Vilken underbar dag det har varit vädermässigt! Tänk att det är i princip oktober nu, och jag kunde rida i linne utomhus. Lagom varmt, luktar gott, vad kan vara bättre?

En överpigg häst kan vara bättre... En Tilly på mer havre är underbar i dressyren, explosiv i hoppningen... och odräglig utomhus. Allt var läskigt. Allt skulle man vända för. Det gick INTE att gå i form, nehejdå, för då SÅG man ju inte allt det läskiga!

Red bort till grustaget och galopperade uppför en gång, vilket jag trodde skulle räcka för henne idag med tanke på veckans intensiva träning, men icke. Fick avsluta med att först trava nerför hela storängen (800 meter lång) för att kolla eventuella skador från vildsvin, och sen galopperade jag tillbaka. Det räckte inte heller, så travade tillbaka igen, och sen släppte jag henne hemåt, och då sprang hon sådär fort så att jag satt helt still på ryggen. Hon går alltid att stanna och KAN omöjligt bocka i den där farten, så är det någon gångart jag är säker på så är det fulgalopp.

Påpekas bör att det räckte inte HELLER för damen som gladeligen tagit både en och två rundor till (tummen upp för konditionen), men jag bestämde att där fick det minsann vara nog, och så taktade vi hemåt för en välbehövlig dusch, som höll henne ren i hela 37 sekunder efter att jag släppt ut henne i hagen igen.

Mycket som hänt sen sist, och framförallt har det gått FRAMÅT med Tilly. I förra veckan fick hon vila tre dagar i rad eftersom hon känts lite loj, vilket jag tror berodde på pälssättningen. På fredagen sen kom en tjej och skulle provrida för medryttare, detta var den andra som kom och red.


Tilly är inte högt utbildad, men som jag skrev tidigare är hon LÄTT att rida. Hon lyssnar bra för både skänkel och sits, ligger inte i handen, flyttar fint, och framförallt så går hon i form av sig själv bara man tar tyglarna (sen krävs det ridning för att få ihop henne, yada yada, men ni fattar). Så, tjejen red i 30 minuter, och eftersom hon var sen hade jag dessutom ridit Tilly i en kvart innan, så hon var uppvärmd och klar, bara att hoppa upp och prova. Men hon gick inte i form ens i tio sekunder av de 30 minuterna. Visst, det är svårt att provrida en främmande häst, särskilt när ägaren tittar på och man vill att det ska se bra ut, och särskilt inte på hack, men SÅ svårt är det inte. Det gick så knackigt att jag var tvungen att hoppa upp igen när hon ridit klart och bara känna på henne i någon minut för att se om det var något FEL... men det var det inte.

Så henne gillade Tilly ICKE, och den första hade hittat en annan, så är bara att leta vidare.

Eftersom jag var upptagen på lördagen fick en stallkamrat rida henne, och sen på söndagen var det dags för tävling (jag vet, ypperlig planering, eller hur?). Skulle dock bara hoppa 90 cm och dessutom avd B, hade tänkt att jag kunde väl möjligtvis efteranmäla till nästa klass om det kändes bra.

Låt mig säga såhär: tre vilodagar och sen två dagar med mycket lätt ridning, samtidigt som jag ökat havredosen = inget bra upplägg. Lägg sen till den MINSTA framridning jag sett (10 gånger 40 meter), och därefter även den minsta framhoppningen (15 gånger 30 meter), och man får ett recept på häst som nästan ålar ur skinnet. Tilly var så glad så glad att det enbart var den minimala framhoppningen som gjorde att jag kunde hålla henne, och väl inne på banan (som var mycket större än den behövde vara, kanske Ågesta ska ta och tänka på att ta lite mark av den till nästa gång?) så var det bara full fart som gällde. Styrde på första hindret och hästen hoppar av TVÅ galoppsprång innan hon behövde, jag flög som en liten vante, tappade allt, och fick styra förbi hinder nummer två. Volt runt och på igen, och sen gick resten av banan som en dans, jag såg alla avstånd, Tilly lyssnade och allt flöt bra. Valde dock att inte efteranmäla till en meter, inte för att hon inte är redo för det nu, för en meter ser löjligt lågt ut, men för att jag själv var så himla opepp och mest ville ha dagen avklarad (höstdepp ni vet).

Efter det har hon faktiskt gått i ridhuset fyra dagar i rad, aldrig hänt förut. I måndags ensam dressyr på hacket, och hon gick superfint, så fint att jag bestämde mig för att prova med bett dagen efter, vilket inte alls gick lika bra, men det är på väg, det är det. Kör med hack någon månad till dock tror jag, men kommer välja bett på uteritterna för att få in vanan. Igår red jag lektion för K, och det gick helt fantastiskt.

Jag har alltid höjt "min" tränare till skyarna, och tyckt att det varit fantastiskt att kunna rida för henne både i Stockholm och Örebro, och hon ÄR bra, det är hon, men K lyckades rätta till min sits PÅ EN KVART.

Poff sa det, och helt plötsligt hade jag det. För första gången i mitt liv så SATT jag på hästen och kände att jag passade i sadeln. Och då ska man lägga till att K inte är utbildad tränare på något vis, tvärtom är hon fälttävlansryttare, men hon är tamejfan den bästa jag ridit för någonsin. Små små saker. och enkla övningar, som gav SÅ mycket tillbaka. Tilly gick som... ja jag vet inte vad jag ska kalla det för ens, hon hade schvung, hon hade takt, hon hade STEG! OCH i allt det där kunde jag sitta på henne, med henne.

Nyttigt att byta tränare ibland tror jag minsann...

Idag var det hoppträning, som idag blev bomträning, och det gick sådär, men Tilly hade garanterat träningsvärk efter fyra dagars krävande pass, och hon skötte sig efter omständigheterna utmärkt, så jag är nöjd. Men imorgon är det bara fulgalopp i skogen som gäller, och på lördag får hon vila, och på söndag är det P&J igen (ska hoppa 90 och efteranmäler till 1 meter om allt känns bra).

Är galet usel på att uppdatera, jag vet, men å andra sidan är det urtrist att läsa just såna rader, så jag håller mig från dem i fortsättningen, och uppdaterar istället bara när jag har tid/lust.

Tilly gick hopplektion i torsdags och det märks verkligen att nu har det släppt och poletten trillat ner, för det blir (som jag sagt tidigare) faktiskt bara bättre och bättre. Lugnt och fint, i stadig galopp går hon nu, och det är lätt som en plätt att reglera och se avstånd. Jag hoppade bara i tjugo minuter, och då hade tränare K höjt upp så att hindren på en linje låg på mellan 110 och 120, och det känns inte ens att hon tar i.

Anledningen till att hon bara gick så kort tid är dels att det gick så bra, och jag tycker inte man ska nöta med hoppning mer då, dels att hindren låg så högt och jag inte tycker att hon ska hoppa så högt än egentligen, men dels också för att underlaget i ridhuset inte är särskilt bra. Det är alldeles för hårt och stumt, för lite ytskikt, och släpas bara, harvas inte alls, och jag vill inte att hon ska få ont i benen eller några problem.

Så dagarna efter var det uteritt som gällde, och på lördagen fick jag sällskap av medryttaren till den häst som Tilly går med om dagarna. Red åt andra hållet mot vad jag ridit hittills, och där var det roligare ridvägar, och dessutom ett sandtag att klättra i. Ljuvlig krispig dag med trevligt sällskap, mer sånt.

Igår var det P&J på Runsten, och Tilly fick hoppa 80 + 90 cm. Var väldigt opepp, pga förkylning som närmade sig, men hade lovat en ponnyryttare i stallet att åka med, så var bara att pallra sig dit. Tilly har knappt hoppat/tävlat i ridhus, men det märktes knappt. I första klassen var hon inte riktigt igång, så jag fick en hel del hopp där hon kröp in i hindren, vilket i sig inte gör något då hon ju måste lära sig att gå nära också och inte bara skjuta ifrån. Till andra klassen satte jag upp en bättre galopp och fick ett bättre flyt. Två felfria rundor i alla bemärkelser, inget tittande, inget stannande. Även här känns hindren löjligt små, och det känns mer som att 110-120 vore hennes klasser nu, men där är vi inte än på ett år skulle jag tro.

Hon kändes dock rätt loj rent allmänt, och håller på att fälla pälsen nu. Det i kombination med att hon idag blev nyskodd av ny hovslagare med annan teknik och andra sorts skor än min vanliga gör att jag tar det säkra före det osäkra och låter henne vila ett par dagar, samtidigt som jag ska höja upp havren lite grann, för nu får hon mest en symbolisk giva.

Hovslagaren är för övrigt nyutexad och tog två och fyrtiofem på sig att sko runt om, där min gamla hovis klarade hela hästen på en dryg halvtimme... Nu slipar hon visserligen till skorna, och är alldeles galet noggrann, så inget fel med det, men oh sweet lord vad drygt det var att vänta så lång tid.

Pga diverse orsaker, tid och pengar främst, så letar jag efter en medryttare till Tilly. Något jag ju aldrig varit med om tidigare, utan bara åt andra hållet (och jag finns ju, alltså måste det ju finnas hyfsade medryttare som tar ansvar nu med). Det är svårt.

För det första så vill jag ju egentligen inte ha en medryttare. Jag har gått ifrån att träffa Tilly flera gånger per dag, till en gång per dag, det är andra som hanterar och fodrar henne, och jag kommer ju bara dit och pysslar lite grann i jämförelse. Ska jag då dra av ytterligare från den tiden? Det är ju bara det att ekonomin inte riktigt går ihop just nu, alltså måste jag ha mer jobb, alltså måste jag ha mer tid. Är alltså inte för det ekonomiska med hästen jag behöver medryttare, det den betalar är ju ändå mycket lite av vad det kostar att ha häst.

Tilly trivs väldigt bra, och är trygg i sig själv i hanteringen, så jag tror absolut inte att hon skulle ta illa upp av att någon annan också rider, det är inte det, det är mer att det är MIN häst, och JAG vill ha hand om henne. Jag visste ju att detta skulle vara nödvändigt vid flytt dock.

Sen är det ju så att hon är rätt speciell att rida, går på hack, är inte helt färdig vad gäller muskelbyggandet, och behöver rent generellt sett stärkas. Då vill jag ju helst ha en medryttare som är BÄTTRE på att rida än vad jag är, men det verkar inte helt lätt att hitta. Alternativt att jag hittar någon som bara vill rida ut i skogen, för det behöver man inte vara någon stjärna för att klara av, och jag har svårt att se att man kan förstöra något genom att skogsmulla heller.

Nu har jag skrivit i annonsen att absolut ingen hoppning gäller, bara uteritt och dressyrträning, och att jag vill att man ska träna för tränare. Tänker då att tränar medryttaren för tränare när hon rider dressyr så är det i princip omöjligt att förstöra något, OM jag och denna tränare får prata ihop oss först.

Har fått tre svar som låter ok, varav en var där igår. Nu VET jag ju, av egen erfarenhet, att det är SVÅRT att provrida hästar, och ännu svårare när man vill bli medryttare och ägaren står och tittar på och dömer. Jag försöker dessutom verkligen tala om detta, just att jag dömer inte, jag ser mer på hur de passar ihop, trimmet kan man ta sen och provridningen är till för att känna på hästen.

Tilly är LÄTT att rida dock, om man bara ser till att åka runt lite, gå i form och känna lite på skolor, man håller i tyglarna och så går hon i form och flyttar för skänkeln. Hon gick inte dåligt med tjejen, men definitivt inte bra heller, och eftersom jag red först så vet jag att Tilly hade en riktigt bra dag (trots att hon vilade på måndagen efter tävlingen och alltså borde varit lite stel). Hon var väldigt trevlig dock, och jag fick bra vibbar av henne.

Tjejen som kommer på fredag är yngre, vilket i sig inte behöver vara negativt, så länge de är över 18. Och tjejen som kommer nästa vecka låter allra bäst, men det är mest för att hon är 37, och ålder är en fördel tycker jag nog ändå. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska fokusera på - trevlig människa som Tilly funkar bra med och inte stirra mig blind på ridkunskaperna, för dem kan man ändå slipa på med tränare, eller någon som är kunnigare, men kanske inte lika trevlig (inte för att jag vet det än, men scenariot kan uppstå).

Världens finaste häst tävlade då fälttävlan igår, med resultat långt över förväntan. Usla usla dressyrpoäng, efter en dressyr som jag faktiskt var väldigt nöjd med och därför tyckte jag fick alldeles för dåligt betalt för. Dock visade det sig att mitt resultat blev ett snittresultat (och därtill exakt samma som tredjeplacerade fick), så det var bara domaren som var snål överlag.

Broddade upp som tusan till hoppningen eftersom hon glidit lite på terrängträningen i onsdags på bara isbrodd och pga det tappade självförtroende, och gjorde en del rätt snäva svängar på framhoppningen för att hon skulle fatta att hon hade fäste. Lyckades därtill med konststycket att hoppa fram på den högre klassens hinder, dvs på en-metersklassens, men det brydde sig inte Tilly om. Hon var taggad och glad och hoppade lysande.

Gick supernervös in på hoppningen som innehöll kulvert, vattenmatta (i solens riktning...) och kombination. Ja, och sen bjöd hästen på varenda hinder utom en ljusblå oxer, som hon dock var lättövertalad på, och gjorde en alldeles strålande felfri runda. Matte var också duktig och såg avstånd på samtliga hinder och la Tilly rätt. Efter hinder nummer sex kunde jag inte hålla mig längre utan satt och fånlog över de tre sista hindren. Innan kombinationen, som var banans sista hinder, så var det en 90-graderssväng och väldigt lerigt innan, så min plan var att lägga en volt innan, men vi hade sånt bra flyt att det gick utmärkt att rida rätt på ändå.

Sen jättelång väntan innan terrängen som vanligt, och när jag väl ridit fram och det var EN häst innan mig kvar så kommer en tjej fram till mig och säger att jag vet väl att jag inte får starta terrängen på hackamore? Nej, säger jag, som är lika övertygad om att jag visst får det, och hon säger att det vore ju jättetrist om jag blev diskad, så hon går och frågar i sekretariatet. De säger dock att jag får rida på hack, att det bara är unghästar som inte får det. Precis när jag är på väg in i startfållan så kommer dock överdomaren och säger att det bara är från enstjärnig hack är tillåtet (här någonstans börjar jag lessna och tänker att jag borde fan bara startat, struntar ju i om jag blir diskad, det är inte det som är poängen ju). Hur som helst, får en tids dispens att skritta ner och byta träns, gör så, kommer tillbaka och får starta omedelbart.

Fördelen med allt det där var att jag inte hann bli nervös. Nackdelen var att jag var tvungen att hoppa på bett, något jag inte gjort sen i maj, och som jag vet att Tilly inte tycker om.

Nåväl, första hindret var inte snällt, fyra stockar i ett stigsprång i uppförsbacke, och givetvis stannar hon. Bankar på och smackar och hon hoppar över. Nästa in i skogen uppför en backe, skarp sväng och sen en stor upphöjd stock, fint och inbjudande, och hon stannar igen... Ser framför mig uteslutning efter tre hinder och blir förbannad. Lägger en lugn volt, kör in sporrarna och hon hoppar... och sen var det bara flyt hela rundan igenom. Visst tittade hon på mer än hälften av hindren, men aldrig så det blev oflyt och aldrig så jag tänkte att vi inte skulle komma över. Efter halva banan kom vattnet, och det sprang hon rakt igenom, och där någonstans slappnade jag av och började rida ordentligt.

Fick tidsfel såklart, var en minut från idealtiden, men slutade ändå tolva (!) och var en av endast sex felfria i hoppningen. Hade jag ridit på lite mer efter stoppen och inte fått så mycket tidsfel så hade vi blivit placerade (nu vände jag lugnt, skrittade lugnt bakåt innan jag vände igen för att inte stressa henne, men jag trodde ju att det var helkört efter dressyren).

ROLIGT att hon helt plötsligt fattat vad det går ut på, och tycker att det är roligt och att hon är duktigt. SYND att säsongen är över... är bara en hopptävling kvar och sen lite P&J, och sen är det så himla låååång tid kvar till nästa säsong.

Ska inte fortsätta tjata om hur dåligt med tid jag har för bloggen, utan gå rakt på de två saker jag funderade på i stallet idag:

1. Tilly står på halm, vilket är nytt för både henne och mig. HON har inga problem med det, tvärtom, men jag HATAR det. Det är så jäkla jobbigt! Vi får inte ha bädd, vilket innebär att med mitt stökiga sto så måste jag - utan överdrift - mocka ur halva boxen VARJE gång jag mockar (alternativt gå igenom all löshalm med lupp, och det gör jag INTE när halmen är gratis och det redan nu tar så lång tid). Det blir två eller tre kärror hela vägen till stacken, och sen två eller tre kärror ny halm. Visst skulle jag kunna ha henne på mindre halm och göra det lättare för mig, som jag ser att en del av de andra gör, men det VILL jag inte. Jag kan tänka mig att halm är enkelt OM MAN HAR BÄDD, dvs när man endast behöver skicka ut högarna, vilket ju är nog så snabbt gjort, och då blir det väl dessutom ännu mjukare och trevligare, men Tilly stod på mellan tre och fem decimeter spånbädd i MITT stall, och mjukare och enklare än så blir det bara inte.

2. Terrängtävling i helgen, och gårdagens hoppning gick alldeles lysande, på slutet höjde vi upp rejält och hoppade 1,20 som mest, utan några som helst problem (hon hoppar fan som en gasell min flicka). Så det bådar ju gott inför att faktiskt ta oss till terrängen... Men hur som helst, fälttävlan innebär veterinärbesiktning, och den går på 300 feta riksdaler, vilket är nästan exakt samma som startavgiften. Har det inte gått liiite fel med veterinäravgiften, när det kostar lika mycket att visa upp sin häst i ca trettio sekunder som att faktiskt rida en hel dags tävling...?

Ooooj vad lite tid jag haft åt att uppdatera blogg. Nu är det ju så väldigt mycket som hänt, så jag orkar inte dra det annat än i korthet:

Hämtade Tilly direkt till efterlängtad hopplektion, under vilken jag kunde konstatera att lämna bort henne i två veckor för tillridning var ett genidrag - hon har aldrig hoppat så bra som hon gjorde då, och höll på att hoppa mig ur sadeln flera gånger. Tittade inte på en ENDA grej och var bara allmänt framåt och väldigt trevlig, nästan FÖR framåt faktiskt, för den energin gick uppåt när jag försökte kontrollera den. Det löste jag genom mängder av övergångar galopp-skritt så att hon började fokusera lite mer på mig däruppe.

OCH JAG SÅG AVSTÅND! Halleluja!

Åkte hem, släppte dem i lösdriften (Göran mkt lycklig), och åkte därefter i stort sett direkt utomlands i fyra dagar. Kom hem, åkte och lämnade Göran och åkte sen på tre timmars tripp med Tilly hit till Stockholm. Installerade henne i hennes nya box, packade in de sorgligt få saker jag får plats med och fixade maten. Dagen därpå red jag lite lätt i paddocken, mest bara för att hon skulle få röra på sig, alltså inga märkvärdigheter, men hon gick väldigt fint, och var väldigt mjuk och följsam.

Dagen därpå var det dags för det roligaste som finns här i världen, nämligen terrängträning, eller som i det här fallet Pay & Cross. Runsten stod värd, och alltså, det här med terräng... det går liksom inte att beskriva hur vansinnigt KUL det är för någon som är oinsatt. Hur är det roligare att hoppa terränghinder än vanliga hinder liksom? Det bara ÄR det, och det spelar ingen roll om det är tävling eller bara träning, det är så roligt, och så mycket adrenalin. Att HÄSTEN sen tycker det är superroligt är ju ÄNNU roligare, OJ vad kul hon hade, sprang omkring och skvätte både hit och dit och ökade ökade ökade så fort hon kunde. Hoppade ALLT, tittade inte på en enda grej, nej, det märks vilka mamma och morfar är minsann.

Dagen efter det hoppträning, och lyxen, LYXEN i att sadla på och sen tar det trettio sekunder till ridhuset alltså...

Hoppträningen gick fullkomligt lysande, hon sög tag i alla hinder, inga tendenser till istadighet eller tittande, trots att vi hoppade vattenmatta och konstiga linjer. Bådar mycket mycket gott inför nästa helgs fälttävlan.

Både dagen efter det och idag red jag ut. Ridvägarna är oändliga, men bäst variation ges om man går över vägen (stallet ligger tyvärr precis bredvid en ganska trafikerad väg). Hade hunden med mig, och red därför på samma sida istället. Även där förefaller det som att det går att rida väldigt långt, så ser det i alla fall ut på kartan, och jag kunde utan problem rida i en timme åt ena hållet innan jag vände (gick mycket snabbare åt andra hållet, är inte riktigt Tillys grej det här med uteritter, hon fattar inte varför man inte ska rida på banan istället).

Stallet är ganska stort, men rätt mycket människor och hundar i rörelse, vilkte jag tycker är sådär, men Tilly är LUGN och väldigt avspänd och verkar ha kommit tillrätta i stort sett omedelbart. Och då är väl allt bra antar jag.