Tillbaka i Stockholm då (vägrar säga "hemma", för det är det inte). Tilly förefaller lika glad och nöjd var hon än är faktiskt, vilket dels ju är väldigt skönt för både henne och mig, och dels båda gott inför framtida eventuella meetings.

Hon älskar verkligen sin hagkompis dessutom, och de är så fina ihop. Tittar man i de andra hagarna (alla går två och två eller tre och tre) så står hästarna lite utspridda, någon plockar här, en annan tittar där, osv. Tittar man i Tillys hage så står de två tillsammans, ALLTID. Endera plockar de med något ihop, eller så står de och vevar med huvudena mot varandra eller så står det och gosar. Tilly har ju funkat med alla hästar jag släppt ihop henne med, men detta är den första häst jag verkligen ser att hon tycker om. Och detta är alltså hästen som enligt fg ägare "inte kan gå med andra hästar alls". Pfft. Tack och lov går det ändå utmärkt att sära på dem när den ena eller andra ska tas in.

Passade som sagt på att rida lite lektioner för mina gamla tränare när jag ändå var i trakterna. Egentligen gick väl alla lektioner sådär, fast de var ju utvecklande ändå förstås. Hoppträningen var två dagar i rad, och första dagen var hon så glad över att få hoppa igen att hon dampade över hela ridhuset, och jag hade mest fullt sjå med att parera alla skutt. Dag två var hon då förståeligt nog ganska matt, vilket var trevligt då hon var extremt lydig och reglerbar, men vi fick inte riktigt till några fina språng.

Några dagar senare red vi dressyrlektion, och min tränare kommenterade direkt hur hon utvecklats och blivit stadig i formen - väldigt kul att höra. Hon tyckte att det nu var dags att plocka upp henne ur LC-formen och sikta mer mot LA istället, så det var det vi gjorde, och Tilly var INTE glad för det kan jag säga. Jag höll och höll och drev och drev och hon gick igenom hela sitt register av "menar du verkligen det här?". Ett par gånger så lossnade det i en halv volt eller så och det var riktigt riktigt trevligt, och sen blev det jobbigt igen, och så fortsatte det.

Trots att hon protesterar, eller rättare sagt försöker komma undan, så är det så kul med henne, för hon försöker åtminstone, och även när det är jobbigt så är hon positiv och lyhörd. Hon var riktigt besviken när lektionen var över, och det i kombination med stissigheten från den "nya" ridningen gjorde att hon blev skitförbannad när jag ställde in henne i släpet. Hon som alltid står så lugnt och fint stod nu och hoppade på stället med öronen bakåt, och slutade knappt när vi rullade iväg. Men temperament är ju kul... ;)

Nu är det alltså det som är den nya given, alla ridpass ska se ut såhär framöver. Högre form, och högre krav på samling, vilket naturligtvis ger kortare pass, eller åtminstone kortare i den högre formen, jag kan ju lägga ner henne och fortsätta så ett tag. Så får vi se vilka resultat det ger, jag är i alla fall otroligt inspirerad och ridsugen just nu.