Allt är inte bara gråt och tandagnisslan i mit hästliv. Igår red jag PRE-stoet, som fått en spark i samband med betessläpp för en vecka sen och stått med liten svullnad sen dess. Matte är på semester, så har inte velat riskera något. Nu var dock svullnaden nere och jag tog ut henne först en snutt i skogen, och sen lite grann på ridbanan för att kolla hälta.

Det här är alltså PRE-stoet som jag hoppar också, där hon är med vild än tam. Har dressyrat på henne också utöver hoppningen, och tyckt att jag hittat lite knappar, men hon är svårriden. Dels har hon energi uppåt, inte inåt ett dugg och hetsar upp sig väldigt under ryttare. Dels rider hennes matte och medryttare henne helt fel, sällan eller aldrig i form, fast de tror väl att hon går i form när hon knäcker av i nacken och går bakom hand. Hon är svår också då hon slår med huvudet så fort man tar det minsta lilla i tyglarna, vilket man ju med hennes fart måste göra lite då och då.

Tänkte att jag provar något nytt och satte på henne Tillys raka plastbett, för att se om hon skulle ha lugnare huvud med det. Ut i skogen i 190, och sen ut på ridbanan, där jag efter skogsturens hopp och skutt inte hade några högre förhoppningar om att kunna rida henne låg och lugn.

Men alltså, så JÄKLA nöjd häst! Det var helt sjukt, det var sån känsla, och sån annorlunda häst! Lugn, harmonisk, sög på bettet och tog upp ryggen. Jag trodde inte mina ögon där jag satt. Provade att fatta galopp, vilket alltid tidigare lett till huvudet rakt upp, sänkt rygg och sen antingen full fart framåt eller studs på stället, och lugnt och fint gjorde hon världens finaste fattning utan att rusa, och låg kvar i formen.

Så, det blev ju lite mer ridning än de tio minuter jag först tänkt. Jag KUNDE inte sluta, det var en helt grym känsla. Det känns verkligen som att jag hoppat ett steg i utvecklingen, helt plötsligt så kunde jag känna vad hon skulle göra INNAN hon gjorde det, och parera så hon låg kvar i lugnet och formen. Har aldrig ridit så bra förut, och har aldrig haft sån fin känsla förut.

Idag ska jag ju först och främst kolla så att hon inte svullnat något, och sen ser jag något ohemult mycket fram emot att rida henne igen. Och ni ANAR inte hur mycket jag längtar efter att rida min egen häst...

Tilly var för övrigt på sitt gosigaste humör igår när jag kollade till henne i hagen. Hon skulle stå nära nära och vila mulen (och tänderna...) mot mig och så skulle jag klappa fint och försiktigt, hon visade precis hur hon ville ha det då. Till slut var hon så nöjd att hon stod och dreglade ner min axel och flåsandades i mitt öra. Det var ju ÄNNU svårare att slita sig från.