Dag 3 - Min största rädsla

Just nu är min största rädsla att min lånehäst ska skada sig på något sätt och det ska bli bråk om saken. Alternativt att hon inte ska återhämta sig efter sin gamla skada och bli fullt ridbar igen, för det innebär att jag kommer lämna tillbaka henne, och då kanske det blir bråk om det, trots att vi har ett avtal.

Jag är även rädd för att hon inte ska ha det bra nog, jag är mycket mer beskyddande gentemot den här lilla flickan än jag var mot B som på något sätt uppfattades som mer robust. Honom kunde jag till exempel ut och rida i skogen med utan skydd, något som jag aldrig skulle få för mig ens i longering med Tilly. Det har nog med att göra med att hon inte är min också, det ÄR en liten ångest i att ha lånehäst.

Jag är rädd för att hon inte ska trivas med tillvaron, just nu är den ju väldigt tråkig. Eftersom hon är lite knepig med andra hästar så går hon ensam i hagen, visserligen med fem andra hästar precis bredvid, men det är ändå inte samma sak, och inget jag tycker om på något sätt. Jag har dock inte möjlighet att betala en stallhyra till bara för en sällskapshäst. Hon verkar lugn, harmonisk och tillfreds, men inte alla dagar, och jag vill verkligen, VERKLIGEN att hon bara ska ha det bra.

Sen är jag alltid lite smårädd för att hoppa höga hinder, för att hopptävla och för att rida terräng, men det kan man faktiskt inte räkna.

Var en vända hemma hos min dressyrtränare idag, för det var dit sadelprovaren kom. Det är samma sadelprovare jag haft till "alla" mina hästar, och hon är väldigt duktig. Givetvis passade inte Tillys medföljande sadel - jag hade stirrat mig blind på hur bra den låg vid framvalvet, men totalt missat att bommen var för bred i bak. Tack och lov så passade dressyrsadeln, i alla fall för tillfället, men den rider jag ju bara i max någon gång i veckan...

Så då blev det ny sadel såklart, och eftersom min gamla hoppsadel inte sålts än, och den här som ju inte passar inte är min så blev det fullpris på en Santa Cruz Platinum Maximus, och den kostade så mycket pengar att jag får lite ångest av att tänka på det, eftersom vintern för det första inte är min bästa intäktstid, och jag för det andra nyss la ännu mycket mer massa pengar som handpenning på nya bilen.

Nya bilen är dock en källa till glädje, visade sig mycket riktigt vara en klippa att dra släp med. Släpet stod inplogat och jag var tvungen att backa med ena hjulparet i en enmeters hög driva (hade kunnat skotta va, men hade liksom lite bråttom som det var). Sparkade hjälpligt undan lite snö, kopplade på släpet och tänkte "går det så går det". Inte ett pip från vare sig bil eller släp, den drog upp transporten (ur lutning dessutom) som om den stått på barmark i nedförsbacke. Sen gick hela ekipaget stabilt och fint på vägen också. Min tränare bor i änden av en 75 meter lång brant backe, så jag tänkte att jag skulle testa vad bilen klarade av och stannade i början av backen så den stod still och startade sen igen, och det var heller inga problem.

Men herregud vad man lägger pengar på hästarna... Sadel, bil, träningar, foder, utrustning, tävlingar... allt allt allt kostar massor med pengar. Jag bokför min egen privatekonomi också, så jag KAN kolla på kronan när vad allt kostar mig, men jag vågar fan inte.

Dag 2 – Min första häst

Jag vet inte riktigt vilken jag ska räkna som första hästen. När jag beslutat mig för att flytta från Stockholm men inte tagit steget fullt ut än så hade jag en sommarhäst till låns, som skulle gå till slakt egentligen så det blev att jag hade kvar henne i nästan ett år och pendlade från Stockholm hit till landet så ofta jag kunde, mest varje helg och lite till och alla helger. Hon gick på lösdrift tillsammans med grannens ponnier, så det var ett väldigt enkelt sätt att ha häst.

Hon var ett 19-årigt travarsto, som gått gall de senaste tre gångerna och inte blivit riden på åtta år. Första gången jag satt på henne (i hagen, med säkerhetsväst) så förväntade jag mig i stort sett att bli avkastad, men jag ramlade inte av en enda gång på henne under hela tiden jag hade henne. Hon var mild och vänlig, glatt med på allt och FÖRSÖKTE verkligen alltid göra sitt bästa. Fantastisk att hantera och i princip helt oproblematisk. Hade hon varit några år yngre och jag hade kunnat rida henne lite mer regelbundet och med mål så hade hon blivit en ypperlig ridhäst. Nu blev det dock inte så, eftersom jag ju ville ha något mer ridet att utvecklas med.

Så efter en kort sejour med en foderhäst som såldes (dyrt) så skaffade jag min första egna häst, en då 13-årig valack e. Bellini som jag gjorde allt med. Världens bästa förstahäst, trygg, snäll och schysst, som gav mig massor med självförtroende, inte bara i ridningen, utan snarare i hanteringen. Han är fux och kunde vara stissig, men aldrig ohanterlig, och jag åkte bara av honom tre gånger, varav en i samband med barbacka-galopp (där fick jag skylla mig lite själv). Jag har haft enormt kul med honom, och han var också glatt med på allt. Han gick som tåget i vår första riktiga terrängtävling, när jag var så nervös att jag grät, han hoppade alla titthinder som fanns utan att blinka, och han lärde mig finliret i dressyren. Utan honom hade jag aldrig ens haft en tanke på att skaffa en unghäst, men nu känner jag att jag kan så mycket och är så trygg i mitt hästägande att det inte är någon stor grej längre. Jag vet helt enkelt hur jag ska göra och vad jag vill göra. Plus att jag skaffat ett sånt brett kontaktnät inom hästvärlden nu, det hjälper naturligtvis.

Jag har lite bloggtorka just nu, eftersom alla dagar ser mer eller mindre likadana ut. Det har jag på min andra blogg också, men där kör jag den där listan som har cirkulerat runt, för att ta mig i kragen och skriva ordentligt (går sådär). Nu hittade jag samma sak men med hästtema, så jag kör den här på bloggen:

Dag 1 - Presentera dig och din häst
Dag 2 – Min första häst
Dag 3 - Min största rädsla
Dag 4 - Hur började mitt hästintresse
Dag 5 - Det här finns i min ryktlåda
Dag 6 - Det här äter min häst varje dag
Dag 7 - Min favoritgrej i stallet
Dag 8 - Min hästs vardagsoutfit
Dag 9 - Mitt bästa hästminne
Dag 10 - Mina drömmar
Dag 11 - En bild på stallet
Dag 12 - Det här saknar jag
Dag 13 - En nytagen bild och 5 punkter som beskriver din häst
Dag 14 - Varför får ridning dig att må bra
Dag 15 - Något du och din häst är stolt över som ni har gjort!

Presentera mig själv och min häst då:

Jag har ridit sen jag var väldigt liten, mestadels på ridskola. Har väl som alla hästflickor alltid drömt om en egen ponny, men har inte rika och/eller intresserade föräldrar. Jag hade en sommarhäst när jag var 15, men eftersom varken jag eller föräldrarna var kunniga nog blev det ett sexårigt, halvt oridet travsto och sommaren blev - med en underdrift - inte som förväntat.
Hästintresset fick gå på sparlåga ett par år när jag fyllde 18 och var tvungen att börja betala själv, tills jag fick ett ordentligt jobb och kunde betala för mina egna ridlektioner. Därefter eskalerade det sakta men säkert, från medryttarhäst till hyrhäst på ridskolan, till ytterligare en sommarhäst, till en foderhäst, tills jag äntligen flyttade från Stockholm ut på landet och hade tid och möjlighet att köpa min första egna häst.

Nu är han alltså såld, och jag har ett sexårigt sto på prov. När allt är som normalt rider jag lektion två gånger i veckan. En dressyr för B-tränare som tursamt nog är samma som jag hade i Stockholm, och en hoppning för C-tränare där jag varierar mellan två olika beroende på tider, förutom på sommaren då jag alltid har samma då hon då flyttar sina träningar närmare mig. Brukar även bli en fälttävlansträning var tredje vecka.

Jag tävlade ungefär en gång varannan vecka under säsongen, mestadels hoppning, men även några få dressyrtävlingar, och även två fälttävlan. Är INTE något dressyrfan jag, tycker det är enormt roligt på träning, men inte utöver det.

Mitt lånesto har en gammal muskelskada som nu behandlas och hon är under uppbyggnad och verkar hittills (efter två månader) ha svarat bra. Jag hoppas vi kommer igång och kan tävla lite lättare tävlingar här under förvåren så jag får en bättre bild av vad hon går för. Hon ska enligt ägaren tidigare ha gått 110 hoppning och LB dressyr, vilket hon dock inte har möjlighet att göra i dagsläget. Mina mål med henne är LA dressyr, 130 hoppning och lätt fälttävlan. Sen får vi se om det blir möjligt.
I övrigt är hon en liten kelgris, helt underbar och fantastiskt trevlig att hantera. Och naturligtvis vansinnigt söt.

I måndags red jag också, på samma sätt i snön på gärdet. Jag har nu inget val eftersom det är lika mycket snö på ridbanan, och grusvägarna inte är så mycket plogade som skrapade (= isgata). Och eftersom nya bilen hävdat elfel så kunde jag inte åka till ridhus heller.

Hon kändes lite tröttare och lite segare, och protesterade lite i höger varv, inget allvarligt, men ändå tillräckligt för att få mig att misstänka att hon hade träningsvärk efter tre dagar i rad i snön. Därför fick hon vila igår medan jag åkte till verkstaden med bilen (som vid det laget givetvis ångrat sig ifråga om elfelet), och idag sedvanlig longering på vår upptrampade volt på gärdet. Hon kändes lite loj idag med faktiskt, därför nöjde jag mig med totalt 15 minuters arbete, inklusive skrittpauser. Hon avslutade dock superfint, rund och gungande trav.

Imorgon ska vi till sadelprovaren, som för omväxlings skull ska till ett uppvärmt ridhus, så då hoppas jag på att kunna känna igenom henne samtidigt. Jag har nämligen inga intentioner att prova ut någon ny sadel, utan hoppas att min känsla för att de jag har på henne nu passar bra faktiskt stämmer. Och så får jag prova att dra med nya bilen, det ska bli intressant.

Hade sällskap med mig idag och blev lite fotad och filmad, så får se om jag får ändan ur och får upp lite mer foton här.

Äntligen lite ridning idag, känns som att det var hundra år sen. Blev dock inte så avancerat, mitt ridsällskaps häst var mer än lovligt stissig, så hon höll sig på backen. Red upp till ett annat, större gärde där hon longerade och jag kände igenom Tilly.

Eller kände igenom och kände igenom, med över en halvmeter snö blir det inte något finlir direkt, men vi gjorde båda så gott vi kunde och hann med tjugo minuters trav och galopp innan jag slutade för att hon inte skulle få mjölksyra. En snabbgalopp upp och ner hann vi också med.

Hon kändes hur som helst jättefin, inte stel eller ojämn på något sätt, med egen framåtbjudning och lyssnade fantastiskt på hjälperna. Det var lite av ett problem innan behandling och vila, hon var som en planka i sidorna och bjöd inte framåt för fem öre. Nu ska jag inte säga något om bjudningen än, eftersom det är stor skillnad på att vara ute och jogga på ett gärde i snö och blåst, jämfört med att traggla i ett ridhus, men mjukheten är det definitivt skillnad på. Van som jag är vid B, som gjorde allt precis korrekt OM jag var väldigt bestämd, så är det stor skillnad nu på Tilly, som flyttar sig in och ut på mycket mindre hjälper.

Nacken är fortfarande ett problem, ganska oböjlig i sidorna, men kan även ha att göra med att hon longerats inspänd samtliga gånger nu, och hon är förmodligen inte rätt musklad än för det, och har möjligtvis träningsvärk. Vi får se hur det blir med det framöver. Mycket positivt är att jag kunde gå på henne när hon vinglade (buskar, kor och annat "läskigt"), och inte en enda tendens till att gå emot eller resa sig. Jag vill INTE ha en häst som reser sig, och om det är en ovana hon lagt sig till med, och tänker fortsätta med i framtiden så får hon åka tillbaka, hur kär jag än är i henne.

Och jag är BRA jäkla kär i henne.

Jättefult med silverbett till mässingsspännen, jag vet, men det där är bara ett skräpträns som jag satt delta på och longerar i. Jag vill ha så mjuka fina bett på henne som det bara går, och det där är ett tredelat, tjockt med fasta ringar. Vid ridning går hon på ett odelat bett, med extra ringar för sidostycket, som ju gör att det ligger extra stilla i munnen. Har även ett likadant i plast som jag ska prova sen när träningarna sätter igång igen, för att jag vill se om det syns på bettet om hon lägger det fel eller biter i det. Anledningen till de extremt snälla betten är givetvis för att hon ska få förtroende för dem, vilket hon inte har nu, men så sakta börjar få.

Sötaste, finaste prinsessan gick så himla fint i linan idag, jag blev alldeles lycklig. I början när jag longerade och hon skulle galoppera så var jag tvungen att hålla allra längst ut i linan, samt själv gå med på en egen ganska stor volt för att hon skulle orka hålla igång galoppen.
Idag höll jag säkert en och en halv meter av linan i handen, och hon gick så fint och bärigt i kort och fin galopp runt mig och höll voltspåret alldeles själv. Jag körde många övergångar, först skritt-trav och sen trav-galopp, och hon lyssnar så fint.

Min lilla loppa, jag LÄNGTAR tills träningarna sätter igång igen, så jag får sitta på henne och KÄNNA hur det känns.

Min nya bil ville inte vara med på noterna idag utan hävdade elakartat elfel ("kör ICKE bilen!"), så jag höll tummarna och försökte mig på att starta mammas avställda bil, som inte körts på tre månader och stått i kallgarage sen dess. Fina bilen startade på första försöket, och gick sen hur snällt som helst på sina sommardäck (fast väldigt långsamt förvisso) till stallet. Jag hoppas att den där snön som de varnat för ska komma väntar till imorgon em så jag hinner ut på morgondagens planerade ridtur innan, för i snöyra kör jag minsann inte på sommardäck. Det gick an idag på hårdpackad, knakig snö, men tror inte att den klarar av någon drevsnö.

För jag vill rida!

Filmade lilla prinsessan idag när jag travade av henne och jag tyckte hon såg fin och taktfast ut, eller vad säger ni? Inte ser man att hon har varit skadad? Inte för att det är så lätt att se i snön, plus att hon går och tittar åt ett hörn hela tiden (det var rådjur där). Hon linas med gummisnodden mellan frambenen av just den orsaken, för att rama in lite mer. Ringarna på min gjord sitter som ni kanske ser väldigt högt upp, och sätter jag gummisnodden där så blir det alldeles för löst och sladdrigt. Det märktes stor skillnad på stadigheten i hästen när jag satte den mellan benen, helt plötsligt så vilade hon i formen och stödde på bettet.

Försökte ta en snöig, julig bild på Tilly som kunde skänka lite julstämning åt bloggen.

Såhär tyckte Tilly om att skapa snöig julstämning.

Det blir enormt tråkigt bloggande när hästen för det första blivit behandlad igen och ska ta det lugnt, och det för det andra är 25 svinkalla minus. Det finns inte så himla mycket att vare sig göra eller skriva om då.

Båda helgdagarna longerade jag på ett gärde, för det är bara där jag kan longera just nu. Där är uppemot en halvmeter snö, och hon fick gå i totalt en halvtimme i alla gångarter. Rätt mjölksyreframkallande misstänker jag, alltså gick det inte att fortsätta med den övningen ytterligare en dag. Igår och idag var det som sagt svinkallt, så då blev det promenader. Igår en enkel liten promenad, tillsammans med hund och pojkvän (hund är förvisso alltid med), bara rakt spår på grusväg. Inget mer krävande än att mjuka upp lite muskler sen gårdagens pass.

Idag ytterligare en promenad (mer än promenerar gör jag icke när det är såhär kallt, oavsett om hästen skulle vara igång eller inte), lite längre denna gång, och eftersom jag frös häcken av mig så klampade vi ut i oplogad natur så att vi båda fick kämpa lite mer i snön. Jag kämpade nog mer än Tilly är jag rädd...

Hon är så galet mysig att promenera med, lyhörd och nyfiken, stannar när jag stannar, och anpassar tempot efter mig. Hon är inte särskilt tittig eller rädd, och står mest bara still när något är läskigt. Går och duttar med nosen på mig med jämna mellanrum för att kolla läget. Ibland glömmer jag att hon faktiskt bara är sex och inte mycket mer än bebis eftersom hon är så himla cool. Därmed inte sagt att hon inte blir skraj för saker, men hon är väldigt lättövertalad, och försöker aldrig springa ifrån eller över mig. Ganska nära stallet ligger ett ställe med massor av anställda och skogsmaskiner o dyl, där låter det och stimmar nästan jämt. Och visst är det läskigt, visst fnorkar hon och snabbar på stegen, men när jag idag bad henne att faktiskt stå still mitt i det läskiga och ta sig en funderare på om hon egentligen borde vara rädd, så gjorde hon det, och sen var det liksom HELT bra. Inget mer fnork, inget mer hets.

Imorgon ska det bli lika äckligt kallt, så det blir väl promenad då med. Jag önskar att väderleksrapporterna kunde vara lite mer tillförlitliga än som nu när de kan ändra 15 grader hit eller dit på några timmar, så att jag faktiskt visste om det skulle vara såhär ett tag framöver, för då kan hon ju lika bra ställas av helt ett tag, eller om jag ska kämpa på med promenader i kylan ifall att.

Jag beställde lite saker ifrån Horze häromdagen, bla ett par supersmarta mjukisbyxor som faktiskt är avsedda att rida i. Det är väldigt skönt att rida i mjukisbyxor när man ändå bara ska ut i skogen och harva runt, men de flesta blir för knöliga nere vid vristerna när man ska stoppa dem i strumpor och skor. Dessa har smart resår nere vid fötterna istället.

Och sen en rosa grimma, rosa senskydd, ett rosa fleecetäcke, och ett tjockt härligt schabrak med bling, rosa såklart. Det fanns tydligen inte kvar nu när jag sökte, och min mobil tar som bekant inte särskilt bra bilder, men såhär ser det ut i alla fall.

Lilla prinsessan kommer få rosa tills hon kräks på rosa...

Jag skaffade ny bil igår, och eftersom jag bara har B-kort blir utbudet av bilar som faktiskt får dra min 1500-kilos transport ganska magert. Visst kunde jag väga ner den, men lastvikterna är ju redan nu snålt tilltagna med tanke på all utrustning man kan vilja ha med sig. Jag önskar att den där utredningen de tillsatte för snart två år sen snart ska komma fram till vad alla transportägare redan vet - att det är säkrare att få dra tung transport med tung bil, istället för som det ofta blir nu; tung transport med lätt bil. Plus att om man faktiskt bevisat att man kan köra transport (dvs inför ett körprov, inget idiotiskt teoriprov), så ska ekipagets tyngd inte spela någon roll. De facto är det ju så att det är både enklare och säkrare att köra ett tungt ekipage som ligger bra på vägen.

Hur som helst så blev det en sån här. Vansinnigt ful, men det finns egentligen bara Subaru att välja på om man som jag vill kunna kombinera automat, fyrhjulsdrift och hög dragvikt. Diesel går tyvärr inte att passa in i ekvationen, så det blev en bensinbil, men det får jag väl lära mig att leva med. Jag KUNDE valt en ny Kia Sportage också, men... jag ska aldrig mer ha Kia.

För att få er att förstå valet av terränggående fyrhjulsdrift presenterar jag en bild på hur vägarna ser ut häromkring. Detta är den väg jag alltid MÅSTE åka på för att komma någon vart. Och detta är taget på vägens BREDASTE ställe.

I stort sett ALLA google-träffar jag har på bloggen är på John Österdahl. Jag förstår varför också, för det är i princip omöjligt att få tag på karln, han har varken hemsida, e-post eller telefonnummer utlagt någonstans. Något som jag OCKSÅ förstår, eftersom hans mobil ringer praktiskt taget oavbrutet.

Jag hade ju tur och kände någon som kände någon, men jag undrar hur nya kunder annars får tillgång till honom, eller om han - eftersom han redan är så eftersökt - nöjer sig med de personliga hänvisningar han får. Han har visst en praktik i Enköping också har jag hört ryktas om, men det verkar ju inte direkt som att han är där så mycket.

Hur som helst är han både duktig och effektiv. Och snygg ;) Första gången jag träffade honom så fattade jag inte varför tjejerna i stallet, som för tio sekunder sen stått som normala människor och samtalat rakt upp och ner, förvandlades till fnissande våp vid stallägarens meddelande om att han var på ingång.

Igår var det 21 minusgrader under mitt återbesök, med "dimma" i luften, som ju givetvis inte var normal dimma eftersom det var 21 minus, utan snarare flygande iskristaller i stora moln i luften. Oerhört vacker, och galet halt, har nog aldrig åkt i så halt underlag i mitt liv.

Tilly, som skött sig oklanderligt under den senaste tidens ridturer och longeringar, fick stora fnattet i ridhuset när John och Michel skulle se henne på lina, och var mer över mark än normalt på den. Hur veterinärena lyckades utröna något av hennes steg är mig en gåta, men hon gick ju normalt sekundvis åt gången, och de är väl inte dyra av ingen anledning.

Michel, den utländske ultraljudsvetten, gjorde sin grej, och det var inte så mycket mer med det. Verkar dock som att det blir fler återbesök, och så får det väl vara då, det är ju inte så mycket att göra åt. Jag hade hört lite rykten om just Michel innan, och kan väl - utan att spä på dem - säga att de i samtliga fall var korrekta, och att jag efter att ha träffat honom är livrädd för honom.

Nu väntar en ny omgång skritt vid handen, och sen longering, men sen fick jag sätta igång och rida som vanligt. Oklart huruvida det inkluderar hoppning, men jag tror nog jag avvaktar med det tills jag åtminstone vet när nästa återbesök blir. Bomträning, både på lina och uppsuttet, kan ju knappast skada dock, så detfår vi ta och börja med, någonstans efter jul.

Idag får hon vila, eftersom hon nog är öm efter behandlingen, sen skritt vid hand två dagar, och sen kan jag sätta igång och longera i helgen, vilket innebär ridning nästa helg, som julklapp med andra ord.

Jag har hoppat treåring och överlevt. Låter som något från Discovery?

Jag har ridit mycket unghäst i mina dagar, welsh och connemara på Irland, galopp- och polohästar i Australien. Var ganska rädd ganska många gånger, men ramlade faktiskt bara av sammanlagt tre gånger, varav två var på samma unghäst, under samma runda.

Igår fick jag veta under påklädningen att hon visst "kunde bocka lite grann".

Ja. Om man med lite grann menar hela tiden, så stämde det visst. Jag var hur som helst väldigt glad för martingalens halsrem, som jag höll i ett stadigt grepp tills hon fick slut på bensin. Av ramlade jag dock inte, fast det var nära på slutet när jag satt på långa tyglar och hon blev "skrämd" av ett ljud utanför.

Snällt och fint stod hon i släpet, och knatade på som om hon aldrig gjort annat, det var ju positivt.

Idag ska Tilly på återbesök, och även ultraljudas av den där belgaren. Jag är lite nervös inför besöket, han kan visst vara lite knepig. Plus att han tydligen vill att hästarna ska vara tipptopp-rena, och Tilly, som jag knappt borstat en gång sen hon kom hit, stövar en hel del. Och jag badar ICKE i december. Jag får väl sminka på mig lite så att JAG är snygg så glömmer han hästen.

Dagens ridtur gick minst lika bra. Började med en kort skrittrunda, för att sen prova om ridbanan var ridvänlig, och det var den. Den blir ju lite kort och trång nu när det är vallar och snöhögar på den, men duger utmärkt för skritt- och travarbete. Pressade henne lite grann, lite högre kortare form och mindre volter, utan protester. Hon är dock väldigt vinglig, nästan som att rida unghäst, skjuter ut bogen, särskilt i höger varv. Vet inte om det beror på att hon försöker komma undan, eller gammal vana för skadan, eller om hon helt enkelt inte är stark nog än. Tiden får utvisa, och det är, som jag tidigare sagt, så SYND att det är sista träningen för i år imorgon (och då är det hoppträning, och det får hon inte vara med på än), det är ju verkligen nu jag hade behövt lite tränarhjälp.

Jag ska se till att komma till ridhus med sällskapet från idag (dottern i huset som äger stallet där jag står), hon är fantastiskt duktig, och kan säkert titta på oss lite grann och ge tips.

Avslutade med ett par galopprundor i snön på gärdet, och det kändes helt fantastiskt, trots jobbig djupsnö och att matte ville gå i kort galopp så fixade hon det galant, superskön och trevlig galopp fick vi till. Hon är helt enormt lätt att sitta på i alla gångarter, nu står jag visserligen i fältsits på gärdena, men jag har noll och inga balansproblem på henne. På B kände jag ofta att jag blev hängande i tyglarna när jag stod upp, att min balans fanns i hans mun, men på Tilly är jag självbärig, oberoende av hur hon rör sig under mig. En härlig känsla för mig, som alltid vetat att jag haft bra balans, men mitt självförtroende på den biten har blivit naggat i kanten av att ha ridit B, som inte är så lätt att sitta på i någpn gångart.

Jag kan tänka mig att lilla damen är väldigt trevlig att sitta barbacka på, men det dröjer nog ett tag innan vi provar det...

Min sambo klickade hem lite arbetskläder för ett tag sen, däribland ett par strumpor till mig. De är gjorda i bambu, och det lät spännande, visste inte att det gick att göra kläder i bambu. Hur som helst så provade jag dem idag, och de var super! Trots 17 minus så frös jag inte om fötterna alls, och det gör jag ALLTID annars. Så de rekommenderas.

Imorgon är det som sagt hoppträning, men inte på Tilly då, utan jag lånar grannens treåring... ja, vad gör man inte för att få hoppa lite..? Ska ta och plocka fram min säkerhetsväst dock...

Igen, att man kan bli så lycklig över en liten ridtur i snön? Fast så liten var den kanske inte idag, vi skrittade först ut en knapp timme, och red sen i snön på gärdet i kanske tjugo minuter. Min plan var travvolter, men när jag provade att galoppera lite längs med kanten så gick hon så himla fint att det blev mer av den varan än traven. Lugn, fin, låg och bärig galopp i snön, ett par varv åt varje håll. Nu gick hon med gummisnodd hela ridturen, just för att hon ska hålla sig låg och arbeta mer igenom ryggen, och det fick precis den effekt jag önskade.

Underbart skönt känns det i alla fall att hon är så fin redan. Hon var varken det minsta svettig eller flåsig efteråt heller, till skillnad från min ridkamrats häst som var genomsvettig, så hon har nog bättre kondition än jag trott, och verkar heller inte ha förlorat så mycket av den av att bara skrittats så mycket.

Nu är ridbanan plogad, så imorgon ska vi se om det går att rida där, jag hoppas det, så kan jag lägga lite tryck på henne redan där och se vad hon säger om det. Jag vill ju kunna RIDA också.

Har varit i Sthlm på jobb igår och idag, och alltså fick hästen stå. I tisdags red jag ut en runda själv, dock var det så fasansfullt kallt att jag gav upp planerna på den längre tur jag tänkt ta, och red bara i en halvtimme, varav tio minuter i riktigt djup snö dock. I onsdags longerade jag ett pass i djupsnö, vilket hon naturligtvis tyckte var apjobbigt. Dock nyttigt, jag vill ju få upp henne i kondition med tiden så hon orkar bära sig. Muskler har hon redan, och jag undrar om hon inte håller på att bli lite rund?

Hon får ju fri tillgång på silage, samt ganska rejäl giva lucernhack för proteinets skull eftersom silaget inte är analyserat. Betfor också för att hon ska äta mineralerna. När hon blir riden fullt ut sen ska hon få kraftfoder också om det verkar behövas, men det får hon av naturliga skäl inte nu. Eftersom B var så svårfödd och rasade i vikt av alla möjliga och omöjliga orsaker är jag jättenojig över att hon ska gå ner i vikt också, men hon kanske är tvärtom och lägger på sig under vila. B gick ju ner av det. Är så svårt för mig att säga såhär kort tid efteråt, det behöver jag ju se hästen under längre tid för att kunna avgöra.

På tisdag är det (sista?) återbesöket hos John, då ska jag be honom kolla hullet på henne också.

Imorgon blir det "riktig" ridning, med sällskap, riktig inom citattecken eftersom ingen ridning ju blir direkt riktig utomhus den här tiden. Men rider man lite på gärdena går det ju att arbeta lite grann i alla fall. Med betoning på lite grann. Jag ska se om jag inte kan komma till ridhus med henne på söndag, vore ju bra att ha arbetat henne lite mer ordentligt under normala förhållanden innan återbesöket, för efter det är det ju dags för enbart avsuttet arbete i en vecka igen.

Jag har ju nu en mörkbrun häst, och alla vet väl vad det innebär? Just det, rosa saker. Jag har alla intentioner att bli åtta igen och klä henne från topp till tå i rosa.

Jag började med en rosa luva. Förvisso kan jag inte tänka mig att hon någonsin kommer BEHÖVA en luva, men jag gillar att matcha, och när jag hoppar sen i rosa schabrak ska hon banne mig ha en rosa luva också. B hade både en grön och en marinblå luva med matchande schabrak minsann.

Caroline reade ut Scapa-luvor, och trots att jag aldrig tyckt om Scapa som märke (fula jäkla stora loggor, som tar upp halva schabraken) så kunde jag inte låta bli eftersom denna var just rosa, OCH i storlek full. För visst går det att hitta rosa hästsaker, men större än cob brukar aldrig finnas.

När denna kom trodde jag dock att den skulle vara FÖR stor, det är ju en liten dam jag har, men när jag provade den idag så insåg jag att hon har nog ganska stora öron, för den var nästan lite för liten.
Inte så populärt att avbryta mitt i maten bara för att prova kläder.

Tömkörningen gick bra, men gudars vad svårt det är att hålla reda på alla snören och ändar och sig själv och samtidigt ha fin kontakt med munnen! Särskilt som hon inte alls var särskilt intresserad av någon kontakt med munnen då tömkörning verkar vara lite av en nyhet för henne. Det lossnade på slutet, och tur var väl att det var just slut då, för jag var.. slut.

Och vilken skön känsla det är att köra fortare än 30 kilometer i timmen med släpet... Nu är det inte så många sträckor ändå som jag kan köra fortare än med B, för halka och dålig sikt, men det är skönt att köra släp med en stabil häst i.

På hemvägen rasade temperaturen från 4 minus till 11 minus på någon minut, med därpå följande tjock dimma. Jag såg seriöst inte mer än fem meter framför mig och några helljus var det inte tal om att sätta på. Tur där att jag slapp åka transport i det vädret, jag hade nog sjå att hålla mig på vägen med bara bilen att hålla reda på.

Tänk att man kan bli så lycklig över en ynka liten ridtur i snön. Skrittade en liten runda på kanske tjugo minuter, sen red vi separata volter i snön på ett gärde i någon kvart. Hon var lite spänd då grannens helveteseländen till skällande hundar gjorde sitt bästa för att få upp sina lungor ur bröstet 100 meter därifrån, men efter ett tag slappnade hon av och lyssnade bättre.

Började i vänstervarvet, och när det fallit på plats provade jag i höger, och det gick galant. Kunde till och med galoppera lugnt i båda varven, och även om hon inte gick på tygeln i högergaloppen så sökte hon sig i alla fall neråt till slut, och då bröt jag genast av. Kunde även ta in henne på mindre volt i höger varv och flytta henne lite utan några protester, kunde även plocka upp henne i formen några steg här och där utan motstånd.

De sista varven gick hon stadigt i form, fint och runt, och frustade. Kul! Körde hem lite som på moln, för jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle märkas sån skillnad så fort, så jag är lycklig. SURT bara att träningarna gör uppehåll nu redan den 13e och därefter är det inget på en månad. Det är ju verkligen nu i början jag skulle behöva hjälp så jag gör rätt direkt och inte behöver ändra om något i januari.

Imorgon är det ju dressyrlektion, men jag ska inte rida den än, utan kör den från backen med tömkörning. Är usel på det, och är alltid trevligt med någon kunnig som visar och ger råd.

Igår linade jag Tilly på ett gärde, men det var inte optimalt underlag direkt. Snön som kom i första omgången halvsmälte ju och frös sen på igen, så under detta översta lager med fin pudersnö, finns ett tjockare lager med hård snö som hästarna trampar igenom ibland. Lägg sen till lite isfläckar här och var och du får ett pass som kan gå max i lugn fin trav.

Eftersom John ordinerade lite mer rörelse än så (han sa att hon skulle gå framåt ordentligt, inte ligga och softa utan trampa på bra), så åkte jag i sällskap med stallägarens dotter till ridhus idag, hon red och jag linade i cirka 45 minuter.

Är riktigt riktigt nöjd med dagens pass, jag kunde jobba igenom henne ordentligt, och hon tog för sig och såg riktigt fin ut. Inte tillstymmelse till rörelsestörning någonstans. Jag kan inte säga om hon rör sig annorlunda nu än vad hon gjorde på tex provridningen, eftersom hon inte varit halt per se någon gång, men hon KÄNNS i alla händelser mycket mer tillfreds nu.
Jag kunde jaga på henne utan att hon exploderade i bockningar, och hon kunde ligga lugnt på volten även i höger galopp (fast det var rätt jobbigt, och hon var tvungen att bryta av ett par gånger).
Jag kunde till och med ta in henne på liten travvolt och ställa henne med linan och tvära bakbenen som i en sluta, fast med bakbenen utanför spåret (vad blir det då, förvänd sluta eller vad?) med hjälp av lite pet med pisken utan att hon protesterade, i BÅDA varven.

Det sista hade hon INTE tillåtit i början, då hade hon kosparkat efter pisken, så det tar jag verkligen som ett tecken på att saker och ting börjar falla på plats. Plus att hon var inspänd, låt vara väldigt löst och bara med gummisnodd, men det tror jag inte heller hon accepterat i början. Sen är jag inte så dum att jag tror att allt är löst nu bara hon blivit/blir behandlad, för jag inser ju att det här med att resa sig som hon försvarat sig med, är lite invant, och att det finns ganska stor risk för att hon fortsätter med det sen när jag väl kommer sätta press på henne. Men den dagen den sorgen, det hanterar jag då.

Imorgon ska det hur som helst ridas, tjoho! Uteritt står på schemat, med sällskap ska kanske tilläggas...

B är nu avlämnad i sitt nya hem, efter en resa på två och en halv timme under vilken han stod blickstill. Han hann dessutom med att rulla sig under den tid jag skrev kontrakt, så det där om att han är lätt att ha med på nya ställen är inte någon underdrift direkt.

Inte så mycket att skriva om det mer faktiskt, vilket känns mer konstigt än att han är borta. Borde jag inte vara lite ledsen? Jag har ju haft mycket roligt med hästen, och tycker massor om honom, men det känns mest faktiskt... skönt? Är det för att jag verkligen bestämt mig och därmed redan flyttat honom i huvudet tro? Hans gamla ägare, där han alltså stått stallad nu i en vecka, grät tom när han åkte, men inte jag.

Ska ringa i nästa vecka och höra hur han har det, och förmodligen hälsa på sen i sommar om Tilly blir ok och jag kommer tävla fälttävlan i Trossnäs då. Men sen, han är ju såld liksom?

Hopplektionen ikväll blev inställd pga kyla (veklingar säger jag, det är ju varmare nu än i måndags), så jag behöver inte gräma mig för att ha missat den. Nu ska ju ponnyn igång och galoppera, och med rätt träning kan jag hoppa på henne efter jul om inte Tilly skulle vara igång. Annars så har en bekant till mig en treåring som jag får hoppa om jag vill, så man kan inte säga annat än att jag inte lider brist av hästar att rida...

En helt annan sak: Jeanna Högberg skrev på sin blogg att Globens framridning var usel, och av det lilla jag sett av den på TV så är jag benägen att hålla med. Men lite längre ner skriver hon "Kanske var det därför så många missade serierna inne på banan i Grand Prixen och Grand Prix-küren."

Rätta mig om jag har fel, men ska man inte kunna begära av en GP-häst att den ska kunna sina byten, trots att man inte lyckats göra några på framridningen? Framridningen är - iaf på lokala tävlingar, men det kanske är annorlunda när man är elit...? - till för just framridning. Det har jag fått mig itutat sen jag började tävla. På framridning checkar man av att allt fungerar, start, stopp, sväng, framåtbjudning o dyl, oavsett om det är hoppning eller dressyr. Inte är väl framridningen till för att träna på rörelserna eller att hoppa hinder efter hinder? Sånt ska ju sitta redan hemmavid.

Har iaf JAG fått lära mig. Men jag är ju ingen elitryttare.

Jaha, hopplektion i måndags då, och jag tog naturligtvis B, eftersom.. ja, jag har ju ingen annan att hoppa på =)

Svinkallt, jag frös som en hund, visst är det varmt medan man rider och värmer upp, men så fort jag stannade så frös jag, och kunde knappt känna mina lår till slut.

Tre hinder på mitten av ridhuset, ett räcke i mitten, och två oxrar på varsin sida om det med sockerbitar som första stöd. Dessa sockerbitar flyttades sen ut lite i taget så att hindren breddades rejält. De var dock väldigt låga, 70-80 cm max. Vårt jobb var att anpassa anridningen efter bredden, och anpassa både fart och väg.

Var väl inget superpass, men hade inte förväntat annat heller eftersom han inte dressyrrids nu utan bara underhålls för muskler och konditions skull. Men oavsett så fick JAG till ett par riktigt bra anridningar, såna där som var bra från och med att jag vände upp, till att jag landat, så jag var nöjd.

Ända tills B krokade i ett hinder och stöp omkull med mig. Som tur var så stöp han inte förrän efter hindret och jag lyckades rulla undan, plus att han ställde sig direkt och hoppade undan för mig (de ÄR väl för duktiga på det?).
Jag varken såg eller kände det komma; visst kände jag att galoppen fram var lite dålig, men inte värre än att han kunnat länga sig lite och komma över. Definitivt inget att gå omkull för. Och det är lite där problemets kärna ligger, anledningen till att jag faktiskt säljer honom - hade han haft hjärta och gnista så HADE han ansträngt sig lite, och kanske bara dunkat i hindret, men inte gått omkull.

Eftersom jag var så oförberedd så blev jag lite chockad, men fick inte ont annat än en kort stund, så satt snart upp igen, travade lite för att se att han var ok, och hoppade sen två språng till.

Dagen efter ringde min tränare (världens bästa) och hörde efter hur det var med mig, och vi pratade även lite om varför han gjort som han gjort. Jag red honom inte utan linade bara så att jag skulle kunna se att allt var okej, och han var varken stel eller oren.
Han ÄR lite klumpig så över lag, det är ju lite kamel över honom =)

Idag så hade jag besiktning bokad, och linade honom i en kvart innan den så att han inte skulle vara helt stel från svinkalla hagen innan böjprovet, som jag ju var rätt nervös över. På vägen tillbaka lyckades han halka till på en isfläck och lyckades givetvis smälla till sig på insidan av benet med blodvite som följd. Något som givetvis hamnade i protokollet, dock inget jag grämer mig över eftersom det med hans fantastiska läkekött inte ens kommer synas imorgon.

Besiktningen? Ingen anmärkning på något, inte på böjprovet heller (första gången i hans liv som han gått igenom ett böjprov). Woho!

Så imorgon åker han och jag till Karlstad för att överlämna honom till hans nya ägare (och spana in hur han ska bo). Skönt!

Det är 23 minus här i mitt lilla hörn av Närke. Jag vet inte om jag med ORD kan beskriva hur nöjd jag är över det faktum att jag slipper gå ner till stallet, mocka och släppa ut.