fick jag bevisat att det faktiskt finns kräm i de där fåniga laserbehandlingarna. B har ju alltid bara stått still under alla behandlingar, vad som än händer, och inte med en min visat att han reagerar, annat än att han njutit av själva massagen. Tilly hade dock VÄLDIGT bestämda åsikter om lasern, och visade tydligt var den kändes, och det var ju kul att se på sitt sätt. Akupunkturen tror jag dock fortfarande vad jag vill om...
Dag 6 - Det här äter min häst varje dag
Hon äter hösilage.
Funderade på att stoppa där, för det är sant, precis just nu. Hon HAR ätit lucernhack och betfor (för att få ner mineralerna) också, men lucernet tog precis slut och hon ratar just nu betforen, så då får hon inget annat. Det är ju inte direkt så att hon behöver annat heller med tanke på hur lite hon går.
Men nu har jag köpt havrefri musli istället som jag kan blanda med mineralerna så hoppas vi att hon äter upp dem i fortsättningen, plus selentillskott eftersom höet inte är analyserat och hon är rätt duktig på att pilla ut mineralerna.
Min förra häst gick ner sig bara man andades ordet "förändring" och var i allmänhet rätt svårfödd, så jag var lite nojig över att hon skulle vara likadan i början, men jag tror nog att det snarare är tvärtom och att jag inte behöver oroa mig.
Hon äter hösilage.
Funderade på att stoppa där, för det är sant, precis just nu. Hon HAR ätit lucernhack och betfor (för att få ner mineralerna) också, men lucernet tog precis slut och hon ratar just nu betforen, så då får hon inget annat. Det är ju inte direkt så att hon behöver annat heller med tanke på hur lite hon går.
Men nu har jag köpt havrefri musli istället som jag kan blanda med mineralerna så hoppas vi att hon äter upp dem i fortsättningen, plus selentillskott eftersom höet inte är analyserat och hon är rätt duktig på att pilla ut mineralerna.
Min förra häst gick ner sig bara man andades ordet "förändring" och var i allmänhet rätt svårfödd, så jag var lite nojig över att hon skulle vara likadan i början, men jag tror nog att det snarare är tvärtom och att jag inte behöver oroa mig.
söndag 2 januari 2011
Är extremt deppig just nu av diverse orsaker, men trots det så gick det bara inte att hålla bort storflinet under och efter dagens pass.
Imorgon kommer kiropraktorn, så jag åkte till ridhus idag för att se om jag kommer kunna känna någon skillnad innan och efter. Men det ÄR redan skillnad, MILSVID sådan emot hur hon kändes tex under första dressyrlektionen.
För det första så går hon lugnt och harmoniskt (okej, väääldigt pigg i början, vilket jag INTE ser som något negativt eftersom det ju visar på att den initiala dåliga bjudningen berodde på skadan), tuggar på bettet (tuggar, inte gnager på det som i början) och frustar väldigt ofta.
För det andra så stretar hon inte emot när jag vill böja henne, vilket hon gjorde i början. Idag kunde jag dessutom rida både öppnor och slutor, och vanliga skänkelvikningar för SITSEN. Under första lektionen kunde hon överhuvudtaget inte tvära ALLS.
För det tredje kan hon nu galoppera i någorlunda normalt tempo, istället för det övertempo jag var tvungen att lägga henne i förut för att hon skulle orka med. Hon var inte lika fin i galoppen som i traven, så jag galopperade bara några varv åt varje håll utan att sätta press på henne, för det märktes att det fortfarande är jobbigt, och möjligtvis också gör ont, och jag har inga intentioner att få henne att tycka att ridning är något besvärligt.
Red henne på gummisnodd hela tiden (40 minuter totalt, inklusive framskrittning), och det var väldigt lyckat; den tvingar inte ner henne som fasta tyglar kan göra, utan ger henne det konstanta mjuka stöd hon behöver för att våga lägga sig i handen.
På slutet provade jag att sitta ner lite i traven, och den var så fantastisk att jag inte kan beskriva det med ord, jag satt bara och fånlog. Underbart!
Den stora skillnaden är annars inte att hon faktiskt är ridbar nu, utan sättet hon är det på. När hon bråkade och stod emot i början så visste jag ju inte varför, det kunde vara allt ifrån rygg till mun till ren istadighet. De tendenserna FANNS överhuvudtaget inte idag. Hon protesterade i galoppen, men det var inte alls samma panikprotest som jag inser att det var i början. Hon sa helt enkelt bara till att det inte var så enkelt, av vilken orsak vet jag inte, men accepterade att jag bad henne om det ändå. Och då slutade jag direkt.
Jag är oerhört, oerhört nöjd och glad över att hon är så fin redan nu efter så kort tid, det lovar gott, och är mer än jag kunnat hoppas på i det här läget.
Imorgon kommer kiropraktorn, så jag åkte till ridhus idag för att se om jag kommer kunna känna någon skillnad innan och efter. Men det ÄR redan skillnad, MILSVID sådan emot hur hon kändes tex under första dressyrlektionen.
För det första så går hon lugnt och harmoniskt (okej, väääldigt pigg i början, vilket jag INTE ser som något negativt eftersom det ju visar på att den initiala dåliga bjudningen berodde på skadan), tuggar på bettet (tuggar, inte gnager på det som i början) och frustar väldigt ofta.
För det andra så stretar hon inte emot när jag vill böja henne, vilket hon gjorde i början. Idag kunde jag dessutom rida både öppnor och slutor, och vanliga skänkelvikningar för SITSEN. Under första lektionen kunde hon överhuvudtaget inte tvära ALLS.
För det tredje kan hon nu galoppera i någorlunda normalt tempo, istället för det övertempo jag var tvungen att lägga henne i förut för att hon skulle orka med. Hon var inte lika fin i galoppen som i traven, så jag galopperade bara några varv åt varje håll utan att sätta press på henne, för det märktes att det fortfarande är jobbigt, och möjligtvis också gör ont, och jag har inga intentioner att få henne att tycka att ridning är något besvärligt.
Red henne på gummisnodd hela tiden (40 minuter totalt, inklusive framskrittning), och det var väldigt lyckat; den tvingar inte ner henne som fasta tyglar kan göra, utan ger henne det konstanta mjuka stöd hon behöver för att våga lägga sig i handen.
På slutet provade jag att sitta ner lite i traven, och den var så fantastisk att jag inte kan beskriva det med ord, jag satt bara och fånlog. Underbart!
Den stora skillnaden är annars inte att hon faktiskt är ridbar nu, utan sättet hon är det på. När hon bråkade och stod emot i början så visste jag ju inte varför, det kunde vara allt ifrån rygg till mun till ren istadighet. De tendenserna FANNS överhuvudtaget inte idag. Hon protesterade i galoppen, men det var inte alls samma panikprotest som jag inser att det var i början. Hon sa helt enkelt bara till att det inte var så enkelt, av vilken orsak vet jag inte, men accepterade att jag bad henne om det ändå. Och då slutade jag direkt.
Jag är oerhört, oerhört nöjd och glad över att hon är så fin redan nu efter så kort tid, det lovar gott, och är mer än jag kunnat hoppas på i det här läget.
Dag 5 - Det här finns i min ryktlåda
Inte har jag någon ryktlåda inte, jag är för tillfället inackorderad med mycket begränsat utrymme och har de flesta ryktsakerna på en hylla i stallet. På den ligger rotborste, piggborste, ryktborste, ryktskrapa, hovkrats, broddverktyg och en låda broddar. Nu när det är snö och täckat är det inte direkt så att det behövs ryktas heller.
Men i mitt eget stall, DÄR har jag prylar, herregud vad med prylar där finns. Det talar vi tyst om.
Inte har jag någon ryktlåda inte, jag är för tillfället inackorderad med mycket begränsat utrymme och har de flesta ryktsakerna på en hylla i stallet. På den ligger rotborste, piggborste, ryktborste, ryktskrapa, hovkrats, broddverktyg och en låda broddar. Nu när det är snö och täckat är det inte direkt så att det behövs ryktas heller.
Men i mitt eget stall, DÄR har jag prylar, herregud vad med prylar där finns. Det talar vi tyst om.
lördag 1 januari 2011
Idag bröt vi tristessen och det enahanda med en lång uteritt för oss själva. Longeringen är jättebra, för då kan hon ju bygga upp sig och arbeta i en korrekt form utan att behöva bära en ryttare, dessutom är ju snölongeringen outstanding vad gäller att bygga muskler, men det blir rätt jäkla trist i längden. För både mig och hästen. Och rida ut med sällskap är förvisso trevligt, men eftersom mitt sällskap antingen rider unghäst eller nervöst lagd dressyrhäst, och därtill är lite feg så blir uteritterna inte direkt fartfyllda.
Dagens ridtur blev iofs inte särskilt fartfylld den heller, men vi kunde skritta den långa rundan, förbi köttkorna (som ofelbart, i samlad tropp, kastar sig mot staketen för att stirra när man kommer till häst, något som min lilla hund uppskattar till fullo, men det gör INTE ridsällskapets häst). Tilly är inte särskilt tittig, och framförallt slänger hon sig inte ner i diken eller in i taggtråd när hon blir rädd, utan hon stannar mestadels till och sen är det antingen bra, eller så är hon lättövertalad.
En skogsväg var plogad, så jag red den fram och tillbaka i lite trav och galopp för att känna på henne utan djupsnön som underlag och för att känna på nya sadeln. Tilly var väldigt tveksam till att springa på den där vägen, hon var ju på väg hem? men lossnade när hon insåg att hon skulle få galoppera. Fort.
Sadeln är UNDERBAR att sitta i, mjuk och stötdämpande. Dock har jag inte riktigt lika bra balans i den här som i Tillys gamla tyvärr, den här lägger min tyngdpunkt lite längre bak, och det kommer nog ta ett tag att vänja om mig. B's gamla var ju en fälttävlanssadel, där hade jag inte direkt några problem med tyngdpunkten...
Så HÄR taggad var Tilly inför ridturen, rena frustande monstret!
(jag SKA klippa manen...)
Dag 4 - Hur började mitt hästintresse
Jag minns inte faktiskt, men jag har ett gäng bilder på mig själv som sexåring på en rund, krämfärgad shettis som jag vill minnas hette Grevinnan. Jag red som liten på Tyresö Ridskola, ända tills jag blev 18 och var tvungen att sluta faktiskt. Hängde i stallet en hel del dagar eftersom jag var skötare på en liten c-ponny, en connemara som hette Ärla. Vit och söt, och hade den egenheten att hon avskydde regn och vatten, så gick man till ridhuset med henne när det regnade så fick man hålla händerna för öronen på henne. Började det regna när man var på uteritt ville hon gå hem, och gjorde ofta så också.
Hade tjatat i flera år om att få börja rida, och när jag väl fick beskedet om att jag fick så var jag så glad att jag sprang upp och ner i trapporna i villan och tjoade.
Fick sluta rida ponny redan som 13-åring till min stora sorg, för det var inte alls lika kul att rida häst. Är fortfarande inte lika kul faktiskt, kanske därför jag är så kär i Tilly som är ponnyrund och bara omkring 160? När jag sen flyttat till lägenhet och bytte ridskola så fick jag där dock mestadels rida ponny, för även om jag är 170 lång så väger jag inte särskilt mycket, och kan till och med rida B-ponny om det skulle knipa.
Det var enklare att vara hästintresserad när jag var liten, ingen märkeshysteri och inget showande. Tyresö Ridskola var mycket bra på så sätt att där fanns ingen klick med dominanta brudar som tryckte ner de små, inget hysteriskt skötarsystem heller. Därtill är det en relativt stor ridskola som har många hästar som räckte till alla.
Men jag kan inte säga att jag lärde mig någon ridning där. Jag lärde mig att åka häst, men inte att RIDA och då red jag ändå där i över tio år. De hade ett fåtal elever som de satsade på som fick tävla, men jag kan inte minnas att vi fokuserade på sitsen eller att rida hästen korrekt. Det måste vi ju ha gjort, men jag lärde mig i alla fall inget.
Det var först när jag bytte ridskola till Farsta som det blev någon ordning på det här med själva ridandet. Jag började med att rida lektion tre till fyra gånger i veckan i specialgrupper och gick sen vidare och hyrde en av ridskolans hästar och red på lektionerna. Det gav naturligtvis oerhört mycket mer. Dock inte lika mycket som att ha en egen häst att rida, det är det ingenting som gör, förutsatt att man rider för tränare regelbundet vill säga.
Jag minns inte faktiskt, men jag har ett gäng bilder på mig själv som sexåring på en rund, krämfärgad shettis som jag vill minnas hette Grevinnan. Jag red som liten på Tyresö Ridskola, ända tills jag blev 18 och var tvungen att sluta faktiskt. Hängde i stallet en hel del dagar eftersom jag var skötare på en liten c-ponny, en connemara som hette Ärla. Vit och söt, och hade den egenheten att hon avskydde regn och vatten, så gick man till ridhuset med henne när det regnade så fick man hålla händerna för öronen på henne. Började det regna när man var på uteritt ville hon gå hem, och gjorde ofta så också.
Hade tjatat i flera år om att få börja rida, och när jag väl fick beskedet om att jag fick så var jag så glad att jag sprang upp och ner i trapporna i villan och tjoade.
Fick sluta rida ponny redan som 13-åring till min stora sorg, för det var inte alls lika kul att rida häst. Är fortfarande inte lika kul faktiskt, kanske därför jag är så kär i Tilly som är ponnyrund och bara omkring 160? När jag sen flyttat till lägenhet och bytte ridskola så fick jag där dock mestadels rida ponny, för även om jag är 170 lång så väger jag inte särskilt mycket, och kan till och med rida B-ponny om det skulle knipa.
Det var enklare att vara hästintresserad när jag var liten, ingen märkeshysteri och inget showande. Tyresö Ridskola var mycket bra på så sätt att där fanns ingen klick med dominanta brudar som tryckte ner de små, inget hysteriskt skötarsystem heller. Därtill är det en relativt stor ridskola som har många hästar som räckte till alla.
Men jag kan inte säga att jag lärde mig någon ridning där. Jag lärde mig att åka häst, men inte att RIDA och då red jag ändå där i över tio år. De hade ett fåtal elever som de satsade på som fick tävla, men jag kan inte minnas att vi fokuserade på sitsen eller att rida hästen korrekt. Det måste vi ju ha gjort, men jag lärde mig i alla fall inget.
Det var först när jag bytte ridskola till Farsta som det blev någon ordning på det här med själva ridandet. Jag började med att rida lektion tre till fyra gånger i veckan i specialgrupper och gick sen vidare och hyrde en av ridskolans hästar och red på lektionerna. Det gav naturligtvis oerhört mycket mer. Dock inte lika mycket som att ha en egen häst att rida, det är det ingenting som gör, förutsatt att man rider för tränare regelbundet vill säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)