På Tilly-fronten intet nytt. Vi går och går, och kommer aldrig till dörren. Hundarna är i alla fall glada - långpromenader även om det regnar på tvären. Okej, det kanske bara är den ena hunden som är glad för DET.

Tilly går i varje fall så snällt bakom mig, över stock och sten, var jag än går faktiskt. Vi går på ställen där jag inte skulle kunna/vilja rida (för smalt, mestadels), för omväxlingens skull. Hon är lätt att ha att göra med på så sätt att hon inte blir sprängfylld med energi när hon får vila, det märks ingen direkt skillnad förutom att hon är surare än vanligt, tar inte riktigt kommandon lika bra osv. Hon blir dock glad när vi åker iväg och vattenbandstränar, det märks att hon tycker det är kul att få jobba och ta i som omväxling. Imorgon ska vi iväg, vilket är trevligt för mig också, för då slipper jag knata med henne på söndag... jag önskar allt att vi hade en skrittmaskin, men det är väl nyttigt för mig också antar jag.

PRE-stoet har jag hunnit hoppa tre gånger nu, och det går faktiskt riktigt bra. Det var givetvis inte lika lätt som det såg ut att kunna vara (min tanke = sänk händerna och våga trycka på lite), utan det krävdes naturligtvis liiite mer än så, men nu har hon börjat få förtroende för mig, och självförtroende för egen del, och hoppar faktiskt riktigt trevligt. Första gången var det fullt ös som gällde, men lite med flit eftersom hon mest gått uppåt uppåt med matte, och nu låg fokus på framåt. Nu senaste gången så gick hon till och med att reglera fint innan hindren utan att hon blev sådär studsig att jag slår näsan i öronen på henne. Tricket är att inte reglera något (ALLS) i svängarna utan bara mata på, och sen lägga henne rätt bara precis framför hindren.

Idag har jag även ridit sjuårigt sto, som dels var sent tagen, dels stått i ett och ett halvt år pga hagskada, och dels backat lite i utvecklingen pga feg matte. Det var med andra ord precis som att rida en nyinriden treåring, fast med sjuåringens styrka. Misströstade lite i början, och tänkte att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet (kan inget om treåringsridning), men det lossnade mot slutet och på rakt spår var hon riktigt trevlig. Det märks ju att det sitter någonstans där inne, man måste bara plocka fram det. Att inte matte ridit mer än tio minuter här och tio minuter där gör väl sitt till... Otroligt steg, och hoppar tydligen fantastiskt, men måste hoppas in på nytt, och jag har faktiskt inte den tiden. Siri?

När man inte har någon egen häst, då längtar man som tusan efter en, och bara öööönskar att man hade något att rida på, vad som helst nästan. Nu när jag HAR egen häst, men hon vilar så är folk typ "Åh, är hon halt, vad SYND... vill du rida min?". Folk slänger sina hästar efter mig, och jag tycker ju det är kul att rida andra hästar, det gör jag verkligen, men eftersom Tilly ska skrittas varje dag lik förbaskat, så är det ju inte så att jag har någon tid över. Tyvärr.