Fick en julhälsning av Tilly. Får veckoliga rapporter så jag vet att hon har det bra och är omtyckt.

Sedan någon vecka tillbaka går T i stor hage med sällskap, på landet någonstans utanför Gävle. Det tog tre timmar att åka dit, men det är det värt med tanke på hur lite det kostar mig att ha henne uppstallad med fullservice och alla faciliteter inklusive solarium. Hon står på box varje natt, får gå långa dagar ute (utom igår när hon tydligen ville gå in igen efter tre timmar - jag förstår henne), blir avspolad, borstad och ompysslad varje kväll. Den servicen hade jag inte haft råd att köpa i Stockholm. Eller, råd och råd, klart jag har, men det hade kostat mig mer än tredubbelt.

Så hon är nöjd, och då är jag nöjd, och det är för närvarande ganska skönt att "slippa" ha häst med tanke på det tungrodda vädret. Det HADE dock varit långt mycket trevligare att bo med henne på landet, men det går ju inte av diverse skäl.

Rider på lånehästar så länge, fast inte på T som också är halt pga en gammal skada i ett bakben. Hon ska sättas igång om ett par veckor. Red PRE-stoet igår, och hon var på mer än lovligt dåligt humör - skrittade i en timme innan jag fick henne dit jag ville. Hon gjorde allt hon kunde för att slippa jobba, fjantade sig för takdropp, backade genom hela ridhuset och gjorde luftsprång värdiga Spanska Ridskolan. Jag var fortfarande inte nöjd efter en timme, men trött, så när hon gått ett varv utan att fåna sig satt jag av. I en timme red jag alltså i skritt på fyrkantsspåret, satt bara och höll om och hade händerna på exakt samma plats hela tiden, fucking skolboksexempel på hur det ska gå till, men ston är ston... särskilt stissiga PRE-ston som precis satts igång efter en månads vila. Ska bli mycket intressant att se om hon minns mig imorgon när jag också ska rida.

T bara går och skrotar och tycker att livet är ganska urtråkigt. Jag förstår henne verkligen. Letandet efter lämplig lösdriftsplats går vidare, för jag vill gärna hitta något mellanting mellan lösdrift och stallplats. De lösdriftsplatser jag tittat på hittills är lite för basic för vad jag tror att T skulle uppskatta - jag tror inte hon kommer kunna gå från uppstallad till stå ute dygnet om på en gång. Skulle vilja hitta något ställe där det antingen är lösdrift, men med kontroll - dvs att de faktiskt tar in hästarna, spolar benen, visiterar osv en gång om dagen, och där hon kan ha täcke på sig. Eller uppstallning, men med lång utevistelse i stora hagar.

Det sista alternativet finns, men blir vansinnigt dyrt inom Stockholm, så söker mig utanför, och då vill jag ju samla på mig ett par ställen att titta på samtidigt.

I mina mörka stunder tänker jag också att allt ändå kommer vara förgäves.

Har som tur är ju ändå en annan häst att rida (vilket är en stor del till anledningen till att jag inte tagit häst och packning och åkt "hem" till stugan). "Unghästen" H, som är otroligt rolig att rida. Jag skulle säkert kunna få låna henne med mig som sällskap till T och ha att rida på om jag bodde i stugan, men för hennes utvecklings skull krävs ridhus, eller åtminstone ridbana.

Hur som helst så rider jag henne nu ungefär fyra gånger i veckan, och jag som inte är van vid unghästar tycker att hon utvecklas så ofantligt snabbt. Det har väl att göra med att hon trots allt är sju år, och mer utvecklad mentalt än en fyraåring, men hon ligger på en fyraårings nivå i ridningen. Det säger jag inte för att nedvärdera tidigare arbete som gjorts eller inte gjorts med henne, det är bara så jag upplever henne idag. Hon är ju inriden och riden, men har stått långa perioder.

När jag började rida henne var det som att rida en nyss inriden häst, väldigt vingligt, och ingen reaktion för några hjälper utom rösten. Jag lärde henne skänklar och tygeltag från marken, och fortsatte sen uppsuttet med samma jobb, och att hon skulle kröka på nacken. Ungefär där var vi när sommaren kom och hon åkte hem på bete. Inte vet jag om det är rätt väg att gå, de enda unghästar jag ridit in är welshponnyer och connemara på Irland, och där var det snarare fråga om att sitta in dem, plus alla galoppörer och polohästar i Australien, och där var det ju inte alls fråga om ridning per se. Jag gjorde bara vad som kändes korrekt för mig, och det var att hon från början skulle lära sig var nacken skulle vara, och så skulle resten av kroppen komma med lite styrka.

Så nu när jag började igen i höstas tänkte jag att jag skulle få börja om, men hon verkar ha gått och funderat under sommaren, för allt satt kvar och styrkan var bättre. Så då har jag först fokuserat på att hon ska flytta ordentligt för skänkeln och följa mina tygeltag, vilket går bra åt ett håll, och dåligt åt det andra (före detta skadade) hållet. Sen kom styrkan, och med den även tyngd i handen, så det vi tragglat nu är övergångar och halter, och fokus på att hon verkligen ska lyssna på en gång och inte bli tung i handen.

Och alltså, hon är så rolig att rida. Så sjukt smart och arbetsvillig, och lär sig saker så otroligt fort. Det jag tragglar med ena dagen sitter som en smäck nästa dag, och då är det bara att hoppa vidare till nästa sak. Det hon inte gör bra gör hon inte bra för att hon inte har de kroppsliga förutsättningarna för det (gammal skada eller styrka eller kondition), aldrig någonsin för att hon inte försöker. En ENDA gång har hon visat humör och inte velat, och det var första gången vi övade halter. Då gjorde hon ALLT för att slippa stå still, men när det sen väl satt så satt det, och sen har hon inte protesterat mer.

Det är fantastiskt utvecklande även för MIG att rida henne, jag känner att jag blir bättre och bättre som ryttare. Jag måste vara mer lyhörd, mjukare i handen, sitta bättre/mer still, TÄNKA mer på hur jag rider, och allt det där sammantaget gör att jag känner mig väldigt stolt och nöjd med mig själv och det arbete jag lagt ner på henne. Jag tycker ju att min T har potential och trevlig gång, men det kan jag säga ärligt att hon spelar i en annan liga än den här hästen. H kan bli en superstjärna, förmodligen inte med mig då eftersom jag inte är någon superstjärna, men hon kommer bli BRA. Fantastisk gång, bra huvud, lite skärpa, och en spektakulär hoppteknik - vilken fälttävlanshäst det skulle kunna bli. Jag hoppas jag får vara med på en del av den resan.

Vi har ju börjat hoppa henne också, jag tror vi hunnit med fyra gånger hittills. Där har vi gått från tveksamhet och vingel, till stor säkerhet och hoppglädje. Bara vi fintrimmar lite mer på marken så kommer vi kunna hoppa lite mer ordentligt också, kanske komma ut och prova en P&J och se vad hon säger om det. Det är en lite osäker häst, eller som i alla fall reagerar på nya saker, lite mer nerv i henne än i T - inget jag är van vid, men jag hoppas kunna knyta lite band mellan oss nu när vi ägnar så mycket tid åt varandra, och att mer mer tillit kommer även större säkerhet. I min erfarenhet blir även en häst som utsätts för mycket nya saker (händelser, platser) också en säkrare häst till slut.

Hur som helst skönt att jag har en vettig häst att ägna mig åt medan T vankar i hagen.

Fått försäkran om att T kommer vara smärtfri inom rimlig tid om hon bara går och skrotar, så då blir det så. Ett halvår på lösdrift eller liknande, sen test på klinik igen. Ser det bättre ut då så fortsätter vi på det spåret, annars får jag ta annat beslut då.

Vad ska jag göra med de eoner av tid som frigör sig utan häst tro? Särskilt som jag är nybliven singel också. Elände.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Gårdagens uppföljningsbesök på klinik blev en väldigt lång dag, med sprutor, bedövningar, släckta hältor och röntgen, och en Tilly som blev argare och argare, till den punkt där hon faktiskt fick nog och blev så upprörd som jag faktiskt inte trodde hon kunde bli.

Till slut blev dock beskedet att Chris inte kunde lista ut vad som var fel, att leta efter felet skulle ta väldigt mycket tid, resurser och pengar i anspråk utan att kunna ge löfte om att kunna hitta det ens då,  och att alla återkommande och runtflyttande hältor innebar att han tyckte det var bäst att låta henne somna in.

Alternativt kunde hon få gå i hage i ett halvår-ett år och sen skulle vi undersöka igen och se om saker och ting läkt ut så pass att det gick att felsöka bättre då. Inser ju dock att det är ett halmstrå jag fått, och att Chris mest sa så för att mildra chocken lite - jag tror inte att han egentligen tror på att det kommer ändra någonting.

Jag är fortfarande i chock tror jag, för jag har inte riktigt förstått det hela än, det känns inte verkligt. Jag är definitivt inte beredd att ta beslutet än. Kan inte avliva min fina lilla prinsesshäst, som är allt jag önskat mig i en häst.

Just nu lutar jag åt att ställa henne på lösdrift i ett halvår och se vad som händer sen och ta beslutet då. Måste dock prata igen med Chris mer i detalj om hon har väldigt ont eller inte, och om det onda kommer gå över i rimlig tid, för om han inte tror det så har jag ju inget val. Men om det kan läka ut och hon kan ha det bra i en hage så länge - so be it. Då har jag i alla fall försökt.

Åh jag glömde ju en grej från igår också. Chris ville se henne riden, och för att jag skulle få känna om hon kändes annorlunda nu när han släckt hältorna. Hade ingen utrustning med, så fick låna av Ankan, men hon hade inget hack, så jag fick rida på bett. JAG hade heller inga grejer (fast det hade jag ju i bakluckan, men det var inget jag kom på just då), så fick sitta upp hjälmlös och i tunna sneakers.

Så, bett, inga skor, oriden häst, nyss sederad, och så tittade ALLA på... herregud vad hemskt det var. Hon var jätteseg, så fick driva i varje steg, tog naturligtvis inget som helst stöd på bettet, och när Chris bad mig sänka henne lite var det omöjligt. Usch, det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på det, jag kände mig som en total nybörjare, kan bara tänka mig hur obegåvat det såg ut. Om jag bara hade sett mig rida där och då hade jag dissat mig totalt, tur då att jag vet att hon ju går som en dröm på hacket.

Hon ska ridas väldigt rund sen när vi fått bukt med ryggen, så då får hon bara gå på hacket sen eftersom hon trivs allra bäst på det och går att reglera på ett helt annat sätt. Bett får vi väl börja om med, igen, senare.

Alltså, nu har ju inläggen lagts på hög, för att jag inte skrivit beror rakt inte på att jag inte haft något att skriva om. Hade en tanke om att bakdatera inlägg och skriva som vanligt, men nu minns jag inte längre vilka dagar eller i vilken ordning saker hänt, så jag nöjer mig med en sammanfattning:

Tillys förbaskade sår läker/läkte inte, av någon anledning, för gudarna ska veta att jag skött det enligt skolboken. KAN ju ha något att göra med all lera, och att det sitter rörligt till precis över kronranden. Jag har ridit på som vanligt, för hon har inte verkat särskilt påverkad av det, i alla fall inte till en början.

Tre medryttaraspiranter hade jag ute, varav en red minst dåligt (vilket ska ställas i sammanhang till att T knappt går att rida på bett), så hon fick komma tillbaka och rida lektion för K, som sen skulle få säga sitt. Fem minuter in hade jag dock bestämt mig för ett nej, detta grundat på flera olika saker. Dels så bad jag henne att under uppvärmningen inte sätta någon press på henne, utan bara försöka rida henne rund och låg. Det fick svaret "Men då jobbar hon ju inte korrekt?!". För mig är inte uppvärmningen en tidpunkt då man "arbetar" hästen per se, den går ut på att hästen ska få jogga igång, böjas igenom och bli varm i kroppen. T tycker dessutom om att gå rund och låg, och då får hon gärna göra det så vi börjar träningen nöjt och harmoniskt.
Dels så lyckades hon inte rida hästen i form en enda gång. Och, som sagt, jag vet att hon är svårriden på bett, men människan utgav sig för att rida msv-dressyr, vilket JAG inte gör, och jag kan rida min häst i form. K tyckte att vi skulle fråga om hon istället ville bli medryttare på en av hennes hästar, men hon blev så jävla förbannad när jag sa nej och ställde frågan. Hon hade minsann andra erbjudanden, tex rida på en 150 000 kronors-häst, så det ville hon inte alls.

Oh well. Har gett upp att försöka hitta någon vettig som kan rida hästen som medryttare, och det lutar åt att jag kommer hitta någon som jobbar med detta och kan rida henne mot betalning istället.

T har alltså gått klockrent för mig på hack, riktiga drömpass har vi fått till, och vi har tragglat vidare på bett och även där lyckats få liiiiite lite stöd, så det artar sig. Men, sen började hon ställa utåt igen... I samband med detta började hon bli varm i benet där såret satt och hon fick därför vila i ett par dagar. I måndags kom et'n som ibland ger lektioner i vårt stall och undersökte henne, och hon tyckte att hon visade ömhet i korset och i höger bak. Provade att rida henne i tisdags, och hon var konstigt nog väldigt nöjd med att bli riden, frustade och ville gärna jobba på, men var tydligt stel och gick helst väldigt mycket på bogarna. Var bara att boka tid för Chris igen, och igår var vi alltså ute på Karlslund och gick igenom henne igen.

Och då är hon halt på tre ben (fast INTE det som såret satt på), och ytterst öm i ryggen. Stackars min fina lilla häst vad hon får utstå. Behandlades överallt, och sen ska vi till kliniken på Hölö för uppföljning. Vi har ju redan varit där och röntgat benen när hon fick diagnosen hovledsinflammation (samma nu), men det var inte Chris som gjorde undersökningen, och jag gissar att han vill gå igenom hela hästen med lupp och ta reda på vad som orsakat problemet. Själv är jag bara livrädd att det ska visa sig att hon helt enkelt inte håller för ridning, jag vill inte ens tänka på saken, jag vill inte bli av med henne, hon är min stora kärlek, och det ska väldigt mycket till innan jag ger upp hoppet om henne.

Måste för övrigt varmt rekommendera Chris Johnston som veterinär, han är så himla bra. Lugn och trevlig, rolig till och med, tar sig tid att prata med ägarna, lugn i hanteringen med hästarna, och inte bara "vi sprutar, så kommer du tillbaka om två veckor så ser vi vad som hänt". Stilig är han också, och så pratar han så himla härligt, synd att han inte är 20 år yngre ;)

Karlslunds gård kan jag också hissa, det har jag visserligen gjort förut, men det skadar inte att göra lite mer reklam. Ann-Catrin och Henrik som driver rehabet är fantastiskt gulliga och omtänksamma, de har hjälpt mig hur mycket som helst med Tilly, och jag är otroligt tacksam för det.

Egentligen skulle jag gått tömkörningskurs på lördag, men eftersom hon inte ska gå så hårt så tycker jag att det inte är någon idé, utan jag kollar om jag får låna "unghästen" istället. Henne skriver jag mer om senare.

Skulle ju egentligen ridit en terrängtävling i lördags, men den blev inställd pga det myckna regnandet, så då åkte vi till P&J istället och passade på att debutera 1,10 på hemmaklubben.

Eller, ja, så var planen i alla fall. Vi inledde med en meter, som gick bra, utom det att matte satt och sov fram till ett hinder som hon därmed stannade på. Hon kändes inte lika sugen på att hoppa som vanligt, och det har ju blivit lite olika events på sistone, så det kanske inte är så konstigt. Funderade därmed direkt efter på om jag skulle hoppa 1,10 eller stryka mig, men bestämde mig sen för att gå in i alla fall, hoppa några hinder för att känna efter och sen utgå om hon gjorde det bra.

Skulle bara in på framhoppningen igen för att galoppera några varv (bara några få starter mellan mina båda), när från ingenstans det kommer en galen fux och springer rakt in i T. Ironiskt nog är T efter vad jag kan se, den ENDA häst på hela tävlingsområdet som har röd rosett i svansen. Detta har jag ju inte för att hon är elak på något sätt, utan för att hon blir stissig av andra hästar, och kan slänga sig vid möten. Min första tanke är därför att hon har blivit rädd, vilket ligger nära till hands att tro, men hon verkar hela opåverkad. Haltar heller inte, och har inte fått några skador som jag kunde se, så jag går in i 1,10 och hoppar de fem första hindren, vilket går galant, det kändes inte ens högt, och sen går vi ut.

Inte förrän vid transporten ser jag att hon fått en trampskada på vänster bak, som blöder massor massor. Troligen blödde den inte innan vi hoppade, men satte igång av ansträngningen. Mitt dåliga samvete är monumentalt, och vi åker hem och tvättar sår i en halvtimme.

Nu visade det sig att såret inte är så farligt, det är mest bara ett hudsår med en flik som är skarp och lättvättad. Sitter dåligt till några cm över kronranden och är svårlindat, men med vetrap löser man det mesta. Hon fick stå i söndags, och så tömkörde jag igår, och hon går rent, är inte öm och såret har redan blivit mindre, men jag undrar jag om vi alltid ska ha sån här otur?

Provridningen igår gick faktiskt väldigt bra. Eller, det beror väl i och för sig på vad man menar med bra. Om man menar med bra att "hästen gick som en ängel och det såg asbra ut", så... nej. Om man menar med bra att "tjejen som red kunde rida någorlunda som utlovat och visste ungefär vad hon pratade om, och försökte även applicera det på mitt sto som låtsades inte förstå" så är det mer med verkligheten överensstämmande.

Nu är jag väl lite orättvis mot T också, som faktiskt inte är den typen av häst som låtsas eller myglar. Hon bara fattar inte helt enkelt, just för att hon inte fått de kraven ställda på sig tidigare som jag ställer nu. Plus att hon med största sannolikhet går och känner efter om hon fortfarande har ont, och den barriären kan, och FÅR, ta tid att komma över. Hon har börjat fatta den här sortens arbete med mig nu, men med en ny människa och på bett gick det inte lika bra.

Nöjd med tjejen hur som helst, men har ändå två andra provridningar kvar som jag kommer låta äga rum först.

Idag får hon vila, och jag är ridsugen så det kliar i fingrarna.

T och jag var på terrängträning igår. På en bana som det ösregnat på hela dagen. Och fortsatte ösregna på hela tiden medan vi tränade (det slutade två minuter innan jag skulle lasta på och åka hem igen). Aldrig sett smutsigare häst. Eller blötare matte (det regnade rakt igenom alla regnkläder till slut, jag hade lera i håret under hjälmen). Ibland undrar man ju vad man håller på med som hästsportare.

Men om vi som rider är galna, så är ju folks medföljare ännu galnare, som följer med och står BREDVID i ösregn. Eller som mamman till de två tjejer i tioårsåldern som var med i samma grupp som jag på varsin liten ponny, som snällt stod i ösregn och lera och fixade och broddade, och som efter träningen genomblöt och kall fick ta emot illvrål och gråtande (!?) från den ena tjejen för att hon inte fick brodda av själv. Jag var väääldigt nära att säga både det ena och det andra till tjejen, men lät bli, det hade nog inte tagits emot så väl av mamma heller.

Tänkte dock i mitt stilla sinne att låt ungjäveln brodda själv, sätt dig i bilen och bli varm och ät choklad så länge, så får vi se hur länge den bortskämda gnällungen tycker det är kul med leriga hovar och blöta broddar. Men det finns ju en anledning till att ungen är bortskämd också.

Jag har, i samband med bytet till ny stallplats, beslutat mig för att leta efter en duktig dressyrryttare, som vill rida T någon dag i veckan, gärna för tränare, och som kan tänka sig att tävla i dressyr. En medryttare, utan att ta betalt dock såklart, det är ju jag som får hjälp. Jag gissar att om jag inte har väldig tur, så är detta en sån sak som jag måste hitta någon som JAG betalar, men jag provar såhär nu i alla fall så får vi se vad vi hittar. Har fått massor med mail, intressant nog så tycks inte orden "kunnig dressyrryttare" betyda samma sak för folk, eller så har de mest bara gått på orden "utan kostnad". Plockat ut tre stycken hittills, och har fler på lut, men T ska väl få slippa allt för mycket okänt folk på ryggen helst. Första provridningen är ikväll, så vi får väl se.

Apropå byte till ny stallplats och klagande på den förra, så vill jag, trots min anonymitet som ju ändå relativt enkelt går att luska ut, framhålla att jag på inget sätt är missnöjd med K som sköter om stallet och dess rutiner åt ägarna. K är fantastisk på alla de sätt, jag har mycket nytta av henne, och har verkligen inget att klaga på i DEN vägen. Det är den del av skötseln av stallet som bestäms av ägarna, och som är utanför hennes kontroll som minst sagt brister.

Rider varannan dag med bett och varannan på hack med långa skänklar. Har hittat ett bett hon trivs med! Självklart är det ett apdyrt Sprenger! Ska låna det här jag lånat så länge jag kan, och leta begagnat så länge. Hästusling...

I övrigt så har vi ridit på ungefär samma sätt varje dag - börjat med uteritt där hon både får klättra lite och trava lite grann på asfalt, för att sen trimma lite på ridbanan (får passa på så länge det går). Hon är fortsatt ljuvlig att rida, och jag njuter så länge det varar. Hon fäller päls som attan och är därför en aning loj, och jag ska klippa så fort jag får tid, men det är det visst brist på nu för tiden.

Idag ska jag dock tömköra, hon uppskattar nog att slippa ha matte på ryggen som omväxling. Imorgon är det terrängträning, tjoho! Och så ska jag hjälpa till att köra en stallkamrats halta sto till klinik, så det blir en lååång hästdag imorgon. Däremellan ska jag hinna klämma in lite ridning på det där outbildade stoet som jag red innan sommaren. Hon är inte riden sen dess, bara tömkörd, och sist hon reds skickade hon av sin ägare, så det kan bli spännande...

Har hur som helst hittat ett nytt stall nu, har medvetet låtit bli att leta ett tag nu för att jag inte vetat hur det skulle bli med min egen boendesituation och därför inte vetat i vilken förort jag borde leta. Men nu vet jag, och därför flyttar vi nu första november.

På papperet låter stallen lika: 30 hästar, foder ingår, utbildad personal, man kan köpa till mockning och andra tjänster, in- och utsläpp samt täckesservice ingår, ridhus finns, ridbana finns, ridvägar finns. Ligger på ungefär samma avstånd från där jag bor. MEN, skillnaderna är ändå stora: där jag står idag sköts inte underlaget i vare sig ridhus eller på ridbana (och nej, att "kratta" lite med traktor varannan vecka gills inte som skötsel), på nya stället har de fiberunderlag som sköts om tre gånger i veckan. Dagens foder och strö är UNDER ALL KRITIK, och jag köper ju mitt eget, på nya stället är allt inköpt av bra leverantörer och analyserat. Dagens ridvägar finns på papperet, men inte i verkligheten, på nya stället FINNS de, plus att det finns en slinga i skogen som är preparerad på dryga tre kilometer och som även tas om hand vintertid. Oändigt mycket bättre ventilation, finare boxar, faktiskt ANSTÄLLD personal, och mycket större utrymmen för saker.
Förvisso är det dyrare än dagens, men jag behöver inte köpa till foder, jag behöver inte skaffa eget strö, jag behöver inte köpa till tillskott, det kommer ta mig enbart halva tiden att ta mig dit, och jag kommer kunna sänka mina bensinkostnader med minst 30%, så jag räknar allt som allt med att det går plus/minus noll faktiskt.

Sen får tiden utvisa om, eller rättare sagt VAD som är fel på det här stället, men den dagen den sorgen, och man gör så gott man kan för att hästen ska ha det bra.

Har just kollat på den där dokumentären om Buck på SVT Play, vars länk cirkulerar på hästbloggarna. All in all är jag imponerad av honom, och han har ju rätt känsla och inställning. Utom med en sak, och det var den gula hingsten. Killen som går in till honom och blir biten, får ärligt talat skylla sig själv. Går man in till en dokumenterat aggressiv hingst utan något skydd som exempelvis ett spö, och retar upp honom med saker han inte upplevt tidigare, då är man dum i huvudet.

DESSUTOM, så kan jag faktiskt inte tycka, av de bilder vi får se, att hingsten ÄR särskilt aggressiv. Visst är den farlig, visst har den dålig koll, och visst är det något fel på den, men hopplös är den inte. På bilderna innan, när Buck får ägaren att gråta, när han puttar runt den i fållan, då står hingsten och slickar sig om munnen flera gånger för att visa underkastelse - varför inte jobba vidare från den sinnesstämningen och ge den rätt vid det tillfället?

Den verkar som sagt inte omöjlig, och med kastrering, och säker hantering så skulle den säkert bli helt okej. Snygg att se på är den också. Jag stängde av när killen blivit biten, så vet inte vad som hände efter det.

Oj vad blöta vi blev idag. Brukar annars ha hyfsad tur med vädret tycker jag, är sällan vi hamnar mitt i regnet faktiskt. Idag började det regna precis när vi var klara för uteritt, men jag tittade på molnen och tyckte att det såg lokalt ut. Så hund, häst och jag red iväg på en ganska varierande ritt, där vi började med att klättra, fortsatte med trav på sandvägar och sen galopp i sandtaget. Jag hade tänkt gå asfaltsvägen hem, men då var det motorcrosscyklar i sandtaget som jag inte hade någon lust att gå förbi, så vi skrittade hem igen, ungefär samma väg, minus klätterbacken neråt.

Då började det regna igen, och SOM det regnade. Försökte styra in T under en gran, men att stå still på hemväg var inte populärt, plus att (den nyklippta) hunden satt på stigen och frös (idiot), så det var bara att genomlida. Det är väl i och för sig inte så farligt att rida i regn tycker jag, hjälmen gör ju att man slipper mycket av det obehagliga våta, men händerna blir så väldigt kalla.

Det inte bara regnade, det blåste också, massor, och det i kombination med trehundra rådjur och ekorrar gjorde att T blev ordentligt på tårna. Jag, som rider ut i dressyrsadel, eftersom vi inte ska rida så mycket i hoppsadeln, var inte så glad. Men vi klarade oss hem utan problem, lagom tills det slutade regna. Påminn mig nästa gång om att dagen efter en vilodag ska vi INTE rida ut, då ska vi trimma och ta vara på energin. Rida ut kan vi göra dagen INNAN en vilodag. Jag ska definitivt inte rida ut efter TVÅ vilodagar.

Har för övrigt hittat en ny stallplats också, men har inte meddelat nuvarande ställe än, så återkommer om det senare.

Min duktiga duktiga häst och jag var ju och tävlade igår igen. Vi hade "hårdtränat" hela veckan innan, och jag var faktiskt rätt nöjd med henne till slut. Visst är hon fortfarande instabil, men hon försöker hela tiden, och blir väldigt lycklig över beröm när hon hittar rätt. Vissa saker och övningar fattar hon på en gång, och gör sen om och om igen (hej galoppfattning ur byte av volt, låt oss för all del göra så jämt, förödande för serpentinbågar I tell you), andra saker (sånt som är jobbigare gissar jag) tar lite längre tid att få fram.

Om JAG bara vore en bättre ryttare, tänk vad mycket lättare allt skulle bli då? För jag märker ju att de få gånger som det klickar till mellan oss och vi båda gör rätt samtidigt, då är hon helt underbart lättriden, och oerhört uppmärksam. Det är hon givetvis jämt, det är ju bara jag som inte kan förvalta det.

Hur som helst, tävling. En-dagars den här gången, men vi hade tur och fick ett sent startnummer. Framridningen till dressyren gick bättre än förväntat, trots att det var en liiiten framridning, tillsammans med folk som inte hade koll på etiketten. Para det med häst som borde ha röd rosett (jag VET att det är skandal att jag inte har en än), och det blir väldigt mycket planerande av väg. Väl inne på banan faller hon isär lite grann, men eftersom min sambo faktiskt följde med för en gångs skull så har jag det på film (!) och kan analysera själv. Jag tänker dock INTE visa den här, för trots att det gick ungefär dubbelt så bra (hälften så dåligt) som förra gången, så betyder det ändå inte att resultatet var något att hänga i julgranen.

Hoppningen samma sak, inget att orda om, och sen terrängen, som var SVÅR. 17 hinder med en maxtid på 3,45 minuter. Banan var 2 kilometer lång. Tilly var glad och framåt, men tittade dock på en hel del hinder, hoppade ändå utan problem när jag la om benen och smackade på. Vid hinder nummer 12 var jag slut i benen... tack och lov var då den tekniska biten av banan över och jag kunde gasa lite.
Jag red en SNABB runda, och då kom jag i mål på 3,40...

Slutade alltså, igen, på mina dressyrstraff, vilket räckte till första utanför placering! Trodde jag väl aldrig när jag skrittade av efter dressyren, jag hade varit nöjd med allt omkring en 20-plats. TÄNK nästa år, när jag fått ordning på dressyren, då kommer vi vinna allt sånt här vi ställer upp i.

Jinx, för säkerhets skull.

Har även varit på hästbutiks-utförsäljning, och la vantarna på ett ljuvligt Anna Scarpati-schabrak, vitt med silver och blå passpoal - 400 kronor, som hittat. Jag är nu verkligen ingen märkesnörd, och går definitivt hellre på utseende än märke, men eftersom vi mestadels kör på marin (parat med rött i terrängen) så passade det ju utmärkt.

Och nu ska jag rasera mitt påstående om att jag inte bryr mig om märken genom att lägga upp bilder på tre saker jag VILL HA. Eller okej, bara en av kavajerna då, men de är så snygga båda två att jag inte kan välja...

Kavajerna från Spooks, byxorna från Prestatie Sport.

Vilket ridpass T bjöd mig på idag. Lätt det trevligaste vi haft ihop någonsin. Skulle egentligen tränat, men K bytte dag till imorgon, så tänkte "bara" trimma lite lätt på utebanan med hacket med långa skänklar.

Så sa dock K att det stod hinder i ridhuset, så tänkte att då kan jag lika bra prova att rida där och hoppa lite med det hacket för att se om det funkar eller om det är för skarpt. Och sen liksom bara... flöt det.

Hon var så fin! På, men ändå lydig, lyssnade jättefint bakåt fast hon låg på precis hela tiden (bättre för mycket i handen än för lite just nu), och jag kunde verkligen samla ihop i både trav och galopp, samla tre steg, lätta tre steg osv. En sån här ridkänsla har jag inte fått på henne tidigare, det känns verkligen som att något har lossnat. Riktigt fint gung i traven, vilade på steget och satte under sig, för att inte tala om galoppen, som jag dock inte red särskilt länge i. Och för en gångs skull var det någon som SÅG! Tänk om någon kunnat filma lite också...

Övergångar, och halter, allt blev lika trevligt och mjukt, det enda som inte funkade var galoppfattningar, hon vill alldeles för mycket, och så slår det slint i lilla huvudet, så det fick jag hoppa över, och istället jobba på själva galoppkvaliteten. Så mycket hoppande blev det alltså inte, tre språng fick vi till, men jag tror att det här bettet är en aning för skarpt för hoppningen, jag måste vara långt mer följsam än jag är idag, och då blir hon ledsen när jag inte är det.

Imorgon träning alltså, men på bett - hon kommer garanterat inte vara lika fin, men vad gör väl det, dagens ridpass kan jag leva på länge. Hann knappt hem innan jag längtade till imorgon, det är så otroligt roligt att rida just nu.

Samma fina väder idag, och jag var sååå sugen på att rida. Nu hann jag ändå inte, eftersom jag dels hade fler hästar att ta hand om idag, och dels hade bokat upp eftermiddagen. T fick vackert gå kvar i hagen och skrota, och det verkade hon rätt nöjd med.

Ridskolefoto var på tävlingen och fotade och har fått upp alla bilderna nu (2643 stycken...), och trots att jag sa till fotografen efter hoppmomentet att om han lyckats få någon bra bild så var jag imponerad, så hade han faktiskt det. Men den bästa fick han under terrängen - vi är precis på väg ner i vattnet, T har FULL fart framåt, öronen spikrakt framåt, och jag tittar redan på nästa hinder. Fångade känslan perfekt, T ser inte ett dugg bekymrad ut över att det snart kommer vatten, och jag bara håller i mig och styr (på nästa bild ser man att hon kommer hoppa över hela vattnet). Jag tänker inte köpa den, eller någon annan, för 99 kronor för en bild tycker jag är helt hysteriskt dyrt, men det är bild 390 från klass 3 om någon är intresserad.

T har för övrigt öronen spikrakt framåt på varje bild som tagits i båda momenten, och det syns verkligen att hon har kul. Det syns också att hon möjligen har lite för kul och att matte är avhängd större delen av tiden, men skitsamma, det gick ju felfritt ändå.

En annan sak med henne som jag är så väldigt nöjd med är att oavsett hur taggad hon är, och det var hon ju som bekant, så är hon hela tiden helt lugn att hantera. Visst, så hon står på bakbenen under dressyrmomentet, men så fort jag hoppat av kan jag binda henne vid transporten (dubbla säkerhetsåtgärder) utan några problem och fixa allt och brodda själv. Jag skickar henne på transporten utan problem mellan klasser och besiktningar, och hon står snällt och väntar tills jag ber henne gå ut igen, varpå hon igen står lugnt och blir iordninggjord, och taggar till först när jag sätter mig i sadeln. Det är precis allt jag letat efter i en häst.

Dagen bjöd på tjugo grader och solsken - som upplagt för en uteritt, vilket var helt enligt plan. Tänkte bara lulla runt lite för att T skulle få sträcka på sig efter helgen, men mitt antagande om en trött häst kom på skam - hon var precis lika pigg som dagarna innan, och ganska odräglig. Hade på ponnyhacket, vilket var sorgligt otillräckligt, det var först på allra sista sträckan, efter en timmes ridning, som jag fick ihop henne... hjälpligt...

Annars är det en bra runda jag rider, varierat underlag med allt ifrån galopp i sandtag till skritt och trav på asfalt (vilket skrämde livet ur hunden när det satte igång att klappra bakom honom). Hade sån himla tur att jag precis hann hem till stallet när det började mullra och blixtra, och min tanke att släppa ut T i hagen igen la jag på is, och tur var väl det, för jag hade precis fått in henne i boxen när det började ösa ner.

Kul ändå att hon är så himla glad! Ju mer jag tänker på det ju roligare tycker jag att det är. Och ju mer jag läser och ju fler videor jag tittar på, desto mer inser jag att det ju bara är lydnad som gäller. Mycket enkelt egentligen. Lyssnar hon inte så får jag bara göra samma (skit-)sak om och om igen tills det sitter, och eftersom det är en väldigt lyhörd och lättlärd häst så är det bara mig det ankommer på nu.

Imorgon får hon ändå vila trots piggheten, det var inte SÅ länge sen hon stod och jag vill för allt i världen inte överanstränga henne. Sen ska vi träna för K på onsdag och så trimmar vi själva på torsdag. Vila på fredag och sen ny trimning på lördag, och så avslutar vi med tävling på söndag. Veckan därefter ska hon gå lösgörande ute på måndagen, men sen får hon faktiskt vila igen efter det, tre dagar i sträck borde räcka, och om jag skippar havren kanske jag slipper dampandet. Som sagt, jag vet att man inte kommer någonstans på att vila, men jag vågar verkligen inte gå för fort fram. Veckan därefter bjuder på både terrängtävling och P&J, och jag har bestämt mig för ett upplägg med intensivare träningsperioder varvat med fler dagars vila nu - jag måste ju börja någonstans.

Hela helgen har vi roat oss med att tävla fälttävlan. Arrangörsklubben hade delat upp klasserna så det gick att rida dressyr/hoppning på lördagen och sen terrängen på söndagen istället för allt på samma dag, och eftersom T står tjugo minuter därifrån var det ju perfekt för oss som mjukstart.

Vi red för ny tränare (duktig och trevlig, men jag kommer inte byta) i onsdags, ett ganska krävande pass, så jag tänkte vara snäll mot min häst och gick därför en långpromenad på torsdagen och sen fick hon vila på fredagen för att hon skulle orka med helgen. DET var helt fel uppladdning kan jag säga...

Jag tänker inte ens tala om vad vi fick för straff i dressyren, för det var faktiskt rent bedrövligt. T var FULLT på det klara med att här på den HÄR anläggningen, där ska man springa utav bara helvete och hoppa stockar, så visa mig de jävla stockarna nu bara så kan jag hoppa dem! Så hon hade två lägen; full fart framåt, och hopp på två ben. Fick ihop henne hjälpligt på framridningen, där jag tack och lov ändå tagit till ordentligt med tid, även om hon exploderade så fort någon annan häst red förbi (eller någon människa gick förbi, eller en hund skällde, eller om det blåste i gräset, eller...), så jag fick rida fram utanför. Det lugnet var dock som bortblåst inne på banan, och ja... jag fick en sexa som högst (på första linjen, hahaha).

Skitsamma tänkte jag, jag är glad att hon är PÅ, och den dagen jag lyckas kanalisera all den där energin som nu gick uppåt så kommer hon vara GRYM.

Hoppningen var inte mycket att orda om, enkel och LÅG liten bana som T susade runt i överljudsfart, trots att jag klokt nog valde att låta bettet sitta kvar och inte byta till hackamore.

Idag då alltså terrängen, ungefär samma bana som förra året, och om jag trott att T skulle vara trött efter lördagens skuttande så bedrog jag mig. Hon hetsade loss på framridningen, och var ett rent jävla elände med luftsprång och dunsande in i andra hästar (hade jag varit vem som helst annars så hade jag hatat oss, jag MÅSTE skaffa röd rosett). Jag gjorde mitt bästa, men hon var så taggad att det slog gnistor om henne så jag nöjde mig med några få språng, sen travade vi för oss själva nere i ett hörn.

Var i vanlig ordning så nervös att jag hyperventilerade inför starten, men T drog iväg som ett jäkla skott (hon hade ju väntat i två dagar på det här!), och redan efter hinder nummer två insåg jag att det enda jag behövde göra var att styra. Hon tvekade inte på ett enda hinder, gick som ett jäkla ånglok, hoppade ÖVER vattnet, och tittade inte på en grej. Resultaten ligger inte ute än, och jag åkte hem så fort jag skrittat av henne, men jag kan nästan lova att vi vann terrängmomentet, alltså VILKEN jäkla terränghäst jag har!

Sjukt sjukt sjukt nöjd med henne, trots resultatet, nu ska vi trimma denna vecka, för på söndag är det dags för nästa tävling, men den blir också årets sista. Möjligtvis lägger vi in någon hopptävling innan året är slut, annars har jag faktiskt bara tänkt tävla dressyr - det är ju trots allt där vi kommer vara tvungna att håva in poängen, bara felfri hoppning och terräng räcker inte. Tyvärr...

Vackra fina hästen och jag har hunnit med att dressyra (mycket seriöst, på bett) flera gånger, och även hoppa en gång (på hack, väldigt oseriöst).

Tänker såhär, att nu är det inget fel på henne längre (vad jag vet...) och då är det dags att växa upp och acceptera bett. Så det har vi tränat på. Nu har vi förvisso tränat på det med mitt gummipelham (fast med allt i stora ringen så det blir vanligt bett), och det får jag ju ändå inte rida på sen, men nu får man faktiskt rida tävling på både rakt och gummiklätt bett, så jag ville testa för att se om det var värt att köpa ett.

Det är det nog. Hon är ganska arg på alla bett, men det är nu en ren vanesak/uppfostringsgrej, och det gick... faktiskt ganska bra. Över förväntan hur som helst, med tanke på att jag inte ens minns när hon reds på bett sist. Mycket skritt blir det, och när vi varit okej där har vi galopperat (katastrofalt), och när hon slaknat där så har vi tagit tag i traven, och DEN har varit jättebra, så jag är nöjd. Jag har till och med kunnat samla kort kort några få steg på varje långsida med exakt önskat resultat, och nu vill jag banne mig att någon filmar någon gång framöver så jag kan få följa utvecklingen.

Fast inte den närmaste veckan, för då är jag utomlands, och tränare K ska rida henne istället (på bett), och det tror jag blir riktigt nyttigt för min ganska bekväma fröken.

Vill börja med att rekommendera en blogg - http://dseventing.blogg.se/, skrivs av en 15-årig tjej, som är GRYMT imponerande. Talangfull, välskrivande och en bra blandning på bloggen - läsvärt.

Oooooch apropå eventing, så gissa vad Tilly och jag gjort? Vi har... wait for it.. hoppat terräng!

Visst, hästen har inte gått en hoppträning sen i mars, men vad är det som säger att man måste börja på banan? Tilly fick i alla fall vara med och skutta lite när den senaste träningen hölls på grannbanan. Och SOM hon skuttade. Både över och efter hindren, och jag var mycket glad över min halsrem.

Tilly var ÖVERLYCKLIG, och helt komplett galen. Hon hoppade och for, taktade och brallade och bockade bockade bockade efter varje hinder. Som hon hade längtat! Inte blev det någon ordentlig ridning inte, men vad spelade det för roll när hon var så himla glad? Jag fick visa henne banan i alla fall, och en del av de hinder som är med sen när vi faktiskt ska tävla fälttävlan den 8-9 september.

Hade fått fel tid, så kom dit en timme för tidigt, men fanns ingen plats i den tidigare gruppen, så jag fick vackert klä av henne det mesta (inklusive broddarna...) och ställa in henne i transporten ett tag till. Hon visste exakt vad vi skulle göra när vi skrittade fram, och när jag då vände tillbaka till transporten istället för ut på banan så föll hela hästen ihop, hon blev helt enkelt sjukt besviken, och ville INTE gå på transporten igen. Så var förmodligen lite därför hon var så extra taggad sen när det väl blev av.

Trött var hon inte efteråt, inte ett spår, men hjärnan tog stryk, och där blev hon trött. Är helt okej, och känns skönt att hon är i så pass god form ändå.

Var igår på återbesök hos fysioterapeuten som konstaterade hovledsinflammationen innan sommaren, och hon hade bara positivt att säga om Tilly, som faktiskt har musklat på sig riktigt fint nu. Hon tyckte det lyste om hästen, att det syntes på hela hennes hållning att hon mådde bra nu.

Så idag tömkörde jag en sväng bara för att röra på henne efter behandlingen, och provade ännu ett bett (...), denna gång mitt tjocka mjuka gummipelham, fast jag satte allt i de stora ringarna så det blev ett vanligt bett. Det var lyckat, för det tyckte hon om! Hon tog ordentligt stöd på det, nästan lite för mycket tidvis, och DET är vi inte bortskämda med på bett. Så nu ska jag försöka hitta ett böjligt, rakt gummibett med fasta ringar... hahaha, det kommer jag aldrig hitta.

Hon var för övrigt helt sjukt fin att tömköra, och jag som trodde jag inte kunde bli mer kär i min häst stod bara och njöt med ett förälskat leende. Imorgon ska jag prova att rida ett renodlat dressyrpass på pelhamet, och på tisdag är det hopplektion. Tjoho! Sen får hon vila på onsdag så rider jag två dagar till innan jag åker bort en vecka, men då har tränare K lovat att rida/tömköra henne lite så hon inte bara står, för det vore ju verkligen onödigt i det här läget.

Hoppträningen regnade bort - vände på halva vägen dit. Blev fullständigt genomblöt bara av att lasta ur och ta in hästen i stallet. Är inte meningen att jag ska få hoppa något tydligen.

Idag är det hoppträning! Första hoppträningen sen... sist vi var på landet i julas och tränade för gamla tränaren, om jag inte minns fel. Yihaa!

Hade ju träning igen igår, åkte denna gång hem till min tränare och hennes anläggning. Mmmm för underlaget i hennes ridhus, som verkar vara någon blandning mellan fibersand och vanlig sand, och som Tilly trivdes mycket bra på.

Jag vill ha ett eget ridhus!

Tilly gick hur som helst förskräckligt bra, vi fokuserar såhär långt givetvis enbart på att hon ska gå i en stärkande och uppbyggande form, vilket hon skötte alldeles fantastiskt bra, jag hade kunnat sitta där och galoppera hela dagen. Jag har ju en annan pad under sadeln nu så den är höjd i bakkant, och då placerar den mig mycket bättre och jag får en helt annan sits och inverkan. Att Tilly är så stabil hjälper givetvis till.

Rider på mitt hack med långa skänklar, och det är verkligen det perfekta bettet för henne. Ponnyhacket blir för tamt, och hon lägger sig i handen, men här kan jag vara lätt i handen och ändå ha ett stadigt stöd från henne själv. Tror dock det blir för skarpt att hoppa med senare, så där får jag fundera vidare (tänkt vad mycket enklare det vore om det bara gick med ett vanligt tredelat?)

Hon känns hur som helst faktiskt ganska stark och mjuk - hon går med egen bjudning och jag behöver inga ponnyskänklar som i början av igångsättningen. Nästa vecka hoppas jag kunna vara med på hoppträning, ska känna efter ordentligt hur det känns bara, för jag vill inte gå för fort fram, är livrädd att hon ska få fler inflammationer, men å andra sidan så vet jag ju att hon är frisk nu och behandlad, så hon BORDE inte ridas/kännas annorlunda än vilken häst som helst.

Här går dagarna sin gilla gång. Vi har förskräckligt mycket broms, så det blir inte direkt någon kvalitetsridning. Rider på kvällen, och då håller vi igång i trav och galopp. Hästarna får stå i lösdriften, där de lyckligt står inne precis hela dagen, och går bara ut på nätterna - inte optimalt med tuggtid osv såklart, men de väljer själva, och det är huvudsaken. Tyvärr kommer gräset ta slut där om max en vecka, och då blir det stall på dagarna och sommarhage på nätterna som gäller.

Har hunnit med en träning för MIN tränare i måndags, som gick över förväntan. Tilly var flåsig, men inte trött när vi var klara (red bara i en halvtimme, men det var VARMT). Sen red vi ut igen på tisdagen, och så har hon fått vila onsdag-torsdag (var tvungen att åka och hämta jääääätteviktiga pärmar i Sthlm igår, som visade sig vara inte alls särskilt viktiga enligt telefonsamtal en halvtimme innan jag var hemma igen). Om ett litet tag ska vi styra kosan mot ridhuset igen för en ordentlig genomkörare, och så blir det ridning på lördag och vilodag på söndag, innan jag rider en ny lektion på måndag.

Tilly känns fin, om än lite matt. Hon verkar inte ha tappat särskilt i kondition faktiskt, halleluja, men klart att hon är segare än vanligt med mindre styrka. Plus värmen, som jag bara konstaterar, inte klagar på, MEN för hästarnas skull önskar jag givetvis svalare väder och en aning regn.

Jag har lånat med mig en av K's hästar, en övervuxen connemaravalack, och åkt till landet. Har två teorier om vad Tillys utslag beror på: hösilaget eller giftiga växter. Oavsett vilket så vill jag inte att hon går kvar i en miljö där sånt kan hända. Hon är och blir grundligt tvättad med specialschampo och har inga synbara utslag kvar. Har börjat sätta igång igen, vilket här uppe är lättare sagt än gjort emedan jag har två underlag att välja mellan: vattensjukt gärde eller grusväg med stenkross. Pest eller kolera, för mjukt eller för hårt, vad göra? Har tömkört på det vattensjuka gärdet, ridit på grusvägen och sen gett vilodag. Osv osv, redigt roligt minsann.

Nej, veterinären visste inte heller vad det var för något. Massor av prover togs och jag får svar idag eller imorgon, men hon gissade att det var en bakteriell infektion. Något oupptäckt småsår här, och sen ett par veckor senare exploderar det.

Är tveksam till den teorin eftersom två andra hästar också har samma. En som står i stallet om nätterna (dock långt från Tilly), och i hage bredvid henne (men inte bredvid när hennes symptom startade), och en som står i stallet dagtid, men går i flock på bete på nätterna. Giftiga växter?

Anyway, hade gjort helt rätt som tvättat med Hexocil, och fick nu annat starkare schampoo av samma typ. Tvättade henne igår och redan idag såg det bättre ut. Tilly är redigt trött på alla badande kan jag meddela. Mest trött på den där kvarten mitt i då det ska verka och matte går och mockar så länge.

Veterinären tyckte att detta inte borde hindra en igångsättning, men jag väntar tills vi kommer iväg och upp på landet (söndag). Släppte henne dock i ridhuset idag och kan meddela att hon är åter sitt gamla jag, trippade på tvären dit och exploderade sen i brallande när jag släppte henne. Glad matte för det.

Bjuder på en liten trevlig bild som får illustrera vilken jäkla skitgris till häst jag har. Kan inte ha bädd här (ligger inte still), så har lösströ som jag då går igenom varje dag, ALLTING. Denna bild visar bara ena halvan av boxen, mitt i är det rent, men sen på andra är det precis lika rysligt. Den är lite mörk bara, hade lagt in nytt spån dagen innan, så så pass mycket ljusare ska det vara.

Jag skriver inte här för att det inte händer någonting. Tjugo minuters ridning på fyrkanten eller tömkörning är inte mycket att rapportera om. Skulle varit väldigt glad om det fortsatt inte funnits något att rapportera om, men som vanligt med hästar funkar det inte riktigt så.

Tilly har fått något slags utslag på bakbenen, dem fick hon för ett par dagar sen. K tittade på dem, meddelade att hennes häst haft likadana, och att jag bara skulle tvätta med Hexocil och låta vara. Hon hade ridit ändå, men eftersom Tilly var varm i benen och lite gallig ville jag absolut inte röra på henne. Provade att tömköra första dagen för att se om det skulle värma ut, men det gjorde det inte. Eftersom hon dessutom var ganska loj så lät jag henne bara stå. Jag gav det ett par dagar så, och igår var hon fin i benen, inga utslag, ingen värme och inga gallor.

Idag skulle jag hämta in henne bara för koll, och utslagen har fullkomligt exploderat. Hon har dem upp över rumpan och låren, under magen, de har spritt sig till frambenen och även upp på bogen. Utslag är fel ord att beskriva dem med, men det finns inga andra ord. Det började liksom som grått damm, där håren lossnade om jag drog i det. Inte så mycket, inga kala fläckar eller så, mer år mugghållet, fast dammigt och inte krustor.
Nu är det mer att beskriva som sårvätska som sipprat ut och gjort ljusgula krustor, som jag kan dra/peta loss och håret följer med. Jag har nu inte rört dem såklart annat än för att tvätta av hela henne.

Har aldrig sett något liknande. De verkar inte klia, men de gör ont, i alla fall de på kroppen. Hon är hängig, men har ingen feber och äter normalt.

Ringde veterinär direkt, men eftersom klockan var halv sju bestämde vi att de skulle komma ut på morgonen istället (jag hatar att känna mig snål sådär!)

Är det någon av er som sett något sånt här förut? På benen är de kanske en cm gånger två mm, och de största på låret är kanske 2*2 cm. Jag vet att det ser ut som flugägg eller liknande på benbilden, men det är det inte, det är gul sårvätska.

Igår red jag min häst! Min fina häst, som inte visade ett uns reaktion på någon provokation, inte ens vid första travsteget. Och jag vet inte om det är för att jag är van vid att rida trippig PRE, eller om hon helt enkelt gick så pass mycket bättre, men herregud vad jag hade svårt att sitta på henne. Eller alltså, jag satt ju inte, jag red lätt, men bara det var svårt. Fyra varv trav i varje varv, därefter två varv i vardera galoppen, och vilken galopp!

Så nu väntar minst två månaders igångsättning, varav första tiden bara ridning varannan dag, men det är skitsamma, för nu är min häst frisk och vi är på banan!

Håll tummarna för oss idag, vi ska iväg till Edeby för uppföljning, och förhoppningsvis friskförklaring!

Plus att jag ska rida PRE-stoet igen idag och imorgon - taggad!

Dagens pass på PRE-stoet... åååååh!! Jag hoppade av hästen i förrgår helt lyrisk och lycklig över hur hon gått och vilken känsla jag fått. Hoppades såklart på att kunna matcha det igen, men inte trodde jag att vi skulle kunna trumfa det med hästlängder (haha).

Magiskt! Vi pratar alltså om en häst som bara stressar upp sig och slår sig fri, och idag hade vi kunnat rida in i en msv utan problem, utan överdrift. Jag hade dock bytt all hennes utrustning. Hennes för stora benskydd byttes mot lindor, tränset (där hon ändå gått finfint på rakt plastbett) byttes mot ponnyhacket, och hennes fruktansvärt illasittande sadel (ligger PÅ hästen, med gropar i ryggen som följd, MÅSTE verkligen samla mod att ta det med ägaren) byttes mot min apfula syntetsadel, som ligger bättre på hästen. Så hon fick verkligen alla förutsättningar, plus att vi var ensamma i ridhuset, något jag sedermera förbannade för det fanns ingen som såg eller kunde filma!

Ponnyhacket var en toppenidé, hon älskade det. PRE har ju av naturen ganska trippiga gångarter och går gärna uppåt med nacken, men idag lyckades jag rida henne rund och fin och vila på steget. Jobbade massor i skritt, det gjorde väl sitt till också, men vi avslutade i arbetstrav som jag samlade två gånger per långsida (låg och rund på kortsidan), och fick till närmast passageliknande steg, två här, tre där, och jag var sjukt nöjd såklart.

Tänk vilken häst det här kunde bli med rätt förutsättningar. Därför gör det mig ganska ledsen att hon har så illasittande utrustning och bett hon inte trivs med, plus två medryttare varav den ena (har bara sett en rida) inte kan rida för fem öre, men TROR hon kan det (den värsta sorten). Inte för att jag är någon stjärna, verkligen inte, men jag vet vad jag gör i alla fall, även om vägen dit är snårig ibland.

För tänk, så felriden som hon blir hela tiden, och har blivit i sitt liv (har inte sett matte rida ska jag tillägga, så jag är möjligen orättvis som går på hörsägen, men det är tränare K som säger det), och sen rider jag henne korrekt med bra utrustning i tre dagar och hästen går som en jävla klocka.

Inget ont om matte i sig dock, det är en supertrevlig människa som älskar sin häst, och det är fan inte lätt det här med hästar alla gånger.

Allt är inte bara gråt och tandagnisslan i mit hästliv. Igår red jag PRE-stoet, som fått en spark i samband med betessläpp för en vecka sen och stått med liten svullnad sen dess. Matte är på semester, så har inte velat riskera något. Nu var dock svullnaden nere och jag tog ut henne först en snutt i skogen, och sen lite grann på ridbanan för att kolla hälta.

Det här är alltså PRE-stoet som jag hoppar också, där hon är med vild än tam. Har dressyrat på henne också utöver hoppningen, och tyckt att jag hittat lite knappar, men hon är svårriden. Dels har hon energi uppåt, inte inåt ett dugg och hetsar upp sig väldigt under ryttare. Dels rider hennes matte och medryttare henne helt fel, sällan eller aldrig i form, fast de tror väl att hon går i form när hon knäcker av i nacken och går bakom hand. Hon är svår också då hon slår med huvudet så fort man tar det minsta lilla i tyglarna, vilket man ju med hennes fart måste göra lite då och då.

Tänkte att jag provar något nytt och satte på henne Tillys raka plastbett, för att se om hon skulle ha lugnare huvud med det. Ut i skogen i 190, och sen ut på ridbanan, där jag efter skogsturens hopp och skutt inte hade några högre förhoppningar om att kunna rida henne låg och lugn.

Men alltså, så JÄKLA nöjd häst! Det var helt sjukt, det var sån känsla, och sån annorlunda häst! Lugn, harmonisk, sög på bettet och tog upp ryggen. Jag trodde inte mina ögon där jag satt. Provade att fatta galopp, vilket alltid tidigare lett till huvudet rakt upp, sänkt rygg och sen antingen full fart framåt eller studs på stället, och lugnt och fint gjorde hon världens finaste fattning utan att rusa, och låg kvar i formen.

Så, det blev ju lite mer ridning än de tio minuter jag först tänkt. Jag KUNDE inte sluta, det var en helt grym känsla. Det känns verkligen som att jag hoppat ett steg i utvecklingen, helt plötsligt så kunde jag känna vad hon skulle göra INNAN hon gjorde det, och parera så hon låg kvar i lugnet och formen. Har aldrig ridit så bra förut, och har aldrig haft sån fin känsla förut.

Idag ska jag ju först och främst kolla så att hon inte svullnat något, och sen ser jag något ohemult mycket fram emot att rida henne igen. Och ni ANAR inte hur mycket jag längtar efter att rida min egen häst...

Tilly var för övrigt på sitt gosigaste humör igår när jag kollade till henne i hagen. Hon skulle stå nära nära och vila mulen (och tänderna...) mot mig och så skulle jag klappa fint och försiktigt, hon visade precis hur hon ville ha det då. Till slut var hon så nöjd att hon stod och dreglade ner min axel och flåsandades i mitt öra. Det var ju ÄNNU svårare att slita sig från.

Jag. Är. Så. Trött. på det här med att det ska vara fel på hästar hela tiden...

Jag har varit på jobbresa, under vilken Tilly fick stå på rehabet för att intensivjobbas. Medans hon var där så fick hon även en genomgång av rehabets tillhörande fysioterapeut, som dels ordnade upp hennes snedställning, och dels konstaterade att hon tyckte minsann att hästen hade kotledsinflammation, och kanske glidledsinflammation också, och att de här problemen med rygg och rumpa bara var sekundära.

Åååååh du milde tid! tyckte jag, orka! Iväg till Edeby för röntgen (det positiva är att nu är hela hästen röntgad, utom frambenen, utan den minsta röntgenförändring), där de raskt konstaterade kotledsinflammation och behandlade för den.

Vafan då! Förmodligen har hon gått med denna inflammation mer eller mindre, ända sen innan jag köpte henne. Hon ÄR ju böjd och genomgången efter alla konstens regler, varför i hela helvete har ingen annan av de tre veterinärer jag haft att titta på henne tänkt den tanken? Ska det krävas något så "enkelt" som en fysioterapeut för att konstatera detta? Kan inte mycket klandra Chris faktiskt, JAG har ju sagt att hon har ont i ryggen, och han har givetvis litat på detta och tidigare veterinärers omdöme och utgått från det.

Dessutom så försökte jag beställa tid för sagda fysioterapeut redan första gången i februari, men då kom veterinärbesöket i vägen, och sen har det ju rullat på... Så nu står jag här, med en häst som inte gått ordentligt sen februari, som om hon blivit behandlad i benen redan då varit fullt igång och ridbar nu, och jag hade kunnat rida tävlingssäsongen precis som jag planerat den. Hon har fallit ur å det grövsta, eftersom hon helt tappat sugen den senaste månaden och tyckt att livet varit piss.

Det positiva är dock att det syns och märks på hela hästen att hovbehandlingen gett effekt. Hon är pigg och studsig och verkar allmänt nöjd med livet. Idag var vi på sadelprovning för Sharpman, och jag fick rida lite (!) och hon kändes väldigt nöjd och avspänd och frustade hela tiden.

Sadelprovningen gick dock inte riktigt som väntat... Jag trodde de skulle döma ut min dressyrsadel som ju är utprovad till B, och hylla hoppsadeln som är utprovad till Tilly. Nehej, då duger dressyrsadeln alldeles utmärkt med padd under, och hoppsadeln (som är köpt NY för dyra pengar för ett år sen) ligger katastrofalt och de kunde bara inte fatta hur den kunnat passa. Den HAR passat, det vet jag, men hon har fallit ur och tappat ryggen. Troligtvis kommer den dock inte passa sen ändå, för hon har ändrat sig så mycket, roligt roligt att köpa en ny IGEN...

Så nu ska vi på återbesök den 20e, tills dess går hon på vattenband två gånger i veckan. Vid - förhoppningsvis - konstaterad friskförklaring så får jag utöver det galoppjobba uppsuttet två gånger i veckan och tömköra två gånger i veckan. Så då är vi väl igång igen någon gång omkring hösten 2015.

Jag är så kär i min häst! Jag är så GLAD att jag hittade just henne. Alldeles oavsett skador och stallproblem, så är HON ändå underbar, och allt jag letat efter i en häst.

I torsdags vilade hon ju, för det var dagen efter vattenbandet. Då hoppade jag istället två träningar på raken, först med PRE-stoet, som dagen till ära var alldeles särdeles lugn och sansad, och riktigt ridbar för en gång skull. Antingen hade hon en bra dag, eller så har det (äntligen!) gått upp för henne att jag inte håller i henne utan rider med benen. Direkt efter det fick matte skritta av henne, medan jag gick in i stallet och hämtade H, som då alltså fick gå med under den mer avancerade hopplektionen. Vi var dock bara med på framhoppningen, dels för att jag ville att hon skulle ridas fram och hoppas tillsammans med andra hästar, och dels för att jag ville hoppa lite fler hinder i följd.

Hon var jätteduktig, lite osäker på vad jag ville i början, men sen trillade poletten ner, och hon satsade glatt på allt jag styrde mot. Hon är så SJUKT smart den här hästen, gör jag en sak EN gång, så nog fan försöker hon göra allt exakt likadant nästa gång. Är ju oerhört tacksamt att rida en sån häst, men samtidigt ett stort ansvar, och med stoooora krav på min tydlighet...

Igår och idag har Tilly alltså longerats. Anvisningen var ju tömkörning, men tänkte longera de första gångerna för att hon bara ska jogga på, jag ställer inga krav mer än att hon ska gå i det tempo jag begär. Inspänd med gummisnodd för att hamna korrekt med nos och rygg, Chris sa att jag sen skulle tänka nästan lite roll-kur när jag tömkörde. DET tänker jag ju inte göra, men jag förstår vad han syftar på. UPP med ryggen till varje pris, in med nosen så att bakbenen MÅSTE hänga med.

Och hon är så fin! Jag kan inte se mig mätt på hästen! Skulle kunna låta henne trava runt mig i timtal och bara titta beundrande på henne. Det ser HELT JÄKLA KLOCKRENT ut. Hon svingar med ryggen och trampar under sig i galoppen som om hon aldrig gjort annat. Inte en antydan till hälta eller orenhet, bara riktigt trevliga gångartet. Hon är ju ingen gångartshäst på så sätt att hon är det minsta flashig, men hon har tre mycket TREVLIGA gångarter, taktfasta och korrekta. Sen går det säkert att plocka fram mer gång, men den dagen den sorgen.

Gosig och trevlig är hon också, lät mig massera de onda musklerna idag utan att ge mig onda ögat, och verkar på det hela sättet väldigt harmonisk just nu. Och är min häst glad så är jag glad.

Okej, lite kort om gårdagen då. Eftersom tidigare planerade återbesök hade blivit inställda, framflyttade och fan vet allt så höll jag in i det sista tummarna för att veterinären faktiskt SKULLE dyka upp på beställd tid. Eftersom veterinären som sprutat tidigare inte kunde så blev det istället hennes mentor Chris Johnston som fick äran att spana på Tilly när hon sprang på volt.

Berättade om förra året och om den behandling som hon fått i år. Konstaterades att hon inte var halt per se, men han trodde ändå inte hon var helt hundra och frågade hur mycket jag var villig att ställa upp på hästen. Något konfunderad tyckte jag att det fanns väl inga gränser så länge hon blev bra, varpå han sa att vi istället för att spruta om skulle prova något annorlunda. "Vi skriver ett kontrakt du och jag" sa han på sin svengelska, "där du lägger ner minst tre och ända upp till sex månader, och om det fungerar så är du skyldig mig en flaska champagne". Hans anledning till att INTE spruta om var att då måste hästen stå ännu mer och förlora ännu mer muskler och kropp. Bättre att sakta sätta igång henne, bygga upp henne och ge hennes kropp bättre förutsättningar och styrka, se om det hjälper, och om det inte gör det så kanske man sprutar om då. Att skritta henne vidare var ingen idé, heller inte att rida henne, utan hon ska tränas upp helt enkelt.

Således lyder schemat som följer: Skritt i vatten två dagar i veckan. Vilodag efter varje, och så tömkörning i alla gångarter tre dagar i veckan. Muskeltillskott Vadhettedetnu och Kraft Protein Plus. Detta i tre månader. Återbesök om fem veckor för att se om det blir någon skillnad.

För mig känns det här upplägget oerhört mycket bättre än att spruta/skritta/vila. Jag får ett syfte med träningen, ett mål att sikta på och förhoppningsvis får det effekt på hästen. Tilly har känts väldigt avslagen den senaste månaden, och lever mest bara upp när hon får åka iväg och jobba på bandet, och därför känns det också jättebra att sätta igång och jobba henne. Utöver muskeltillskott och hyaluronsyra (för lederna), ska hon även få Djävulsklo.

Vad som också känns oerhört positivt för mig är hur väl hon svarar på den behandling hon får. På bandet tar hon i för kung och fosterland och jobbar som man ska. Efter bandet får hon ultraljudsbehandling i de ömma områdena på ryggen. Hon har alltid varit kinkig med borstar och täcken på ryggen, men mer så nu sen hon mist sina muskler. Igår blev hon skitsur när tränaren gnuggade henne över ryggen, men 45 minuter ultraljudsbehandling senare så vickade hon inte ens på ett öra när hon provade att gnugga igen, SKITHÅRT. Det gör ju också att jag tycker och tror att det här faktiskt inte är så allvarligt som man kanske trott ibland, det kan helt enkelt bara vara så att det är såhär det är, vi börjar om lite från början, och när vi är klara är det bra igen.

Tre månaders tömkörning är dock inget som jag ser fram emot med större förtjusning tyvärr, jag känner mig själv och vet att jag kommer bli utled. Tilly också, men tre dagar i veckan borde vi kunna variera oss tillräckligt under. Tur att jag bokat in en dags tömkörningskurs om tre veckor...

Som TUR är under tiden, så har jag H att rida, och det är så himla kul att ni anar inte (Siri, får jämt dåligt samvete när jag skriver om henne här, känns som att jag stulit henne från dig, men visst var det så att du ändå bestämt att du inte hade tid?)

Om jag har ännu mer tur får jag låna med mig H som sällskap till Tilly på landet, annars lutar jag faktiskt åt att jag stannar kvar här med hästarna... har dock inte dragit det med sambon än, så är inte något bestämt. Två månader på landet är annars sagt.

H ska ikväll få gå sin första hopplektion, något som är en aning tidigt för henne, men vi ska å andra sidan bara vara med under uppvärmning och framhoppning, och det borde inte bli alltför svårt för henne. Jag är så glad över att få rida henne, det är fantastiskt utvecklande även för mig som ryttare. Innan henne ska jag rida PRE-stoet på lektionen innan, sen hoppa av och bara byta häst rakt av. Två fundamentalt olika hästar som kräver stor skillnad i ridningen, men det är kul!

Alltså, vad ÄR det här med veterinärer och oförmåga att komma i tid? Är det någon slags kurs som alla blivande veterinärer går på SLU? "7,5 Poäng Tidspassning i praktiken. Noll obligatorisk närvaro. Tentamen måndag 7/5 (extrapoäng till dem som dyker upp den 8/5). Kursnamn: Vet inte när."

Återkommer lite senare om Tillys "yttersta dom".

Skulle ju även visa film på hur det ser ut när Tilly går på vattenbandet. Första filmen är från allra första gången hon går, då är det ingen lutning och inte så mycket vatten. Andra gången är det 3-gradig lutning (på en skala till 20) och mer vatten.


.

Har ridit ut, åtta-kilometersrundan, och stiftat närmare bekantskap med en gran när en köttätande joggare sprang förbi. Är inte klokt vad mycket spindlar det bor i granar hörni? Bara min fantabulösa balans som gjorde att jag inte trillade av (och istadigt klängande längs ena sidan på hästen likt en indian).

Barr i häcken fick jag också. Och nej, det är inte för att jag tycker det är så mysigt att rida barbacka som jag gör det, men eftersom hon haft inflammation i korsryggen känns det bättre att inte lägga sadel på henne innan hon är godkänt okej.

Fick lite bilder från senaste hoppningen på pre-stoet, jättefina bilder, och väldigt kul att få, jag ser ju väldigt sällan mig själv annars. Nog har hon bra teknik för att vara "dressyr-häst"?

Vi hoppar som synes inte särskilt högt, men jag hoppar ännu lägre med H:

Och slutligen en bild jag tagit med min skruttiga mobilkamera under färd på den bild som min skitbilliga back-kamera från Jula ger på Tilly i transporten. Hyfsat, eller vad säger ni?

Blöh... Så känns det just nu. Tiden går och går, och jag bara ser hur hon förlorar alla sina muskler. Nacken är tunn som en travares, och nu har hon liksom en rand längs med ryggraden som ryggfiléerna tidigare dolt. Nu har det gått så lång tid att jag dessutom måste sätta igång henne på riktigt. En månad kan en häst stå utan direkta följder, men nu är det uppåt två månader, och det är för länge. Grejen är att jag inte brytt mig om jag vetat att det skulle ta så lång tid från början, men då visste jag ju inte det, och därför avbokade jag inga tävlingar eller så, för jag tänkte ju att vi skulle hinna med dem ändå. Och eftersom vi inte gjort det så har jag ju dubbelt missat dem nu. Tävlingar är inte allt här i livet, men det är i alla fall därför jag har häst.

Dessutom har jag en naggande aning om att det ändå inte är helt okej. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, det är mer en magkänsla, som att något annat missats. Vi ska på återbesök den tionde, och om veterinären då inte säger att ja, det är bra till hundra procent, så vet jag inte riktigt om jag inte bara ska låta henne vila hela sommaren, och acceptera att hela det här året är kört.

Jag har hur som helst satt igång henne, vi skrittar ute i skogen, jag barbacka då jag inte vill lägga sadel på innan jag vet att korsryggen är helt okej. Hon är bra go att sitta barbacka på i alla fall, tack och lov för det, B var som att sitta på ett staket, med jäkligt hög manke som skavde nivetvar. Hon är mycket glad över att det händer saker, GÖR inget eftersom hon är himla schyst på det sättet, men igår kväll när vi red hemåt och hon var tvungen att ta årets skutt över diket ut på gärdet (jag skriver diket, men det är mer av en decimeterdjup ränna) så blev det ett pip och lite skak på huvudet, vilket är så långt som hon sträcker sig. Det är hur som helst skitbra att rida barbacka! Man tränar balansen, lårmusklerna, och framför allt magmusklerna.

Har fortsatt hoppa pre-stoet, och det går bättre och bättre, och är naturligtvis skitkul, men inte alls samma sak som att hoppa med mening och inriktning. Matte mumlade dock något om att starta henne nu senast, vilket förvisso vore väldigt skoj, men samtidigt inte direkt realistiskt i det här läget.

Unghästen då! Det är ju ingen unghäst, hon är sju, men hon är som en unghäst i både hantering och ridning. H heter hon, så vi kan kalla henne för det. Den är rolig hörni! Första gången jag red så hoppade jag av och konstaterade att hon kan INGENTING. Och då menar jag verkligen ingenting, det var som att sitta på en treåring som i princip suttits in. Nu är hon ju dock inriden efter alla konstens regler, så det sitter någonstans där inne, och det gör det enklare för mig, med mina relativt blygsamma unghäst-kunskaper, att forma om henne. NU har hon lärt sig att gå undan för sidförande skänkel, öka minska takten, galoppfattning (fast bara höger) och gå på volt utan att falla in mot mitten, allt med ett hyfsat stöd på tygeln. Start-stopp och sidförande har jag lärt henne från marken, vilket har gjort att det varit fantastiskt enkelt att applicera i ridningen sen.

Hon är SJUKT kul att rida, både för att hon lär sig/kommer ihåg så fort, och även för att det är en så jäkla trevlig modell på häst. Ofantligt välbalanserad och går utan problem i förvänd galopp på böjda spår (ja, inte med flit då, men 9 gånger av 10 fattar hon ju höger galopp, och jag vill inte bryta av på en gång när hon fattar, utan hon får rulla på ett taf, och förvänd galopp är ju lösgörande...) Jättefina gångarter, otrolig lyhörd och verkligen JOBBAR på och försöker förstå.

Hon var med och löshoppade i tisdags, och HERREGUD säger jag bara, vilken häst det där kommer bli! Alltså, jag tycker MIN häst hoppar väl och med fin teknik, men H sopar banan med henne alla dagar i veckan. 140 hoppade hon som högst, med glädje och entusiasm och SCOPE. Kände mig där och då lite fånig som suttit och travhoppat 20-centimetershinder med henne, men var sak har sin tid... För det första måste hon bli mer välriden innan vi kan sätta igång och hoppa något mer seriöst, men så måste hon även gå ner i vikt. Massor måste hon gå ner i vikt, jag har sällan sett en fetare häst som inte varit shettis. Hon väger lätt 150 kilo för mycket, har valkar på nacke och rumpa, och då tycker jag inte man hoppar och belastar lederna mer än nödvändigt. Hade kanske inte ens höjt upp löshoppningen så högt om jag var själv, men drogs med i den allmänna entusiasmen. Gäller bara att få matte att fatta exakt HUR tjock hon är...

Igår red jag min egen häst! Visserligen barbacka, och visserligen bara i skritt, men ändå! Fast ett par varv i trav tog jag ändå bara för att känna efter, och kunde inte låta bli att sitta och storle under tiden. Vilken trav hon fick! Åh hoppas hoppas vet säger okej den tionde, jag vill köra igång nu!

Annars är det same old same old mest hela tiden, min entusiasm inför hästpromenader är nere på oanade bottennivåer. Har börjat tömköra i alla gångarter, och det SER jättebra ut, men vad vet jag, jag ser ju knappt om en häst är halt.

Idag ska jag tvätta min häst som är så dammig att det tog en halv bomullsrulle för att tvätta rent där vet skulle spruta sist, för att sen imorgon äntligen klippa henne. Hon ser nämligen helt skabbig ut just nu, klippt i olika omgångar, dels helklippt i julas och sen klippt på olika ställen inför sprutor. Sen uteritt barbacka tror jag minsann.

Unghästens ägare är och åker skidor och jag har lovat att rida lite under tiden, så vi kanske också kan rida ut. Det är löshoppning på schemat i stallet imorgon, och lovade att hon skulle få vara med och hoppa där också.

Idag har vi roat oss med att gå på löpband igen. Tilly blir så exalterad när jag tar fram transportskydden (de är rosa) att hon står och vibrerar i spolspiltan. Kul det. Kul också med nya transportkameran, fast den gör att jag tittar mer på skärmen än på körningen, bara för att det är så skoj att titta på sin häst käka hö och vicka med öronen.

På väg till rehabet klev det fram en svartklädd jeppe i vägen och började vifta med armarna. Vafan IDIOT, ur vägen! tänkte jag, tills jag såg att det var en polis, och fick en halv hjärtattack istället. Jag kör nämligen väldigt lagligt på papperet och inte fullt så lagligt i verkligheten (precis som 90% av Sveriges hästtransportägare). Hade inget körkort med mig, viftade lite med ögonfransarna (hur gör fula människor i en poliskontroll?), och sen skulle han bara "kolla upp mig lite", varpå han klev in i sin minibuss och var borta i MINST tio minuter. Kvar satt jag och jagade upp mig, men sen visade det sig att han inte hade koll på något och att allt var grönt (liksom, han sa att ekipaget var tio kilo över gränsen, "men det är okej", och jag tänker att eh? Min transport är typad till 1460, och bilen kanske väger 1600, HUR är det tio kilo över gränsen?)

Anyway, hoppade grå studsboll igår som vanligt, och fick så djävulusiskt ont i njurarna, eftersom hon var extra studsig, eftersom hennes medryttare tydligen mest låtit bli att rida dagen innan. Inte jättebra förutsättningar på en häst som jagar upp sig bara man andas "hinderstöd".

Därefter red jag unghäst, och hoppade även lite grann på det minsta hinder ni sett. Det är HIMLA kul att rida henne faktiskt. Varannan gång övar vi på att skänkeln betyder gå åt sidan, och varannan gång övar vi på att variera gångarterna. VARJE gång övar vi på att gå i form, vilket är det svåraste av allt, för hon är väldigt stretig i munnen, och man måste vara fan så kvick i hand och ben för att kunna behålla ett mjukt stöd, och driva fram till det. Missar man med en millisekund kör hon fram skallen och tar bautakliv. Hoppningen skötte hon däremot galant, hon hoppade stort över minihindret och med superfin taxering, så den kan det säkert bli något av. Önskar jag hade tiden, men det har jag inte alls.

Imorgon ska jag rida henne igen, och på söndag kommer Siri och ska provhoppa henne och se vad hon och ägaren tycker om ett samarbete.

Idag har vi varit på återbesök hos veterinären och fått bra och dåliga besked. Bra för att hon ser jättefin ut nu, det är rätt behandling och allt är på rätt väg. Dåligt eftersom hon ville spruta om henne, och därefter skritt i tre veckor till och sen återbesök igen... och det innebär att jag definitivt missar de enda två fälttävlan i Stockholm på den här sidan skolstarten.

Men jag vet, jag veeeet. Klart jag är jätteglad över att det gått så fort, och klart att det är super att hon sprutas igen "bafatt", men faan då... Jag vill ju rida terräng! Hell, jag vill rida min egen häst!

Tilly, som då den senaste månaden börjat förknippa åka transport med "åka till det skojiga stället och jobba hårt på skojigt löpband", stod och småjoggade i uppbindningen i morse när jag gjorde iordning henne inför avfärd. Hon har alltid varit lättlastad, och jag skickar henne på själv, men i morse så SPRANG hon på transporten. Tji fick hon... vi fick vänta typ massor med timmar, så hon fick stå i en box och rensa den från hö medan jag agerade veterinärsassistent, och sen blev hon stucken och bremsad innan jag tvingade henne på transporten igen, så det ska bli väldigt intressant att se om hon är så villig att springa på transporten igen på fredag när vi ska dit och rehaba oss igen. Hon ÄLSKAR löpbandet, om det inte framgått, älskar att få ta i och jobba, och det är jättekul såklart. Jag har filmer på hur det ser ut, ska bara få upp dem också.

Jag fick en transportkamera i födelsedagspresent, eller rättare sagt en back-kamera, som min fina sambo var så snäll och monterade i helgen. Dagens resa var alltså invigning av densamma, och den funkar över förväntan. Helt fantastiskt kul att se hästskrället resa också, det såg inte ut ALLS som jag trodde. Dels så rör hon inte på sig ett endaste dugg, alltså flyttar verkligen inte en hov ens. Huvudet rör hon såklart, MASSOR, och öronen allra mest, men hon står blickstill, till och med i kurvorna. Nu kör jag extremt lugnt, ALLTID, men nog brukar det dunka och gunga där bak ibland. Visade sig dock att det jag uppfattar som dunk och gung framifrån orsakas av nästintill ingenting från hennes del, så nu kan jag sluta noja över sånt. Jag provade även att köra sämre än jag brukar, ta kurvor snabbare och öka mer på raksträckor osv, och kunde konstatera att jag lugnt kan köra snabbare och "sämre" än jag gör idag.

Veckan som kommer är späckad med jobb, men även av ridning av andras hästar, däribland "unghästen" (stoet som är sex, men som är riden som en fyraåring), som ska få roa sig med att hoppa över ett hinder efter hoppträningen (på PRE-stoet) på torsdag, tänkte se om jag kan få lite drag i galoppen på henne då. Den är rätt kul att rida nu när jag suttit på henne ett par gånger och tagit reda på hur hon fungerar. Första gången var ju bara spänt, spänt, spänt med huvudet rakt upp och skänkeln som bara betydde spring och inget annat, men efter lite jobbande på vad mina signaler egentligen betyder så har hon slappnat av och förefaller tycka det är kul att jobba och tänka. Öronen är i varje fall bak mot mig precis hela tiden, och sen rätt som det är så pang! tar bensinen i hjärnkontoret slut och då är det bara att hoppa av och gå hem.

Tilly ska för övrigt inte alls skrittas för hand i två veckor och därefter en vecka uppsuttet har jag bestämt, även om det är det veterinären sa. Ska hon skrittas kan hon lika bra göra det vid handen, känns inte alls som någon poäng med att lägga på en sadel och hoppa upp då. Nej, hon får skrittas två veckor och därefter sätter jag igång med tömkörning i alla gångarter. Kan hon gå på löpbandet, som motsvarar ungefär en timmes ridjobb, så kan hon trava och galoppera i ett snöre i en halvtimme också. Och då kanske kaaaanske hon ändå, tack vare löpbandet, är i så pass bra form att vi inte missar precis alla hopptävlingar innan midsommar.

Fast debutera 120 den 17 juni tror jag inte vi gör.

Vaknade upp till det här. Vad faaan!!?

Nu ska jag till stallet och mocka och därefter ta in min stackars häst för tidigt, eftersom hon med största sannolikhet kommer stå exakt vid grinden, så långt framåtlutad att hon får stötar med jämna mellanrum, gnäggandes på allt som liknar en människa. Eftersom hon gick på bandet igår behöver vi inte skritta något idag, och det prisar vi högre makter för.

På Tilly-fronten intet nytt. Vi går och går, och kommer aldrig till dörren. Hundarna är i alla fall glada - långpromenader även om det regnar på tvären. Okej, det kanske bara är den ena hunden som är glad för DET.

Tilly går i varje fall så snällt bakom mig, över stock och sten, var jag än går faktiskt. Vi går på ställen där jag inte skulle kunna/vilja rida (för smalt, mestadels), för omväxlingens skull. Hon är lätt att ha att göra med på så sätt att hon inte blir sprängfylld med energi när hon får vila, det märks ingen direkt skillnad förutom att hon är surare än vanligt, tar inte riktigt kommandon lika bra osv. Hon blir dock glad när vi åker iväg och vattenbandstränar, det märks att hon tycker det är kul att få jobba och ta i som omväxling. Imorgon ska vi iväg, vilket är trevligt för mig också, för då slipper jag knata med henne på söndag... jag önskar allt att vi hade en skrittmaskin, men det är väl nyttigt för mig också antar jag.

PRE-stoet har jag hunnit hoppa tre gånger nu, och det går faktiskt riktigt bra. Det var givetvis inte lika lätt som det såg ut att kunna vara (min tanke = sänk händerna och våga trycka på lite), utan det krävdes naturligtvis liiite mer än så, men nu har hon börjat få förtroende för mig, och självförtroende för egen del, och hoppar faktiskt riktigt trevligt. Första gången var det fullt ös som gällde, men lite med flit eftersom hon mest gått uppåt uppåt med matte, och nu låg fokus på framåt. Nu senaste gången så gick hon till och med att reglera fint innan hindren utan att hon blev sådär studsig att jag slår näsan i öronen på henne. Tricket är att inte reglera något (ALLS) i svängarna utan bara mata på, och sen lägga henne rätt bara precis framför hindren.

Idag har jag även ridit sjuårigt sto, som dels var sent tagen, dels stått i ett och ett halvt år pga hagskada, och dels backat lite i utvecklingen pga feg matte. Det var med andra ord precis som att rida en nyinriden treåring, fast med sjuåringens styrka. Misströstade lite i början, och tänkte att jag verkligen tagit mig vatten över huvudet (kan inget om treåringsridning), men det lossnade mot slutet och på rakt spår var hon riktigt trevlig. Det märks ju att det sitter någonstans där inne, man måste bara plocka fram det. Att inte matte ridit mer än tio minuter här och tio minuter där gör väl sitt till... Otroligt steg, och hoppar tydligen fantastiskt, men måste hoppas in på nytt, och jag har faktiskt inte den tiden. Siri?

När man inte har någon egen häst, då längtar man som tusan efter en, och bara öööönskar att man hade något att rida på, vad som helst nästan. Nu när jag HAR egen häst, men hon vilar så är folk typ "Åh, är hon halt, vad SYND... vill du rida min?". Folk slänger sina hästar efter mig, och jag tycker ju det är kul att rida andra hästar, det gör jag verkligen, men eftersom Tilly ska skrittas varje dag lik förbaskat, så är det ju inte så att jag har någon tid över. Tyvärr.

På sin plats med lite uppdatering om hur det gått med Tilly tror jag minsann. I onsdags red jag mitt absolut bästa pass på Tilly någonsin. Jag satt på en lyhörd, vaken och lydig häst, som glatt och med fint påskjut gjorde allt jag bad om (hon SKULLE ridas som vanligt fram till och med undersökningen, det är inte jag som är knäpp). I torsdags var vi på plats för undersökning, som började med att veterinären efter longering konstaterade orenhet, men kunde inte avgöra exakt var, mer än att det var mer markant i vänster. Därför bedövades vänster bakknä, och efter ny longering konstaterades att hästen nu var oren i höger och att det därför förmodligen satt högre upp. Ultraljud visade lindrig inflammation i korsryggen (och det är därför jag kunnat rida normalt mellan vilodagarna). Hon sprutades i korsryggen, i rumpan, och för säkerhets skull i båda bakknäna. Ska nu skrittas 30-45 minuter om dagen i tre veckor, därefter återbesök, och möjligtvis ny behandling. Löpbandsträning en till två gånger i veckan (som tack och lov går på försäkringen).

Är alltså rätt nöjd med läget, dels för att jag fått en diagnos, dels för att den blivit behandlad, och dels för att det inte är allvarligt. En månads bortfall är ju inget att bry sig om, eller om det nu kan bli två månader med igångsättning, det spelar ju ingen roll, huvudsaken är att hon mår bra. Är dock en aning bekymrad över VARFÖR. Varför har hon fått inflammation i korsryggen? Jag har inte ridit hårt, jag har inte krävt för mycket, jag har inte hoppat för mycket, och veterinären har sett underlaget och tycker det är helt okej. Vad kan det då bero på?

Jag löser skrittandet (vid hand) genom att ta med henne på hundpromenaderna rätt ut i skogen. Två flugor i en smäll, och på så sätt blir inte 45 minuters skritt så himla tråkigt. Första dagen tänkte jag att detta kommer bli mitt livs bästa träning eftersom Tilly trampade på i sån racerfart, men redan nästa dag hade hon kommit på att det bara vara samma-samma och har nu sin åsikt om promenader fullständigt klar för sig ("ovärdigt!"). Det är seg åsna med öron rakt ut åt sidorna bakom mig, längst ut i grimskaftet. I alla fall på väg bort. När vi vänder har jag istället en mule stadigt planterad i nacken.

Är för övrigt glad över den tid jag lagt ner på att hantera henne och göra henne till en trevlig individ även från marken. Hon har fint hästspråk och läser mig bra, klampar aldrig på mig och håller sitt avstånd med hovarna. Tycker jag att hon går för nära behöver jag bara vända på huvudet, och är hon riktigt upptrissad av något får jag brösta upp mig mot henne så vänder hon undan direkt. Igår så vände jag bara en aning på huvudet en gång för att kontrollera att båda hundarna var med, och genast fick jag ett pip tillbaka (surkärring).

Tilly fick vila musklerna i onsdags, och så red jag ett kortare pass igår, bara för att känna om jag kände någon skillnad. Och det gjorde jag! Hon gick fortfarande helst utåtställd i höger galopp, men hon frustade nöjt precis HELA tiden även i det varvet. Kände lite på den förvända vänstergaloppen, och då gjorde hon självmant ett klockrent byte till höger (har aldrig hänt förut). Nu ska sägas att hon fick två doser Djävulsklo på onsdagen, och det är tre dagars karens på det, så effekten satt förmodligen fortfarande i, plus att hon som sagt fortfarande stretade åt vänster och ville gärna byta volt. Så, ganska svårt att säga om behandlingen givit effekt, och i såna fall hur mycket.

Ska rida lite mer avancerat idag, och på bett tänkte jag, får se om det gör någon skillnad. OM vi kommer fram till att hon "bara" behöver lite knäck och lite knyck för att må bra så är förmodligen Djävulsklo en bra grej att ge henne, så hon kan fokusera lite mer på vad vi gör utan obehag.

Hon var givetvis inte med på hoppträningen, men tränare K hade tidigare frågat om jag ville hoppa hennes tävlingshäst lite grann, för själv skulle hon inte hinna innan helgens terrängträning (som jag måste tacka nej till, o grymma värld!). Ett fullblod, togs från banan för två år sen, brötig i hanteringen... hade alltså väst på och inga högre förhoppningar, men vilken häst! Otroligt välriden, enormt svår att hitta knapparna på dock, men vände för tanken och skötte hoppningen själv. Hade lite svårt att följa med i hans språng, men när jag struntade i honom och fokuserade på mig själv så gick det bra.

Det står för övrigt ett PRE-sto i stallet, som ägs av mamma och dotter. Dotterns hästintresse är växlande, och just nu är det mamma som rider enbart. Tidigare har dottern varit med på hoppträningarna, men igår var det mamma som satt på. Stoet hoppar gärna, och har trevlig teknik för att vara ett PRE men vill gärna att det ska gå i 190, och det vill inte mamma, som istället sitter med handbromsen i. Påföljden blir att hästen galopperar på stället och hoppar rakt upp och ner med sänkt rygg, mamma flyger och ramlar nästan av, och håller därmed ännu hårdare, varpå hästen får dåligt självförtroende osv osv...

Har ofta tänkt att jag vill prova rida henne, bara för att se om det är så himla svårt som det känns, eller om det bara skulle vara att låta henne gå framåt lite mer, och igår frågade faktiskt mamman om jag ville hoppa henne på nästa lektion. Det tackade jag ju inte nej till, så om en vecka ska jag hoppa galet PRE-sto. Tanken med Tillys hoppträningar är att hon ska vara med hemma i stallet varannan vecka, och sen rider jag varannan vecka på Runsten för någon av alla de tränare de erbjuder. Ska prova samtliga och se vilken vi föredrar. Jag vet ju heller inte hur hon kommer gå nästa vecka, men vi är anmälda till hopptävling på söndagen, så får vi se om vi kommer kunna rida den eller inte.

Har inte skrivit på ett par dagar av en anledning, och det är att Tilly inte kändes fräsch på tävlingen i lördags. Hon kändes ju inte helt hundra ett par dagar tidigare heller, varför jag lät henne vila och sen bara joggade, i hopp om att det var träningsvärk. På tävlingen var hon dock likadan, dvs ville inte gå i höger galopp. Kunde heller inte rida igenom henne, eftersom framridningen var täckt med is, och man bara fick vara sex inne på framhoppningen (där funktionären släppte in alldeles för sent, så jag hann hoppa tre språng, och sen fick vi springa ner till ridhuset där vi precis blev insläppta i tid).

Av någon anledning så var de jätteförsenade, så vi fick vänta i nära tre timmar på att starta (inte optimal uppladdning för Tilly, som visserligen står snällt i transporten, men som var SJUKT taggad när jag tog ut henne... och sen tog bensinen i skallen slut). Satt alltså och tittade på hela Avd A, och hade bestämt mig för att mitt mål var att inte göra någon av de missar som de jag sett hade gjort (läs: rida bra vägar, ha rätt galopp, komma rätt på hinder, inte tappa stigbyglar, inte ramla av, inte hoppa fel hinder osv... eller i alla fall de tre första sakerna). Rider därmed min sämsta ritt ever, tror inte jag var med i ett enda språng. En enda högersväng på hela banan, och Tilly vägrar byta, så får sakta av och lägga volt, helt okej dock. Lägger upp filmen sen, trots att det ser förskräckligt ut, för när jag nu en gång fått det filmat måste jag ju dela med mig.

Hur som helst, jag hade bokat in en tid för koll av Tillys rörelseschema, och där var vi igår. Hon gick på rullband, först torrt, och sen med vatten, sen på vibrationsmatta och till sist behandlades hon med ultraljud.

Det positiva är att hon till en början på bandet gick med (knappt) synbart mindre steg med höger bak, men att hon efter tjugo minuter gick helt jämnt med båda. Det BLIR alltså bättre med ridning, och det är ingen skada som gör henne sned. Det är definitivt inte hennes gamla skada i alla fall, men det KAN vara en förlängning av den (dvs antingen att den "sitter kvar" i huvudet på henne, eller att hon fortfarande inte efter ett år byggt upp musklerna där tillräckligt för att klara av att balansera det gamla felet). Det negativa är ju att det ÄR något och att vi ännu inte riktigt vet vad. Det lutar dock åt överansträngning/felbelastning i vaddetnuheterpåhästar ländryggen, lilla gropen där mellan rygg och rumpa. JAG är helt övertygad att om det är där så är det felbelastning, för jag kan helt ärligt säga att den ridning jag utför omöjligt kan överanstränga en häst.

Hon fick mycket beröm för att hon var fint musklad i övrigt, vilket jag tar åt mig all ära för. Efter ultraljudsbehandlingen var hon fint loss och mjuk och smärtfri i ligamenten mellan tornutskotten, vilket också talar för att det inte är en skada. På lördag ska jag tillbaka, då för att träffa equiterapeut och veterinär som är på plats. Är ju skeptisk till allt som inte är renodlad medicin, och hade en tanke att jag skulle kontakta "min" veterinär istället beroende på vad de kom fram till, men hon var mycket seriös och visste vad hon pratade om, och eftersom allt talar för att det inte är en skada så börjar jag så här.

Ska berätta om hennes man, och hans hästhantering sen också... men det blir lite långt i ett inlägg.