På sin plats med lite uppdatering om hur det gått med Tilly tror jag minsann. I onsdags red jag mitt absolut bästa pass på Tilly någonsin. Jag satt på en lyhörd, vaken och lydig häst, som glatt och med fint påskjut gjorde allt jag bad om (hon SKULLE ridas som vanligt fram till och med undersökningen, det är inte jag som är knäpp). I torsdags var vi på plats för undersökning, som började med att veterinären efter longering konstaterade orenhet, men kunde inte avgöra exakt var, mer än att det var mer markant i vänster. Därför bedövades vänster bakknä, och efter ny longering konstaterades att hästen nu var oren i höger och att det därför förmodligen satt högre upp. Ultraljud visade lindrig inflammation i korsryggen (och det är därför jag kunnat rida normalt mellan vilodagarna). Hon sprutades i korsryggen, i rumpan, och för säkerhets skull i båda bakknäna. Ska nu skrittas 30-45 minuter om dagen i tre veckor, därefter återbesök, och möjligtvis ny behandling. Löpbandsträning en till två gånger i veckan (som tack och lov går på försäkringen).

Är alltså rätt nöjd med läget, dels för att jag fått en diagnos, dels för att den blivit behandlad, och dels för att det inte är allvarligt. En månads bortfall är ju inget att bry sig om, eller om det nu kan bli två månader med igångsättning, det spelar ju ingen roll, huvudsaken är att hon mår bra. Är dock en aning bekymrad över VARFÖR. Varför har hon fått inflammation i korsryggen? Jag har inte ridit hårt, jag har inte krävt för mycket, jag har inte hoppat för mycket, och veterinären har sett underlaget och tycker det är helt okej. Vad kan det då bero på?

Jag löser skrittandet (vid hand) genom att ta med henne på hundpromenaderna rätt ut i skogen. Två flugor i en smäll, och på så sätt blir inte 45 minuters skritt så himla tråkigt. Första dagen tänkte jag att detta kommer bli mitt livs bästa träning eftersom Tilly trampade på i sån racerfart, men redan nästa dag hade hon kommit på att det bara vara samma-samma och har nu sin åsikt om promenader fullständigt klar för sig ("ovärdigt!"). Det är seg åsna med öron rakt ut åt sidorna bakom mig, längst ut i grimskaftet. I alla fall på väg bort. När vi vänder har jag istället en mule stadigt planterad i nacken.

Är för övrigt glad över den tid jag lagt ner på att hantera henne och göra henne till en trevlig individ även från marken. Hon har fint hästspråk och läser mig bra, klampar aldrig på mig och håller sitt avstånd med hovarna. Tycker jag att hon går för nära behöver jag bara vända på huvudet, och är hon riktigt upptrissad av något får jag brösta upp mig mot henne så vänder hon undan direkt. Igår så vände jag bara en aning på huvudet en gång för att kontrollera att båda hundarna var med, och genast fick jag ett pip tillbaka (surkärring).