Dag 3 - Min största rädsla

Just nu är min största rädsla att min lånehäst ska skada sig på något sätt och det ska bli bråk om saken. Alternativt att hon inte ska återhämta sig efter sin gamla skada och bli fullt ridbar igen, för det innebär att jag kommer lämna tillbaka henne, och då kanske det blir bråk om det, trots att vi har ett avtal.

Jag är även rädd för att hon inte ska ha det bra nog, jag är mycket mer beskyddande gentemot den här lilla flickan än jag var mot B som på något sätt uppfattades som mer robust. Honom kunde jag till exempel ut och rida i skogen med utan skydd, något som jag aldrig skulle få för mig ens i longering med Tilly. Det har nog med att göra med att hon inte är min också, det ÄR en liten ångest i att ha lånehäst.

Jag är rädd för att hon inte ska trivas med tillvaron, just nu är den ju väldigt tråkig. Eftersom hon är lite knepig med andra hästar så går hon ensam i hagen, visserligen med fem andra hästar precis bredvid, men det är ändå inte samma sak, och inget jag tycker om på något sätt. Jag har dock inte möjlighet att betala en stallhyra till bara för en sällskapshäst. Hon verkar lugn, harmonisk och tillfreds, men inte alla dagar, och jag vill verkligen, VERKLIGEN att hon bara ska ha det bra.

Sen är jag alltid lite smårädd för att hoppa höga hinder, för att hopptävla och för att rida terräng, men det kan man faktiskt inte räkna.

Var en vända hemma hos min dressyrtränare idag, för det var dit sadelprovaren kom. Det är samma sadelprovare jag haft till "alla" mina hästar, och hon är väldigt duktig. Givetvis passade inte Tillys medföljande sadel - jag hade stirrat mig blind på hur bra den låg vid framvalvet, men totalt missat att bommen var för bred i bak. Tack och lov så passade dressyrsadeln, i alla fall för tillfället, men den rider jag ju bara i max någon gång i veckan...

Så då blev det ny sadel såklart, och eftersom min gamla hoppsadel inte sålts än, och den här som ju inte passar inte är min så blev det fullpris på en Santa Cruz Platinum Maximus, och den kostade så mycket pengar att jag får lite ångest av att tänka på det, eftersom vintern för det första inte är min bästa intäktstid, och jag för det andra nyss la ännu mycket mer massa pengar som handpenning på nya bilen.

Nya bilen är dock en källa till glädje, visade sig mycket riktigt vara en klippa att dra släp med. Släpet stod inplogat och jag var tvungen att backa med ena hjulparet i en enmeters hög driva (hade kunnat skotta va, men hade liksom lite bråttom som det var). Sparkade hjälpligt undan lite snö, kopplade på släpet och tänkte "går det så går det". Inte ett pip från vare sig bil eller släp, den drog upp transporten (ur lutning dessutom) som om den stått på barmark i nedförsbacke. Sen gick hela ekipaget stabilt och fint på vägen också. Min tränare bor i änden av en 75 meter lång brant backe, så jag tänkte att jag skulle testa vad bilen klarade av och stannade i början av backen så den stod still och startade sen igen, och det var heller inga problem.

Men herregud vad man lägger pengar på hästarna... Sadel, bil, träningar, foder, utrustning, tävlingar... allt allt allt kostar massor med pengar. Jag bokför min egen privatekonomi också, så jag KAN kolla på kronan när vad allt kostar mig, men jag vågar fan inte.

Dag 2 – Min första häst

Jag vet inte riktigt vilken jag ska räkna som första hästen. När jag beslutat mig för att flytta från Stockholm men inte tagit steget fullt ut än så hade jag en sommarhäst till låns, som skulle gå till slakt egentligen så det blev att jag hade kvar henne i nästan ett år och pendlade från Stockholm hit till landet så ofta jag kunde, mest varje helg och lite till och alla helger. Hon gick på lösdrift tillsammans med grannens ponnier, så det var ett väldigt enkelt sätt att ha häst.

Hon var ett 19-årigt travarsto, som gått gall de senaste tre gångerna och inte blivit riden på åtta år. Första gången jag satt på henne (i hagen, med säkerhetsväst) så förväntade jag mig i stort sett att bli avkastad, men jag ramlade inte av en enda gång på henne under hela tiden jag hade henne. Hon var mild och vänlig, glatt med på allt och FÖRSÖKTE verkligen alltid göra sitt bästa. Fantastisk att hantera och i princip helt oproblematisk. Hade hon varit några år yngre och jag hade kunnat rida henne lite mer regelbundet och med mål så hade hon blivit en ypperlig ridhäst. Nu blev det dock inte så, eftersom jag ju ville ha något mer ridet att utvecklas med.

Så efter en kort sejour med en foderhäst som såldes (dyrt) så skaffade jag min första egna häst, en då 13-årig valack e. Bellini som jag gjorde allt med. Världens bästa förstahäst, trygg, snäll och schysst, som gav mig massor med självförtroende, inte bara i ridningen, utan snarare i hanteringen. Han är fux och kunde vara stissig, men aldrig ohanterlig, och jag åkte bara av honom tre gånger, varav en i samband med barbacka-galopp (där fick jag skylla mig lite själv). Jag har haft enormt kul med honom, och han var också glatt med på allt. Han gick som tåget i vår första riktiga terrängtävling, när jag var så nervös att jag grät, han hoppade alla titthinder som fanns utan att blinka, och han lärde mig finliret i dressyren. Utan honom hade jag aldrig ens haft en tanke på att skaffa en unghäst, men nu känner jag att jag kan så mycket och är så trygg i mitt hästägande att det inte är någon stor grej längre. Jag vet helt enkelt hur jag ska göra och vad jag vill göra. Plus att jag skaffat ett sånt brett kontaktnät inom hästvärlden nu, det hjälper naturligtvis.

Jag har lite bloggtorka just nu, eftersom alla dagar ser mer eller mindre likadana ut. Det har jag på min andra blogg också, men där kör jag den där listan som har cirkulerat runt, för att ta mig i kragen och skriva ordentligt (går sådär). Nu hittade jag samma sak men med hästtema, så jag kör den här på bloggen:

Dag 1 - Presentera dig och din häst
Dag 2 – Min första häst
Dag 3 - Min största rädsla
Dag 4 - Hur började mitt hästintresse
Dag 5 - Det här finns i min ryktlåda
Dag 6 - Det här äter min häst varje dag
Dag 7 - Min favoritgrej i stallet
Dag 8 - Min hästs vardagsoutfit
Dag 9 - Mitt bästa hästminne
Dag 10 - Mina drömmar
Dag 11 - En bild på stallet
Dag 12 - Det här saknar jag
Dag 13 - En nytagen bild och 5 punkter som beskriver din häst
Dag 14 - Varför får ridning dig att må bra
Dag 15 - Något du och din häst är stolt över som ni har gjort!

Presentera mig själv och min häst då:

Jag har ridit sen jag var väldigt liten, mestadels på ridskola. Har väl som alla hästflickor alltid drömt om en egen ponny, men har inte rika och/eller intresserade föräldrar. Jag hade en sommarhäst när jag var 15, men eftersom varken jag eller föräldrarna var kunniga nog blev det ett sexårigt, halvt oridet travsto och sommaren blev - med en underdrift - inte som förväntat.
Hästintresset fick gå på sparlåga ett par år när jag fyllde 18 och var tvungen att börja betala själv, tills jag fick ett ordentligt jobb och kunde betala för mina egna ridlektioner. Därefter eskalerade det sakta men säkert, från medryttarhäst till hyrhäst på ridskolan, till ytterligare en sommarhäst, till en foderhäst, tills jag äntligen flyttade från Stockholm ut på landet och hade tid och möjlighet att köpa min första egna häst.

Nu är han alltså såld, och jag har ett sexårigt sto på prov. När allt är som normalt rider jag lektion två gånger i veckan. En dressyr för B-tränare som tursamt nog är samma som jag hade i Stockholm, och en hoppning för C-tränare där jag varierar mellan två olika beroende på tider, förutom på sommaren då jag alltid har samma då hon då flyttar sina träningar närmare mig. Brukar även bli en fälttävlansträning var tredje vecka.

Jag tävlade ungefär en gång varannan vecka under säsongen, mestadels hoppning, men även några få dressyrtävlingar, och även två fälttävlan. Är INTE något dressyrfan jag, tycker det är enormt roligt på träning, men inte utöver det.

Mitt lånesto har en gammal muskelskada som nu behandlas och hon är under uppbyggnad och verkar hittills (efter två månader) ha svarat bra. Jag hoppas vi kommer igång och kan tävla lite lättare tävlingar här under förvåren så jag får en bättre bild av vad hon går för. Hon ska enligt ägaren tidigare ha gått 110 hoppning och LB dressyr, vilket hon dock inte har möjlighet att göra i dagsläget. Mina mål med henne är LA dressyr, 130 hoppning och lätt fälttävlan. Sen får vi se om det blir möjligt.
I övrigt är hon en liten kelgris, helt underbar och fantastiskt trevlig att hantera. Och naturligtvis vansinnigt söt.

I måndags red jag också, på samma sätt i snön på gärdet. Jag har nu inget val eftersom det är lika mycket snö på ridbanan, och grusvägarna inte är så mycket plogade som skrapade (= isgata). Och eftersom nya bilen hävdat elfel så kunde jag inte åka till ridhus heller.

Hon kändes lite tröttare och lite segare, och protesterade lite i höger varv, inget allvarligt, men ändå tillräckligt för att få mig att misstänka att hon hade träningsvärk efter tre dagar i rad i snön. Därför fick hon vila igår medan jag åkte till verkstaden med bilen (som vid det laget givetvis ångrat sig ifråga om elfelet), och idag sedvanlig longering på vår upptrampade volt på gärdet. Hon kändes lite loj idag med faktiskt, därför nöjde jag mig med totalt 15 minuters arbete, inklusive skrittpauser. Hon avslutade dock superfint, rund och gungande trav.

Imorgon ska vi till sadelprovaren, som för omväxlings skull ska till ett uppvärmt ridhus, så då hoppas jag på att kunna känna igenom henne samtidigt. Jag har nämligen inga intentioner att prova ut någon ny sadel, utan hoppas att min känsla för att de jag har på henne nu passar bra faktiskt stämmer. Och så får jag prova att dra med nya bilen, det ska bli intressant.

Hade sällskap med mig idag och blev lite fotad och filmad, så får se om jag får ändan ur och får upp lite mer foton här.

Äntligen lite ridning idag, känns som att det var hundra år sen. Blev dock inte så avancerat, mitt ridsällskaps häst var mer än lovligt stissig, så hon höll sig på backen. Red upp till ett annat, större gärde där hon longerade och jag kände igenom Tilly.

Eller kände igenom och kände igenom, med över en halvmeter snö blir det inte något finlir direkt, men vi gjorde båda så gott vi kunde och hann med tjugo minuters trav och galopp innan jag slutade för att hon inte skulle få mjölksyra. En snabbgalopp upp och ner hann vi också med.

Hon kändes hur som helst jättefin, inte stel eller ojämn på något sätt, med egen framåtbjudning och lyssnade fantastiskt på hjälperna. Det var lite av ett problem innan behandling och vila, hon var som en planka i sidorna och bjöd inte framåt för fem öre. Nu ska jag inte säga något om bjudningen än, eftersom det är stor skillnad på att vara ute och jogga på ett gärde i snö och blåst, jämfört med att traggla i ett ridhus, men mjukheten är det definitivt skillnad på. Van som jag är vid B, som gjorde allt precis korrekt OM jag var väldigt bestämd, så är det stor skillnad nu på Tilly, som flyttar sig in och ut på mycket mindre hjälper.

Nacken är fortfarande ett problem, ganska oböjlig i sidorna, men kan även ha att göra med att hon longerats inspänd samtliga gånger nu, och hon är förmodligen inte rätt musklad än för det, och har möjligtvis träningsvärk. Vi får se hur det blir med det framöver. Mycket positivt är att jag kunde gå på henne när hon vinglade (buskar, kor och annat "läskigt"), och inte en enda tendens till att gå emot eller resa sig. Jag vill INTE ha en häst som reser sig, och om det är en ovana hon lagt sig till med, och tänker fortsätta med i framtiden så får hon åka tillbaka, hur kär jag än är i henne.

Och jag är BRA jäkla kär i henne.

Jättefult med silverbett till mässingsspännen, jag vet, men det där är bara ett skräpträns som jag satt delta på och longerar i. Jag vill ha så mjuka fina bett på henne som det bara går, och det där är ett tredelat, tjockt med fasta ringar. Vid ridning går hon på ett odelat bett, med extra ringar för sidostycket, som ju gör att det ligger extra stilla i munnen. Har även ett likadant i plast som jag ska prova sen när träningarna sätter igång igen, för att jag vill se om det syns på bettet om hon lägger det fel eller biter i det. Anledningen till de extremt snälla betten är givetvis för att hon ska få förtroende för dem, vilket hon inte har nu, men så sakta börjar få.

Sötaste, finaste prinsessan gick så himla fint i linan idag, jag blev alldeles lycklig. I början när jag longerade och hon skulle galoppera så var jag tvungen att hålla allra längst ut i linan, samt själv gå med på en egen ganska stor volt för att hon skulle orka hålla igång galoppen.
Idag höll jag säkert en och en halv meter av linan i handen, och hon gick så fint och bärigt i kort och fin galopp runt mig och höll voltspåret alldeles själv. Jag körde många övergångar, först skritt-trav och sen trav-galopp, och hon lyssnar så fint.

Min lilla loppa, jag LÄNGTAR tills träningarna sätter igång igen, så jag får sitta på henne och KÄNNA hur det känns.

Min nya bil ville inte vara med på noterna idag utan hävdade elakartat elfel ("kör ICKE bilen!"), så jag höll tummarna och försökte mig på att starta mammas avställda bil, som inte körts på tre månader och stått i kallgarage sen dess. Fina bilen startade på första försöket, och gick sen hur snällt som helst på sina sommardäck (fast väldigt långsamt förvisso) till stallet. Jag hoppas att den där snön som de varnat för ska komma väntar till imorgon em så jag hinner ut på morgondagens planerade ridtur innan, för i snöyra kör jag minsann inte på sommardäck. Det gick an idag på hårdpackad, knakig snö, men tror inte att den klarar av någon drevsnö.

För jag vill rida!

Filmade lilla prinsessan idag när jag travade av henne och jag tyckte hon såg fin och taktfast ut, eller vad säger ni? Inte ser man att hon har varit skadad? Inte för att det är så lätt att se i snön, plus att hon går och tittar åt ett hörn hela tiden (det var rådjur där). Hon linas med gummisnodden mellan frambenen av just den orsaken, för att rama in lite mer. Ringarna på min gjord sitter som ni kanske ser väldigt högt upp, och sätter jag gummisnodden där så blir det alldeles för löst och sladdrigt. Det märktes stor skillnad på stadigheten i hästen när jag satte den mellan benen, helt plötsligt så vilade hon i formen och stödde på bettet.

Försökte ta en snöig, julig bild på Tilly som kunde skänka lite julstämning åt bloggen.

Såhär tyckte Tilly om att skapa snöig julstämning.

Det blir enormt tråkigt bloggande när hästen för det första blivit behandlad igen och ska ta det lugnt, och det för det andra är 25 svinkalla minus. Det finns inte så himla mycket att vare sig göra eller skriva om då.

Båda helgdagarna longerade jag på ett gärde, för det är bara där jag kan longera just nu. Där är uppemot en halvmeter snö, och hon fick gå i totalt en halvtimme i alla gångarter. Rätt mjölksyreframkallande misstänker jag, alltså gick det inte att fortsätta med den övningen ytterligare en dag. Igår och idag var det som sagt svinkallt, så då blev det promenader. Igår en enkel liten promenad, tillsammans med hund och pojkvän (hund är förvisso alltid med), bara rakt spår på grusväg. Inget mer krävande än att mjuka upp lite muskler sen gårdagens pass.

Idag ytterligare en promenad (mer än promenerar gör jag icke när det är såhär kallt, oavsett om hästen skulle vara igång eller inte), lite längre denna gång, och eftersom jag frös häcken av mig så klampade vi ut i oplogad natur så att vi båda fick kämpa lite mer i snön. Jag kämpade nog mer än Tilly är jag rädd...

Hon är så galet mysig att promenera med, lyhörd och nyfiken, stannar när jag stannar, och anpassar tempot efter mig. Hon är inte särskilt tittig eller rädd, och står mest bara still när något är läskigt. Går och duttar med nosen på mig med jämna mellanrum för att kolla läget. Ibland glömmer jag att hon faktiskt bara är sex och inte mycket mer än bebis eftersom hon är så himla cool. Därmed inte sagt att hon inte blir skraj för saker, men hon är väldigt lättövertalad, och försöker aldrig springa ifrån eller över mig. Ganska nära stallet ligger ett ställe med massor av anställda och skogsmaskiner o dyl, där låter det och stimmar nästan jämt. Och visst är det läskigt, visst fnorkar hon och snabbar på stegen, men när jag idag bad henne att faktiskt stå still mitt i det läskiga och ta sig en funderare på om hon egentligen borde vara rädd, så gjorde hon det, och sen var det liksom HELT bra. Inget mer fnork, inget mer hets.

Imorgon ska det bli lika äckligt kallt, så det blir väl promenad då med. Jag önskar att väderleksrapporterna kunde vara lite mer tillförlitliga än som nu när de kan ändra 15 grader hit eller dit på några timmar, så att jag faktiskt visste om det skulle vara såhär ett tag framöver, för då kan hon ju lika bra ställas av helt ett tag, eller om jag ska kämpa på med promenader i kylan ifall att.

Jag beställde lite saker ifrån Horze häromdagen, bla ett par supersmarta mjukisbyxor som faktiskt är avsedda att rida i. Det är väldigt skönt att rida i mjukisbyxor när man ändå bara ska ut i skogen och harva runt, men de flesta blir för knöliga nere vid vristerna när man ska stoppa dem i strumpor och skor. Dessa har smart resår nere vid fötterna istället.

Och sen en rosa grimma, rosa senskydd, ett rosa fleecetäcke, och ett tjockt härligt schabrak med bling, rosa såklart. Det fanns tydligen inte kvar nu när jag sökte, och min mobil tar som bekant inte särskilt bra bilder, men såhär ser det ut i alla fall.

Lilla prinsessan kommer få rosa tills hon kräks på rosa...

Jag skaffade ny bil igår, och eftersom jag bara har B-kort blir utbudet av bilar som faktiskt får dra min 1500-kilos transport ganska magert. Visst kunde jag väga ner den, men lastvikterna är ju redan nu snålt tilltagna med tanke på all utrustning man kan vilja ha med sig. Jag önskar att den där utredningen de tillsatte för snart två år sen snart ska komma fram till vad alla transportägare redan vet - att det är säkrare att få dra tung transport med tung bil, istället för som det ofta blir nu; tung transport med lätt bil. Plus att om man faktiskt bevisat att man kan köra transport (dvs inför ett körprov, inget idiotiskt teoriprov), så ska ekipagets tyngd inte spela någon roll. De facto är det ju så att det är både enklare och säkrare att köra ett tungt ekipage som ligger bra på vägen.

Hur som helst så blev det en sån här. Vansinnigt ful, men det finns egentligen bara Subaru att välja på om man som jag vill kunna kombinera automat, fyrhjulsdrift och hög dragvikt. Diesel går tyvärr inte att passa in i ekvationen, så det blev en bensinbil, men det får jag väl lära mig att leva med. Jag KUNDE valt en ny Kia Sportage också, men... jag ska aldrig mer ha Kia.

För att få er att förstå valet av terränggående fyrhjulsdrift presenterar jag en bild på hur vägarna ser ut häromkring. Detta är den väg jag alltid MÅSTE åka på för att komma någon vart. Och detta är taget på vägens BREDASTE ställe.

I stort sett ALLA google-träffar jag har på bloggen är på John Österdahl. Jag förstår varför också, för det är i princip omöjligt att få tag på karln, han har varken hemsida, e-post eller telefonnummer utlagt någonstans. Något som jag OCKSÅ förstår, eftersom hans mobil ringer praktiskt taget oavbrutet.

Jag hade ju tur och kände någon som kände någon, men jag undrar hur nya kunder annars får tillgång till honom, eller om han - eftersom han redan är så eftersökt - nöjer sig med de personliga hänvisningar han får. Han har visst en praktik i Enköping också har jag hört ryktas om, men det verkar ju inte direkt som att han är där så mycket.

Hur som helst är han både duktig och effektiv. Och snygg ;) Första gången jag träffade honom så fattade jag inte varför tjejerna i stallet, som för tio sekunder sen stått som normala människor och samtalat rakt upp och ner, förvandlades till fnissande våp vid stallägarens meddelande om att han var på ingång.

Igår var det 21 minusgrader under mitt återbesök, med "dimma" i luften, som ju givetvis inte var normal dimma eftersom det var 21 minus, utan snarare flygande iskristaller i stora moln i luften. Oerhört vacker, och galet halt, har nog aldrig åkt i så halt underlag i mitt liv.

Tilly, som skött sig oklanderligt under den senaste tidens ridturer och longeringar, fick stora fnattet i ridhuset när John och Michel skulle se henne på lina, och var mer över mark än normalt på den. Hur veterinärena lyckades utröna något av hennes steg är mig en gåta, men hon gick ju normalt sekundvis åt gången, och de är väl inte dyra av ingen anledning.

Michel, den utländske ultraljudsvetten, gjorde sin grej, och det var inte så mycket mer med det. Verkar dock som att det blir fler återbesök, och så får det väl vara då, det är ju inte så mycket att göra åt. Jag hade hört lite rykten om just Michel innan, och kan väl - utan att spä på dem - säga att de i samtliga fall var korrekta, och att jag efter att ha träffat honom är livrädd för honom.

Nu väntar en ny omgång skritt vid handen, och sen longering, men sen fick jag sätta igång och rida som vanligt. Oklart huruvida det inkluderar hoppning, men jag tror nog jag avvaktar med det tills jag åtminstone vet när nästa återbesök blir. Bomträning, både på lina och uppsuttet, kan ju knappast skada dock, så detfår vi ta och börja med, någonstans efter jul.

Idag får hon vila, eftersom hon nog är öm efter behandlingen, sen skritt vid hand två dagar, och sen kan jag sätta igång och longera i helgen, vilket innebär ridning nästa helg, som julklapp med andra ord.

Jag har hoppat treåring och överlevt. Låter som något från Discovery?

Jag har ridit mycket unghäst i mina dagar, welsh och connemara på Irland, galopp- och polohästar i Australien. Var ganska rädd ganska många gånger, men ramlade faktiskt bara av sammanlagt tre gånger, varav två var på samma unghäst, under samma runda.

Igår fick jag veta under påklädningen att hon visst "kunde bocka lite grann".

Ja. Om man med lite grann menar hela tiden, så stämde det visst. Jag var hur som helst väldigt glad för martingalens halsrem, som jag höll i ett stadigt grepp tills hon fick slut på bensin. Av ramlade jag dock inte, fast det var nära på slutet när jag satt på långa tyglar och hon blev "skrämd" av ett ljud utanför.

Snällt och fint stod hon i släpet, och knatade på som om hon aldrig gjort annat, det var ju positivt.

Idag ska Tilly på återbesök, och även ultraljudas av den där belgaren. Jag är lite nervös inför besöket, han kan visst vara lite knepig. Plus att han tydligen vill att hästarna ska vara tipptopp-rena, och Tilly, som jag knappt borstat en gång sen hon kom hit, stövar en hel del. Och jag badar ICKE i december. Jag får väl sminka på mig lite så att JAG är snygg så glömmer han hästen.

Dagens ridtur gick minst lika bra. Började med en kort skrittrunda, för att sen prova om ridbanan var ridvänlig, och det var den. Den blir ju lite kort och trång nu när det är vallar och snöhögar på den, men duger utmärkt för skritt- och travarbete. Pressade henne lite grann, lite högre kortare form och mindre volter, utan protester. Hon är dock väldigt vinglig, nästan som att rida unghäst, skjuter ut bogen, särskilt i höger varv. Vet inte om det beror på att hon försöker komma undan, eller gammal vana för skadan, eller om hon helt enkelt inte är stark nog än. Tiden får utvisa, och det är, som jag tidigare sagt, så SYND att det är sista träningen för i år imorgon (och då är det hoppträning, och det får hon inte vara med på än), det är ju verkligen nu jag hade behövt lite tränarhjälp.

Jag ska se till att komma till ridhus med sällskapet från idag (dottern i huset som äger stallet där jag står), hon är fantastiskt duktig, och kan säkert titta på oss lite grann och ge tips.

Avslutade med ett par galopprundor i snön på gärdet, och det kändes helt fantastiskt, trots jobbig djupsnö och att matte ville gå i kort galopp så fixade hon det galant, superskön och trevlig galopp fick vi till. Hon är helt enormt lätt att sitta på i alla gångarter, nu står jag visserligen i fältsits på gärdena, men jag har noll och inga balansproblem på henne. På B kände jag ofta att jag blev hängande i tyglarna när jag stod upp, att min balans fanns i hans mun, men på Tilly är jag självbärig, oberoende av hur hon rör sig under mig. En härlig känsla för mig, som alltid vetat att jag haft bra balans, men mitt självförtroende på den biten har blivit naggat i kanten av att ha ridit B, som inte är så lätt att sitta på i någpn gångart.

Jag kan tänka mig att lilla damen är väldigt trevlig att sitta barbacka på, men det dröjer nog ett tag innan vi provar det...

Min sambo klickade hem lite arbetskläder för ett tag sen, däribland ett par strumpor till mig. De är gjorda i bambu, och det lät spännande, visste inte att det gick att göra kläder i bambu. Hur som helst så provade jag dem idag, och de var super! Trots 17 minus så frös jag inte om fötterna alls, och det gör jag ALLTID annars. Så de rekommenderas.

Imorgon är det som sagt hoppträning, men inte på Tilly då, utan jag lånar grannens treåring... ja, vad gör man inte för att få hoppa lite..? Ska ta och plocka fram min säkerhetsväst dock...

Igen, att man kan bli så lycklig över en liten ridtur i snön? Fast så liten var den kanske inte idag, vi skrittade först ut en knapp timme, och red sen i snön på gärdet i kanske tjugo minuter. Min plan var travvolter, men när jag provade att galoppera lite längs med kanten så gick hon så himla fint att det blev mer av den varan än traven. Lugn, fin, låg och bärig galopp i snön, ett par varv åt varje håll. Nu gick hon med gummisnodd hela ridturen, just för att hon ska hålla sig låg och arbeta mer igenom ryggen, och det fick precis den effekt jag önskade.

Underbart skönt känns det i alla fall att hon är så fin redan. Hon var varken det minsta svettig eller flåsig efteråt heller, till skillnad från min ridkamrats häst som var genomsvettig, så hon har nog bättre kondition än jag trott, och verkar heller inte ha förlorat så mycket av den av att bara skrittats så mycket.

Nu är ridbanan plogad, så imorgon ska vi se om det går att rida där, jag hoppas det, så kan jag lägga lite tryck på henne redan där och se vad hon säger om det. Jag vill ju kunna RIDA också.

Har varit i Sthlm på jobb igår och idag, och alltså fick hästen stå. I tisdags red jag ut en runda själv, dock var det så fasansfullt kallt att jag gav upp planerna på den längre tur jag tänkt ta, och red bara i en halvtimme, varav tio minuter i riktigt djup snö dock. I onsdags longerade jag ett pass i djupsnö, vilket hon naturligtvis tyckte var apjobbigt. Dock nyttigt, jag vill ju få upp henne i kondition med tiden så hon orkar bära sig. Muskler har hon redan, och jag undrar om hon inte håller på att bli lite rund?

Hon får ju fri tillgång på silage, samt ganska rejäl giva lucernhack för proteinets skull eftersom silaget inte är analyserat. Betfor också för att hon ska äta mineralerna. När hon blir riden fullt ut sen ska hon få kraftfoder också om det verkar behövas, men det får hon av naturliga skäl inte nu. Eftersom B var så svårfödd och rasade i vikt av alla möjliga och omöjliga orsaker är jag jättenojig över att hon ska gå ner i vikt också, men hon kanske är tvärtom och lägger på sig under vila. B gick ju ner av det. Är så svårt för mig att säga såhär kort tid efteråt, det behöver jag ju se hästen under längre tid för att kunna avgöra.

På tisdag är det (sista?) återbesöket hos John, då ska jag be honom kolla hullet på henne också.

Imorgon blir det "riktig" ridning, med sällskap, riktig inom citattecken eftersom ingen ridning ju blir direkt riktig utomhus den här tiden. Men rider man lite på gärdena går det ju att arbeta lite grann i alla fall. Med betoning på lite grann. Jag ska se om jag inte kan komma till ridhus med henne på söndag, vore ju bra att ha arbetat henne lite mer ordentligt under normala förhållanden innan återbesöket, för efter det är det ju dags för enbart avsuttet arbete i en vecka igen.

Jag har ju nu en mörkbrun häst, och alla vet väl vad det innebär? Just det, rosa saker. Jag har alla intentioner att bli åtta igen och klä henne från topp till tå i rosa.

Jag började med en rosa luva. Förvisso kan jag inte tänka mig att hon någonsin kommer BEHÖVA en luva, men jag gillar att matcha, och när jag hoppar sen i rosa schabrak ska hon banne mig ha en rosa luva också. B hade både en grön och en marinblå luva med matchande schabrak minsann.

Caroline reade ut Scapa-luvor, och trots att jag aldrig tyckt om Scapa som märke (fula jäkla stora loggor, som tar upp halva schabraken) så kunde jag inte låta bli eftersom denna var just rosa, OCH i storlek full. För visst går det att hitta rosa hästsaker, men större än cob brukar aldrig finnas.

När denna kom trodde jag dock att den skulle vara FÖR stor, det är ju en liten dam jag har, men när jag provade den idag så insåg jag att hon har nog ganska stora öron, för den var nästan lite för liten.
Inte så populärt att avbryta mitt i maten bara för att prova kläder.

Tömkörningen gick bra, men gudars vad svårt det är att hålla reda på alla snören och ändar och sig själv och samtidigt ha fin kontakt med munnen! Särskilt som hon inte alls var särskilt intresserad av någon kontakt med munnen då tömkörning verkar vara lite av en nyhet för henne. Det lossnade på slutet, och tur var väl att det var just slut då, för jag var.. slut.

Och vilken skön känsla det är att köra fortare än 30 kilometer i timmen med släpet... Nu är det inte så många sträckor ändå som jag kan köra fortare än med B, för halka och dålig sikt, men det är skönt att köra släp med en stabil häst i.

På hemvägen rasade temperaturen från 4 minus till 11 minus på någon minut, med därpå följande tjock dimma. Jag såg seriöst inte mer än fem meter framför mig och några helljus var det inte tal om att sätta på. Tur där att jag slapp åka transport i det vädret, jag hade nog sjå att hålla mig på vägen med bara bilen att hålla reda på.

Tänk att man kan bli så lycklig över en ynka liten ridtur i snön. Skrittade en liten runda på kanske tjugo minuter, sen red vi separata volter i snön på ett gärde i någon kvart. Hon var lite spänd då grannens helveteseländen till skällande hundar gjorde sitt bästa för att få upp sina lungor ur bröstet 100 meter därifrån, men efter ett tag slappnade hon av och lyssnade bättre.

Började i vänstervarvet, och när det fallit på plats provade jag i höger, och det gick galant. Kunde till och med galoppera lugnt i båda varven, och även om hon inte gick på tygeln i högergaloppen så sökte hon sig i alla fall neråt till slut, och då bröt jag genast av. Kunde även ta in henne på mindre volt i höger varv och flytta henne lite utan några protester, kunde även plocka upp henne i formen några steg här och där utan motstånd.

De sista varven gick hon stadigt i form, fint och runt, och frustade. Kul! Körde hem lite som på moln, för jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle märkas sån skillnad så fort, så jag är lycklig. SURT bara att träningarna gör uppehåll nu redan den 13e och därefter är det inget på en månad. Det är ju verkligen nu i början jag skulle behöva hjälp så jag gör rätt direkt och inte behöver ändra om något i januari.

Imorgon är det ju dressyrlektion, men jag ska inte rida den än, utan kör den från backen med tömkörning. Är usel på det, och är alltid trevligt med någon kunnig som visar och ger råd.

Igår linade jag Tilly på ett gärde, men det var inte optimalt underlag direkt. Snön som kom i första omgången halvsmälte ju och frös sen på igen, så under detta översta lager med fin pudersnö, finns ett tjockare lager med hård snö som hästarna trampar igenom ibland. Lägg sen till lite isfläckar här och var och du får ett pass som kan gå max i lugn fin trav.

Eftersom John ordinerade lite mer rörelse än så (han sa att hon skulle gå framåt ordentligt, inte ligga och softa utan trampa på bra), så åkte jag i sällskap med stallägarens dotter till ridhus idag, hon red och jag linade i cirka 45 minuter.

Är riktigt riktigt nöjd med dagens pass, jag kunde jobba igenom henne ordentligt, och hon tog för sig och såg riktigt fin ut. Inte tillstymmelse till rörelsestörning någonstans. Jag kan inte säga om hon rör sig annorlunda nu än vad hon gjorde på tex provridningen, eftersom hon inte varit halt per se någon gång, men hon KÄNNS i alla händelser mycket mer tillfreds nu.
Jag kunde jaga på henne utan att hon exploderade i bockningar, och hon kunde ligga lugnt på volten även i höger galopp (fast det var rätt jobbigt, och hon var tvungen att bryta av ett par gånger).
Jag kunde till och med ta in henne på liten travvolt och ställa henne med linan och tvära bakbenen som i en sluta, fast med bakbenen utanför spåret (vad blir det då, förvänd sluta eller vad?) med hjälp av lite pet med pisken utan att hon protesterade, i BÅDA varven.

Det sista hade hon INTE tillåtit i början, då hade hon kosparkat efter pisken, så det tar jag verkligen som ett tecken på att saker och ting börjar falla på plats. Plus att hon var inspänd, låt vara väldigt löst och bara med gummisnodd, men det tror jag inte heller hon accepterat i början. Sen är jag inte så dum att jag tror att allt är löst nu bara hon blivit/blir behandlad, för jag inser ju att det här med att resa sig som hon försvarat sig med, är lite invant, och att det finns ganska stor risk för att hon fortsätter med det sen när jag väl kommer sätta press på henne. Men den dagen den sorgen, det hanterar jag då.

Imorgon ska det hur som helst ridas, tjoho! Uteritt står på schemat, med sällskap ska kanske tilläggas...

B är nu avlämnad i sitt nya hem, efter en resa på två och en halv timme under vilken han stod blickstill. Han hann dessutom med att rulla sig under den tid jag skrev kontrakt, så det där om att han är lätt att ha med på nya ställen är inte någon underdrift direkt.

Inte så mycket att skriva om det mer faktiskt, vilket känns mer konstigt än att han är borta. Borde jag inte vara lite ledsen? Jag har ju haft mycket roligt med hästen, och tycker massor om honom, men det känns mest faktiskt... skönt? Är det för att jag verkligen bestämt mig och därmed redan flyttat honom i huvudet tro? Hans gamla ägare, där han alltså stått stallad nu i en vecka, grät tom när han åkte, men inte jag.

Ska ringa i nästa vecka och höra hur han har det, och förmodligen hälsa på sen i sommar om Tilly blir ok och jag kommer tävla fälttävlan i Trossnäs då. Men sen, han är ju såld liksom?

Hopplektionen ikväll blev inställd pga kyla (veklingar säger jag, det är ju varmare nu än i måndags), så jag behöver inte gräma mig för att ha missat den. Nu ska ju ponnyn igång och galoppera, och med rätt träning kan jag hoppa på henne efter jul om inte Tilly skulle vara igång. Annars så har en bekant till mig en treåring som jag får hoppa om jag vill, så man kan inte säga annat än att jag inte lider brist av hästar att rida...

En helt annan sak: Jeanna Högberg skrev på sin blogg att Globens framridning var usel, och av det lilla jag sett av den på TV så är jag benägen att hålla med. Men lite längre ner skriver hon "Kanske var det därför så många missade serierna inne på banan i Grand Prixen och Grand Prix-küren."

Rätta mig om jag har fel, men ska man inte kunna begära av en GP-häst att den ska kunna sina byten, trots att man inte lyckats göra några på framridningen? Framridningen är - iaf på lokala tävlingar, men det kanske är annorlunda när man är elit...? - till för just framridning. Det har jag fått mig itutat sen jag började tävla. På framridning checkar man av att allt fungerar, start, stopp, sväng, framåtbjudning o dyl, oavsett om det är hoppning eller dressyr. Inte är väl framridningen till för att träna på rörelserna eller att hoppa hinder efter hinder? Sånt ska ju sitta redan hemmavid.

Har iaf JAG fått lära mig. Men jag är ju ingen elitryttare.

Jaha, hopplektion i måndags då, och jag tog naturligtvis B, eftersom.. ja, jag har ju ingen annan att hoppa på =)

Svinkallt, jag frös som en hund, visst är det varmt medan man rider och värmer upp, men så fort jag stannade så frös jag, och kunde knappt känna mina lår till slut.

Tre hinder på mitten av ridhuset, ett räcke i mitten, och två oxrar på varsin sida om det med sockerbitar som första stöd. Dessa sockerbitar flyttades sen ut lite i taget så att hindren breddades rejält. De var dock väldigt låga, 70-80 cm max. Vårt jobb var att anpassa anridningen efter bredden, och anpassa både fart och väg.

Var väl inget superpass, men hade inte förväntat annat heller eftersom han inte dressyrrids nu utan bara underhålls för muskler och konditions skull. Men oavsett så fick JAG till ett par riktigt bra anridningar, såna där som var bra från och med att jag vände upp, till att jag landat, så jag var nöjd.

Ända tills B krokade i ett hinder och stöp omkull med mig. Som tur var så stöp han inte förrän efter hindret och jag lyckades rulla undan, plus att han ställde sig direkt och hoppade undan för mig (de ÄR väl för duktiga på det?).
Jag varken såg eller kände det komma; visst kände jag att galoppen fram var lite dålig, men inte värre än att han kunnat länga sig lite och komma över. Definitivt inget att gå omkull för. Och det är lite där problemets kärna ligger, anledningen till att jag faktiskt säljer honom - hade han haft hjärta och gnista så HADE han ansträngt sig lite, och kanske bara dunkat i hindret, men inte gått omkull.

Eftersom jag var så oförberedd så blev jag lite chockad, men fick inte ont annat än en kort stund, så satt snart upp igen, travade lite för att se att han var ok, och hoppade sen två språng till.

Dagen efter ringde min tränare (världens bästa) och hörde efter hur det var med mig, och vi pratade även lite om varför han gjort som han gjort. Jag red honom inte utan linade bara så att jag skulle kunna se att allt var okej, och han var varken stel eller oren.
Han ÄR lite klumpig så över lag, det är ju lite kamel över honom =)

Idag så hade jag besiktning bokad, och linade honom i en kvart innan den så att han inte skulle vara helt stel från svinkalla hagen innan böjprovet, som jag ju var rätt nervös över. På vägen tillbaka lyckades han halka till på en isfläck och lyckades givetvis smälla till sig på insidan av benet med blodvite som följd. Något som givetvis hamnade i protokollet, dock inget jag grämer mig över eftersom det med hans fantastiska läkekött inte ens kommer synas imorgon.

Besiktningen? Ingen anmärkning på något, inte på böjprovet heller (första gången i hans liv som han gått igenom ett böjprov). Woho!

Så imorgon åker han och jag till Karlstad för att överlämna honom till hans nya ägare (och spana in hur han ska bo). Skönt!

Det är 23 minus här i mitt lilla hörn av Närke. Jag vet inte om jag med ORD kan beskriva hur nöjd jag är över det faktum att jag slipper gå ner till stallet, mocka och släppa ut.

Apropå inget alls egentligen, har ni tänkt på att dressyrryttarna i svår klass ALDRIG går ut i hörnen?

Jag kollar ju Hästnet med jämna mellanrum, för att se om det är någon som söker just en häst som B, för att själv kunna tipsa dem om min annons (som ju är ganska gammal i internet-mått mätt och hamnat långt bak i listorna, men jag vill inte lägga in den på nytt, inbillar mig att det är som med hus - är det ute för mycket tror folk att det är något fel på det).

Hittade den här annonsen:

"Jag letar en häst som är lugn, trygg och stabil i all ridning och hantering. En trevlig häst som jag kan ha kul med både i skogen och träning och tävling i lättare klasser. Välutbildad med bra ridbarhet. Läromästare! Ej varmblod! Skadefri. Max 15 000 kr."

Alltså, vad TROR folk att de kan köpa för 15 papp?! Inget välutbildat med bra ridbarhet i alla fall, då blir det något urgammalt, något triangelmärkt, eller... ett varmblod?

Visst är det köparens marknad just nu, och visst kan man pruta ganska rejält när man väl hittat "sin" häst, men för 15 000 hittar man inte sin drömhäst, så är det bara. HAR man inte mer än 15 000 så tycker jag att man förbanne mig får vänta med att köpa tills man sparat ihop mer. Och KAN man inte spara ihop mer så har man inte råd att ha häst, punkt.

Och när jag ändå är igång och ifrågasätter, det här med att sända fyrspannet varenda vareviga år. Och varje år säger speakern något om "publikfavorit" och "uppskattat" och "väldigt roligt". För VEM är det roligt att titta på, det är ju urtrist?! En halvtimme med exakt samma bana, på typ exakt samma tid, snurrelisnurr runt lite lastpallar. Själv klickade jag över till Kunskapskanalen igår när det gick, för för mig är det fullständigt ointressant att se när svensken vinner för hundrafjortonde året i rad, och jag känner inte en enda hästmänniska som på något sätt tycker att fyrspannet är årets höjdare.

Visst är det samma bana i hoppning, och även samma program i dressyr också, men där är det i alla fall variation med olika ryttare, lite snedsteg, rivningar och omhoppningar.

I morse när jag vaknade var det 16 minus. Gissa om jag var glad att jag slapp pulsa ner till stallet då? Vaknade av mig själv 08:42, det var också helt fantastiskt skönt.

Ringde "min" veterinär, som sett B sen han var liten och bokade tid för besiktning. Hon ursäktade sig med att hon inte hade tid idag.. och kom direkt ihåg B och att det varit lite meck med böjprovet när jag köpte honom. Sånt gillar vi. Inte meck med böjprov, men att vetten minns sina patienter.

På onsdag vid lunch blir det, eftersom det är hopplektion ikväll, och jag vill vara helt säker på att JAG gjort allt jag kan för att han ska vara mjuk, och vill därför inte böja dagen efter ett relativt krävande pass.

Så om ni kunde ha godheten att hålla tummarna för att han inte markerar på böjprovet då, sin vana trogen, så vore det bra...

Valde att åka en och en med hästarna när de flyttades idag i blåst och snö. Det var ett klokt val visade det sig, eftersom det inte var plogat genom skogen, och därtill drevsnö på upp till en halvmeter här och var. Nu när det är så kallt är ju snön extremt lättviktig, och med lite fart går det att ta sig igenom även med icke terrängående bilar, men det blir ju slirigt hur som helst.

Alltså, på B-kort så FÅR jag ju heller inte åka med två hästar i släpet, men det har inte direkt hindrat mig förut på de här små skogsvägarna...

Började med B eftersom han bott där förut, och kände de andra hästarna, plus att Tilly är lugnare ensam i stallet. Han stod som ett ljus i släpet hela vägen dit, trots att körningen pga snön var allt annat än mjuk. Släppte ut honom i hagen, varpå han direkt ställde sig och sparkade fram gräs, alltså inga bekymmer där.

Åkte hem igen genom all drevsnö för att hämta Tilly, som stod så snällt och fint i sin box alldeles ensam i mörkret. Släppte ut henne bredvid B, och hon tog ett par vändor runt för att kolla in hagen, och ställde sig sen för att äta hö. Jag hade bett att de skulle få två olika höhögar eftersom hon kan vakta sin mat lite, och B också haft såna tendenser på sistone (mot welshen, som annars proppat i sig ALL mat), men hon skulle prompt äta från samma hötapp som B mumsade på, utan sura miner.

Så det var inget annat att göra än att packa ur det lilla jag valt att ta med (finns inte obegränsat med plats i sadelkammaren, och är det något särskilt jag behöver som jag inte tagit med så kan jag ju bara svänga förbi stallet här hemma innan jag åker), och sen åka hem igen genom all snö.

Imorgon ska jag sova till NIO.

Jag är så sugen på att rida! Lite motsägelsefullt kanske, eftersom jag ju faktiskt har tre hästar här, men jag menar RIKTIG ridning, med mål och uppbyggnad, istället för bara underhåll som nu...

Nästa vinter ska jag stalla vid ridhus, så är det bara. Det här är så himla värdelös ridning, jag tappar sugen, lusten, allt. Jag RIDER inte, jag åker häst, motionerar, inget annat.

Hade det inte varit för att B ska säljas så hade han fått en viloperiod nu nyss, när det var som värst, fruset men inte snö, isigt och halt och det gick inte att rida någonstans. Jag kan knappt fatta att JAG skriver detta, men jag hoppas faktiskt att dessa decimetrar snö får ligga kvar nu vintern ut, så man åtminstone kan rida i annan gångart än skritt ute. Jag vet ju hur himla fin i kroppen han var i våras efter all den där monstersnön, ett riktigt muskelpaket trots att jag bara red lektion två gånger i veckan, och ut alla andra dagar, och hur himla tunn han i jämförelse är nu i hals och rumpa, bara för att jag inte kan rida ordentligt.

Det är liksom inte KUL att rida, inget jag ser fram emot nu när det bara är frågan om att hästen ska få komma ut och röra på sig, det är därför jag hellre longerar, han får aktivera musklerna, men jag slipper joxa med påklädning av mig och honom på samma sätt. Visst är det dötrist, men det går i alla fall fortare, och bara det att jag tänker att jag VILL att det ska bli överstökat är inte roligt.

Eftersom det dessutom är TRE stycken såna som bara ska underhållas så gör ju det saken ännu tristare än om det bara varit en. Tilly ska ju inte ridas än på ett tag, och jag vet inte hur hon kommer gå heller när jag väl får. B underhåller jag bara, vågar inte riskera vrickning eller annat när han ska besiktigas snart. F's ponny fick en hovskada i början av hösten och sattes igång för en månad sen, men känner jag lata F rätt så har hon inte gått många dagar sen dess, så där får jag också börja om från början. Den ponnyn är i och för sig himla rolig att rida även bara i skritt, så det ser jag ändå lite fram emot.

Nu när mina två flyttas så kommer de stå närmare det ridhus som jag haft provridningar i, typ tio minuter med transport, vilket ju är värsta lyxen, så då kommer jag ju faktiskt kunna rida ordentligt flera dagar i veckan. Tack och lov, för så här urtrist som det är nu gör ingen människa glad.

Jag längtar till våren, till ordentlig ridning, till träning och tävling, till ljusare kvällar så jag slipper stressa... Mjuka gärden så jag kan hoppa hemma också, inte bara på träning. ALLT är bättre på våren.

Utom leran kanske.

Nja, den bilen är nog inte så mycket att ha. För det priset var den strippad på allt, och med all den utrustning som jag BEHÖVER (och vill ha) hade priset ändå landat på omkring 190 papp, och för det priset kan jag lika bra köpa en bättre begagnad annan bil.

Dragandet av transport på motorvägen i torsdags i blåsten var väl inte jättekul, läs: åkte konsekvent i 50 km/h med varningsblinkers på. På hemvägen tog jag små- och bakvägar istället, visst är de sämre underhållna, men det gick precis lika fort (eller långsamt då), och blåste mycket mindre inne i skogarna.

Återbesöket gick desto bättre, fick inte vänta 4 och en halv timme denna gång, och John var nöjd med det han såg. Hennes rygg röntgades även, och såg fin ut. Nästa besök är den 14 december, då ska hon även ultraljudas så att man kan se att alla muskler är okej.

Nu är budet skritt vid hand i fem dagar, sen longering i alla gångarter i fem dagar, och sen får jag börja rida, och DET mina vänner ska bli... spännande. Eftersom hon och B flyttas till helinackordering imorgon, där B bott förut, men inte Tilly, så ska jag dock ge henne några dagar extra på lina för att se till att hon verkligen gjort sig hemmastadd först.

Idag alltså skritt vid handen, gick en liten runda i skogen så hon skulle få använda kroppen lite mer än genom att bara gå på grusväg. Om man säger såhär; JAG vet att stigen FINNS där.

Men Tilly är så lättsam, och framförallt gosig att promenera med, hon går lugnt och avslappnat bakom mig på stigen, och går hela tiden och duttar med mulen mot mig. Enda gången hon visar någon tendens till att stirra till är när vi kommer tillbaka hemåt och man kan se hagen, i vilken B ofelbart springer runt och stissar för att en flockmedlem saknas.

B skulle egentligen ha provridits idag, men den provridningen ställdes in pga sjukdom, samma med den provridningen som skulle skett imorgon. Så kan det gå. De ska prova nästa helg istället, om han inte redan är såld då, vilket jag naturligtvis inte borde skrivit.

Vad värre är är att hon som tjingat honom, och bokat besiktning till på tisdag, för vars skull jag sagt åt de andra att han egentligen redan var tagen, skickade ett sms (!) och bokade av allt. Jag upphör aldrig att förvånas över folk. Så jag skickade raskt ett riktigt surt sms tillbaka, och kontaktade sedan nästa på listan, som meddelade att de vill ha honom om han går igenom en gårdsbesiktning. Ska boka en sån i nästa vecka och så får vi se sen.

Här passar mitt mantra osedvanligt bra: Folk är idioter.

Jag får hoppa över hoppträningen ikväll märker jag. Jag har inte fyrhjulsdrift på min bil och bara halt eller blåst hade nog funkat, men inte båda i kombination. Gick okej att åka igår, men dels så blåste det inte riktigt lika mycket då, och dels så åkte jag i skogen där det var relativt vindskyddat.

Jag hoppas bara att det gett med sig lite tills imorgon fm, för då ska jag på återbesök med Tilly och måste åka motorvägen, och där blåser det satan.

MÅSTE byta bil nu, det här håller inte längre. Har faktiskt funderat på en sån här, okej, samma plastskit som min Kia, men jag behåller ju ändå inte bilar längre än två år, så det kan ju kvitta.

Idag får det bli promenad med Tilly tror jag, hon börjar tröttna på att springa i samma cirkel alla dagar, och det förstår jag. Dessutom är det inte så särskilt varmt att stå i mitten av den där cirkeln, och även om det kanske är lite självmordsförsök att bege sig ut med henne i koppel en sån här dag så måste man variera sig lite.

Alltså den här sista rundan ner till stallet på kvällen, den är rätt seg. Där sitter man i soffan, mätt och trött, och då har i alla fall jag ingen lust att pallra mig upp, klä på mig massa kläder och bege mig ner till stallet.

Fast samtidigt är den här sena stunden den bästa på dagen. Hästarna är varma och avslappnade, alltid glada att se mig, och det är så rofyllt i stallet. Jag kan stå kvar ett tag och klia någon av dem, helst Tilly, för hon är så himla gosig. Såhär sent på kvällen finns inga måsten, inga bråttom-saker, bara hiva ut lite hö och kolla vatten, och det är ju snart gjort.

Jag brukar gå upp omkring sex, och släpper alltså ut mellan sex och halv sju. Därefter mockar jag, hämtar vatten och fixar med maten. Nu när det blivit kallt har de bal i hagen, men annars gick jag ner igen vid tio för att lägga ut mer hö, och sen igen vid ett, två för att rida och lägga ut mer hö. Är det risigt väder får de komma in någonstans mellan fyra och sex, och då går jag (okej, sista vändan åker jag alltid bilen) ner igen vid nio för att fylla på hö och vatten. Annars får de komma in vid åtta och då har jag lagt ut extra mycket hö och dubbla vattenhinkar så de ska ha att göra till nästa morgon vid sex.

Det är väldigt skönt att kunna ha bal i hagen nu, tidigare blev dagen väldigt upphackad eftersom jag vill att de alltid ska ha hö att äta på, och alltså var tvungen att gå ner med jämna mellanrum. Plus att det går mycket fortare på morgonen när jag slipper dra fram och köra ut silage då också. I helgen flyttar mina två till helinackordering, vilket ska bli något enormt skönt - bara ut i stallet en gång om dagen för att rida och inget annat. Shettisen får gå kvar här hemma på lösdrift med F's ponny som hon insett att hon inte har tid med. Welshen fick tyvärr avlivas akut i hagen i lördags efter en olycka, men det var gräsligt, så det orkar jag inte skriva något om känner jag.

Inte jätteroligt bloggande den här tiden på året tyvärr. Det är som det är, det går inte att rida ordentligt här hemma, ergo longerar jag. Ja, Tilly ska ju inte göra annat för närvarande, men B behöver en genomkörare lite då och då. Tur då att man rider lektion regelbundet så jag har incitament att ta mig iväg till ridhus.

Gårdagens dressyrträning kommer inte gå till historien direkt, men den var KUL. Noll fokus på häst, allt fokus på mig. För varje gång vi har en sån lektion så känner jag hur fler och fler bitar faller på plats. För att sen ramla isär igen på hemväg, när hästen beter sig som ett litet helvete där bak.

Pratade lite med tränaren om den här årstiden och vad man gör när man inte har enkel tillgång till ridhus, och hon tyckte att det var bättre med ordentliga genomkörare mer sällan, än hatta lite regelbundet. Tre gånger i veckan, med RIKTIG ridning räckte för att hålla igång, och eftersom jag läst att det tar tre till fem veckor för en häst att ens BÖRJA tappa kondition och muskler så är jag benägen att tro henne.

Så, två gånger får jag ju "gratis" eftersom jag åker och tränar. Kan jag sen pallra mig iväg till ridhus en dag till så räcker det med andra ord, vilket gör att jag nu kan släppa lite av det där dåliga samvetet. Visst, han är inte musklad som han var i våras (fast det var ju till stora delar faktiskt tack vare den snörika vintern, som byggde muskler som få), men han har kvar sin grundkondition, och jag vet att han är extremt lätt att bygga upp igen.

Idag fick han sig dessutom ett riktigt tufft ridpass då jag hade en provridning till. Tjejen som red den här gången var riktigt duktig, och det var verkligen kul att få se honom från marken när han verkligen gick fint, för det gjorde han.

Tjejen som provred i förra veckan har hört av sig igen, och under över alla under så är hon faktiskt intresserad. Det trodde jag INTE när jag såg henne rida. Hon vill besiktiga och röntga först dock. Alltså, jag hade ju aldrig lagt pengar på att röntga en häst som för det första redan är friröntgad, låt vara för ett par år sen, och som dessutom säljs för ynka 50 000, samma belopp som han är livförsäkrad för. Men, det är hennes pengar och hennes beslut, och vill hon inte ha honom sen så är han iaf besiktigad och röntgad.

I helgen har jag en mamma och två döttrar som ska provrida, och nästa vecka ytterligare en mamma/dotter. DEN uppgiften skulle han passa som handen i handsken för. Men vill den första tjejen faktiskt ha honom så får hon ju ta honom förstås. Visst vill jag att han ska hamna rätt, men jag vill också bli av med honom, och så länge jag inte får dåliga vibbar så är det rätt. Jag kan ju ha åsikter om huruvida han passar bättre eller sämre ihop med folk, men man köper ju inte om man inte får en bra känsla, och då ÄR han ju rätt, oavsett vad JAG tycker.

Tilly fick faktiskt stå idag, för när jag kom hem så blåste det (och blåser fortfarande) storm, och jag hade noll lust att ställa mig på ett gärde och hålla i ett snöre då. Det var på håret att vi ens tog oss till ridhuset, det var glashalt ute och mycket backar på den vägen vi åker. Jag övervägde faktiskt att ta den långa vägen runt tillbaka, men åkte samma väg igen, nu med lite annan inställning till backarna. B stod snällt idag, nästan hela vägen, vilket jag var tacksam för, för hade han satt igång och gunga sådär som han kan göra i den här halkan hade vi åkt av vägen. Förvånad var jag också, eftersom han var så jävlig igår, och knappast tyckte det var roligare att åka idag.

Och imorgon ska vi också åka...

Hopplektionen igår gick inte lika lysande som den i måndags, men dels så var vi dubbelt så många (fyra), och dels så var det mer inriktat på lydnadshoppning denna gång. Något som är mycket positivt är dock att slutbanan låg på 110, vilket jag insåg efteråt när jag tittade efter, och innan dess hade jag vare sig reflekterat över höjden, eller tyckt att det var högt. Det går uppåt.

Vi avslutade med lite omhoppningssvängar, som faktiskt är B's gebit, trots hans storlek, han behöver få fräsa på lite för att tända till. Han var glad och nöjd i alla fall.

Idag hade jag bara planerat att longera dem båda, eftersom B blev rätt trött igår, men på fm ringde en tjej som sett annonsen och ville provrida, så det var bara att packa in B i transporten och styra mot närmaste ridhus.

Han var - minst sagt - stel och ovillig efter gårdagen, trots att jag inledde med att lina honom. På plussidan var att han var lugn och avslappnad, trots nytt ridhus och halv storm utanför. Tjejen red väl sådär, bättre än jag hur som helst, men jag tvivlar på att hon kommer höra av sig igen. Tänkte aldrig på att ta med hoppsadel, så hon fick provhoppa i dressyrsadel, och eftersom han är svår att följa redan i hoppsadeln så... ja, hon satt på halsen en gång.

Apropå det här med att vänja in hästarna vid varandra långsamt och försiktigt, så gick det sådär. Tanken var ju att shettisen skulle få släppas ihop med B och Tilly dagen därpå och att welshen skulle få gå ensam, men när jag gick ner för att hämta in dem så hade ponnierna helt sonika klivit under staketet på Tillys hage och så gick de alla fyra fridfullt ihop. Och eftersom DET funkat så kände jag mig inte direkt manad att fortsätta sära på dem, så nu går alla fyra ihop ändå, welshens surhet till trots. Som för övrigt kommit på skam, för det går hur bra som helst (ta i trä). Tillys ägare har sagt att hon inte kan gå med andra hästar, men hon går i flock och delar med sig av silagebalen som om hon aldrig gjort annat.

B lyckades för övrigt spränga grinden igår kväll vid intag, tänkte ta welshen och Tilly först, sen ta B och släppa shettisen som ändå bara springer rakt in i sin box. B fick dock någon form av spunk och gick rakt in i grinden, och stannade inte. Så där gick jag med två hästar i band, och två lösa. Shettisen dundrade först in i stallet, halvslirade runt hörnet och sprang in i sin box, Tilly släppte jag vid dörren så hon kunde leta sig in i sin box själv, welshen placerade jag i sin box, och B gick bakom och trängdes för att få komma in i sin gamla box som nu är Tillys. Det blev lite trångt där ett tag när Tilly vände i sin box och kom ut igen och mötte oss, men medelst backning kom hon tillbaka och jag kunde gå runt med B. Puh.

Longering av Tilly idag igen, och det verkar som hon gjort sig av med det mesta av överskottsenergin genom sina skolor igår. Blev bara lite skuttande hit och dit i galoppfattningarna. Jag har alltid tyckt att B är rolig att longera, dessutom är han klockren på det, bär sig själv, reglerar fint genom rösten, ökar och minskar volten för tryck. Han är också väldigt snygg att se på från marken.

När Tilly väl slappnat av, vilket då gick rätt fort idag, så var hon faktiskt också fin i linan. Hon har inte samma steg som B, men lyssnade fint, och gick på rund fin volt utan besvär. Nästa vecka på torsdag har vi återbesökstid, och tills dess får hon gå på lina varje dag. Jag linar inte så länge, bara 20 minuter ungefär, syftet är ju att musklerna ska mjukas upp lite, inte något annat. Vill heller inte jobba henne för mycket, om det nu skulle vara värre problem än någon trott. Igår tyckte jag att hon var lite ojämn bak, men det var svårt att se, eftersom det var lite halt fläckvis och hon inte direkt gick i en stadig takt. Idag gick hon stadigt, och jag tyckte mig kunna aaaana en ojämnhet bak de första minuterna, men sen tyckte jag faktiskt att hon gick jämnt.

Med B är det hopplektion ikväll, kul kul. Inte så kul att köra honom, men annars blir det inget träna av.

Idag fick jag börja longera Tilly, så det var det vi gjorde. Snacka om uppbyggt tryck i henne! Hon visade ju lite av det igår i sina fina spanska skolor, och idag var det etter värre. Än slank hon dit och än slank hon dit, och eftersom gärdet hade sina hårdare fläckar var det rena undret att hon inte slank ner i diket. Försökte ptroa så gott jag kunde för att åtminstone hålla henne i trav ("uppvärmning är för veklingar!" tyckte Tilly), och när hon sen väl var uppvärmd i trav och fick börja galoppera så var det rena rodeon från hennes håll.

Men hon hade SÅ kul, och var så söt när hon höll på att hon fick väl skutta omkring lite grann då, bara det gör henne glad. Sen var hon trött och nöjd. Lita på att jag kommer longera ett bra tag först, när det sen är dags att börja rida igen.

Jag lyckades tappa henne också när jag skulle byta sida på linan, hittade inte något delta. Hon drog upp huvudet precis när jag dragit loss linan, och dum som jag var så höll jag emot i bettringen, så då drog hon ju bara upp huvudet ännu mer. Först fattade hon inte att hon var lös utan gick så fint runt mig på volt ändå, men sen drog hon iväg ner mot hagen och de andra hästarna (gick 50 meter bredvid på ett annat gärde). Men hon kom så snällt när jag kom fram, ungefär som att hon inte visste riktigt vad hon skulle göra med sin nyvunna frihet.

B fick sig också ett longeringspass, när jag ändå höll på liksom. Honom kan jag ju jobba på ett helt annat sätt i linan, än Tilly som bara rätt och slätt motionerades. Herr B var dock också på fartigt humör och tyckte att trav skulle ske medelst höga knälyft, spikrak svans rätt upp och frustningar som kunde väcka döda. Så höll han på i en kvart ungefär, men sen var han uppvärmd ordentligt också...

Avslutade med att flytta ponnierna in i Tillys hage och släppa ihop B och Tilly eftersom de kommer gå ihop på nya stället. Det var lika smärtfritt som alla hopsläpp med B varit. Nu har de ju gått "tillsammans" i flera veckor, och åkt transport ihop och ridits ihop, så det borde ändå inte varit något problem. Imorgon adderar jag shettisen till ekvationen. Welshen får gå själv, för hon är så vansinnigt sur på Tilly att jag inte vill riskera något. Shettisen dyrkar marken Tilly går på, så där är jag mest orolig för att Tilly ska tröttna. Blir bra så även om welshen nog inte blir så glad, men jag ställde in en silagebal i hagen igår kväll, eftersom det helt enkelt inte fungerar med att jag ska ränna ner till hagen och fylla på hö i tid och otid nu när det är kallt, jag hinner inte med jobbet helt enkelt, och welshen bör ICKE gå på fri tillgång.

Den här bloggen länkar jag till i högerspalten, men den är så HIMLA ROLIG, att den förtjänar ett helt eget inlägg: http://mullebloggen.wordpress.com/

Hon skriver roligt, mysigt och väldigt skrattframkallande på samma gång. Hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en ponny (fast nu är det ingen ponny utan en fin lipizzaner hon sitter på, det talar vi tyst om).

Tävling igen!

Gårdagens hopplektion blev ju då på B istället, och det var nog den bästa hoppningen han någonsin presterat. Han kanske mår bra av lite konkurrens här hemma..?

Hoppade som en ruter, med hinder på kvartslinjerna, fast utåt väggen om ni fattar. Så det blev som två doglegs längs med långsidorna, sen en V-vinkel på kortsidan. Svårigheten var att få fram bra galopp på den långa sträckan, och sen kunna ta tillbaka och göra skarp sväng på den korta.

B var urduktig, hoppade som en gud, genom hela kroppen, med bjudning. Inga kråksprång, inga fel avstånd, och han var inte i en bom. Så ska det kännas! För första gången kände jag också att jag kunde hänga med i sprången, han hoppade liksom "på riktigt".

Fick massor av beröm från min tränare, som sa att det var riktigt bra ridet, och jag var också väldigt nöjd på vägen hem. Funderade till och med på om man kanske inte skulle ta och behålla honom, om han nu kunde hoppa såhär bra, men ångrade mig omedelbart när han satte igång och röja i transporten när vi hade tio minuter kvar. Ställde mig på bromsen och gick ut och vrålade på honom (för när han gör som han gjorde igår är det BARA kass uppfostran), och då höll han sig på mattan resten av tiden.

Idag ännu en urtrist skrittur med Tilly som handhäst. Tilly som fick stå igår eftersom det regnade katter och hundar här var väldigt pigg idag, och när det kom upp en bil bakom så fick hon spunk och gjorde i raskt takt ett gäng caprioler och levader bredvid B. Rätt snygga faktiskt, och bara bra för föraren i bilen att se, så kanske de aktar sig lite grann för de där flygande hovarna nästa gång. Tur att B är lugn och snäll och inte stissade upp sig han också. Men imorgon blir det antingen kedjegrimskaft, eller träns... grimma och säkerhetsgrimskaft var ganska inadekvat insåg jag.

Fortsatte sen med B upp på ett gärde med intentionen att galoppera ett par varv och bygga lite muskler, men det var jättekonstigt fruset, hårt här och där, och superblött på andra ställen, så jag vågade inte galoppera utan höll mig till travvolter. Som blev sådär eftersom vildsvinen stod och tittade på, och idag var de läskiga, trots att han sett dem en sisådär hundra gånger förut.

Man blir lite lätt trött när man på (den annars i stort sett bilfria) grusvägen, hinns ikapp av inte mindre än tre bilar tätt inpå varandra när man är ute och skrittar två hästar. Mest trött blev jag av nummer tre, som hade så HIMLA bråttom att han knappt orkade vänta i tjugo sekunder på att jag skulle hinna fram till en liten skogsväg att gå in på så att han skulle kunna komma förbi.
Han tyckte nog att det räckte med om jag bara gick lite åt sidan, men det kan jag säga direkt, att med handhäst och hund med mig så ska jag vara BRA ur vägen innan han ens får tänka på att köra förbi.

Idiot.

För övrigt är jag av med min hoppsadel, eftersom sadelprovaren tog den i inbyte mot den nya sadeln, som jag dock inte får förrän i nästa vecka (och som jag funderar på att avbeställa, lite ovärt att köpa en sprillans ny till B NU liksom). Därför är jag hänvisad till att antingen rida i dressyrsadeln, och det gör jag helst inte på uteritt med handhäst, eller till min urgamla syntetsadel, som är gräslig att sitta i, men som underligt nog har passat precis varenda häst jag haft. Ergo, skavsår i häcken.

Det här med handhäst är för övrigt en underskattad motionsmetod om man ändå bara ska ut i skogen. Det är enklare än man tror, och hästarna är oftast väldigt nöjda över att gå i sällskap. Det kräver ju såklart en lugn handhäst (enklare att sitta på den nerviga, om man nu har en sån), samt en ridhäst som är okej med en annan häst så tätt bredvid.
När jag jobbade med polohästar i Australien så var det enbart så de motionerades. Man satt på en och hade sen x antal hästar i långa grimskaft som handhästar. Jag brukade ha två till tre stycken varje gång, men hade vi bråttom blev det ännu fler. Mitt "rekord" är att sitta på en och ha sex handhästar. Och nu pratar vi galoppträning, och inget mesigt skrittande...

Krävs väluppfostrade hästar för sånt!

Okej. Nu har vi pratat. Vill passa på (efter att ha fått en kommentar om det) att påtala att jag inte klandrar ägaren för underlåtelse att behandla, det är nämligen inte hon som haft henne. Behandling HAR tydligen skett tidigare också, jag blev bara inte klok på vad som gjorts, men det finns papper på det och dem ska jag få. Felet ligger nog i att antingen har behandlingen inte gjorts rätt, eller så har hon satts igång igen för tidigt, och att bara equiterapeuta efter det har inte åtgärdat felet.

Sen ska vi kanske inte gå närmare in på min allmänna skepticism vad gäller equiterapeuter i allmänhet, och laserbehandling i synnerhet...

Hur som helst så föll mitt förslag i god jord, och jag får låna henne fram till 31a maj. Därefter får jag köpa henne för försäkringsvärdet, om hon är frisk då, och om hon inte är det så går hon tillbaka till ägaren, som väl får använda henne i avel eller så (för fin stam har hon i alla fall). Jag får stå för behandlingar och uppbyggnad, och det blir väl urtråkig ridning här framöver, men jag har ju ändå två hästar till att rida samtidigt. Ägaren slipper rehabiliteringsansvaret, och får hästen garanterat såld om hon blir ok.

Har passat på att promota B för en tjej i byn som jag vet letar häst, och kommer han dit kan jag även tänka mig att gå ner lite i pris, eftersom jag vet att han får det bra där. Det är nämligen från henne F's ponny kommer.

Det känns skönt att ha sluppit en diskussion per telefon om pris osv eftersom ägaren direkt accepterade mitt förslag. Det känns även skönt att ha bestämt sig, plus att ha min nödbroms, fast en liten del undrar vad jag gett mig in på...

Ändå glad. Måste kanske hitta på ett roligare smeknamn på henne nu också när jag faktiskt SKA ha henne. Tilly är ju bara en omskrivning av hennes ursprungliga (urfula) smeknamn.

Jo, det är VIKTIGT sånt där!

Idag har jag ridit en urtråkig "runda" på grusvägarna, uppsutten på B och med Tilly som handhäst. Vilket fungerar superduperbra så länge B håller sig på mattan, och mindre bra när han inte gör det (läs: jag tappar Tilly. Två gånger). Men jag kör nog på så ett par dagar i veckan ändå, skritt är underskattad motion, och jag slipper GÅ själv med Tilly. Nästa vecka får jag longera henne, så då kan jag ju tömköra ute istället.

Åh herregud så svårt det här är. Vi tar det från början (och det här blir också himla långt):

Skulle varit med på hopplektion med Tilly i onsdags kväll, men hann knappt börja värma upp innan det kunde konstateras att hästen var KLART oren i höger varv. Inte fullt ut halt, men oren. Då var hon även extremt motsträvig i vänster varv, så jag hoppade raskt av och åkte hem igen (SÅ ovärt, med all den där snön och så).

Som tur i oturen så visste dock min tränare att en annan tjej hon tränar skulle ha hem John Österdahl nästa dag, och hon ringde och kollade om det fanns någon tid över, så redan dagen därpå åkte jag iväg med Tilly för att få henne kollad av John, som är en av Sveriges bästa veterinärer på muskelskador.

John tittade på när hon sprang (skuttade.. hoppade.. rusade..) på volt, och konstaterade muskelskada i höger rumpa. Ungefär som jag trott/känt med andra ord. Han konstaterade vidare att hästen har väldigt, väldigt ont, och därmed är det ett under att hon överhuvudtaget gått att rida under de här två åren.

Att ingen, trots att hon rest sig, tjafsat med huvudet och allmänt visat att hon har ont, har gjort en större undersökning av henne, något som går på försäkringen, är faktiskt skamligt. Jag, som haft henne i två veckor, har redan känt att något är fel, och tar därmed genast iväg henne för (dyr) undersökning och behandling.

Det säger en hel del om den här lilla tjejens fina temperament att hon LÅTIT sig ridas, trots att hon har så ont att hon vägrade att låta John komma i närheten för att trycka/känna på hennes rygg.

Hur som helst behandlades hon i rygg och rumpa, en behandling som behöver upprepas två eller tre gånger, samt att hon borde ultraljudas för att se vad som verkligen är fel med muskeln. Nu ska hon skrittas vid hand (dvs lata jag skrittar henne som handhäst) i en vecka, sen longeras i en vecka, eftersom musklerna ändå måste hållas igång.

Innan onsdagen hade jag skrivit ett mail till ägaren, där jag förklarade hur hon var att rida i dressyren, att något verkade vara fel, samt att jag i samråd med min dressyrtränare kommit fram till att hon inte var värd mer än x antal kronor (skambud för häst med hennes stam som är i ordning, men inte i det skick hon är i nu). Fick svar där hon skrev att hon kunde inte acceptera mindre än det dubbla, samt att om jag inte ville ha henne fanns det många andra som ville låna henneoch träna och tävla. Ganska otrevligt skrivet, men jag uppfattade det inte som att där var någon otrevlig underton, utan mera att det var rakt på sak.

Efter behandlingen skrev jag dock ett lååångt mail igen, förklarade hela situationen, och skrev att jag inte ville verka otrevlig, tvärtom, men att jag hade väldigt svårt att se hur hon skulle hitta någon som ville lägga ner den tid och de pengar som denna häst behöver för att bli bra. Samt att hon var försäkrad för UNDER det jag ville ge för henne, och det ju blir en förlust om något händer. Skrev att jag nog ändå var villig att lägga det jobbet på henne (nu när John uttalat sig positivt om prognosen), men inte för dubbla x antal kronor.

Fick svar där hon skrev att hon uppskattade att jag brydde mig, att hon inte kunde acceptera x kronor, men kanske bara lite mer, samt att hon hade någon sorts försäkring som föll ut med det dubbla om hon skulle förolyckas, och hög veterinärvård. Mycket bra. Jag ska ringa henne i helgen för att prata igenom det hela lite mer, jag vill isf dock ändå LÅNA henne i ett halvår för att se om hon faktiskt BLIR bra, och sen får vi se därifrån.

Hur som helst, ringde och pratade med min dressyrtränare om detta också, och vill jag HA en häst som det är problem med från början? Alla som sett henne, inklusive mina båda hopptränare, tycker att det är en fantastisk häst, med kapacitet, och det är tre (!) stycken som sagt att om jag inte vill ha henne ska jag höra av mig till dem. Men, det är massor med jobb, och uppbyggnad på en skadad häst, som kanske inte BLIR bra, som jag inte kan tävla förrän tidigast i mitten på sommaren (för ska jag nu bygga upp henne ska jag verkligen lägga grunden ordentligt), och som inte kommer gå att rida "roligt" på ett bra tag.

Det är ju det negativa. På plussidan ligger att det är en grymt trevlig häst, fint temperament, bra inställning till hoppning (liksom, som hoppar trots mycket ont), snygg att se på, bra stam, perfekt storlek för mig, och som jag faktiskt tycker om. Jag behöver inte ge mig ut på hästjakt, något som jag annars fasar för.

Ett annat negativt är att jag redan HAR en häst. Som jag måste sälja. Nu, innan jag kan köpa någon annan, för annars har jag inte råd. Under den absolut sämsta säsongen att sälja häst. Som jag också måste hålla igång, för att öht KUNNA sälja, under den mörkaste årstiden, samtidigt som jag skulle behöva jobba lite extra, för att kunna HA två hästar.

Åh, dilemmat!

Needless to say så blev ingen häst riden igår. Så är det när man varken har ridhus eller ridbana. Nittons pappa har visserligen en maskinhall med sandbotten under tak, men där ska han själviskt nog ha massa ved till försäljning, liksom, när jag kunde RIDA där?

Idag har jag ridit B, en ganska värdelös runda på 45 minuter. Värdelös eftersom det inte går att rida på vägarna, för där är det för halt, och jag har inte broddat, eftersom jag inte bestämt mig för vilken häst jag ska ha kvar och vilken jag således ska åka och träna med (och då inte orkar brodda i och ur fyra gånger i veckan). Och på gärdena gick det inte heller att rida, för snön som ramlat ner nu är den vidrigaste sorten (all snö är förvisso den vidrigaste sorten), dvs kramsnö, dvs snöstyltor till max.

Och B är... försiktig av sig, så det gick inte fort. Utom när vi vände hem. Då var styltor och ojämnt underlag glömda, och att han halkade så han satt på rumpan ett par gånger spelade alls ingen roll, tills jag tröttnade på skaderisken (bådas!).

Lilla hunden följde med, och på honom fastnar ALL snö, han måste burit runt på minst ett kilo extra. Det gick bra första svängen, men när vi sen korsade vägen och skulle ut på ett annat gärde, då hade han tröttnat och tänkte gå hem. Det fick han inte. Så jag ropade på honom, sa åt honom att ställa sig upp mot min fot som jag tog ur stigbygeln och sträckte ner, och så lyckades jag få tag på hans täcke och kunde lyfta upp honom i sadeln. Så idag har han också ridit!

Men seriöst, jag HAR en snäll häst, som för det första står still när jag bökar runt med att få upp hunden, och för det andra inte ens tittar när han sitter där uppe med mig. OCH en fantastisk hund som fattar, och gör som jag menar.

Skulle aldrig göra sådär om det inte var snö ute, men nu vet jag att om något skulle hända kan jag slänga ner hunden och han landar mjukt i snön (vi har över två decimeter här).

Ikväll är det hoppträning med Tilly, jo för jag tänkte trotsa vädergudarna och ge mig ut ändå. E20 lär ju vara plogad iaf.

Det blåser helvete där ute. I kombination med äcklig stickig snö så borgade det för ett väldigt tidigt intag av hästarna, som jag inbillade mig skulle stå vid grinden och vara SÅ tacksamma för att de fick komma in.

Näpp. Kyla och stark blåst innebär istället att hästarna är små as.

Ja, ni läste rätt, de VAR små as. Alla utom Tilly, som snällt följde med och gick fint, trots att jag lyckades ge henne en stöt med grinden (alltså, jag får stötar av det där himla staketet minst en gång om dagen, och med tanke på ponniernas björnpäls är elen satt på max, jag MÅSTE ta och fixa så det blir enklare att ta sig in och ut).

B blåvägrade (för första gången i min ägo) att låta sig fångas, och eftersom han tycker att det vidrigaste som finns här i livet är att vara ensam löste jag det enkelt med att mot rutinen ta in ponnierna först och lämna honom kvar. Då kom han minsann. Ponnierna hade någon form av störst-går-först-tävling, som övergick till sist-in-i-stallet-är-en-hög-med-skit, utan NÅGON som helst hänsyn till att jag faktiskt HÖLL i dem.

I vanliga fall hade jag dessutom tagit bilen ner till stallet i det här vädret (hela 500 meter allra minst), men eftersom den är lite sjuk så fick jag vackert gå. Och det hade varit skönare att veta att jag inte behövde göra om samma promenad vid nio ungefär...

Jag luftade mina funderingar med min tränare igår efter dressyrpasset, och till min (inte stora, men ändå smärre) förvåning höll hon med mig. Som hon sa, att man utvecklas åt olika håll, och om jag nu kommit fram till att han inte räcker till i hoppningen så är det ju så det är, och att det faktiskt var förnuftigt av mig att tänka just så. Vi hann inte prata så mycket eftersom hennes nästa lektion började, men det var ändå skönt att få tanken bekräftad. Nu ska jag bara ta upp saken med hans uppfödare/stallplatsägarna och se vad de säger. Tror nog att de egentligen skulle vilja köpa tillbaka honom, men för det första är han dyrare nu (haha), för det andra har de redan fyra hästar, varav två unghästar.

Och eftersom jag är som jag är, dvs när ett beslut är taget så ska det genomföras omgående, så la jag i morse ut en annons på hästnet, där jag sökte "den perfekta hästen". ALLA mina krav stod med, precis hur jag ville ha det, och vad jag sökte efter. Jag trodde inte att jag skulle få särskilt många krav, med min lista på specifikationer, men efter en halvtimme hade redan 8 mail ramlat in, och då förstod jag att jag gott kunnat vara ÄNNU mer specifik. I skrivande stund tror jag att jag fått över 20.

För det tycks vimla av perfekta hästar där ute. Eller? Nja... EN av de som skrivit har passat in på min önskelista, och även den ratades efter att ha sett videon. Jag har ställt in mig på att det kan ta lång tid det här, leta häst är inte något som jag direkt drömmer om att göra.

Min tränare tyckte att jag skulle behålla B tills jag hittat någon ny, och eftersom det i sanning är köparens marknad just nu av olika orsaker så lär det väl bli så oavsett jag vill eller inte, men just nu känns det faktiskt mest som att jag vill ha honom såld och bara kunna blicka framåt. Jag HAR trots allt ändå ponnyn, och sjutusen unghästar som diverse bekanta äger som jag kan rida på under tiden.

Dressyrträningen då? Jo, den gick både bra och dåligt. Bra, för att den väl fick mig att inse att trots att Tilly knipit en plats i mitt hjärta redan, och trots att hon till 99% är den perfekta hästen för mig, så är det nog inte henne jag ska behålla, vare sig låna eller köpa. Bra även för att hon, när hon gick bra, gick RIKTIGT bra.

Dåligt för att när det inte gick bra så gick det VÄLDIGT dåligt, dvs med att hon gjorde allt för att komma undan, tom genom att resa sig. Och, jag är inte rädd på något sätt, men tycker heller inte att det är särskilt kul att sitta på en häst som reser sig. Självklart slutade vi med just den övningen som provocerade fram protesten, men eftersom det i detta fall är att gå i höger varv, var den rätt svår att undvika. Och samtidigt vill jag ju se så att det faktiskt inte ÄR så att hon bara testar, men jag har svårt att se att det skulle vara så.

Eftersom hon är så sjukt positivt till ALLT annat så bara måste protesten bero på att något är fel. Jag vet att hon har en gammal muskelskada, och ägaren har tagit henne till kiropraktor var sjätte vecka (!) just pga detta, men för mig låter det som mer än muskelskada om man fortfarande efter så lång tid måste behandla så ofta och regelbundet. Och jag vill inte skaffa mig en häst som har så uppenbara problem redan från början, och trots att jag tror att det till slut, med rätt behandling och rätt ridning, kommer bli en helt fantastisk häst av henne, så vill inte jag ta på mig det jobbet. Men det kommer bli SVÅRT att lämna henne ifrån mig...

Har funderat massor över det här med hästandet den senaste tiden. Hittills har jag varit rätt nöjd med B. Det är en väldigt trevlig häst på sitt sätt, han är aldrig dum med flit, och han är oftast rätt lätthanterlig. Han är sjysst och ställer upp i många lägen, går att rida ut själv på, och jag kan rida alla tre disciplinerna med honom. Han är sällan tittig, och är en riktig klippa att ha med på tävling och nya ställen. Han funkar super ihop med ALLA hästar, och det finns inget ont i honom på något sätt.

Nackdelarna då? Han är för stor för det första. Jag kan inte rida honom ordentligt, så som han skulle behöva bli riden, med resultatet att han sällan blir ordentligt genomkörd sådär som han skulle behöva bli flera gånger i veckan för att bli riktigt mjuk, och därmed lättriden, och ja.. ond cirkel.

Detta smittar ju av sig inom alla grenar, ok i terrängen spelar det inte så stor roll, men hoppningen och dressyren går ju hand i hand, och är han inte genomriden och mjuk i dressyren så är han inte det i hoppningen heller, och då kommer jag inte kunna inverka i hoppningen så som jag skulle vilja heller.

Sen ÄR han ju ingen hopptalang, och nu när jag suttit på Tilly, som visserligen tar stora språng ibland, men som jag ALDRIG hamnar fel på i landningen, så blir det ju så framträdande. På B känner jag mig som en dålig ryttare, jag känner mig som att jag har kass balans (och den är eg fantastisk, faktiskt), som att jag har dålig sits och rider dåligt. Och allt det är SANT, för han är så pass svårriden i hoppningen, och rör sig så pass fel att jag inte kan korrigera det och samtidigt korrigera mig själv.

Hade ett låångt telefonsamtal med min dressytränare i förra veckan. Det är hon som rekommenderade mig att köpa honom från första början, hon har sett honom i träning sen han var två, och tyckte att han skulle passa perfekt som dressyrläromästare åt mig. Sen hade förra ägaren mest använt honom till hoppning, och hon visste att jag var intresserad av det också, så det tyckte hon passade bra.

Och han HAR varit en perfekt första häst åt mig, jag känner mig mycket tryggare som hästägare nu, och inte så orolig längre.

Min tränare tyckte att han visst kunde bli en 120-häst, kanske till och med en 130-häst till slut. Och jag vet ju att han kan, vi har ju hoppat bana på 130, men det var verkligen under de mest perfekta förutsättningar man kan tänka sig. Hon tyckte att han behövde massor av mer dressyr, och ett långsiktigt träningsupplägg, så skulle jag komma dit även med honom, och det där upplägget skulle vi prata mer om senare.

Problemet är ju att jag inte VILL lägga massor med mer tid på dressyr för att komma vidare i hoppningen. Sen är han ju redan 15, fyller alltså 16 i januari, hur mycket mer tid HAR jag egentligen på honom? Som det är nu rider vi perfekta 90-rundor, verkligen perfekta, men sen kommer vi till 1 meter, och då har jag ett ner i VARJE tävling, eftersom han inte har någon gnista för hoppning, och inte gör mer än han behöver. Alltså, han tycker ju det är superkul, annars skulle jag ju inte ens hålla på med det, och han gör det han ska, men kommer vi lite fel, eller för stort så ger han mig inget extra. Jag kan inte se att den biten ska kunna förändras med mer dressyr. Eller så kanske den kan det, vad vet jag?

Grejen är ju dessutom att jag ÄR ingen dressyrryttare. Jag tycker inte det är kul! Det är superkul att åka på dressyträning, och till även att köra igenom samma träning på hemmaplan, men jag har noll och inget intresse för att tävla vidare eller ens att rida högre än LA.

Och där är ett till problem att vi inte ens ligger på LA-nivå ihop. Jag var anmäld till en LB:3 i lördags (avanmälde dock pga regn, för jag VET hur arrangörsklubbens parkering ser ut...), och det är liksom sådär så att jag tänkte att det var lite för svårt för oss.

LB:3! Liksom! Och jag VET att hästen med rätt ryttare kan gå medelsvår om en månad. Hell, hästen GICK medelsvår med rätt ryttare innan jag köpte honom.

Jag har inga ambitioner att rida svår-klasser i hoppning, jag är nöjd med 120/130 regionalt. Men jag ser inte mig och B komma dit. Jag ser inte mig och B komma så mycket längre i dressyren heller, av just den enkla anledningen att jag inte är duktig nog, och det är något som helt enkelt inte klickar mellan oss.

Den sista anledningen, är minst lika stor som de andra, och det är det här med transporteringen. Han är så SJUKT svår att köra att ni anar inte. Visst, folk säger att de kör försiktigt och lugnt när de kör transport, det gjorde jag också innan jag köpte B.

Jag kan säga att man vet INGENTING om att köra transport lugnt och försiktigt innan man kört B, INGENTING. När jag kör till tex dressyrträningen så tar det mig ca 50 minuter. Jag snittar 27 km/h. Samma väg kan jag, när jag kör själv, klara av på strax under 20 minuter, och snitta 90 km/h. På vissa ställen kan jag då köra 130 km/h, samma sträcka som jag med släp kan köra MAX 60 km/h. Ni kanske fattar hur försiktigt jag kör då?

Han har alltså olika grader för hur svårt det är att köra honom, från några enstaka sparkar då och då (som jag inte bryr mig om längre, eftersom jag skaffat sparkskydd, men jag var inte glad innan, då han lyckades smula sönder två mattor á 4 000 kr/st), till att gunga och "vandra" så till den milda grad att det är näst intill omöjligt att köra transporten. Jag har försökt allt. Han får stå brett, han får stå smalt, han får åka själv, eller med kompis, han får stå lös eller bunden, mat eller ingen mat, jag accelerar långsamt eller snabbt, öppna eller stängda fönster, transportskydd eller inga skydd, täcke eller naken, lucka uppe eller ner, men grundregeln hela tiden är att jag kör FÖRSIKTIGT, dvs jag står nästan still i tex rondeller, knappt så jag har styrfart. Om JAG känner den minsta centrifugalkraft, då går det för fort.

INGET hjälper. Han är supersnäll att lasta, går på omgående utan tjafs (han testade lite i början, men det gick snabbt över), jag lastar ALLTID själv. Och jag kör, MÅSTE köra, transport två till tre gånger i veckan. Hans gungande har tom pajat bilen, och kommer fortsätta paja bilen oavsett hur många gånger jag än lagar den. Så ni fattar att det här med transport är ett stort problem för mig, eftersom jag bor som jag bor mitt ute i skogen, och MÅSTE köra transport överallt.

Jag stallar till och med upp honom på stall till en kostnad av 2000 kr/mån nu under vintern from december, bara för att korta mina transportsträckor lite grann under de värsta månaderna, och har därmed dubbla stall att hantera. Det är så att jag, trots att jag vet att han är snäll att just lasta, och inget har HÄNT ännu under våra resor, har lite lite ont i magen, VARJE gång jag hämtar honom för att vi ska åka någonstans.

Jag är inte säker på att Tilly heller är hästen för mig, hon har en muskelskada i sin historia, och behöver minst lika mycket dressyrträning som B för att bli bra. Skillnaden är bara att hon kan hoppa naturligt. Och det ÄR hoppning jag vill hålla på med.

Är jag hemsk som funderar på att byta ut min i (faktiskt ändå) de flesta avseenden trevliga häst, mot en annan? Jag har alltid sagt att ridningen ska vara kul, och det ÄR roligt med honom också, självklart, men många gånger är det INTE det. Och jag känner inte att jag utvecklas med honom, tyvärr.

Så vad är alternativen då? Sälja B och köpa en ny häst. Eller möjligtvis lämna ut honom på foder och ta Tilly på foder tills jag vet hur hon kommer funka. F tar hem sin ponny till jul, hon kan inte kombinera skola och häst, så ett tredje alternativ är att träna och tävla henne, som storhäst tills jag hittat en annan lösning. Det är en fantastisk ponny, med bra förutsättningar i både dressyr och hoppning, fälttävlan också, men där kan jag ju ändå inte tävla högre än max 1 meter i hoppning såklart.

VAD ska jag göra?

Uteritt idag igen, och F red B igen. Red ännu en ny runda, förbi en läskig lagård med kor, och sen förbi en traktor som var läskig eftersom den var igång, men som inte alls var läskig när den stannade (och jag skickade hunden först, bra skit det faktiskt).

Ner till ett stort gräsgärde där vi galopperade lite. Jag ville se om hon kunde stå kvar själv när B galopperade iväg, och det gick, om än med lite snurrande. Det tyckte dock varken F eller B var särskilt kul, för vingligare galopp har jag sällan sett, B tyckte det var väldigt konstigt att galoppera iväg själv.

Så nästa gång provade vi att jag galopperade iväg först, och F stod kvar med långa tyglar på B (för han är så duktig då och vet att man inte ska gå). Och det gick ju bra tills hon tog tyglarna och började galoppera, varpå han tog en fem, sex rejäla bocksprång. Det visar verkligen på att F's balans har förbättrats enormt. Från början så ramlade hon av minst en gång varje ridtur, typ bara genom att hennes ponny tittade åt andra hållet. Nu sitter hon kvar på stora B (i dressyrsadel!), medan han bockar massor av gånger efter varandra. Duktig flicka.

På em så åkte F och hennes ponny hem igen, och hästarna fick gå in redan vid halv fyra för att ine B skulle få stora skälvan när hon åkte (han är väldigt kär i henne, och är extremt flockbunden). Men det gick bra, jag var nere igen vid nio för att fylla på foder och vatten, och då var alla lugna och nöjda.

Gjorde det enkelt för mig och skrittade ut på B med Tilly som handhäst igen. 40 minuter på grusväg, bara fram och tillbaka, är rätt tråkigt, men helt okej motion ändå. Tilly var på stoigt humör och surade till på B varje gång han vände på huvudet åt hennes håll (och han är som en pendelklocka när man rider ut, så det var ofta). I början sa jag till henne, men sen orkade jag inte och tyckte att de fick sköta det där själva. Så nästa gång när hon såg grinig ut så sneglade B direkt bak på mig, som att han sa "Men hallå? Ska hon få göra sådär eller?!". Sötnos.

Åh, också, jag är inne på Tradera och olika hästsiter, och hittar hur mycket söta, fina, tjejiga saker som helst som jag skulle vilja klä Tilly i, men jag vet ju inte om jag ska behålla henne än, så det är liksom ingen idé. Men eftersom jag nu har en brun häst (B är ju fux), så innebär det att jag kan köpa ROSA saker, och det VILL jag!

Har köpt ett superfint svart träns med vit fodring och köpt ett strasspannband till det. Det köpte jag eg till B, innan Tilly kom, men det är hon som har det nu (eftersom det träns jag fick med håller på att gå sönder, och eftersom det inte är mitt vill jag inte använda det då), och hon är SÅ SÖT i det...

Uteritt idag, F red B och jag satt på Tilly. Red åt andra hållet idag, är skönt att beta av alla rundorna vi har tillsammans med någon annan. Hon har iofs inte varit tittig alls hittills, men man kan ju aldrig veta.

Idag tittade hon faktiskt två gånger. Först på vildsvinen, vars hägn vi rider bredvid i flera hundra meter. Man brukar inte se dem, men idag var de ganska nära staketet, och Tilly tvärstannade, och jag både hörde och kände hennes hjärta slå. B var dock kolugn eftersom han gått där massor av gånger förut nu, och hon lugnade snabbt ner sig, men var nog lite på tårna efter det, för när det flög upp ett gäng änder ur diket blev hon rädd igen.

Positivt dock att hon bara stannar, hon vänder inte eller försöker sticka eller så.

Kunde galoppera lite också, och hon har fattat det här med att galopp ute betyder lite högre tempo än på ridskola ;)

Sen skrittade jag en runda på F's ponny också, för hon behöver också gå, och F har fått min förkylning. Det är en extremt trevlig ponny, helt perfekt för mig egentligen, så synd bara att det är en ponny...

Hoppträning igår igen, tog med Tilly även denna gång, men F fick rida B så att han också skulle få hoppa lite.

Gick alldeles fantastiskt strålande med Tilly, det går visserligen inte att kontrollera så bra än, men det kommer ju komma med mer styrka. Men hon är lättsvängd, och hoppar i ALLA lägen (vilket resulterade i ett kraschat hinder, men med en häst som glatt hoppade samma hinder 30 sekunder senare). Hon är så sjukt positiv och glad i hoppningen, det är jättekul. Tränaren (min andra hopptränare alltså, jag har ju två jag tränar för varannan vecka), tyckte att det var en superfin liten häst och att jag skulle behålla henne för att hon kan komma längre än vad B kan.

B är förvisso OCKSÅ sjukt positiv i hoppningen, och F klarade av honom ÖVER förväntan. Han är ju inte direkt enkel att hänga med, och är lite för stark för henne, så när han bestämmer sig för ett avstånd är det svårt för henne att sätta emot, men efter ett tag såg det riktigt fint och harmoniskt ut, och F var också odelat lycklig efteråt. De hoppade inte så högt, men det räckte.

Med Tilly hoppade jag upp till 110, och det gick utmärkt. Eftersom hon är lite sisådär med avstånden, men hoppar i alla fall så håller jag i manen när hon hoppar upp sig riktigt, för annars skjuter hon mig nästan ur sadeln när jag inte kunnat läsa hennes språngkurva.

Hur som helst riktigt riktigt kul, hela tiden tills knappt halvvägs hem när B började leva rövare i transporten, och då menar jag verkligen rövare, var tom tvungen att stanna och säga till honom för att det inte skulle vara svårt att köra vidare. Är SÅ trött på det där urkassa beteendet han har i transporten... Separat inlägg kommer om det.