Idag har vi varit på återbesök hos veterinären och fått bra och dåliga besked. Bra för att hon ser jättefin ut nu, det är rätt behandling och allt är på rätt väg. Dåligt eftersom hon ville spruta om henne, och därefter skritt i tre veckor till och sen återbesök igen... och det innebär att jag definitivt missar de enda två fälttävlan i Stockholm på den här sidan skolstarten.

Men jag vet, jag veeeet. Klart jag är jätteglad över att det gått så fort, och klart att det är super att hon sprutas igen "bafatt", men faan då... Jag vill ju rida terräng! Hell, jag vill rida min egen häst!

Tilly, som då den senaste månaden börjat förknippa åka transport med "åka till det skojiga stället och jobba hårt på skojigt löpband", stod och småjoggade i uppbindningen i morse när jag gjorde iordning henne inför avfärd. Hon har alltid varit lättlastad, och jag skickar henne på själv, men i morse så SPRANG hon på transporten. Tji fick hon... vi fick vänta typ massor med timmar, så hon fick stå i en box och rensa den från hö medan jag agerade veterinärsassistent, och sen blev hon stucken och bremsad innan jag tvingade henne på transporten igen, så det ska bli väldigt intressant att se om hon är så villig att springa på transporten igen på fredag när vi ska dit och rehaba oss igen. Hon ÄLSKAR löpbandet, om det inte framgått, älskar att få ta i och jobba, och det är jättekul såklart. Jag har filmer på hur det ser ut, ska bara få upp dem också.

Jag fick en transportkamera i födelsedagspresent, eller rättare sagt en back-kamera, som min fina sambo var så snäll och monterade i helgen. Dagens resa var alltså invigning av densamma, och den funkar över förväntan. Helt fantastiskt kul att se hästskrället resa också, det såg inte ut ALLS som jag trodde. Dels så rör hon inte på sig ett endaste dugg, alltså flyttar verkligen inte en hov ens. Huvudet rör hon såklart, MASSOR, och öronen allra mest, men hon står blickstill, till och med i kurvorna. Nu kör jag extremt lugnt, ALLTID, men nog brukar det dunka och gunga där bak ibland. Visade sig dock att det jag uppfattar som dunk och gung framifrån orsakas av nästintill ingenting från hennes del, så nu kan jag sluta noja över sånt. Jag provade även att köra sämre än jag brukar, ta kurvor snabbare och öka mer på raksträckor osv, och kunde konstatera att jag lugnt kan köra snabbare och "sämre" än jag gör idag.

Veckan som kommer är späckad med jobb, men även av ridning av andras hästar, däribland "unghästen" (stoet som är sex, men som är riden som en fyraåring), som ska få roa sig med att hoppa över ett hinder efter hoppträningen (på PRE-stoet) på torsdag, tänkte se om jag kan få lite drag i galoppen på henne då. Den är rätt kul att rida nu när jag suttit på henne ett par gånger och tagit reda på hur hon fungerar. Första gången var ju bara spänt, spänt, spänt med huvudet rakt upp och skänkeln som bara betydde spring och inget annat, men efter lite jobbande på vad mina signaler egentligen betyder så har hon slappnat av och förefaller tycka det är kul att jobba och tänka. Öronen är i varje fall bak mot mig precis hela tiden, och sen rätt som det är så pang! tar bensinen i hjärnkontoret slut och då är det bara att hoppa av och gå hem.

Tilly ska för övrigt inte alls skrittas för hand i två veckor och därefter en vecka uppsuttet har jag bestämt, även om det är det veterinären sa. Ska hon skrittas kan hon lika bra göra det vid handen, känns inte alls som någon poäng med att lägga på en sadel och hoppa upp då. Nej, hon får skrittas två veckor och därefter sätter jag igång med tömkörning i alla gångarter. Kan hon gå på löpbandet, som motsvarar ungefär en timmes ridjobb, så kan hon trava och galoppera i ett snöre i en halvtimme också. Och då kanske kaaaanske hon ändå, tack vare löpbandet, är i så pass bra form att vi inte missar precis alla hopptävlingar innan midsommar.

Fast debutera 120 den 17 juni tror jag inte vi gör.