Igår red jag min egen häst! Visserligen barbacka, och visserligen bara i skritt, men ändå! Fast ett par varv i trav tog jag ändå bara för att känna efter, och kunde inte låta bli att sitta och storle under tiden. Vilken trav hon fick! Åh hoppas hoppas vet säger okej den tionde, jag vill köra igång nu!

Annars är det same old same old mest hela tiden, min entusiasm inför hästpromenader är nere på oanade bottennivåer. Har börjat tömköra i alla gångarter, och det SER jättebra ut, men vad vet jag, jag ser ju knappt om en häst är halt.

Idag ska jag tvätta min häst som är så dammig att det tog en halv bomullsrulle för att tvätta rent där vet skulle spruta sist, för att sen imorgon äntligen klippa henne. Hon ser nämligen helt skabbig ut just nu, klippt i olika omgångar, dels helklippt i julas och sen klippt på olika ställen inför sprutor. Sen uteritt barbacka tror jag minsann.

Unghästens ägare är och åker skidor och jag har lovat att rida lite under tiden, så vi kanske också kan rida ut. Det är löshoppning på schemat i stallet imorgon, och lovade att hon skulle få vara med och hoppa där också.

Idag har vi roat oss med att gå på löpband igen. Tilly blir så exalterad när jag tar fram transportskydden (de är rosa) att hon står och vibrerar i spolspiltan. Kul det. Kul också med nya transportkameran, fast den gör att jag tittar mer på skärmen än på körningen, bara för att det är så skoj att titta på sin häst käka hö och vicka med öronen.

På väg till rehabet klev det fram en svartklädd jeppe i vägen och började vifta med armarna. Vafan IDIOT, ur vägen! tänkte jag, tills jag såg att det var en polis, och fick en halv hjärtattack istället. Jag kör nämligen väldigt lagligt på papperet och inte fullt så lagligt i verkligheten (precis som 90% av Sveriges hästtransportägare). Hade inget körkort med mig, viftade lite med ögonfransarna (hur gör fula människor i en poliskontroll?), och sen skulle han bara "kolla upp mig lite", varpå han klev in i sin minibuss och var borta i MINST tio minuter. Kvar satt jag och jagade upp mig, men sen visade det sig att han inte hade koll på något och att allt var grönt (liksom, han sa att ekipaget var tio kilo över gränsen, "men det är okej", och jag tänker att eh? Min transport är typad till 1460, och bilen kanske väger 1600, HUR är det tio kilo över gränsen?)

Anyway, hoppade grå studsboll igår som vanligt, och fick så djävulusiskt ont i njurarna, eftersom hon var extra studsig, eftersom hennes medryttare tydligen mest låtit bli att rida dagen innan. Inte jättebra förutsättningar på en häst som jagar upp sig bara man andas "hinderstöd".

Därefter red jag unghäst, och hoppade även lite grann på det minsta hinder ni sett. Det är HIMLA kul att rida henne faktiskt. Varannan gång övar vi på att skänkeln betyder gå åt sidan, och varannan gång övar vi på att variera gångarterna. VARJE gång övar vi på att gå i form, vilket är det svåraste av allt, för hon är väldigt stretig i munnen, och man måste vara fan så kvick i hand och ben för att kunna behålla ett mjukt stöd, och driva fram till det. Missar man med en millisekund kör hon fram skallen och tar bautakliv. Hoppningen skötte hon däremot galant, hon hoppade stort över minihindret och med superfin taxering, så den kan det säkert bli något av. Önskar jag hade tiden, men det har jag inte alls.

Imorgon ska jag rida henne igen, och på söndag kommer Siri och ska provhoppa henne och se vad hon och ägaren tycker om ett samarbete.

Idag har vi varit på återbesök hos veterinären och fått bra och dåliga besked. Bra för att hon ser jättefin ut nu, det är rätt behandling och allt är på rätt väg. Dåligt eftersom hon ville spruta om henne, och därefter skritt i tre veckor till och sen återbesök igen... och det innebär att jag definitivt missar de enda två fälttävlan i Stockholm på den här sidan skolstarten.

Men jag vet, jag veeeet. Klart jag är jätteglad över att det gått så fort, och klart att det är super att hon sprutas igen "bafatt", men faan då... Jag vill ju rida terräng! Hell, jag vill rida min egen häst!

Tilly, som då den senaste månaden börjat förknippa åka transport med "åka till det skojiga stället och jobba hårt på skojigt löpband", stod och småjoggade i uppbindningen i morse när jag gjorde iordning henne inför avfärd. Hon har alltid varit lättlastad, och jag skickar henne på själv, men i morse så SPRANG hon på transporten. Tji fick hon... vi fick vänta typ massor med timmar, så hon fick stå i en box och rensa den från hö medan jag agerade veterinärsassistent, och sen blev hon stucken och bremsad innan jag tvingade henne på transporten igen, så det ska bli väldigt intressant att se om hon är så villig att springa på transporten igen på fredag när vi ska dit och rehaba oss igen. Hon ÄLSKAR löpbandet, om det inte framgått, älskar att få ta i och jobba, och det är jättekul såklart. Jag har filmer på hur det ser ut, ska bara få upp dem också.

Jag fick en transportkamera i födelsedagspresent, eller rättare sagt en back-kamera, som min fina sambo var så snäll och monterade i helgen. Dagens resa var alltså invigning av densamma, och den funkar över förväntan. Helt fantastiskt kul att se hästskrället resa också, det såg inte ut ALLS som jag trodde. Dels så rör hon inte på sig ett endaste dugg, alltså flyttar verkligen inte en hov ens. Huvudet rör hon såklart, MASSOR, och öronen allra mest, men hon står blickstill, till och med i kurvorna. Nu kör jag extremt lugnt, ALLTID, men nog brukar det dunka och gunga där bak ibland. Visade sig dock att det jag uppfattar som dunk och gung framifrån orsakas av nästintill ingenting från hennes del, så nu kan jag sluta noja över sånt. Jag provade även att köra sämre än jag brukar, ta kurvor snabbare och öka mer på raksträckor osv, och kunde konstatera att jag lugnt kan köra snabbare och "sämre" än jag gör idag.

Veckan som kommer är späckad med jobb, men även av ridning av andras hästar, däribland "unghästen" (stoet som är sex, men som är riden som en fyraåring), som ska få roa sig med att hoppa över ett hinder efter hoppträningen (på PRE-stoet) på torsdag, tänkte se om jag kan få lite drag i galoppen på henne då. Den är rätt kul att rida nu när jag suttit på henne ett par gånger och tagit reda på hur hon fungerar. Första gången var ju bara spänt, spänt, spänt med huvudet rakt upp och skänkeln som bara betydde spring och inget annat, men efter lite jobbande på vad mina signaler egentligen betyder så har hon slappnat av och förefaller tycka det är kul att jobba och tänka. Öronen är i varje fall bak mot mig precis hela tiden, och sen rätt som det är så pang! tar bensinen i hjärnkontoret slut och då är det bara att hoppa av och gå hem.

Tilly ska för övrigt inte alls skrittas för hand i två veckor och därefter en vecka uppsuttet har jag bestämt, även om det är det veterinären sa. Ska hon skrittas kan hon lika bra göra det vid handen, känns inte alls som någon poäng med att lägga på en sadel och hoppa upp då. Nej, hon får skrittas två veckor och därefter sätter jag igång med tömkörning i alla gångarter. Kan hon gå på löpbandet, som motsvarar ungefär en timmes ridjobb, så kan hon trava och galoppera i ett snöre i en halvtimme också. Och då kanske kaaaanske hon ändå, tack vare löpbandet, är i så pass bra form att vi inte missar precis alla hopptävlingar innan midsommar.

Fast debutera 120 den 17 juni tror jag inte vi gör.

Vaknade upp till det här. Vad faaan!!?

Nu ska jag till stallet och mocka och därefter ta in min stackars häst för tidigt, eftersom hon med största sannolikhet kommer stå exakt vid grinden, så långt framåtlutad att hon får stötar med jämna mellanrum, gnäggandes på allt som liknar en människa. Eftersom hon gick på bandet igår behöver vi inte skritta något idag, och det prisar vi högre makter för.

På Tilly-fronten intet nytt. Vi går och går, och kommer aldrig till dörren. Hundarna är i alla fall glada - långpromenader även om det regnar på tvären. Okej, det kanske bara är den ena hunden som är glad för DET.

Tilly går i varje fall så snällt bakom mig, över stock och sten, var jag än går faktiskt. Vi går på ställen där jag inte skulle kunna/vilja rida (för smalt, mestadels), för omväxlingens skull. Hon är lätt att ha att göra med på så sätt att hon inte blir sprängfylld med energi när hon får vila, det märks ingen direkt skillnad förutom att hon är surare än vanligt, tar inte riktigt kommandon lika bra osv. Hon blir dock glad när vi åker iväg och vattenbandstränar, det märks att hon tycker det är kul att få jobba och ta i som omväxling. Imorgon ska vi iväg, vilket är trevligt för mig också, för då slipper jag knata med henne på söndag... jag önskar allt att vi hade en skrittmaskin, men det är väl nyttigt för mig också antar jag.

PRE-stoet har jag hunnit hoppa tre gånger nu, och det går faktiskt riktigt bra. Det var givetvis inte lika lätt som det såg ut att kunna vara (min tanke = sänk händerna och våga trycka på lite), utan det krävdes naturligtvis liiite mer än så, men nu har hon börjat få förtroende för mig, och självförtroende för egen del, och hoppar faktiskt riktigt trevligt. Första gången var det fullt ös som gällde, men lite med flit eftersom hon mest gått uppåt uppåt med matte, och nu låg fokus på framåt. Nu senaste gången så gick hon till och med att reglera fint innan hindren utan att hon blev sådär studsig att jag slår näsan i öronen på henne. Tricket är att inte reglera något (ALLS) i svängarna utan bara mata på, och sen lägga henne rätt bara precis framför hindren.

Idag har jag även ridit sjuårigt sto, som dels var sent tagen, dels stått i ett och ett halvt år pga hagskada, och dels backat lite i utvecklingen pga feg matte. Det var med andra ord precis som att rida en nyinriden treåring, fast med sjuåringens styrka. Misströstade lite i början, och tänkte att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet (kan inget om treåringsridning), men det lossnade mot slutet och på rakt spår var hon riktigt trevlig. Det märks ju att det sitter någonstans där inne, man måste bara plocka fram det. Att inte matte ridit mer än tio minuter här och tio minuter där gör väl sitt till... Otroligt steg, och hoppar tydligen fantastiskt, men måste hoppas in på nytt, och jag har faktiskt inte den tiden. Siri?

När man inte har någon egen häst, då längtar man som tusan efter en, och bara öööönskar att man hade något att rida på, vad som helst nästan. Nu när jag HAR egen häst, men hon vilar så är folk typ "Åh, är hon halt, vad SYND... vill du rida min?". Folk slänger sina hästar efter mig, och jag tycker ju det är kul att rida andra hästar, det gör jag verkligen, men eftersom Tilly ska skrittas varje dag lik förbaskat, så är det ju inte så att jag har någon tid över. Tyvärr.