När provsvaren kom var det inte abortvirus, utan ett annat, oidentifierat virus. Nu är det ju skönt att det inte var abortvirus, utan vad som högst troligt är en form av smittsam förkylning, men förstår inte riktigt hur virus kan vara oidentifierade. De måste ju tillhöra någon stam i alla fall?

Tilly har hur som helst inte varit särskilt sjuk (bara om du frågar HENNE), hon toppade en dag med 39,4, men i övrigt har hon legat på mellan 38 och 38,5. Hon har alltså fått gå ut i hagen de flesta dagar ändå, med ett extratäcke på, som hon förmodligen inte ens behövt, men som jag lagt på eftersom jag fick onda ögat av andra i stallet annars. Idag var första helt feberfria dagen, fast å andra sidan hade hon knappt feber igår heller. Ordinationen av veterinären är en veckas hagvila från första feberfria dagen, sen skritt i en vecka, sen igångsättningsridning i en vecka.

Nu har jag ju inga intentioner att ruscha saker, men jag tror inte att hon behöver tre veckors upptrappning direkt, inte med tanke på hur lite feber hon haft och hur fin form hon var i innan. Dock så tappar ju hästar inte så mycket på en månad, så det är jag inte orolig för, det är mer att jag vill komma igång igen och inte förlora tid. Jag ger henne en veckas hagvila, men med skritt vid hand i nästa vecka, sen så får vi se hur hon är/mår.

Under tiden ska jag rida vit sagoponny =)

Och så fick Tilly också feber igår. Högst väntat eftersom hennes boxgranne fick feber i förrgår. Jag måste erkänna att min första tanke när jag fick höra att vi hade smitta i stallet var: "Vart kan jag flytta henne IDAG?", men gav sen upp den tanken eftersom hon med största sannolikhet redan bar på smitta. Veterinären tror abortvirus, prover är tagna och provsvar bör komma idag.

Googlade för fulla muggar igår, och blev inte direkt lugnad av att läsa om alla neurologiska problem som kan uppstå, men å andra sidan så läser man ju mest om det värsta på nätet, och på SVAs hemsida står att läsa att de flesta hästar bara får förkylning och inget mer. Det största problemet som jag ser det är att när hästen en gång fått viruset så bär den det med sig, och det kan gå igång i ett senare skede i livet. Eftersom det står 27 hästar i stallet så finns det inget som säger att detta inte kommer hända igen... och igen... och igen...

Veterinären ordinerade boxvila tills febern gått ner, därefter hage i en vecka, skritt i en vecka och sen igångsättning i en vecka (förutsatt att det ÄR det hon tror), och jag som då inte tänker ta några som helst risker inser att det blir minst en månads konvalecens, och jag kan glömma årets första tävlingar, och även alla träningar den närmaste månaden. Så himla typiskt, just när det började lossna så händer något sånt här. Och det är SÅ synd om Tilly också, i alla fall om hon får säga det själv, hon var mycket dämpad igår. Nu hade hon "bara" 38,9, men det är högt med tanke på att hon haft exakt 37,5 ALLA dagar innan.

Har ni läst den här tråden på Bukefalos? Helt sjuk/bisarr/häpnadsväckande emellanåt.

Jag länkar till världens bästa inlägg om RG här också, ju mer spridning desto bättre.

Tömkörde en mycket explosiv Tilly i onsdags, där hon tog tillfället i akt att fullständigt spåra ur ett par gånger, och även vira in sig totalt i tömmarna ett par gånger när hennes överhettade lilla hjärna glömde bort att det var framåt man skulle gå. Hon har ju samma tendenser i ridningen när det blir (vad hon anser är) för mycket press, gärna byta varv eller gå bakåt för att komma undan. Lite utvirande och sen på't igen tills jag blev trött i armarna av eländet som bara pressade på. Otroligt vad 30% mer havre kan göra.

Dagen efter var det hoppträning, där jag alltså försökte rida på bett, något som visade sig vara omöjligt utan martingal. Min näsa levde väldigt farligt även efter att jag gett upp och gått och hämtat hacket istället. Har nu köpt martingal eftersom kontrollen med hack var ganska obefintlig på en galet övertaggad häst som kunde allt och visste bäst. Har nu köpt också hack med längre skänklar (som jag i och för sig inte direkt tror är vare sig särskilt bra eller kommer funka, men det kostade 72 kr på Hööks rea). Lösningen stavas givetvis mer markarbete och lydigare häst som måste lära sig att vänta på uppgiften istället för att ta över helt. Är dock mycket angenämt problem/arbete att träna på måste jag säga.

Det är ju jättekul att hon har sån energi och sånt engagemang, nu gäller det bara för mig att kanalisera det också. Är mycket svårt med balansen här mellan hoppning och dressyr också, vilket gårdagens dressyrpass visade. Tanken var att hon skulle vara trött efter hoppningen (eftersom hon eldat upp sig såpass att hon var genomsvettig), men av det märktes inte ett spår, och istället fick vi till vårt livs bästa dressyrpass där hon gick som en dröm och jag inte klarade av att sluta rida eftersom det var så fantastiskt kul att sitta på henne. Jag red på rakt bett, med graman satt i sidorna - den användes dock bara under det inledande skrittarbetet, sen hängde den bara med undantag för galoppfattningarna som fortfarande är väldigt svåra att göra utan att köra huvudet rakt upp när hon blir för taggad. Jag har den alltså så pass spänd att den ger effekt enbart om hon skulle köra upp huvudet.

Och, som sagt, jääääklar vad fin hon var! Ibland misströstar jag och tänker att det kommer aldrig bli fason på den där hästen, och jag fattar egentligen inte varför jag tänker så, för ALLT går ju alltid FRAMÅT med Tilly. Visst kan hon ha sina dåliga dagar, men det räknar jag liksom inte som bakslag, för på det stora hela är all utveckling positiv. Hon ändrar allt jag vill ändra och hon gör det oftast snabbare än jag hoppats - vad mer kan jag önska?

Idag ska Tilly klippas, och medan hon klipps ska jag rida klippmaskinens ägares ponny, som är en fullblodskorsning, en maxad C-ponny med helt otroligt steg. Flickan har en annan ponny som det väl inte är något större fel på, men som är vad man mest kan beskriva som tråkig, som hon nu ska sälja för att kunna ha bara denna istället, och hon har INGEN ANING om vilken liten pärla det är hon är på väg att skaffa sig. Hetsig liten sak som mest går uppåt och verkligen behöver lära sig att sänka nacken och komma upp med ryggen, och när han gör det kommer resultatet bli fantastiskt. Alltså ser jag fram emot dagens ridning också, fast jag HELST skulle vilja sitta på Tilly idag igen förstås.

Tråkiga nyheter är dock att tre hästar i stallet fått feber och hosta. Det kan ju vara vad som helst, men man får ju hoppas på förkylning. Tempar Tilly varje dag, men hon har ingen feber. Än i alla fall, en av de tre hästarna (som går i samma hage alla tre), har boxen mitt emot Tilly, och sånt här kan man ju omöjligt undvika spridning av. Är lite orolig för att det ska vara något allvarligt, men som sagt, hon har ingen feber eller symptom än, och de tre andra hästarna är vid god vigör trots febern, så jag håller tummarna för att det inte ska vara något värre.

Var iväg på en P&J lite hastigt och lustigt där i söndags då arrangören mailade tillbaka och meddelade att jag fick vara med (är annars inte hela idéen med just Pay & Jump eller Ride eller Cross eller what not att det är en drive-in-tävling? Nu är det ju anmälningsplikt och startlistor och alles). Hoppade bara 90 + 1 meter som vanligt och kunde konstatera tre saker:

1. 90 cm är på tok för lågt för Tilly som därför rusade runt banan i högsta fart, med akrobatiska konster i hörnen, och därav således

2. det är dags att börja hoppa på bett nu (mer om det nedan).

3. Tilly ÄLSKAR att åka iväg och hoppa, hon är lugn och fin och lydig hemma i ridhuset nu, men jäklar vad hon tänder till på tävling. Kul! Men nu är det dags att steppa upp lite och nästa P&J får det bli 1 m och 110 istället. Första tävlingen kan vi gå åter till våra bebishöjder, men nu är hon så stark och fin att hon faktiskt är mogen för lite högre höjder.

Har haft två medryttaraspiranter som ridit, och båda var VÄLDIGT trevliga och verkade ha bra hästfilosofi. Nummer två var dock väldigt mycket bättre på att rida, så min tanke är att hon får komma tillbaka och rida en lektion på Tilly för min hemmatränare K, så får hon säga sitt, och jag får se hur hon rider när någon står på backen och hjälper till. Båda var väldigt rostiga som ryttare, och Tilly var på bra humör när nummer ett red, men där satt nog rosten lite för hårt för att det ska fungera som jag vill. Nummer två hade oturen att få rida dagen efter hoppningen, och Tilly var lite trött i musklerna, och ville därtill inte alls ridas på bett. Jag hade själv problem med henne, och aspiranten därför ännu större, men hon gav sig i alla fall inte utan red konsekvent hela passet, och det är ju precis vad Tilly behöver.

Så till bettfrågan då. Anledningen till att jag ridit på hack är dels att Tilly haft problem med munnen, gamla problem som inte åtgärdats, och hon har därför behövts ridas på hack för att hon ska slippa tänka på just den biten - vi har kunnat fokusera på form och rytm istället för acceptans av bettet. Dels har jag hoppat på hack för att hon blivit så störd av bettet att jag inte kunnat rida i balans, och risken för ryck i munnen blivit för stor. Hon har dessutom gått väldigt väldigt bra på hack, och jag har aldrig upplevt att hon blivit stum eller svårstyrd som folk säger att hästar kan bli på hack. Gott så.

Nu i söndags kände jag dock att hacket inte var tillräckligt, nu har hon alldeles för mycket styrka och självförtroende, och hacket räckte inte som broms mellan hindren. Bett således, och det tror jag inte ska bli något problem faktiskt, inte nu när hon kommit så långt och visar så god hoppvilja. Och BLIR det ett problem så backar vi några steg.

Men jag funderar rätt mycket på hur jag ska göra i dressyren. Det jag kan känna med hack där är att hon kan bli lite tung i handen, ligga på lite för mycket, och jag vill inte bära runt henne, utan tanken är ju att hon ska bära sig själv i rätt form såklart. I LC-formen, som är den jag hittills krävt av henne gör hon det och är lätt och mjuk. Nu ställer jag dock högre krav och då ligger hon på mer i handen. Uppresande tygeltag löser dock den biten, fast det blir ganska många såna tygeltag under ett pass.

Jag får inte tävla dressyr på hack, förmodligen inte ens med de nya regler om bettlöst som kommer. Eftersom dressyr ingår i fälttävlan är ju det lite av ett problem, inget stort egentligen eftersom jag i nuläget tävlar fälttävlan ENBART för att det är kul och inte för att tävla, så hur det går i dressyren är egalt.

När jag rider på bett går större delen av ridpasset åt att få henne att acceptera bettet. Jag vet att det är nytt och jobbigt för henne, och det tillsammans med nya krav på samling gör att jag tvekar inför att rida på bett, i alla fall tills den nya samlingsgraden är befäst. Jag tänker så att det är bättre att hon går lugnt och fint på hack i högre samling. Är det verkligen ett självändamål att rida på bett? Ska jag kanske variera, rida hoppning och markarbete på bett, men spara hacket till renodlade kravfyllda dressyrpass? Hur tänker ni om det?

Ryttare som rider högre dressyr rider ju på skarpt kandar, men för mig känns det hela helt fel faktiskt. Ett skarpt bett gör att hästen inte ligger på så mycket i handen, och därför tvingas att bära sig själv bättre, men ska det vara något som hästen drar sig tillbaka inför som skapar samling? Jag vet att jag generaliserar nu, för det är givetvis annat än detta som ger en välriden häst, men det är ju en del av det hela.

Åh Tilly, världens bästa häst... har ni hört den förut? Red vad som skulle vara ett kort ridpass i ridhuset, men som med fram- och avskrittning ändå hamnade på över timmen - vet inte riktigt hur det blev så, det kändes väldigt kort. Tränade på det vi fått i läxa, dvs högre form, och initialt mer i handen. Rider med graman, för att påminna henne om var hon ska ha huvudet, men efter uppvärmningen hängde den löst, och det är ju så det ska vara. Höger varb gick utmärkt i både trav och galopp idag, och jag kunde fokusera mer på min galoppsits, vilken tenderar att vara vriden åt vänster även i höger varv.

Tilly var nöjd och glad, och jag med när jag efter ett lyckat ridpass kunde släppa in henne i nymockad (spån!) box med mat och morötter. Fortsatte ut i skogen för en promenad med hundarna, där det blåste så jag blev helt stelfrusen. MEN jag slutade promenaden halv fem, och då var det fortfarande ljust såpass att man hade ledsyn, DET hade jag inte för en månad sen.

Igår hopplektion där Tilly faktiskt briljerade. Vi hoppade studs-studs-studs-6 meter till räcke-6,5 meter till oxer, som i slutet låg på ungefär 120, och hon gick klockrent genom serien som till en början bara bestod av bommar, men som sen fylldes på och höjdes upp med hinder. Det märks verkligen att hon har självförtroende nu och egen teknik. I såna här serier gör jag inte så mycket mer än styr och låter henne reda ut var hon ska ha fötterna själv, och det är ju PRECIS så det ska vara. Imorgon kommer en potentiell medryttare (jag vill fortfarande inte, men MÅSTE jobba mer pga ekonomin, och då hinner jag bara inte med något annat utöver stallet), och på söndag är det eventuellt P&J i Södertälje, beroende på hur underlaget är. I snö, halka och storm åker jag ICKE.

Tillbaka i Stockholm då (vägrar säga "hemma", för det är det inte). Tilly förefaller lika glad och nöjd var hon än är faktiskt, vilket dels ju är väldigt skönt för både henne och mig, och dels båda gott inför framtida eventuella meetings.

Hon älskar verkligen sin hagkompis dessutom, och de är så fina ihop. Tittar man i de andra hagarna (alla går två och två eller tre och tre) så står hästarna lite utspridda, någon plockar här, en annan tittar där, osv. Tittar man i Tillys hage så står de två tillsammans, ALLTID. Endera plockar de med något ihop, eller så står de och vevar med huvudena mot varandra eller så står det och gosar. Tilly har ju funkat med alla hästar jag släppt ihop henne med, men detta är den första häst jag verkligen ser att hon tycker om. Och detta är alltså hästen som enligt fg ägare "inte kan gå med andra hästar alls". Pfft. Tack och lov går det ändå utmärkt att sära på dem när den ena eller andra ska tas in.

Passade som sagt på att rida lite lektioner för mina gamla tränare när jag ändå var i trakterna. Egentligen gick väl alla lektioner sådär, fast de var ju utvecklande ändå förstås. Hoppträningen var två dagar i rad, och första dagen var hon så glad över att få hoppa igen att hon dampade över hela ridhuset, och jag hade mest fullt sjå med att parera alla skutt. Dag två var hon då förståeligt nog ganska matt, vilket var trevligt då hon var extremt lydig och reglerbar, men vi fick inte riktigt till några fina språng.

Några dagar senare red vi dressyrlektion, och min tränare kommenterade direkt hur hon utvecklats och blivit stadig i formen - väldigt kul att höra. Hon tyckte att det nu var dags att plocka upp henne ur LC-formen och sikta mer mot LA istället, så det var det vi gjorde, och Tilly var INTE glad för det kan jag säga. Jag höll och höll och drev och drev och hon gick igenom hela sitt register av "menar du verkligen det här?". Ett par gånger så lossnade det i en halv volt eller så och det var riktigt riktigt trevligt, och sen blev det jobbigt igen, och så fortsatte det.

Trots att hon protesterar, eller rättare sagt försöker komma undan, så är det så kul med henne, för hon försöker åtminstone, och även när det är jobbigt så är hon positiv och lyhörd. Hon var riktigt besviken när lektionen var över, och det i kombination med stissigheten från den "nya" ridningen gjorde att hon blev skitförbannad när jag ställde in henne i släpet. Hon som alltid står så lugnt och fint stod nu och hoppade på stället med öronen bakåt, och slutade knappt när vi rullade iväg. Men temperament är ju kul... ;)

Nu är det alltså det som är den nya given, alla ridpass ska se ut såhär framöver. Högre form, och högre krav på samling, vilket naturligtvis ger kortare pass, eller åtminstone kortare i den högre formen, jag kan ju lägga ner henne och fortsätta så ett tag. Så får vi se vilka resultat det ger, jag är i alla fall otroligt inspirerad och ridsugen just nu.